Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Israel bordade alltså i natt fartygen som ingår i Ship to Gaza (se Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här). Det rapporteras om 16 döda. Den israeliska aktionen är förstås på alla sätt vidrig.

Jag bekänner mig som Israel-vän, och jag har förståelse för att Israel uppträder rätt aggressivt, eftersom landet har ett extremt utsatt strategiskt läge. Men att man i den arabisk-israeliska konflikten tenderar till att principiellt komma ner på den israeliska sidan, innebär inte att man försvarar, kan försvara eller bör försvara enskilda aspekter av den israeliska politiken. Det finns mycket att säga om detta, men denna blogg är inte platsen för det: det räcker att säga att den israeliska aktionen hade varit politiskt oklok – för att uttrycka saken milt – om ingen hade dött, och är fullkomligt oförsvarbar nu när människor fått stryka med. Så långt det politisk-moraliska.

Inte heller juridiskt går dock den israeliska aktionen att ens tillnärmelsevis att försvara. Enligt rapporteringen skedde aktionen på internationellt vatten. Vad stater får göra och inte göra till sjöss, styrs av den internationella havsrättskonventionen, eller snarare, den internationella havsrättskonventionens bestämmelser anses avspegla den folkrätt som skulle gälla även om ingen havsrättskonvention fanns. Den anses utgöra ett uttryck för folkrättslig sedvanerätt.

Enligt Art. 110, första stycket, i konventionen, får krigsfartyg på internationellt vatten endast borda ett annat fartyg i följande situationer:

(a) the ship is engaged in piracy;
(b) the ship is engaged in the slave trade;
(c) the ship is engaged in unauthorized broadcasting and the flag State of the warship has jurisdiction under article 109;
(d) the ship is without nationality; or
(e) though flying a foreign flag or refusing to show its flag, the ship is, in reality, of the same nationality as the warship.

Inget av detta var fallet. Israel hade ingen som helst rätt att borda fartygen, i vart fall inte där det skedde.

Det hela kommer i ett helt annat läge om aktionen skedde på israeliskt vatten: då har Israel en helt annan frihet att borda fartyg. Att skjuta skarpt ombord på utländska fartyg är dock fortsatt moralisk-politiskt en vidrig åtgärd, och juridiskt åtminstone tveksamt.

Nu medan jag skriver detta, sägs i Ekot att den israeliska militären påstår att dess soldater attackerats av folk ombord på fartygen, och att man därför öppnade eld. Helt bortsett ifrån att det är något oproportionerligt att öppna eld när man anfalls ens med järnrör (vilket dels förutsätter att den israeliska militären inte ljuger, vilket man inte kan förutsätta) – vad sägs om att använda gevärskolven istället? Israeliska kommandosoldater har en förstklassig närstridsutbildning som man kanske kunde ha gjort bruk av istället för att skjuta skarpt.

Israels agerande är oursäktligt, och att kalla det för ett politiskt självmål, är väl närmast ett skämt. Denna israeliska regering bör närmast liknas vid ett kriminellt gäng, och den internationella reaktionen bör motsvara detta.

Och, som sagt: detta säger en Israelvän.

*****

Uppdatering: Se också denna ledare i israeliska Ha’aretz.

Annons

Read Full Post »

Brott och nödvärn

I Dagens Nyheter finns idag en liten notis om en händelse där det rättsliga efterspelet nog måste te sig ganska besynnerlig för icke-juristerna. Notisen är väldigt kort och jag hittar ingen annan notis på nätet. Det här verkar ha hänt.

En man tar sig in i en lägenhet via balkongen och påbörjar då ett sexuellt övergrepp som klassas som våldtäkt mot en kvinna som befinner sig i lägenheten. När övergreppet väl påbörjats, flyger dörren till lägenheten upp, kvinnans ”man” (om det nu är äkta make, pojkvän eller sambo, spelar väl knappast någon roll) kommer in och ger inkräktaren en omgång som heter duga.

Resultatet: två brottsutredningar, en för försök till våldtäkt och en för – grov misshandel.

Av blogglänkarna under artikeln att döma, är stämningen mäkta upprörd. Jag har viss förståelse för det på moraliska grunder, men inte som jurist. Även vad gäller själva moralen, är det väl läge att stanna upp ett ögonblick.

Rent moraliskt, nämligen. En utomstående ingriper för att förhindra ett brott. Bra! Mer av detta! En utomstående delar ut ett spöstraff för en brottsling som gripits på bar gärning. Vänta… Är det inte polis och åklagare som skall lagföra brottslingen och domstolen som skall bestämma straffet? Går inte den utomstående in och idkar pöbeljustis? Skall enskilda få ta lagen i egna händer?

Juridiken försöker – som alltid ofullkomligt, men det ligger en gång för alla i juridikens natur – att efterlikna denna moraliska gränsdragning mellan förhindrande av brott och lynchjustis genom utformningen av nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken. Denna lyder:

En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot

1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Poängen är här att en handling som annars skulle utgöra ett brott – exempelvis en misshandel – inte skall anses vara ett brott om den begicks i en nödvärnssituation. Det är därför jurister talar om ansvarsfrihet: brottet ter sig fortsatt som ett brott – misshandeln ter sig som en misshandel – men den som misshandlat fälls inte till ansvar om hon varit i en nödvärnssituation.

Det innebär att det är en domstol som måste pröva huruvida nödvärn förelåg. En domstol kommer alltså att konstatera att ett brott i och för sig ser ut att ha begåtts, men att det just i det här fallet inte skall anses vara ett brott och därför inte leda till ansvar, då det omfattades av nödvärnsrätten. För att en domstol skall kunna komma fram till detta, krävs en förundersökning och ett åtal, så saken kommer upp i domstol.

Sedan måste också uppmärksammas att nödvärnsrätten är villkorad. För det första skall angreppet bara påbörjat eller överhängande. När brottet upphört, har också nödvärnsrätten upphört. När våldtäktsmannen flytt undan knytnävarna och hukar i ett hörn, har nödvärnsrätten (senast) upphört.

Vidare får nödvärnet inte vara uppenbart oförsvarligt. Man får inte skjuta den som håller på att snatta en godispåse för 10 kr. Man får över huvud taget i princip inte skjuta i nödvärn, annat måhända än när man själv blir beskjuten. Man får i princip inte använda huggvapen när angreppet pågår med knytnävar. Och så vidare. Nödvärnet skall verkställas genom det medel som med de lindrigaste konsekvenserna för motparten åstadkommer det som nödvärnet skall åstadkomma, nämligen ett upphörande av det brottsliga angreppet.

