Tyskland förbjöd med verkan från i går natt affärer som innebär såkallad naken blanking, vilket ledde till att börserna i hela världen tog en störtdykning, rapporterar både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel uppgav i ett ganska dramatiskt tal att anledningen till åtgärden var att naken blankning hotar Euron och därmed hela Europasamarbetet. En kritisk kommentar till åtgärden och en video av hennes tal finns hos Süddeutsche Zeitung. Jag måste erkänna att jag inte förstår vare sig åtgärden eller reaktionen, fast jag har mera förståelse för reaktionen.
Naken blankning innebär att man säljer aktier som man varken äger eller lånar. Det var förklaringens korta version.
Den långa versionen lyder som följer. Om jag tror att en tillgång vilken som helst (ta guld eller något liknande påtagligt) kommer att sjunka i värde, kommer jag, om jag är otursam nog att sitta med en sådan tillgång, att se till att jag blir av med den så fort som möjligt. Alltså går jag något litet under det för tillfället rådande priset och ser till att jag hittar en köpare som får ta smällen av det sjunkande priset. Om alltså guldpriset för närvarande ligger på 100, men jag är övertygad om att den snart kommer att sjunka till 90, lägger jag ut min tillgång till försäljning för, säg, 95. Hittar jag en köpare, har jag förvisso gjort en förlust jämfört med dagens marknadspris, men jag har ändå kommit ut ur det hela med en mindre förlust än om jag väntar till att priset sjunkit till 90.
Problemet, sett från samhällets perspektiv, är att min försäljning kommer att påverka rådande marknadsläge. Mina konkurrenter upptäcker att jag säljer guld billigt, tror att jag vet något som de inte vet, blir försiktiga och säljer billigt, de också. Detta leder till att min ursprungliga försäljning blir till en självuppfyllande profetia: priserna sjunker för att jag tror att de sjunker och handlar därefter.
Allt detta förutsätter förstås dels att jag är tillräckligt inflytelserik för att påverka marknadsläget. Om dock fler aktörer än jag har samma uppfattning, kommer detta kollektiva agerande att leda till att priserna över lag sjunker. Marknadsekonomin har en hel del med flockpsykologi att göra.
Nu kan det dock hända att jag har tur och inte äger någon tillgång som kommer att sjunka i värde. Detta är faktiskt dubbel tur, eftersom jag då – om jag är tillräckligt riskbenägen – kan dra fördelen av ett prisfall. Det är här naken blankning kommer in. Eftersom företeelsen är intimt förknippad med finansmarknaden, talar jag nu om statsobligationer, alltså om av stater utgivna skuldebrev.
Det krävs inget snille för att räkna ut att många Västländer kommer att få problem med upplåningen (mekanismerna bakom detta har jag beskrivit här med ledning av Greklands exempel; problemen är dock tämligen allmänna i Väst). Staterna kommer alltså att behöva betala högre ränta när de säljer nya skuldebrev. De gamla skuldebreven med lägre ränta kommer alltså att sjunka i värde. Dessutom kommer alla skuldebrev att sjunka i värde för att investerarna börjar tvivla på att de får betalt för sina papper över huvud taget. Med andra ord krävs inget snille för att räkna ut att priserna på skuldebreven kommer att sjunka.
Om jag nu inte äger något sådant skuldebrev, kan jag köra en naken blankning: jag säljer skuldebrev som jag lovar att leverera, inte nu genast, utan om två veckor. Inget konstigt med det: det sker ju hela tiden. Köper jag en ny bil, kommer bilhandlaren i många fall inte att ha bilen i butiken, utan hon kommer att behöva beställa den från producenten. Med andra ord säljer bilhandlaren en bil hon inte har, att levereras om några veckor. Samma sak gör man genom naken blankning.
Sjunker kursen som förutspådd, och sjunker den förbi mitt försäljningspris, tjänar jag en hacka: jag får in det tidigare försålda beloppet, men när det är dags att leverera, köper jag in skuldebreven för en penning som ligger under mitt försäljningspris. Differensen är min vinst.
