Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

Ekot rapporterar att justitieministern aviserar ett förslag 0m lagstiftning som skall göra det straffbart att genom fotografering avsiktligen kränka annans integritet. Förlaget bygger enligt uppgift på ett gammalt förslag i liknande riktning som integritetsskyddskommittén lade fram för tre år sedan (och som alltså borde finnashär, se s. 303 ff.). Ekot länkar ingenstans, och jag kan inte heller hitta det nu aktuella förslaget på regeringens eller justitiedepartementets hemsida (Uppdatering: Mårten har hittat och har – självfallet – också åsikter i frågan: se här)..

Jag vill här utgå ifrån att förslaget i sig, alltså att integritetskränkande fotografering skall förbjudas, är rimligt. Det finns säkert den som kan komma med vägande invändningar, men de rör inte den poäng som jag tänker göra här. Den poäng som jag tänker göra rör frågan om valet av system.

Som redan integritetsskyddskommittén var inne på (se det förslag jag länkat till ovan s. 298), kan man förbjuda fotografering på olika sätt. Man kan antingen förbjuda den direkt, i strafflag, vilket alltså nu tycks vara förslaget. Man kan också förbjuda den mera indirekt, genom att definiera integritetskränkande fotografering som en skada – vilket medför vissa systematiska problem för skadeståndsrätten, jfr Mårtens Schultz bok Kränkning, men det förbiser jag i förevarande fall – och låta den som fotograferats få ersättning i pengar av fotografen. I så fall skulle alltså förbudet ligga i att den som fotograferar i förekommande fall kan träffas av ett eventuellt högt skadeståndsanspråk.

Även om skadeståndsrättens funktion anses vara i främsta rummet reparativ – systemet är till för att ersätta skador som uppstått – kan det också anses ha en preventiv funktion: vetskapen om att man blir ersättningsskyldig om man beter sig på något visst sätt kan tänkas medföra att man undviker att bete sig på just det sättet. Straffrätten anses allmänt vara helt preventivt inriktad (vedergällningsfunktionen i straffrätten talar man ju så ogärna om): hotet om straff skall avhålla oss från vissa handlingar. Straff- och skadeståndsrätten överlappar varandra, utan att vara riktigt likadana i sina funktioner.

Varför väljer då förslaget straff- och inte skadeståndsrätten (och här utgår jag ifrån att integritetsskyddskommitténs överväganden överlevt in i det nya förslaget)? Jo, en grundläggande skillnad mellan straff- och skadeståndsrätten är i allmänhet (det stämmer inte i alla avseenden) att det för att göra sig skyldig till straff krävs att man haft uppsåt, medan det för skadeståndsskyldighet räcker att man varit vårdslös, samt att det för en fällande dom i ett brottmål krävs att straffansvarigheten är styrkt bortom rimligt tvivel, medan det för skadeståndsansvar räcker att ansvaret är styrkt.

Uppsåt översätts ofta med avsikt, men det stämmer inte riktigt. Uppsåt är mer. Den lindrigaste formen av straffbart uppsåt, likgiltighetsuppsåtet, innebär att man varit medveten om de konsekvenser som ens handling medför, men att man varit likgiltig inför dem och handlat ändå. Skjuter man skarpt på öppen plats där folk rör sig, inser de flesta att det finns en risk att folk dör. Skjuter man ändå för att man struntar i konsekvenserna – för att man varit likgiltig – och någon dör, har man haft uppsåt att döda.

Vårdlöshet är mindre än så. Vårdslöshet innebär mycket förenklat uttryckt att man borde ha fattat konsekvenserna av sitt handlande, men inte funderat. Skillnaden mellan uppsåt och vårdslöshet ligger alltså i medvetenheten om konsekvenserna: vid uppsåt har man insett konsekvenserna, vid vårdslöshet borde man ha insett dem.

Det hela har sin processuella sida, i det att alltså straffrätten kräver att bland annat uppsåt styrks bortom rimligt tvivel. Det är svårt. Hur kan man fastställa vad någon någon gång i det förflutna insett eller inte insett? Uppsåt är alltså svårt att bevisa över huvud taget och än svårare att bevisa på ett sådant sätt att inga rimliga tvivel finns kvar att gärningsmannen haft uppsåt. I tvistemålsprocessen – genom vilken också skadeståndsansvaret avgörs – räcker det med att saker och ting är styrkta, alltså med att det är rimligt säkert att den svarande borde insett konsekvenserna av sitt handlande. Det är en förhållandevis lätt match.

Det finns ännu en skillnad mellan straff- och skadeståndsrätt, och det är vem som får föra process. Brottmål kan i all regel – det finns några få undantag – endast föras av åklagare. Brottmålen administreras alltså av myndigheter, och det innebär att det går trögt. Det finns endast ett begränsat antal åklagare och poliser, och de skall alltså utreda och i förekommande fall lagföra alla typer av brott. En skadeståndsprocess kan däremot initieras av den som tror sig ha lidit en skada: det jag riskerar med en process jag förlorar, är att jag behöver betala motpartens kostnader för rättegången, inget mer. Detta är i och för sig ett starkt incitament attinte stämma, men om jag är hyfsat säker på att jag lidit skada och att det är just den motpart som jag valt som på ett vårdslöst sätt åsamkat mig denna skada, får jag stämma som jag vill.

Man bör påpeka att det i en brottmålsprocess också går att driva ett enskilt skadeståndskrav. Problemet med det är dock att skadestånd på grund av brott kräver att ett brott föreligger: först måste alltså bevisas att brott föreligger (brottet är en såkallad prejudiciell fråga), med alla de krav som följer av det, och endast om ett brott föreligger, kan det bli tal om skadestånd. I dessa fall är alltså skadestånd en funktion av brottet, och det grundläggande systemet är straffrättsligt.