Jag tror att det är i båda dessa led som missförstånden uppstår. Dels måste ofta en domstolsprövning till för att konstatera att nödvärnsrätt förelåg, dels är nödvärnsrätten mycket begränsad, just för att vi så lätt korsar gränsen mellan nödvärn och lynchjustis. Allmänheten (åtminstone dess bloggande del) har en tendens att förväxla en förundersökning och ett väckande av åtal med en fällande dom och vidare en tendens att anse att vilka nödvärnsmedel som helst är tillåtna under den tidsrymd då angreppet ”känns” aktuellt.

För övrigt kan nödvärnsrätten i vissa fall – som kanske omfattar det i notisen aktuella – utsträckas. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken kan nämligen en såkallad nödvärnsexcess – alltså ett överskridande av det tillåtna, såsom användning av ett huggvapen när angreppet bestod i snatteri – också vara ansvarsbefriad. Paragrafen lyder:

Om någon i fall där 1 – 5 §§ detta kapitel eller 10 § polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

Detta ”svårligen kunnat besinna sig” är en hög tröskel, och ansvarsbefriad nödvärnsexcess anförs nog oftare av de tilltalade än det får framgång. [Uppdatering: Nu följande text är tillagd på uppmaning av signaturen Profanum Vulgus; se i kommentarerna vid motsvarande inlägg på Juridikbloggen.] I ett pm från åklagarmyndigheten avseende ett fall där nödvärnsexcess blev aktuellt, sammanfattas rättsläget så här:

Högsta domstolen har i sina avgöranden lagt vikt vid om den angripne plötsligt har försatts i ett trängt läge och således inte haft något större tidsutrymme för övervägande. Av betydelse har också varit om den angripne varit rädd eller av andra skäl haft svårt att närmare tänka efter hur han eller hon skulle handla.

Det handlar alltså inte om att man med rätta blivit flyförbannad eller av någon annan anledning varit väldigt ilsken: det handlar om att det inte funnits utrymme att kunna stanna upp och reflektera över vad man håller på att göra.  [Uppdatering: Här börjar den ursprungliga texten igen.] Huruvida en viss situation faller under nödvärnsexcess eller ej, är dock i alla fall återigen en fråga som domstolen måste avgöra, vilket förutsätter förundersökning, åtal och process.

Med andra ord: var försiktiga med skriken innan dom har fallit. Över huvud taget kan vad som helst hända på vägen mot dom, men först i och med en dom har vi rättsväsendets preliminära ställningstagande i handen. För i och med en lagakraftvunnen dom (en dom som inte längre kan överklagas) har vi rättsväsendets slutliga ställningstagande i handen. Det skulle vara bra om vi alla kunde minnas det.

Även när det handlar om så till synes svåra fall som det i notisen. Kanske i synnerhet då.

Read Full Post »

Vittnesbevisning

Kanske det är lite dumt att lägga ut det här, men när jag läste Richard Dawkins The Greatest Show on Earth igår, stötte jag på denna video (som refereras i boken). Kolla själva!

Den studie till vilken videon ansluter presenteras här och innebär enligt min mening att skrämmande slutsatser måste dras angående vittnesbevisning i domstolar. Som signaturen Profanum Vulgus flera gånger påpekat, verkar det finnas all anledning att värdera vittnes-”bevisning” i samma klass som uttalanden i en Kalle Anka-tidning.

Vad detta innebär för rättssäkerheten och för frekvensen av felaktigt fällande domar, inte bara i Sverige, utan också i resten av världen, vill jag inte ens spekulera i. Jag kommer dock framgent att avböja att ställa upp som vittne. (Uppdatering: Att detta är ett korkat uttalande, har påpekats från flera håll på Juridikbloggen, och jag måste erkänna att min egen retorik farit iväg med mig. Jag menar alltså inte det jag säger här: självfallet inser jag att jag har vittnesplikt.)

Och förresten: inga kommentarer som avslöjar poängen med studien, tack!

*****

Uppdatering: Signaturen Erik tipsar om denna klipp som förstärker intrycket att vittnesbevisning inte går att lita på för fem öre.

Read Full Post »

Tröttsamt

Jag erkänner: jag är redan trött på valdebatten. Jag är trött på svart-vita alternativ, på det ömsesidiga förtalet, på det ständiga gnället över vem som gjort vad. Alla partier är där enligt min mening lika goda kålsupare.

Ett exempel på juridikens område på de skenbart enkla lösningarna utgör dagens artikel i Svenska dagbladets Brännpunkt, där oppositionen lovar att riva upp regeringens reformerade lag om kollektivtrafik.

Jag är ingen fiende till reglering av marknader, jag är inte emot offentliga monopol av princip. Jag anser dock att regleringar måste vara genomtänkta och ödmjuka (vilket jag senast motiverat här), och jag anser att offentliga monopol måste vara välmotiverade. De borgerliga liksom oppositionen syndar på båda fronter.

Vad gäller regleringens genomtänkta karaktär, har den borgerliga regeringen på något sätt fått för sig att alla avregleringar utan vidare är av godo och leder till konsumentvinster. Så är inte fallet. Avregleringen av apoteksmonopolet i Norge ledde till ökade konsumentpriser för medicin (för Sveriges del är det väl för tidigt att uttala sig om prisutvecklingen); avregleringen av telekommarknaden har fortfarande inte lett till priser i nivå jämförlig med centraleuropeiska nivåer; avregleringen av flygmarknaden ledde till någon förändring i marknadens struktur egentligen först när RyanAir gjorde sitt intåg där. Avreglering kan måhända vara ett nödvändigt villkor för förbättringar av en marknad, men den utgör knappast ett tillräckligt villkor.

Så visst syndar regeringen. Hos oppositionen är dock reflexen tvärtom och alltid lika förutsägbar: det blir bara bra om offentliga monopol får sköta hela ruljansen. Denna reflex visade sig redan när avregleringen av SJ:s trafik kom på tapeten och nu är reaktionen densamma: sköter inte det allmänna kollektivtrafiken, blir det inte bra. Det hänvisas förvisso till internationella exempel, men hänvisningen är (som sig bör i en debattartikel, det skall medges) för kort för att verkligen ge stöd för argumentationen. Vad är det ”att lyckas bäst” med kollektivtrafiken?