Jag förstår inte det ohederliga i det. Om priset inte faller som förutspått, kommer jag att åka på en häftig smäll: jag kommer att göra en förlust om jag måste köpa in skuldebreven till ett pris som överstiger mitt försäljningspris för två veckor sedan. Jag spelar alltså, men med min kunskap som insats: har jag gjort en korrekt bedömning, vinner jag, har jag gjort en felaktig bedömning, förlorar jag. Det låter ganska juste i mina öron.
Men nu är ju detta finansmarknaden. Av någon för mig faktiskt helt obegriplig anledning verkar nästan alla människor, oavsett kulturell bakgrund, ha problem med folk som tjänar pengar på pengar. Det är i de allra flesta kulturers ögon berömvärt att tjäna pengar på sitt eget arbete, något mindre berömvärt, men fortfarande helt ok att tjäna pengar på handel, men helt förkastligt att tjäna pengar på pengar. Som sagt, jag begriper inte instinkten, men jag har hittills inte träffat på någon kultur där finansmarknaden inte anses vara suspekt.
Tyskarnas (och andras: blankningsförbud är populära) reaktion förefaller mig således att vara en överreaktion som förbiser det egentliga problemet. Det egentliga problemet ligger i att väldigt många länder i Västvärlden har dragit på sig skulder som kommer att bli mycket svåra – kanske omöjliga – att betala tillbaka. Räntan på staters skuldebrev stiger, priserna på breven sjunker. Som kravallerna i Grekland visar, är det ytterst svårt för demokratiskt valda politiker att göra något åt problemet. Krisen för euron är en politisk kris i första hand.
Jag erkänner att det finns en ond cirkel här, där blankning spär på ett problem som redan uppstått. Blankning är alltså inte oproblematiskt, men de ord som följer blankningsförbud och andra liknande åtgärder är rena (själv)bedrägerier: det talas i griniga och ilskna ord om ”spekulanterna” som förstör för euron, om den oansvariga finansmarknaden… Men, ingen: problemet är politiskt. Politikerna passar bollen till en part som måhända parasiterar på ett politiskt problem, men som inte utgör anledningen till problemet.
Blankningsförbudet bär således obehagligt starka drag av populism.
Samtidigt förstår inte börsens reaktion. Visst, det tyska blankningsförbudet indikerar att politikerna nu hittat en lämplig syndabock, och att detta kommer att leda till att finansmarknaderna får ta fler smällar. Samtidigt har inget i de ekonomiska indikatorerna förändrats: bolagen står lika starka eller svaga som i förrgår, samhällsekonomin i flera Västländer fortsätter att vara körd i botten… Det finns ingen anledning för paniken.
Sammantaget illustrerar detta att det är båda parterna som måste ändra beteende. Politikerna måste inse att det är svårt till omöjligt för finansmarknaderna att krossa en ekonomiskt stabil stat, och finansmarknaderna måste börja ta hänsyn till underliggande ekonomiska realiteterna igen. Problemet nu består i att politikerna tror sig kunna bli av med sjukdomen genom att amputera någon annans arm, och den amputerade skriker att hennes ben förstörts.
Det grundläggande problemet är inget vi kommer åt med juridiska medel. Vi kan inte få statsskulden att försvinna annat än genom en statskonkurs – vilket knappast är tillrådligt – och finansmarknadernas grundläggande irrationalitet kan inte lagstiftas bort. Finansmarknaderna behöver reglering, utan tvivel. En bra reglering bör dock kunna jämföras med förebyggande hälsovård, inte med amputation.
Totalförbud mot en viss typ av affärer – och till yttermera visso ett förbud som blir mycket svårt att övervaka – utgör en amputation: man tar bort denna typ av affärer. (Man kan fullfölja liknelsen med att säga att den bristande möjligheten att övervaka förbudet liknar en slarvigt gjord ihoptråkling av såret). Förebyggande hälsovård utgörs av regler såsom tillfälliga stängningar av marknaden när paniken blir för akut, upplysningsskyldigheter, kanske förbud mot vissa avtalsklausuler (förutsatt att man sedan också är beredd att investera pengar för att övervaka förbudet).
Blankningsförbudet kanske kommer att bestå, kanske kommer det att utvidgas till hela Europa, kanske till hela världen. Inget av detta kommer att rädda euron.
Helt enkelt för att ekonomiska problem inte går att lagstifta bort.
Read Full Post »