Lägger man ihop dessa pusselbitar, blir det aviserade förslaget inte fullt så ingripande som det ser ut på Ekots sida. Den som fotograferats måste alltså, eftersom hon inte får driva process själv, vända sig till åklagaren, som skall utreda huruvida ett brott föreligger. Är åklagaren övertygad om att hon har bevisning som leder till fällande dom, skall sedan en brottmålsprocess initieras där det bevisas bortom rimligt tvivel att den fotograferande haft avsikt att fotografera på ett integritetskränkande sätt. Det kommer inte att bli många fällande domar, eller antagligen ens många processer, om integritetskränkande fotografering, är mitt tipps.

Detta kan ha goda skäl. Fotografering är en del av yttrandefriheten, och det skall inte vara lätt att förbjuda fotografering. Som integritetsskyddskommittén påpekar, måste medborgarna också veta vad som är och vad som inte är tillåtet när det gäller att få plåta. Det är alltså en svår avvägning det här handlar om, men den väg som man nu tycks ha valt innebär alltså det minsta tänkbara ingreppet i fotograferingsrätten.

Det doftar därför något litet av symbollagstiftning.

Read Full Post »

Upptäcker nu på kvällen denna notis i Svenska dagbladet och kan naturligtvis inte annat än bli tillbörligt förfärad, i synnerhet faktiskt över det dumma att påstå att rättegången ställs in av säkerhetsskäl (fast för den som riskerar att förlora sin process inför en full domare, är domaren väl en säkerhetsrisk…). Domaren tycker jag är rätt korkad, men jag har svårt att uppröras över dennas dumhet.

Varför? Jo, för att enligt min mening alla yrken har sin Gauss-kurva. Av matematisk nödvändighet finns en del riktiga stjärnor, en del kompletta idioter och de allra flesta hamnar bland medelmåttorna. Detta gäller för alla yrken, för städare, för kypare, för ingenjörer, domare, advokater, läkare (och för vetenskapligt verksamma jurister, där jag glatt bekänner mig till medelmåttornas skara – någon komplett idiot vill jag ändå hoppas att jag inte är). Med tanke på att alla yrken numera – tack och lov – är tillgängliga för i princip alla, måste det även bland domare finnas alkoholister, rasister, sexister, tröghuvuden, precis som det måste finnas ett eller annat geni.

Man kan förstås också tänka sig att man anlägger absoluta mått, att bara den skall få vara domare (eller varför inte städare, kypare eller ingenjör?) som är brett allmänbildad, nyfiken, empatisk, väl påläst på inte bara juridik, utan också allsköns andra ämnen, i takt med tiden, har inga fördomar att tala om och är måttfull i allt. Ibland får jag känslan att det är det som i den allmänna debatten krävs av bland annat domare.

Om vi dock anlägger denna måttstock, är det inget under att vi ofta blir besvikna. En sådan måttstock kan ingen större population leva upp till. I en större grupp av personer kommer det alltid att finnas sådana som saknar omdöme, som är tröga i uppfattningsförmågan, som är fördomsfulla. Om vi mäter människor enligt mänskliga mått, är denna domare i Halmstad en olycka som måste få hända med viss regelbundenhet.

Därmed inte sagt att jag tycker att domaren inte skall få en kännbar påföljd. Enligt min personliga mening bör den som riskerar att sitta till doms över andra inte dyka upp i straffregistret. Skulle domaren här vara skyldig till straffbar rattfylleri, bör omedelbart inledas ett förfarande att frånta henne (eller honom; jag använder det feminina pronominet som generiskt pronomen) sin rätt att döma över andra. Hon kan ju jobba kvar inom domstolens förvaltning, om det nu anses vara nödvändigt, men en domare torde inte ha något som helst problem heller att växla över till den andra sidan, till ombudskåren. Någon domare skall hon dock inte längre få vara. Jag har relativt litet tålamod med domare som inte lyckas undvika det straffbara området.

Däremot har jag stort tålamod med ett rättsväsende som – enligt mänskliga mått – måste leva med sådana domare.

 

Read Full Post »

Svenska dagbladet börjar idag en artikelserie om ”slumvärdar” (en översättning av amerikanskans slumlords), det vill säga ägare till hyresfastigheter som inte är intresserade av att underhålla sitt fastighetsbestånd, men påföljd att detta förfaller. Utmärkande för dessa slumvärdar på den svenska fastighetsmarknaden tycks enligt artikeln att döma vara att de ser fastigheterna som ett spekulationsobjekt som man köper och sedan efter ett tag säljer vidare med vinst. Så länge alltså inte det bristande underhållet påverkar fastighetens värde, finns inget egentligt incitament att underhålla den.

Utan att frågan ställs i artikeln kan man förstås undra vilka juridiska medel som kanske kan stå till buds för att komma till rätta med problemet, förutsatt att det nu uppfattas som ett problem. Den kallsinniga kan kanske ställa sig på ståndpunkten att den som inte vill bo i en dåligt underhållen fastighet ju kan flytta (vilket torde vara ganska orealistiskt med tanke på hur bostadsmarknaden ser ut i Sverige: alla har inte råd att välja var de vill bo, om det nu ens finns hyreslägenheter att välja emellan). Jag själv accepterar att det här är ett problem, eftersom en aktörs – fastighetsägarens – agerande har omedelbar påverkan på andra personers dagliga liv utan att dessa har någon realistisk möjlighet att undgå denna påverkan. Skulle bostadsmarknaden i Sverige se ut på något annat sätt än den gör, skulle kanske även jag ifrågasätta huruvida vi har med ett problem att göra.

Frågan för mig blir alltså hur vi bör reagera på förhållandena. Mitt svar är att det nog blir svårt.

En möjlighet är förstås att kommunala bostadsföretag inte säljer hyresfastigheter till privata aktörer. Detta är en fullt rimlig lösning, men det finns ett motstående intresse i det att kommunala bostadsföretag som inte agerar marknadsmässigt tycks kunna ha en negativ inverkan på bostadsbyggandet: eftersom de kommunala företagen ofta drivs utan direkt vinstintresse, kan de hålla hyrorna nere, vilket i sin tur innebär att hela hyresnivån påverkas och privata investerare inte kan räkna hem nybyggen av hyresfastigheter. Detta i sin tur får till föjld att det byggs för få bostäder, vilket kan tänkas vara åtminstone en av anledningarna till att vi har den bostadsmarknad vi har. Frågan om kommunala bostadsföretag är en politisk fråga som handlar om politiska prioriteringar och har som sådan inget givet svar, än mindre något givet juridiskt svar.