Reglering är inte enkelt, och en debatt om reglering kräver nyansering. Det innebär att dessa debatter kanske inte lämpar sig för de mest ilskna ideologiska debatterna, men visst borde man få kräva av politiker att de också är pedagoger och förklarar exakt varför och hur en reglering skall bli bra, utan att hemfalla åt slagordsvisan?

Jag kan tänka mig många olika regleringsmodeller för kollektivtrafiken, och jag är ganska säker på att en blandning av offentligt och privat kommer att visa sig vara det mest lämpliga. Exakt hur denna blandning skall se ut, kan vi diskutera, och vi skall också vara förberedda på att vår reglering – alldeles oavsett hur vi gör – kommer att leda till konsekvenser som vi inte förutsett och som vi inte vill ha. Jag vill inte uttrycka någon klar mening om vare sig oppositionens eller regeringens förslag, men en sak kan jag inte låta bli att undra över.

I debattartikeln sägs att det finns en risk att de kommersiella aktörerna plockar russinen ur kakan, drar åt sig de lönsamma linjerna och låter de offentliga bolagen stå där med de olönsamma linjerna. Jo, det kan jag hålla med om, den risken finns. Men…

Är det inte det som är poängen med en offentlig verksamhet? Är inte poängen att det allmänna skall hoppa in där det finns ett behov som inte kan eller kommer att täckas av andra? Visst, det kostar skattemedel, och mer skattemedel än det kostar om det allmänna får sköta allt (och då kan korssubventionera de olönsamma linjer med de lönsamma). Men är det inte därför vi betalar skatt?

Det finns en grundläggande fråga i det argumentationsmönster som oppositionen visar. Frågan är vad vi egentligen skall ha staten till för. Har staten alltid rätt att lägga beslag på hela marknaden så snart det finns någon del av denna som staten står för och som inte är lönsam? Hur förhåller det sig friheten för enskilda att idka näring? Är inte den hållningen i grunden ett uttryck för en syn på staten där staten liknar en koncern som över hela verksamheten åtminstone skall gå jämt ut?

Jag skulle ha mindre problem med oppositionens argumentation om det fanns en klart socialistisk hållning bakom den. Vänsterpartiet står för en sådan hållning: jag delar den inte, men jag respekterar den såsom uttryck för ett möjligt syn på världen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kryssar dock mellan vurm för småföretagare och stora och omfattande regleringar med statliga monopol som ständigt återkommande inslag, och jag är inte säker på att dessa två spår i politiken går att förena.

En reglering blir bra endast om vi har klara mål, klara kriterier för utvärderingen. Målet ”dubblering av kollektivt resande” ger inte sådana kriterier: vi kan inte resonera om vilka medel vi anser vara bäst för att uppnå målet. Regeringens avregleringar för avregleringens skull ger inte heller någon verklig ledning: vilket syfte tjänar avregleringarna? Varför skall vi ha dem, när nu utfallet av avregleringen inte alltid är odelat positivt för konsumenten? Juridik utan angivande av syftet med reglerna blir i all regel riktigt dålig juridik – och begreppet juridik inbegriper lagstiftningen.

Som sagt, lite mera nyans och tålamod i regleringsdebatten skulle inte skada hos någon part.

Read Full Post »

Tyskland förbjöd med verkan från i går natt affärer som innebär såkallad naken blanking, vilket ledde till att börserna i hela världen tog en störtdykning, rapporterar både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel uppgav i ett ganska dramatiskt tal att anledningen till åtgärden var att naken blankning hotar Euron och därmed hela Europasamarbetet.  En kritisk kommentar till åtgärden och en video av hennes tal finns hos Süddeutsche Zeitung. Jag måste erkänna att jag inte förstår vare sig åtgärden eller reaktionen, fast jag har mera förståelse för reaktionen.

Naken blankning innebär att man säljer aktier som man varken äger eller lånar. Det var förklaringens korta version.

Den långa versionen lyder som följer. Om jag tror att en tillgång vilken som helst (ta guld eller något liknande påtagligt) kommer att sjunka i värde, kommer jag, om jag är otursam nog att sitta med en sådan tillgång, att se till att jag blir av med den så fort som möjligt. Alltså går jag något litet under det för tillfället rådande priset och ser till att jag hittar en köpare som får ta smällen av det sjunkande priset. Om alltså guldpriset för närvarande ligger på 100, men jag är övertygad om att den snart kommer att sjunka till 90, lägger jag ut min tillgång till försäljning för, säg, 95. Hittar jag en köpare, har jag förvisso gjort en förlust jämfört med dagens marknadspris, men jag har ändå kommit ut ur det hela med en mindre förlust än om jag väntar till att priset sjunkit till 90.

Problemet, sett från samhällets perspektiv, är att min försäljning kommer att påverka rådande marknadsläge. Mina konkurrenter upptäcker att jag säljer guld billigt, tror att jag vet något som de inte vet, blir försiktiga och säljer billigt, de också. Detta leder till att min ursprungliga försäljning blir till en självuppfyllande profetia: priserna sjunker för att jag tror att de sjunker och handlar därefter.

Allt detta förutsätter förstås dels att jag är tillräckligt inflytelserik för att påverka marknadsläget. Om dock fler aktörer än jag har samma uppfattning, kommer detta kollektiva agerande att leda till att priserna över lag sjunker. Marknadsekonomin har en hel del med flockpsykologi att göra.

Nu kan det dock hända att jag har tur och inte äger någon tillgång som kommer att sjunka i värde. Detta är faktiskt dubbel tur, eftersom jag då – om jag är tillräckligt riskbenägen – kan dra fördelen av ett prisfall. Det är här naken blankning kommer in. Eftersom företeelsen är intimt förknippad med finansmarknaden, talar jag nu om statsobligationer, alltså om av stater utgivna skuldebrev.

Det krävs inget snille för att räkna ut att många Västländer kommer att få problem med upplåningen (mekanismerna bakom detta har jag beskrivit här med ledning av Greklands exempel; problemen är dock tämligen allmänna i Väst). Staterna kommer alltså att behöva betala högre ränta när de säljer nya skuldebrev. De gamla skuldebreven med lägre ränta kommer alltså att sjunka i värde. Dessutom kommer alla skuldebrev att sjunka i värde för att investerarna börjar tvivla på att de får betalt för sina papper över huvud taget. Med andra ord krävs inget snille för att räkna ut att priserna på skuldebreven kommer att sjunka.