Alldeles oavsett vad man tycker politiskt, är dock faktum att före detta kommunalt ägda hyresfastigheter numera finns i privata aktörers händer. Vi har alltså ett problem som vi måste hantera nu. Man skulle kunna tänka sig en expropriation av privata fastighetsägare som inte sköter underhållet av hyresfastigheter, men det kan bli dyrt. Sverige är enligt Europakonventionen och svensk grundlag tvunget att lämna expropriationsersättning, och i praktiken handlar det alltså om att köpa tillbaka fastigheter man tidigare sålt till ett högre pris. Detta låter knappast som någon tilltalande lösning.

Alla andra lösningar som jag kan tänka på har dock den nackdelen att de är sega, som juridiken ofta är. Man kan tänka sig förelägganden att underhålla fastigheter, och att dessa förelägganden förenas med saltade viten, så att det blir billigare för ägarna att följa föreläggandet än att betala vitena. Vitesförelägganden leder dock inte per automatik till att viten också måste betalas: det krävs en domstolsprocess för att vitet skall dömas ut, och domstolens dom kan överklagas. En fastighetsägare som är så hågad kan alltså fördröja processen ganska länge, kanske i förhoppning om att hitta en köpare för fastigheten innan det ens kommer till något utdömande av vitet. När fastighetsägaren blivit en annan efter försäljning, tappar dock vitesföreläggandet sin adressat: föreläggandet måste vara riktat till en specifik person, och en ny ägare är en annan person än den som föreläggandet ursprungligen var riktat emot. Med andra ord börjar då processen på nytt: föreläggande, utdömande av vitet och så vidare.

Man skulle kunna tänka sig att man förenklar processen med vitesförelägganden, att man tar bort rättssäkerhetsgarantier i syfte att snabba upp processen. Problemet med det är att det skulle kunna ge myndigheterna en möjlighet att genom ogrundade vitesförelägganden trakassera en fastighetsägare och att få denna att sälja av fastigheten enbart i syfte att bli av med trakasserierna. Detta kanske låter som ett orealistiskt scenario, men jag är inte säker på att det är det: det bör enligt min mening finnas möjlighet att få ett vitesföreläggande överprövat, så att vi inte löser ett problem – fastighetsägare som inte sköter underhållet – till priset av ett annat problem – politiskt betingat maktmissbruk från kommunala myndigheters sida. Jag skulle också anta – utan att vare sig veta det eller direkt förespråka en sådan tolkning – att dessa vitesförelägganden europarättsligt skulle kunna anses utgöra ett sådant ingrepp i enskildas rättssfär att Sverige är förpliktat att tillhandahålla möjligheter till överklagande, med vilka går igen möjligheter till fördröjningstaktik.

Man skulle också kunna tänka sig någon form av licenstvång för innehavare av hyresfastigheter, och baka in i detta licenstvång ett underhållsåtagande som måste omförhandlas varje gång licensen skall förlängas. Underhållsåtagandet skulle kunna förstärkas med en skyldighet att ställa finansiell säkerhet, så att myndigheterna skulle kunna utföra underhållsåtgärderna och sedan ta säkerheten i anspråk. Även här skulle dock antagligen behövas någon form av kontrollförfarande, så att inte enskilda tjänstemän eller en hel myndighet frestas att missbruka sin rätt. Nödvändigt underhåll är ju inte någon glasklar kategori, och det som den ena i vissa fall upplever som nödvändigt kan av andra upplevas som förbättringar av skönhetskaraktär.

Man skulle också kunna tänka sig en frysning av innehavet, så att en hyresfastighet bara får säljas, säg, vart femte år. Detta skulle dock antagligen knappast röra dem i ryggen som spekulerar i en prisuppgång: de måste ju ändå vänta med nästa försäljning en tid, till dess priserna gått upp.

Problemet tycks bestå i att det finns väldigt många olika intressen att ta hänsyn till och att varje lösning som främjar ett intresse tycks negativt påverka något annat intresse. Privat innehav av hyresfastigheter har inget principiellt egetvärde, lika lite som offentligt innehav av samma fastigheter har det. Önskemålet om en blandad boendestruktur – som nog kräver hyresreglering och andra regleringar – går i många fall stick i stäv med önskemålet om låga hyror och ett stort bestånd av hyresfastigheter, i vart fall med båda de senare önskemålen i förening. Önskemålet om effektiva juridiska medel vid bristande underhåll är inte lätt att förena med önskemålet om effektiva rättsmedel när dessa juridiska medel i något fall missbrukas.

Samtliga dessa önskemål går dock att översätta till juridiska regler och till en hyfsat effektiv regleringsstruktur. Problemet tycks därför ligga i våra politiska önskemål: vilken prioriteringsordning har vi? Under lång tid prioriterades låga hyror och blandad boendestruktur förenat med höga underhållskrav över privat bostadsbyggande och ekonomiska incitament att investera i hyresfastigheter. Under den senaste tiden har dessa prioriteringar vänts på huvudet. Något paradis blev det varken med den ena eller den andra prioriteringsordningen. Personligen tvivlar jag på att något paradis går att åstadkomma, alldeles oavsett hur vi utformar ägandestrukturen och de juridiska reglerna.

Frågan är och förblir alltså politisk: vilken form av helvete föredrar vi?

Read Full Post »

En statlig utredning har föreslagit att elever i skolan skall kunna få sina betyg omprövade och även få möjlighet till överklagande. Ganska förutsägbart har en vild debatt dragit igång där positionerna sedan länge är välkända. Utbildningsminister Jan Björklund avvisar förslaget på grund av de byråkratiska och ekonomiska konsekvenser det skulle medföra. MUF är kritiskt till förslaget att låta rektorn vara andra instans, alltså den instans till vilken ett överklagande riktas. Dagens Nyheters ledarsida anser att en möjlighet till omprövning och överklagande skulle medföra en ensidig fokusering på betyg istället för lärandeprocessen. Själv är jag mycket kluven.