Om jag nu inte äger något sådant skuldebrev, kan jag köra en naken blankning: jag säljer skuldebrev som jag lovar att leverera, inte nu genast, utan om två veckor. Inget konstigt med det: det sker ju hela tiden. Köper jag en ny bil, kommer bilhandlaren i många fall inte att ha bilen i butiken, utan hon kommer att behöva beställa den från producenten. Med andra ord säljer bilhandlaren en bil hon inte har, att levereras om några veckor. Samma sak gör man genom naken blankning.

Sjunker kursen som förutspådd, och sjunker den förbi mitt försäljningspris, tjänar jag en hacka: jag får in det tidigare försålda beloppet, men när det är dags att leverera, köper jag in skuldebreven för en penning som ligger under mitt försäljningspris. Differensen är min vinst.

Jag förstår inte det ohederliga i det. Om priset inte faller som förutspått, kommer jag att åka på en häftig smäll: jag kommer att göra en förlust om jag måste köpa in skuldebreven till ett pris som överstiger mitt försäljningspris för två veckor sedan. Jag spelar alltså, men med min kunskap som insats: har jag gjort en korrekt bedömning, vinner jag, har jag gjort en felaktig bedömning, förlorar jag. Det låter ganska juste i mina öron.

Men nu är ju detta finansmarknaden. Av någon för mig faktiskt helt obegriplig anledning verkar nästan alla människor, oavsett kulturell bakgrund, ha problem med folk som tjänar pengar på pengar. Det är i de allra flesta kulturers ögon berömvärt att tjäna pengar på sitt eget arbete, något mindre berömvärt, men fortfarande helt ok att tjäna pengar på handel, men helt förkastligt att tjäna pengar på pengar. Som sagt, jag begriper inte instinkten, men jag har hittills inte träffat på någon kultur där finansmarknaden inte anses vara suspekt.

Tyskarnas (och andras: blankningsförbud är populära) reaktion förefaller mig således att vara en överreaktion som förbiser det egentliga problemet. Det egentliga problemet ligger i att väldigt många länder i Västvärlden har dragit på sig skulder som kommer att bli mycket svåra – kanske omöjliga – att betala tillbaka. Räntan på staters skuldebrev stiger, priserna på breven sjunker. Som kravallerna i Grekland visar, är det ytterst svårt för demokratiskt valda politiker att göra något åt problemet. Krisen för euron är en politisk kris i första hand.

Jag erkänner att det finns en ond cirkel här, där blankning spär på ett problem som redan uppstått. Blankning är alltså inte oproblematiskt, men de ord som följer blankningsförbud och andra liknande åtgärder är rena (själv)bedrägerier: det talas i griniga och ilskna ord om ”spekulanterna” som förstör för euron, om den oansvariga finansmarknaden… Men, ingen: problemet är politiskt. Politikerna passar bollen till en part som måhända parasiterar på ett politiskt problem, men som inte utgör anledningen till problemet.

Blankningsförbudet bär således obehagligt starka drag av populism.

Samtidigt förstår inte börsens reaktion. Visst, det tyska blankningsförbudet indikerar att politikerna nu hittat en lämplig syndabock, och att detta kommer att leda till att finansmarknaderna får ta fler smällar. Samtidigt har inget i de ekonomiska indikatorerna förändrats: bolagen står lika starka eller svaga som i förrgår, samhällsekonomin i flera Västländer fortsätter att vara körd i botten… Det finns ingen anledning för paniken.

Sammantaget illustrerar detta att det är  båda parterna som måste ändra beteende. Politikerna måste inse att det är svårt till omöjligt för finansmarknaderna att krossa en ekonomiskt stabil stat, och finansmarknaderna måste börja ta hänsyn till underliggande ekonomiska realiteterna igen. Problemet nu består i att politikerna tror sig kunna bli av med sjukdomen genom att amputera någon annans arm, och den amputerade skriker att hennes ben förstörts.

Det grundläggande problemet är inget vi kommer åt med juridiska medel. Vi kan inte få statsskulden att försvinna annat än genom en statskonkurs – vilket knappast är tillrådligt – och finansmarknadernas grundläggande irrationalitet kan inte lagstiftas bort. Finansmarknaderna behöver reglering, utan tvivel. En bra reglering bör dock kunna jämföras med förebyggande hälsovård, inte med amputation.

Totalförbud mot en viss typ av affärer – och till yttermera visso ett förbud som blir mycket svårt att övervaka – utgör en amputation: man tar bort denna typ av affärer. (Man kan fullfölja liknelsen med att säga att den bristande möjligheten att övervaka förbudet liknar en slarvigt gjord ihoptråkling av såret). Förebyggande hälsovård utgörs av regler såsom tillfälliga stängningar av marknaden när paniken blir för akut, upplysningsskyldigheter, kanske förbud mot vissa avtalsklausuler (förutsatt att man sedan också är beredd att investera pengar för att övervaka förbudet).

Blankningsförbudet kanske kommer att bestå, kanske kommer det att utvidgas till hela Europa, kanske till hela världen. Inget av detta kommer att rädda euron.

Helt enkelt för att ekonomiska problem inte går att lagstifta bort.

Read Full Post »

Socialdemokraten Olle Ludvigsson skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om förslaget till reglering av finansmarknaderna: han svarar på inlägg av Moderaternas Gunnar Hökmark och Folkpartiets Olle Schmidt. Hans poäng är huvudsakligen att försvara det nu liggande förslaget till reglering, och det har jag inget att säga om, eftersom jag inte är tillräckligt påläst. På vägen gör han dock en annan viktig poäng, som jag alltid är lika förvånad över att mina liberala meningsfränder ofta inte inser. Han säger nämligen att otillräckligt reglerade marknader i längden är dyra. Han har självklart rätt. Sedan kanske han ändå lider av hybris vad gäller politikens förmåga att förebygga kriser.

Det finns en märklig tro inom vissa ekonomkretsar på att total avsaknad av reglering gynnar oss alla bäst. Eller nej, vänta: det sägs att en sådan avsaknad gynnar samhällsekonomin bäst, men däri ligger implicit att vi alla gynnas av avsaknad av reglering. Denna uppfattning är förstås befängd.