Först ett terminologiskt klarläggande. Förslaget talar om omprövning. Detta är helt korrekt om man anser att skolan ger betyget, och något felaktigt om man anser att läraren ger betyget. Jag själv anser att läraren ger betyget och att alltså rektorn föreslås bli instansen för överklagande.

Omprövning och överklagande utgör två olika förvaltningsrättsliga medel när en elev är missnöjd med sitt betyg. Omprövning innebär att man går till samma instans som fattat det ursprungliga myndighetsbeslutet – i förevarande fall alltså betygsbeslutet – och ber denna att rätta till en uppenbar oriktighet. Den lärare som sätter betyg skall alltså enligt förslaget förvaltningsrättsligt tvingas att rätta till sina egna felaktigheter, vilket nog knappast kan anses vara något uppseendeväckande förslag. Högskolan lever sedan länge med denna regel.

Överklagande är en annan sak. När man överklagar, vänder man sig till en annan instans – enligt förslaget rektorn i skolan – och denna andra instans har då makt att undanröja det ursprungliga betygsbeslutet och sätta ett annat beslut i dess ställe. Det är här skon klämmer, och det är detta som skulle vara en principiell nyhet: tills vidare anses betygsbeslut vara förvaltningsbeslut där ingen möjlighet till överklagande finns. (Jag låter bli att förklara de tekniska skälen bakom denna hållning, men för den som förstår detta: betygsbeslut anses i varje fall vara gynnande förvaltningsbeslut, och även ett Underkänt anses alltså vara ett för den enskilda gynnande beslut där ingen möjlighet till klagomål finns.)

Eftersom jag inte upplever omprövning som något problem – det är bara rimligt att uppenbara felaktigheter rättas till av läraren själv – koncentrerar jag mig här på den föreslagna möjligheten att överklaga betyget till rektor.

Min kluvenhet har följande skäl. Å ena sidan står den verksamhet som betygsättning utgör. I vart fall i mitt ämne juridik är det långt mycket mer än bara det faktum att en student lyckats eller inte lyckats rabbla upp rätt rättsregler som utgör underlag för betyget. Det som för mig är det allt avgörande är argumentationens kvalitet: har de olika argument som varje rättsregel utgör använts på ett sådant sätt att slutsatsen känns övertygande, att det känns svårt att säga ”du har fel”, utan jag tvingas säga ”jag håller inte med”? Eftersom i en process (åtminstone i högre instans) alltid båda sidorna har en rimlig version av hur utfallet i målet bör bli – annars skulle det ju inte finnas mycket att bråka om – är nämligen juridik en argumentationens och retorikens konst. Mot bakgrund av den inställningen väljer jag att bedöma argumentationen hos mina studenter, mera än steril kunskap om vilka regler som finns.

Vad som dock utgör en lysande, en bra, en godtagbar eller en undermålig argumentation, kan i synnerhet i gränsfall vara en fråga om personlig smak. Det finns ofrånkomligen ett subjektivt element i betygssättningen, och detta subjektiva element avgör i de flesta fall just de svåra frågorna. För att så långt som möjligt motverka subjektiviteten, vinnlägger jag själv mig om att rätta alla tentor i ett svep, så att jag kommer ihåg mina funderingar vid tidigare betygsättningar och så att jag kan hålla kvar samma grundläggande humör (som påverkar betygsättningen: är jag på gott humör, har jag mera överseende med argumentativa konstigheter än när jag är grinig).

I den mån detta förhållningssätt till betygsättningen är allmänt – vilket jag inte kan bedöma – skulle en möjlighet till omprövning innebära en orättvisa. Rektorn skulle nämligen ofrånkomligen införa ett annat subjektivt element i betygsättningen än jag själv gjort. Den elev som lyckas med sitt överklagande  skulle alltså få fördelen av en annan bedömares preferenser, dagshumör och generella inställning än alla andra fått leva med. Ur detta perspektiv är överklagande ett rättviseproblem, inte frånvaron av möjligheten att överklaga.

Samtidigt är skolan och högskolan vid närmare betraktelse inte unika i detta hänseende. De flesta förvaltningsbeslut innefattar skön, alltså ett element av subjektivitet. Finns angelägna skäl att upphäva strandskyddet på en viss fastighet? Begärs expropriation i ett angeläget allmänt syfte? Det finns – precis som vid betygsättning – inte enbart objektiva kriterier när det gäller sådana bedömningar, utan även många subjektiva element spelar in. Om vi tillåter att andra förvaltningsbeslut som innefattar skönsmässiga bedömningar att bli överklagade, bör detta väl rimligen också gälla betygsbeslut.

Kostnadsargumentet förefaller mig lite märkligt. Rättssäkerhet kostar, så är det. Det finns väl ingen anledning att just i skolans sammanhang spara på rättssäkerhet? Jag tror också att Björklunds bedömning av kostnaden – han talar om 250 miljoner – är lite väl tilltaget: antagligen skulle det initialt bli dyrt att införa en möjlighet till överklagande, men när det väl börjar finnas praxis på området, kommer det att bli enkelt att avfärda uppenbart ogrundade överklaganden och kostnaden för hanteringen av ”går det så går det”-överklaganden torde sjunka. Hur som helst är dock kostnadsargumentet enligt min mening knappast giltigt när det handlar om förvaltningsrättsliga rättssäkerhetsgarantier.

MUF:s invändning att rektor är fel överklagandeinstans har viss fog för sig. Samtidigt finns andra förvaltningsrättsliga beslut som enbart kan överklagas inom förvaltningen, och betygsbeslut skulle inte vara särskilt uppseendeväckande rent principiellt. Det måste dock i sammanhanget observeras att tendensen för närvarande är att fler och fler förvaltningsbeslut överprövas av domstolarna, och införs en överklagandemöjlighet avseende betygsbeslut, är det bara att vänta till också dessa beslut hamnar på domstolarnas bord. Kanske bör man direkt utforma en möjlighet att överklaga på sådant sätt att den jävssituation som MUF är oroligt för inte uppkommer.

Samtidigt undrar jag varför man inte gör helt annorlunda. Varför låter man inte eleverna skriva anonyma prov och skickar dessa prov till en lärare på en annan skola för rättning? Då skulle det problem som tydligen många elever upplever – att de bedöms enligt andra grunder än proven – försvinna, eftersom den främmande läraren inte skulle kunna veta vems prov hon rättar. Samtidigt skulle man kunna bevara det nödvändiga subjektiva element i betygssättningen genom att föreskriva att betygen på proven skall utgöra, säg, hälften eller två tredjedelar av slutbetyget, och att resterande del utgör ett allmänt omdöme av den ansvariga läraren avseende elevens kunskapsnivå. Med en sådan reform skulle man kanske inte behöva någon möjlighet till överklagande och även fast den också skulle kosta, har jag svårt att tro att det skulle kosta 250 miljoner om året.

Hur som helst, trots all kluvenhet: betyg är förvaltningsbeslut med tilltagande stor betydelse för den enskilda. Det finns enligt min mening inga principiellt giltiga invändningar mot att äntligen införa en möjlighet till överklagande också i skolan och högskolan. Det kommer att göra mitt liv mycket svårare.

Men det är ju just det som är poängen med rättssäkerheten.

Ett tillägg: En del av den kostnad som Björklund talar om skulle tydligen förorsakas av att lärarna skulle behöva dokumentera underlaget för sin betygsättning och motivera denna på ett helt annat sätt än idag, om en möjlighet till överklagande infördes. Detta är obekvämt och tar tid. Samtidigt finns det dock en allmän regel om att alla myndighetsbeslut skall dokumenteras och motiveras. Varför skolan skulle vara undantagen från denna regel, förstår jag inte. Själv brukar jag motivera mina betygsbeslut med marginalnotiser och en sammanfattande kommentar i slutet av varje tentafråga och motivera mina omprövningsbeslut utförligt i ett särskilt dokument som studenten får i sin hand. Merarbetet är kännbart, men inte över hövan belastande. Kostnadsargumentet är inte heller i denna variant principiellt giltigt.

Read Full Post »

Jag befinner mig idag i sällskap som jag inte är van vid. Lars Ohly, som jag annars inte har mycket till övers för, skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om järnvägsavregleringen. Han vänder sig mot fyra Centerpartisters debattartikel tidigare idag på samma sidor där författarna som lösning till järnvägens problem föreslagit mer konkurrens. Jag håller som vanligt inte med om allt som Ohly skriver, men han har helt klart en poäng.

Konkurrens är inte det stora problemet på den svenska järnvägen längre. Den gamla statliga kolossen vars byråkrati på monopoltiden ådrog sig idel sarkastiska kommentarer är inte längre ensam på täppan. Det finns inget monopol längre: det sista monopolet föll i oktober i fjol, och nu är det dags för att låta konkurrensen verka och förhoppningsvis ställa till rätta med en del av de problem som järnvägen sedan länge haft. Centerpartisterna är ute och kräver mer konkurrens redan innan vi vet hur den konkurrens som vi hittills har kommer att utvecklas. Det andas en del ideologisk blindhet.

Men historieskrivningen blir fel hos Ohly och hans kompanjon också. Allt var inte frid och fröjd på monopoltiden heller. Jag minns idel förseningar på tåget från Stockholm till Östersund som min dåvarande och jag åkte flera gånger om året. Informationen var bristfällig redan då och någon större förståelse för resenärernas lott fanns inte heller. Man måste också påpeka att de sista resterna av monopolet på personbefordringssidan alltså föll så sent som i oktober i fjol: att skylla våra problem nu på en avreglering för fyra månader sedan är ganska magstarkt och lika ideologiskt blint som Centerpartisternas argumentation.

Konkurrensen i sig är inte problemet. Såvitt jag kan se, är problemet tvåfalt. Dels har infrastrukturen själv tillåtits förfalla sedan många årtionden och redan långt innan någon liberalisering av järnvägsmarknaden ens var påtänkt. Dels har på en marknad där samarbete ovillkorligen krävs ingen tänkt på att genom reglering skapa de samrådsorgan och den makt- och kommunikationsstruktur som krävs för att de olika spelarna skall kunna samarbeta. Ohly identifierar mycket riktigt infrastrukturproblemet, men har inget annat att erbjuda avseende samordningsproblemet mellan de olika aktörerna annat än ett implicit rop på att åter samla alla järnvägstrafikens aspekter i ett statligt verk. Faktum är dock som sagt att det inte var så där enormt mycket bättre på verkstiden heller.

För att konkurrensen skall fungera som tänkt, måste infrastrukturen fungera som tänkt. Det gör den inte. Infrastrukturen ligger dock i statens hand och förvaltas av en statlig myndighet, nämligen Trafikverket. Alltså är det staten som genom anslag till Trafikverket bör se till att infrastrukturen fungerar: detta är ingen uppgift för operatörerna och bör inte vara någon uppgift för operatörerna heller. Den dåliga infrastrukturen är inget problem som över huvud taget påverkas av konkurrensen på spåret, utan den är ett problem som demokratiskt valda politiker ignorerat så länge att det nu inte går att åtgärda problemet på något enkelt sätt längre.

Det som konkurrensen dock lett till, är att kommunikationsvägarna mellan olika delar av järnvägsnätet inte längre går ”genom huset”, utan mellan olika aktörer. Där krävs reglering. Operatörerna måste få möjlighet att kräva att Jernhusen (ett statligt bolag som förvaltar stationsbyggnaderna) håller stationer öppna när tåg är försenade. En operatör som genom dåligt underhåll av sina fordon eller på annat sätt klantigt (culpöst, för att också använda den tekniska termen) förorsakat en störning i trafiken, bör vara skadeståndsskyldig mot andra aktörer, och det upp till en summa som märks (något tak behövs förmodligen, för att inte en miss skall driva ett helt operatörsbolag i konkurs). Om snöröjning och lövskrapning läggs ut på entreprenad, måste Trafikverket dels se till att entreprenörerna fungerar, dels måste Trafikverket – och därmed staten – självt bli ersättningsansvarigt för de skador som underdimensionerad beredskap leder till. Man kan också tänka sig att varje operatör måste för sin licens hålla sig med ett visst antal tekniska fordon som Trafikverket kan avropa mot ersättning. Det skulle i sådant fall faktureras in i biljettpriset för resenären eller genom Trafikverkets betalning för tjänsten hamna där kostnaden skall hamna, nämligen hos de skattebetalare som via staten äger nätet.