Den sista marknad som i sann bemärkelse varit oreglerad är vissa delar av finansmarknaden. Denna brist på reglering leder självklart till att den som vill vinna en konkurrensfördel kommer att använda alla knep – några otillåtna sådana finns ju i princip inte – för att öka sin vinst. Det kan handla om bristande information till investerare, om ”teaser rates” som göms långt i avtalstexten, om underlåten eller bristfälligt utförd kreditprövning. Inget av detta är eller har varit olagligt, bara förbaskat ofint. Problemet med denna taktik är att den är kortsiktigt lönsam för den enskilda personen, men i normalfallet långsiktigt mycket riskabel för ekonomin i stort. Den som avgår ur marknaden innan allt brakar ihop, har alltså tjänat en hacka, och någon annan får städa upp.

Detta är ett allmänmänskligt fenomen: vi har en ofta bevisad tendens att värdera kortsiktiga vinster högre än långsiktiga vinster. Vi värderar 5 000 kr. idag högre än 6 000 kr. i övermorgon. Hur i hela friden kunde man då vara så blåögd att låta finansmarknaderna vara fria och låta dem premiera kortsiktigheten?

Jo, teorin bakom detta var att finansmarknaderna är så konkurrensutsatta att de är transparenta, det vill säga att varje information – exempelvis att ”teaser rates” är ett farligt ofog – genast sprider sig till samtliga aktörer på marknaden. Denna teori har aldrig kunnat empiriskt beläggas, utan har räknats fram av teoretiska antaganden (exempelvis att människan är genomrationell) vars riktighet på goda grunder kan betvivlas. Men andra ord utgör oreglerade marknader ett utflöde av teoretiska antaganden utan empiriskt stöd.

Det är inte bara finansmarknaderna som behöver reglering. Vi har gjort samma misstag, samma synd av underreglering, varje gång vi liberaliserat en marknad. Det engelska experimentet med avregleringen av järnvägsmarknaden, avregleringen av den svenska flygmarknaden… varje gång har vi behövt lära oss på nytt att marknader som skall fungera behöver en grundstomme av reglering som innebär ett tvång att ta hänsyn också till de effekter som enskildas agerande har på systemet i stort.

En totalt oreglerad marknad lockar helt enkelt fram det sämsta i oss, det har historien – inte bara på finansmarknaderna – visat om och om igen. Bland annat fick vi en konkurrenslagstiftning just för att marknaden för företagsförvärv inte kunde anförtros enskilda: det ledde bara till monopol som gjorde övervinster på allmänhetens bekostnad.

Alltså: självklart måste alla marknader regleras, även – och kanske i synnerhet – den viktiga finansmarknaden. Denna insikt har inte mycket med ideologisk inriktning att göra, utan utgör en läxa som vi vid det här laget – efter 200 år av kapitalism – borde ha lärt oss.

Samtidigt skall vi inte tro, vilket Ludvigsson tycks göra, att vi kan förhindra kriser genom en smart reglering. Varje reglering leder nämligen till en motreaktion: en reglering frammanar en reaktion. De som skall regleras kommer nämligen att utveckla en stor del kreativitet för att hitta luckor i regleringen. Denna effekt har påvisats många gånger sedan 1960-talet, då Stewart Macaulay (hans biografi och publikationer finns här) först pekade på den. Med andra ord: oavsett hur vackert och genomtänkt ett förslag kan te sig på pappret, kommer det att i verklig implementering att te sig totalt annorlunda och kommer att få effekter som upphovsmännen aldrig kunnat tänka på.

Denna kreativitet kommer också att leda till en annan effekt, som kallas för regulatory capture. Med detta betecknas det förhållandet att regleringsmyndigheten, för att kunna hålla jämna steg med dem som skall regleras, måste anlita folk som känner marknaden, alltså med andra ord personer som tidigare lagt ner sin skäl i att undvika regleringens effekter. Dessa personer kommer inte att bli av med sina kontakter och vänskapsrelationer bara för att de byter sida: tvärtom är ju poängen från regleringsmyndighetens sida att hålla koll på marknadens beteende. Med andra ord kommer dessa ”överlöpare” att ha blandade lojaliteter, dels en anställningslojalitet, dels en social lojalitet.

Dessutom fortgår ju kreativiteten på marknaden. Regleringsmyndigheten kommer därför att behöva lyssna på marknaden, att ta in dess mening, innan ett regleringsprojekt sjösätts. Marknadens företrädare har då alla incitament att betona det sunda i marknaden och tona ner det som inte är så bra för ekonomin i övrigt. Regleringen kommer alltså att bli bristfällig hur vi än gör, och vi kommer alltid att i efterhand reagera på missförhållanden som redan visat sig.

Så är det med all juridik, eftersom juridiken alltid är reaktiv. Den reagerar alltid i efterhand: exemplen då någon lyckats sjösätta en reglering och förhindra ett problem innan det uppstått är ytterligt få. Eftersom juridiken är politikens främsta maktmedel, kan juridikens brist härvidlag breddas till politiken: politiken kommer alltid att vara reaktiv, och ytterst sällan proaktiv.

Med andra ord är kostnadsargumentet mot reglering fåfängt, eftersom någon reglering som inte kostar inte finns och eftersom vi behöver reglering för att ha fungerande marknader. Samtidigt skall vi inte inbilla oss att vi kan förhindra kriser genom någon lämplig reglering: vi tar hand om problem som vi känner till – imorgon kommer vi att ha andra problem, som ingen kunde tänka på idag, och som därför kommer att vara oreglerade.

Exakt hur mycket vi skall reglera, går med denna osäkerhet inte att säga. Här finns politiska skillnader och trossatser som i sig alla är lika legitima. Ytterligheterna är dock, såvitt den historiska erfarenheten visar, inte framgångsrika. En total reglering kommer att leda till att ingen vill syssla med verksamheten i fråga, en ofullständig reglering kommer alltid att leda till motreaktioner som ingen förutsett och avsaknad av reglering leder till enskildas vinster på bekostnad av ekonomin i stort.

Denna lärdom borde leda till en viss ödmjukhet inom politikens kretsar. Både Ludvigssons artikel och de debattartiklar av Gunnar Hökmark och Olle Schmidt utgör inte precis perfekta exempel på någon sådan ödmjukhet.