Det finns många sätt att slipa bort de ojämnheter som järnvägsmarknaden för närvarande visar upp. Det finns dock ingen väg förbi kravet på en väl underhållen infrastruktur, och som ägarförhållandena i Sverige ser ut, är det staten som äntligen måste sköta sitt jobb. Detta måste få kosta. Huruvida valet verkligen står mellan skattesänkningar och bra underhåll av infrastruktur, kan jag inte bedöma, men min bestämda känsla är att felet snarare ligger i prioriteringen av olika utgifter: istället för att bygga Bottniabanan och driva en tunnel genom Hallandsåsen, hade man kanske hellre bort investera i underhållet av det som redan finns.

Pengar kan dock – såsom Ohly själv antyder – skaffas fram på andra sätt. Den enskilt största aktören på järnvägsmarknaden är statligt ägda SJ, som har ett rätt högt avkastningskrav på sig. Om man av konkurrensskäl skall upprätthålla avkastningskravet (så att SJ inte kan drivas billigare än sina konkurrenter och på så sätt putta ut dem från marknaden), kan man helt riktigt destinera de pengar som SJ håvar in till staten till underhåll av infrastrukturen. Banavgifternas storlek bör sättas i höjd med underhållsnivån: investeras mycket i underhåll, kan detta delvis finansieras med banavgifter – det är fullt rimligt att resenärerna bidrar till den infrastruktur de nyttjar.

Kort och gott: sluta skylla på konkurrensen. Det lilla problemet på järnvägsmarknaden är inte konkurrensen i sig, utan den delvis bristfälliga reglering av den konkurrensutsatta marknaden som vi har. Det stora problemet är dock själva infrastrukturen och dess förfall, ett underfinansierat Trafikverket och politiker som är bra på att skjuta Svarte Petter till motståndarlaget, men mycket sämre på att göra något åt de problem som vi utan tvivel har.

*****

Uppdatering den 13 januari: Jag bestyrks i min uppfattning att det centrala problemet på järnvägsmarknaden är infrastrukturen – vilken som sagt staten äger och för vilken staten ansvarar – genom dagens artikel i Svenska dagbladet om att en tredjedel av alla tåg i december var försenade. Artikeln rör snöplogning, nedfallna kontaktledningar och planer hos Trafikverket som inte ännu är genomgångna. Inget av detta har med konkurrensen på spåren att göra, utan faller inom statens ansvarsområde. Konkurrensen verkar inte vara upphovet till problemet.

Read Full Post »

Apoteksmarknaden

Sanna Rayman skriver i Svenska dagbladet ganska – kanske alltför – entusiastisk om avregleringen av apoteksmarknaden. Jag själv tycker också att det blivit bättre för mig. Det är enklare att komma till ett apotek och apoteken har samtliga öppet längre. Jag märker på grund av högkostnadsskyddet inte heller av någon prishöjning för sonens astmamedicin. De mediciner jag själv köper – ganska få – har heller inte blivit märkbart dyrare. Jag tycker alltså också att avregleringen hittills ser ut att ha lyckats.

Men samtidigt är det väl för tidigt att ropa hej ännu. Reformen på apoteksmarknaden är alltför nyligen genomförd för att man skall kunna dra säkra slutsatser. De nyetableringar som skett känns åtminstone hos mig i den ganska lilla staden Skövde som en klar överetablering, och en konsolidering lär utan tvivel följa: alla de nya apoteken som öppnat kommer knappast att bära sig. Hur det på sikt ser ut med konkurrenssituationen, vet vi alltså inte ännu. Konkurrensverkets rapport, till vilken Rayman hänvisar, kan på den sidan knappast ens ge indikationer för hur det kommer att bli. Vi bör nog vänta åtminstone fem år innan vi drar våra första slutsatser.

Det sist sagda inkluderar också kritiken. På olika bloggar som politiskt står till vänster (här, här och här) sågas reformen utmed fotknölarna. Jag undrar på vilken grund: som sagt vet vi inte ännu hur det blir med reformen på apoteksmarknaden. Jag är också lite överraskad över klagomålet att den ena apotekskedjan inte vet vad den andra har för mediciner på lager: det är lite som att kräva att den ena livsmedelsbutiken skall veta vad den andra har för sortiment. För kroniskt sjuka handlar det knappast heller om akuta nödlägen för att få tag på medicin: som sagt har sonen astma, liksom även jag, och självklart måste man planera att man har rätt medicin hemma. Så har det väl alltid varit? Jag har svårt att se att detta skulle vara någon försämring.

Jag har också svårt för jämförelserna med el- eller järnvägsmarknaden. El- och järnvägsmarknaderna utgör exempel på speciella marknader, nämligen infrastrukturmarknader som utmärks av att den väsentliga grunden för marknaden – elledningar och spåren – är monopolistisk till sin natur. Dels bör den strukturen inte mångdubblas: det är knappast samhälls- eller företagsekonomiskt lönsamt att lägga ett nytt spår bredvid ett redan existerande och tillräckligt spår, en ny ledning bredvid en redan existerande och fullt tillräcklig ledning. Dels har de nödvändiga näten sina begränsningar: nätet kan inte lagra el och man kan alltså inte pumpa in hur mycket el som helst, och där ett tåg åker eller står, kan inget annat tåg åka eller stå. Ingen av dessa begränsningar gäller för apoteksmarknaden: det är bara att hyra en lokal och smälla upp ett apotek. De problem som vi utan tvival har på el- och järnvägsmarknaden kommer inte att yttra sig på apoteksmarknaden.

Det som däremot är ett äkta problem är ett möjligt oligopol såsom det som uppstått i Norge och som också finns i Storbritannien. Ett privat oligopol kan tänkas leda till att priserna ökar, då de privata företagen i motsats till det statliga monopolet har ett vinstkrav. Det statliga Apoteksbolaget måste numera också ha ett vinstkrav, eftersom annars reformen skulle vara en skenreform. Detta gäller åtminstone så länge Apoteksbolaget har en dominerande ställning på marknaden, vilket det lär ha under överskådlig tid: en dominant spelare får inte utnyttja sin dominerande ställning till att tvinga andra bort från marknaden. Högre läkemedelspriser är alltså ett realistiskt scenario, och detta är enligt min mening den enda realistiska negativa följden av avregleringen på apoteksmarknaden.

Med andra ord står vinsten i form av längre öppettider och åtminstone tills vidare fler apotek mot förlusten att priserna för läkemedel sannolikt kommer att stiga. Hur man väger dessa två synpunkter mot varandra, är inte givet, och självklart kan man tycka att de förväntade högre priserna väger tyngre än den utökade service som vi hittills har sett. Det bör dock anmärkas att det är ett lite försåtligt retoriskt grepp att påstå att det är ”de sjuka” som får betala notan. De allra flesta av oss köper relativt lite medicin. De som behöver receptbelagd medicin ofta, faller under högkostnadsskyddet, och det är alltså – i den solidariska anda som så ofta åberops i sammanhanget – skattebetalarkollektivet som får stå för de kanske ökande priserna. Även detta är förstås en allvarlig konsekvens som kanske kan anses väga tyngre än den förbättrade servicen, men det är i vart fall i den politiska retoriken viktigt att identifiera rätt bärare av kostnaden, nämligen friska liksom sjuka skattebetalande svenskar.

Det klagas ofta över den ideologiska hållningen som ser en vinst i att alla som så är hågade kan öppna apotek, driva elbolag eller järnvägstrafik. Det ligger dock åtskillig ideologisk rigiditet också i den hållningen som anser att allt blir bättre bara staten äger verksamheten. Jag kan inte se att SJ, Vattenfall eller Telia är särskilt välskötta, och jag har också svårt att förstå varför det är bättre att med skattemedel betala alla de byråkrater som krävs för att förvalta offentliga monopol än att med samma skattemedel betala privata aktörer som med ofta med mindre personal sköter samma jobb. Jag anser inte att telemarknaden var bättre, att elmarknaden var bättre eller att apoteksmarknaden var bättre under monopoltiden. Bristerna var fördelade på ett annat sätt. Det enda som jag regelbundet kan klaga på är att tillsynen över de avreglerade marknaderna brister, och att spelreglerna för marknaderna ofta är för rudimentärt utformade för att verkligen garantera ett jämt spelplan. Sådana brister kan man dock rätta till.

I slutändan har vi alltså att göra med ideologiska val: liberalisering eller statligt monopol. Eftersom jag inte tror på någon objektivitet vad gäller moraliska och politiska hållningar, kan jag inget annat än att anse att båda hållningarna är lika legitima och att alltså frågan efter liberalisering eller monopol måste besvaras genom omröstning. På 1970-talet vann med avseende på apoteksmarknaden de som tycker att verksamheten bör utgöra ett statligt monopol. På 2000-talet vann de som tycker att marknaden skall i princip vara tillgänglig för alla.

Är det verkligen en anledning att bli så in i Norden lyrisk eller upprörd?

Read Full Post »

Konkurrens och tågkaos

Efter en längre tids frånvaro (som kommer att fortsätta ett tag till, när sonen skall skolas in på dagis) har jag åter tid att blogga lite. Mitt tema idag är tågtrafiken, som åter varit föremål för heta debatter. Strax före nyår identifierades (igen) bristande samordning mellan det svenska järnvägsnätets olika aktörer som orsak till problemet. Detta föranledde igår Ola Wong att i Svenska dagbladet (igen) mana till att återförstatliga järnvägstrafiken: han drar en för Sverige föga smickrande jämförelse med Kinas järnvägsnät. Wongs artikel tas idag upp av denna blogg som inget annat gör än att klaga på den svenska tågtrafiken.

Utan tvivel är det illa beställt med det svenska järnvägsnätet: infrastrukturen knakar i fogarna och har inte vårdats ordentligt på decennier (för övrigt inte före privatiseringen av tågtrafiken heller), aktörerna på och runt spåren är föga samordnade och så fort det kommer en snöflinga, knoppar brister, det är för mycket sol eller löven faller, stannar tågen, blir inställda eller mycket försenade. Något måste göras, det är nog alla ense om. Frågan är bara vad, och hur det skall göras.

Jag delar inte Wongs åsikt att ett återförstatligande av tågnätet är lösningen. Jämförelsen med Kina haltar på åtskilliga punkter. Vad gäller den snabba utbyggnaden av höghastighetsnätet, kan noteras att man i Kina inte behöver bry sig om någon privat äganderätt till mark eller ens om boende som är i vägen för de nya spåren. I Sverige tar expropriationsprocesser (alltså tvångsköp till en i regel billig penning av privat mark för att kunna bygga spår) mycket lång tid, och bor folk i vägen för de tilltänkta spåren, är detta ofta – om än inte alltid – ett hinder som inte går att överstiga. Vad gäller den imponerande punktligheten om vilken Wong rapporterar, har jag förstås ingen aning hur detta åstadkoms, men jag tror inte att den betingas av att verksamheten är i statlig hand. Jag återkommer nedan.