Domedagsprofetior är nämligen lika överdrivna som förtröstan i politikens möjlighet att lägga livet tillrätta för oss.

Read Full Post »

Attacken i Uppsala mot Lars Vilks har varit förra veckans yttrandefrihetsrättsliga tema. Jag har inte verkligen kunnat följa debatten – jag är för närvarande för jäktad – men jag tror att det dykt upp åtskilliga missförstånd och åtskilliga bråk som beror på dels att yttrandefrihetsbegreppet fylls med olika definitioner, dels att folk inte har koll på att de använder olika definitioner. Jag skall här ta debatten mellan Björn Östling (inlägg här och här) och Magnus Betnér (inlägg här och här) till utgångspunkt för mitt eget resonemang.

Jag skall inleda med att jag i sak delar Betnérs åsikt om att värnandet om yttrandefriheten är högst selektivt, vilket med andra ord innebär att vi inte verkligen värnar yttrandefriheten. När vi ingriper mot förintelseförnekare, vägrar nazister, stalinister och andra att vara lärare, har brottsbestämmelser om hets mot folkgrupp som i praktiken vänder sig mot de högerextrema grupperna och har förolämpningsparagrafer, har vi redan ingripit i yttrandefriheten på ett sätt som gör den debatt vi har nu ganska förljugen. Betnér har en poäng, en viktig poäng, och jag gläds åt att en provokatör som Betnér har sådan förståelse för spelets regler.

Så till debatten mellan Östling och Betnér. Jag tror att Östling missförstår vad Betnér menar. För mig som jurist – och, som jag tolkar honom, för Betnér – är yttrandefriheten en rätt som vänder sig mot det allmänna, mot kollektivet, mot staten. Däremot har jag inte nödvändigtvis någon yttrandefrihet mot enskilda. Låt mig förklara skillnaden.

Yttrandefriheten är rätten att utan hot om statliga repressioner få säga vad jag tänker. Detta innebär två saker: dels skall det allmänna inte förbjuda åsikter. Som Betnér så riktigt påpekar, förbjuder det allmänna i Sverige åsikter. Vi har alltså ingen perfekt yttrandefrihet, utan vi förbjuder åsikter som vi tycker är misshagliga. Dels – den andra aspekten av yttrandefriheten – skall det allmänna se till att ingen av mina med-borgare kan tvinga mig att hålla käft. Det gör Sverige på samma selektiva sätt som när det gäller att inte förbjuda åsikter. I Vilks fall gör dock det allmänna det man kan begära: Vilks har livvaktsskydd på det allmännas bekostnad och polisen ser inom det möjligas ram (man kan inte garantera någon som helst persons säkerhet, bara göra det svårare för angriparen) till att Vilks kan hålla sina föreläsningar.

Det är detta som är yttrandefriheten: inga av det allmänna förbjudna åsikter, ingen officiell möjlighet för enskilda att tysta andra. Yttrandefriheten skall därvid värna om de åsikter som är obekväma, kränkande, misshagliga, smaklösa, dumma, som uttrycks på ett onödigt provocerande sätt… Kort sagt, yttrandefriheten skall värna sådana personers rätt att få säga vad de tänker som annars skulle censureras av den goda smaken. I vårt samhälle handlar det alltså om extremisterna, om höger- och vänsterextrema, om homofober, om extremistiska religiösa personer och så vidare.

Så långt verkar också Östling och Betnér vara eniga. Där åsikterna går isär är vid frågan om att ta ”ansvar”, som Betnér uttrycker det, eller – som jag skulle säga – om rätten att lämnas i fred med sina åsikter av andra enskilda. Som jag förstår Betnér menar han att det inte ingår i yttrandefriheten att slippa att andra blir upprörda och i vissa fall våldsamma: han tycks göra samma distinktion som jag.

Återigen håller jag alltså med honom. Samtidigt vill jag till undvikande av missförstånd påpeka att det inte innebär att jag anser att Vilks har ”sig själv att skylla” eller något sådant. Jag anser att människor som har förstånd för fem öre kan höra en åsikt som de blir upprörda över utan att vilja slå eller dräpa. Jag anser också att människor med förstånd för fem öre inser att det inte finns något som är mera värdefullt än någon som på ett provocerande men intelligent sätt utmanar mina åsikter: blir jag inte övertygad, vässar jag i alla fall mina egna argument. Den extremistiska muslimska reaktionen på Vilks är patetisk, obildad och inskränkt.

Samtidigt, gott folk: extremister är inte kända för att vara räsonabla människor! Granskar jag nazister, driver jag med extremistiska muslimer och deras trosföreställningar, gör jag narr av militanta veganer, kan jag på förhand räkna ut att skiten kommer att hamna i fläkten. Det är rätt så enfaldigt att tro att man kan visa bilder på Mohammed som bög utan att man får mordhot mot sig. Man vet vad som väntar, och man skall inte låtsas bli förvånad när det händer.

Men yttrandefriheten, då? Jo, den består i att det allmänna har en plikt att ingripa och att i möjligasta mån skydda mig när jag blir hotad. Det allmänna kan inte förhindra hoten, men det kan i vissa fall förhindra att hoten verkställs. Helt kan man dock som sagt inte garantera en människas säkerhet: angriparen har alltid en taktisk fördel, eftersom skydd alltid är reaktivt och endast i mycket begränsad utsträckning proaktivt. Det innebär att staten Sverige inte kan garantera att Lars Vilks överlever sina provokationer: så är det, och det är inte mycket att göra åt. Däremot kan staten Sverige (i samarbete med Vilks, märk väl, för det är förbaskat obekvämt att behöva leva under skydd) försöka att göra det så svårt som möjligt för extremisterna att döda Vilks. Så länge det allmänna gör det – och det sker som sagt – är yttrandefriheten värnad så gott det nu går.

Yttrandefrihet innebär inte att det inte skall behövas mod för att säga det man tycker. Ibland är det modet socialt: det krävs socialt mod att säga till chefen att hon beter sig som ett svin. Vid andra tillfällen är modet fysiskt: det krävs fysiskt mod att framställa Mohammed som en liten skäggig gubbe med en bomb i turbanen. Det kan ingen stat göra något åt. Det allmänna kan försöka skapa en situation där det är så osannolikt som möjligt att hoten verkställs, så att det mod som krävs för att säga det man tänker inte skall behöva bli för stort. Däremot kan det allmänna aldrig garantera att man inte gör sig omöjlig eller sätter sig i fara när man använder sig av yttrandefriheten.

En användning av yttrandefriheten innebär nämligen som sagt att man säger saker som andra upplever som obekväma, kränkande, misshagliga, smaklösa, dumma eller som uttryckta på ett onödigt provocerande sätt. Vill man provocera, skall man inte bli förvånad över att man provocerar.

Read Full Post »

Svenska dagbladets Sanna Rayman tog den känga Mårten Schultz och jag utdelade igår med stor elegans. I ett elegant formulerat inlägg på tidningens ledarblogg gör hon några viktiga och tänkvärda förtydliganden. Jag håller dock fortfarande inte med henne.

Dels bemöter hon inte de argument som jag framfört till ”juridifieringens” försvar. Hon anser att skolan borde ha skött det hela utan att blanda in polisen och JK och frågar mig hur jag skulle ha reagerat om historien handlat om sprayburkar istället för klistermärken. Mitt svar är: jag skulle ha reagerat exakt likadant, men hade skippat mina ord om yttrandefrihet (som då inte hade blivit aktuella).

Skolan är en institution som är utrustad med åtskillig tvångsmakt. Om skolan skulle ta sig frihet att hålla polis och JK utanför sina inre angelägenheter, skulle det kunna hända att den i somliga – kanske de flesta – fall skulle göra saker som måhända kan anses vara moraliskt riktiga (vilket Rayman tydligen anser att det här aktuella beslaget var). Men hur skulle det vara om skolan missbrukade sin makt? Gäller då klagomålen om ”juridifiering”? Och: hur sållar man på förhand mellan de tillfällen då Rayman tycker att det ok att hålla juridiken utanför och de fall då Rayman tycker att juristerna måste blanda sig in?

Hav förtroende för oss, vi vet vad vi håller på med – det är det som en skola som agerar på eget bevåg väljer som motto. Problemet med det är att det är ett auktoritetsargument som missbrukats så många gånger att jag mycket hellre blandar in jurister för ofta än för sällan. Den som läser vad jag skrivit, vet att jag inte nödvändigtvis välkomnar att alltfler områden blir styrda av juridiska betraktelsesätt. I ett samhälle som uppfattar sig självt som icke-auktoritär har jag dock mycket svårt att se hur vi skall undvika denna effekt. Detta har Rayman inget att säga om, vilket är synd: det är nämligen precis där skon klämmer.

Hur förhindrar vi platta auktoritetsargument och maktmissbruk i skuggan av ett förtroende som ges för ett namn och inte för förtjänster, och förhindrar samtidigt en ”juridifiering”? Det har jag hittills inte sett någon svara på på ett sammanhängande sätt.

Dels gör Rayman ett klassiskt misstag i debatten om rättigheter. Hon beklagar att en ung nazist nu lärt sig att yttrandefriheten kan användas mot demokratin (Raymans framhävning).

Men det är ju just det som är poängen!

Yttrandefriheten är sprungen ur insikten att ingen kan vara säker på att ha helt rätt, och att därför ingen kan tvinga någon annan att tycka eller uttala dig ”rätt”. Tempora mutantur, et nos mutamur in illis – tiderna förändras, och vi ändras med tiden. Det som vi idag håller för sant och riktigt, kommer framtida generationer att skratta åt. Så har det alltid varit, så är det, och så kommer det att förbli.

Man kan ta precis vad som helst som exempel: mänskliga ”rasers” (sådant finns inte) inbördes hierarki, kvinnans ställning, slaveriets naturgivenhet – allt. Vår konsensus idag kommer att vara en marginalmening imorgon.

Yttrandefriheten möjliggör för envar att propagera för sin åsikt, att försöka vinna följeslagare, att försöka förändra samhället. För envar. För nazisten. För stalinisten. För den liberala. För den konservativa. För den religiösa. För ateisten. I det ögonblick som vi i ”demokratisk” anda förnekar andra – ”icke-demokrater” – rätten att propagera för sin åsikt, gör vi exakt det som vi anklagar icke-demokraterna för att vilja göra: vi tillåter dem som bekräftar vår förutfattade mening att sprida sina åsikter och förtrycker dem som tycker annorlunda.

Om vi lärt en ung nazist att vi är ”svaga” – egentligen: att vi är bättre än hon – har vi lärt henne att vi är starka nog i tilltron till vår egen åsikts förträfflighet att vi inte känner oss hotade av några fåniga klistermärken: vi har de bättre argumenten. I det ögonblick som vi känner oss nödgade att förneka henne sin yttrandefrihet, visar vi att vi själva tycker att vårt system är så svagt och irrationellt att vi har skäl att känna oss hotade.

Jag har stor respekt för Rayman – även om hon implicit misstänkliggör mig genom att pådyvla mig något slags företrädarskap för ”skrået”, istället för att ta mig som medborgare – men på den här punkten har jag mycket lite förståelse för hennes argumentation. Annat förstås att bättre världar än den vi lever i alltid kan tänkas.

Kanske är det inget ont i att drömma.

*****

Se för övrigt också Claes Martinsons kommentarer till utgåvan av Mårtens inlägg på juridikbloggen. I den mån han är företrädare för ”skrået”, kan kanske Rayman finna sin tröst hos honom.

Read Full Post »

Svenska dagbladets Sanna Rayman – som jag annars tycker gör ett riktigt hyfsat jobb – villar idag bort sig i yttrandefrihetsdjungeln. Apropå ett inslag i SR:s Eko igår undrar hon om nazistiska klistermärken verkligen kan tänkas vara skyddade av yttrandefriheten och om verkligen alla förhållanden mellan människor måste juridifieras. Den första frågan måste utan vidare besvaras jakande, den andra kanske måste besvaras nekande, men där finns en egen dynamik som Rayman inte uppmärksammar (liksom många andra som beklagar juridifieringen).