Vad gäller Tågpendlarens blogg, är även på denna jämförelserna inte helt rättvisande och förtigs emellanåt omständigheter som har betydelse, i synnerhet när det gäller jämförelser med andra länders järnvägsnät. Tyskland har på senare år haft exakt samma problem som vi i Sverige, och det trots att Deutsche Bahn är en statlig monopolist. Minns ni de resenärer som satt fast i sommarhettan i fjol? Exakt samma problem förekom i Tyskland. Minns ni de frusna passagerare i december? Exakt samma problem i Tyskland. Snöfallet före jul innebar sådana dramatiska problem för hela Tysklands trafiknät, järnvägen inbegripen, att mina släktingar å det starkaste avrådde mig från julbesöket i Berlin. (Vi for i alla fall och hade inga som helst problem.) Frankrike hade liknande problem. Vi är inte ensamma med våra problem med tåget.

Faktum är att alla – politiker och allmänhet – intill dess att klimat- och miljötänket vaknade på allvar för cirka två decennier sedan betraktade tågtrafiken som en kvarleva från en svunnen tidsålder. Biltrafiken är mera flexibel – den behöver inga spår och en bil på en viss bit av vägen innebär inte ovillkorligen att ingen annan kan köra på samma väg – och flygtrafiken snabbare. Tåget hade sin uppgift som pendel, men troddes knappast verkligen överleva någon längre tid. Helt följdriktigt lät politikerna bli att prioritera tågtrafiken. Detta hade följder, redan under ”den gamla goda tiden” som Wong och Tågpendlaren nu tycks sörja. 1971 (!) skrev Stefan Demert:

Boka platsbiljett och res, medan möjligeten ges.
Med vår järnväg vart du vill. Snart finns den inte till.

Tag en tripp med 2:a klass – gratis vatten, bruna dass.
Om du kommer fram i tid, så fröjda dig därvid.

SJ, SJ, gamle vän. Konstigt att du lever än.
Men du ser rätt krasslig ut. Snart hörs ditt sista tut.

Unna dig en kafferast. Det finns smörgåsar i plast.
Dom har rest i många mil, men ligger ändå kvar.

Snart går hela linjen tom. Banvallsgruset går i blom.
Sista loket hostar till och stannar och står still.

SJ, SJ, …

Allt var inte så gott då heller.

Nu har vi vårt nymorgnade intresse för tåget, passagerartalen stiger, och nu märker vi allt det som inte blivit gjort på länge. Frågan är alltså vad vi skall göra nu.

Några quick fixes lär inte finnas. Som sagt tar infrastrukturinvesteringar i ett liberalt land med privat äganderätt något längre än i ett realsocialistiskt land utan sådan rätt, och behoven är stora.

Per Unckel – den senaste i en ganska lång rad utredare som granskat problem på järnvägsspåren – har antagligen rätt att problemet inte ligger i själva det faktum att vi har konkurrens på spåret. Problemet ligger inte heller i ägarstrukturen: det är med eftertryck inte de mångförtalade privata operatörerna som är upphov till våra problem, utan det är i huvudsak de tre tyngsta aktörerna – Trafikverket (som förvaltar själva spårnätet), SJ (som bekant det största operatörsbolaget i Sverige) och Jernhusen (som förvaltar stationsbyggnaderna) -, som samtliga är i statlig hand. Problemet är alltså till största delen statligt, och det är staten som måste lösa problemet. På den punkten har Wong rätt: på en marknad som lyder under regler, är det regleraren, alltså staten, och alltså politiken som i huvudsak måste bidra med lösningen.

Det jag inte verkligen begriper (men som jag hoppas att någon vänlig skäl i sinom tid kommer att ge mig pengar för att närmare utforska) är varför inte de problem som nu identifieras redan uppmärksammats under avregleringsperioden. Det kan inte rimligen vara någon nyhet att på en marknad som utmärker sig genom sin rigida naturliga monopolstruktur (där ett tåg åker, kan inget annat åka; där ett tåg står, kan inget annat stå; och spåren är till antalet mindre än vägarna) konkurrens betyder att många parter måste samordnas. Har parterna inget ekonomiskt incitament att samordna sina verksamheter, måste detta incitament ges genom reglering.

Varför har inte SJ och andra operatörer rätt att – mot avgift, förstås, i värsta fall bestämt i förordning eller myndighetsföreskrift – kräva att Jernhusen håller stationsbyggnader öppna när tåg är försenade? Varför har Trafikverket inte tillräckligt med snöplogslok? Kostnaden för sådana skulle lätt kunna bakas in i banavgiften? Varför tvingas inte operatörer som söker tåglägen att visa att de har tillräckligt med avisningskapacitet för att kunna klara även en sträng vinter? Varför finns inga krav på färdiga planer för samordningsorgan som tillträder vid krislägen?

Allt sådant kan lösas. Problemen på järnvägsspåren har också varit kända sedan länge. Problemet är inte avregleringen: en statlig koloss är – vilket erfarenheten som sagt visar – inte bättre än många mindre och åtminstone principiellt mera flexibla operatörer. Problemet är tron att ”avreglering” betyder att man kan ta bort regler utan att ersätta dem med andra, eller snarare tron att man kan ta bort ett monopol utan att reglera den marknad på vilken hädanefter konkurrens skall råda.

Marknader som är beroende av gemensamma standarder och samarbete – telefoni, lufttrafik, sjötrafik med mycket mera – är beroende av gemensamma regler som tvingar aktörerna att ha gemensamma gränsytor. Dessa regler kan ges genom självreglering, genom statliga kommandon eller genom något oberoende organ, men de måste finnas. En marknad där störningar leder till stora externaliteter – kostnader för folk som inte är aktörer på marknaden – måste särskilt omsorgsfullt regleras. Regler är störande moment, de leder alltid till ett oundvikligt mått av byråkrati, och de har aldrig något existensberättigande för sig. De måste vara medel för att uppnå ett syfte.

Det som tycks ha hänt är att de flesta av mina meningsfränder som förespråkar liberalisering har likställt existensen av regler med monopol, friktionskostnader och krångel. Inget kunde vara mindre sant. En marknad utan regler är som en fotbollsmatch utan regler: spelet funkar inte när inte alla vet under vilka villkor man spelar.

Liberalisera gärna, och kalla det för all del ”avreglering”. Men tro inte att vi för den skull behöver mindre regler. Vi behöver nog ofta fler på en liberaliserad marknad än på en monopolmarknad.

Read Full Post »