Vi börjar med yttrandefriheten, eftersom det är ganska enkelt. Byt ut nazistiska klistermärken i Sverige mot liberala (”demokratiska” – jag har svårt för detta värdeladdade begrepp) klistermärken i Nordkorea. Istället alltså för att en illa fungerande tonårsfrontallob vandaliserar skolan, är det en föredömligt intellektuell frihetskämpe som vandaliserar offentliga byggnader i Nordkorea med klistermärken som skriker ut budskapet: ”Störta tyrannen!” Antag vidare att det företas en sökning efter gärningsmannen – eftersom de nazistiska märkena hittades av personalen i ett elevskåp, måste nog någon form av sökning ha skett i det aktuella fallet också – och att denna identifieras, varpå klistermärkena omhändertas och ”vandalen” (som vår frihetskämpe kallas i offentliga medier i Nordkorea) straffas.

Skulle Rayman tycka att detta var ett exempel på att yttrandefriheten är begränsad i Nordkorea? Med all sannolikhet. Varför skulle då exakt samma skeende, bara med andra politiska förtecken, inte utgöra en inskränkning av yttrandefriheten hos oss?

Jag tror att Rayman blandar ihop två saker. Den elev som satte upp klistermärkena, har med all sannolikhet gjort sig skyldig till skadegörelse. Detta är ett brott som kan beivras även om brottslingen förkunnar sina politiska åskådningar genom klotter eller klistermärken. Yttrandefriheten skyddar tryckta skrifter – vilket ett klistermärke helt klart är – men inte alla sätt att distribuera en sådan skrift. Man får sätta upp en klisterlapp med politiska budskap hos den som accepterar klistermärket på sitt föremål, men inte hos den som inte vill ha det på sin vägg eller dörr.

Problemet i fallet med eleven sitter i att skolan beslagtog tryckta skrifter (nämligen klistermärkena) och att – tydligen, inte heller det framgår riktigt av rapporteringen – dessa skickades till polisen eftersom skolan misstänkte att de utgjorde hets mot folkgrupp. (Här kan för övrigt inflikas att stadgandet mot hets mot folkgrupp i sig är en ganska obehaglig inskränkning av yttrandefriheten, samt att en högerextrem åsikt som sådan inte innebär någon hets mot någon – där krävs lite mera. Det tycks somliga ha lite svårt att förstå. Men åter till huvudinlägget.) Skolan har helt enkelt ingen rätt att beslagta tryckta skrifter: slut. Skolans – eller lärarnas – rätt att tillfälligt beslagta sådana direkt störande föremål som mobiltelefoner är kraftigt kringskuren: hur kan skolan ha fått för sig att den får beslagta klistermärken, alltså tryckta skrifter? Den borde väl ha gjort som alla andra, lämnat in en anmälan till polisen.

Detta för oss till frågan om juridifieringen. Dels kan man väl säga att det tillfälle där Rayman tar upp frågan är illa valt. Skolans agerande utgör nämligen inte något handlande så där människor emellan i största allmänhet. Skolans handlande mot sina elever utgör högst påtaglig myndighetsutövning. Medan jag anser att på vissa områden skolans (lärarnas) möjligheter till maktutövning har inskränkts för mycket – som när det gäller att tillfälligt beslagta störande föremål eller att avvisa elever från klassrummet – är den grundläggande analysen riktig att det är lärarna som i sin egenskap av skolan och i förlängningen kommunen sitter med alla maktkort på handen. Skolans maktutövning måste, som alla offentlig maktutövning, nogsamt regleras. Det är ingen större principiell skillnad mellan skolan och Skatteverket, och jag vill starkt misstänka att Rayman tycker att Skatteverkets möjligheter att behandla medborgarna hur som helst skall vara kringskurna.

Dels är Raymans beklagande av juridifieringen inte helt genomtänkt ens om man tar det bredare perspektivet och tänker på tillfällen där högst påtagligt privata förhållanden – såsom idrottsklubbar eller dylikt – på sistone börjat anses omfattas av det juridiska mandatet. Problemet ligger nämligen hos den som behandlas illa eller tror sig behandlas illa.

Mobbning är ett bra exempel. Åtminstone mobbning mellan barn ansågs ännu under min barndom på 1970-talet utgöra ett problem mellan barnen eller på sin höjd mellan föräldrarna. Jag tror och hoppas att inget av offren i min klass – det fanns några sådana, och jag var ingen hjälte, utan spelade frisk mobbningsleken med alla andra – idag lider av bestående men. Tydligen kan dock mobbning bli så illa.

Entrat juridiken. Någon förälder till ett mobbningsoffer började undra om det verkligen gick an att mobbaren åsamkade hennes barn psykiska men utan att detta på något sätt skulle leda till sanktioner, och huruvida skolan inte har ett uppdrag att hålla koll på eleverna och se till att dessa åtminstone inte aktivt skadar varandra. När en sådan förälder kommer till domstolen och klagar, kan domstolen förvisso svara att frågan inte har något svar i lagstiftningen och det därför inte kan finnas några sanktioner mot vare sig mobbaren eller skolan, eller att detta är ett förhållande mellan privatpersoner som inte angår det allmänna. Visst. Det går.

Jag skulle bara vilja läsa Sanna Raymans kommentar i Svenska dagbladet dagen efter en sådan dom.

Juridifieringen – som jag emellanåt själv upplever som obehaglig – är enligt min bestämda mening ett utflöde av att folk börjar få hyfsad koll på sina rättigheter, och att sociala auktoritetsargument till lärarens/klubbordförandens/polismannens/domarens fördel inte längre funkar lika bra som de gjorde tidigare. Detta, kombinerat med en viss oförmåga att kompromissa, leder till att det inte längre är så bekvämt för makthavarna att de kan instifta rättigheter och skyddsregler utan att det har konsekvenser. Talar vi om rättigheter, om att ingen skall behöva finna sig i oförtjänta auktoritets ord, att lärare inte är bättre eller sämre än eleverna, att klubbar inte skall få välja sina medlemmar själva, då får vi också en befolkning som hävdar sina rättigheter. Folk går till domstol, folk klagar, och eftersom de har rättigheterna, kommer domstolarna att utdöma sanktioner mot den som inte respekterar rättigheterna.

Det enda sättet att minska juridifieringen är att minska rättigheterna. Finns ingen rätt till absolut likabehandling även i den privata sfären, ja, då behöver inga domstolar ingripa när romer inte får vara med i fotbollsklubben. Finns ingen rätt till psykisk integritet i skolan, ja, då behöver inte domstolarna ingripa mot mobbning.

Och finns ingen yttrandefrihet, ja, då behöver inte Justitiekanslern ingripa mot rektorer som beslagtar tryckta skrifter.

Read Full Post »