Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 augusti, 2008

Välmenandets pris

Sverige kritiseras av FN för att inte ha kriminaliserat rasistiska organisationer, skriver Svenska dagbladet. Kravet på förbud är inskrivet i art. 4 i Konventionen mot etnisk diskriminering, vilken Sverige accepterat. Sverige vägrar: det är rasistiska handlingar, inte rasistiskt tänkande, som skall bestraffas.

Heja Sverige, säger jag. Man kan anta att regeringen lutar sig mot den öppning i art. 4 som består i att förbudet som krävs där skall ta vederbörlig hänsyn till FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Av denna förklarings art. 18 följer övertygelsens och yttringarnas frihet, vilket rimligtvis också innebär att även den som hyser så förkastliga övertygelser som rasistiska sådana har rätt att ha dem och att uttrycka dem. Eftersom konventionen gör undantag för deklarationen, måste rimligtvis den senare gå före: yttrandefriheten slår förpliktelsen att förbjuda rasistiska organisationer.

Man kan konstatera att FN självt inte riktigt tycks veta vad det håller på med – man förbjuder det man skyddar på något annat ställe. Det som dock är långt viktigare för Sverige är att man bör låta bli att skriva under alla välljudande texter som läggs fram av internationella organ om man inte kan hålla med om deras innehåll. Visst, det låter himla bra att alla former av etnisk diskriminering skall rensas ut, men dels är det ett mål som inte går att åstadkomma lagstiftningsvägen (tankarna är ändå fria, om vi så tusen gånger förbjuder rasistiska övertygelser), dels måste det i så fall ske med medel som helst enkelt inte är godtagbara. Kanske skall man ta det modiga beslutet att inte plocka billiga politiska välgörenhetspoäng och vägra gå med på en konvention som kan anses förnärma yttrandefriheten.

Yttrandefriheten är till för att skydda de elaka, de obehagliga, de som ingen vill kännas vid. Så länge de bara talar och tänker, måste de vara fria att göra det, av två skäl. Dels för att vi aldrig kan veta om den som upplevs som obehaglig idag inte är den som hade rätt imorgon: tiderna förändras, och vi ändras med de, liksom även våra övertygelser. Dels är det farligt att ge någon över huvud taget, om det så är ett FN-organ, makten att definiera vad som är så obehagligt att det inte skall få sägas: idag förbjuds nazistiska åsikter, imorgon konservativa, i övermorgon liberala, och slutligen hamnar vi i en diktatur. (Exemplen på vilka övertygelser som förbjuds kan varieras, jag vill inte påstå att det här rör sig om något slags socialistisk sammansvärjning: många av mina liberala meningsfränder är lika ivriga att förbjuda meningar och åsikter.)

Vi håller i liberalismens och toleransens tecken på att bli väldigt illiberala och intoleranta. Vi förbjuder, vi spärrar in, vi straffar med böter det simpla faktum att folk har mycket obehagliga åsikter. Detta är farligt, och den cirkus som skall äga rum i Geneve nu snart är ett exempel på att det inte är harmlöst att skriva under internationella konventioner som beskär yttrandefriheten.

Vi får hoppas att Sverige även i framtiden förmår stå för sin hållning avseende förbudet av rasistiska organisationer – i yttrandefrihetens intresse.

Read Full Post »

Notan för Irak och Kosovo

Sedan fem dagar tillbaka råder krig mellan Ryssland och Georgien. Olika internationella aktörer försöker att få en vapenvila till stånd, men Ryssland – som den vinnande parten – vägrar att gå med på någon sådan, skriver Dagens Nyheter och Svenska dagbladet.

Vad Ryssland vill är i dagsläget oklart. Konflikten har flera olika nivåer och lager. Dels finns en del nationalistiska strävanden i både Sydossetien (Wikipedialänk här) och Abchazien (Wikipedialänk här) – liksom för all del i Georgien – som Ryssland använt för att säkra sitt inflytande i Kaukasus. Dels finns en del strategiskt viktiga oljeledningar i området (se Dagens Nyheters grafik) som Ryssland – vilket ju på senare år använt sin ställning som superleverantör av energi i maktpolitiska syften – kan tänkas åtrå. Slutligen finns dels en geopolitisk stormaktsdröm i Ryssland som kräver att landet skall vara fruktat: endast ett land som fruktas respekteras nämligen i denna form av gammaldags ultranationalism.

Samtidigt skall man inte frisvära Georgien: landet har under sin nuvarande president Saakasjvili spelat ett ganska högt spel genom att relativt snabbt och i öppen konfrontation med Ryssland närma sig NATO och EU. (Svenska dagbladet är dock i sin ledare mycket mera ensidig och kritisk i princip enbart mot Ryssland.) Georgien har inte precis tagit det försiktigt, utan försökt att utan hänsyn till grannar få sin vilja fram. I viss mån betalar Georgiens civilbefolkning nu priset för politikernas oförnuft.

Folkrättsligt är det här en soppa. Det enda som är helt klart är att Rysslands invasion i egentliga Georgien utgör ett anfallskrig, och att sådana är folkrättsligt förbjudna. Samtidigt har vi dock ett sentida exempel på ett sådant krig också från Västs sida, nämligen i Irak. Exakt vad är skillnaden mellan Irak och Georgien?

Skillnaden kan visa sig om Ryssland skulle försöka annektera, alltså svälja, Georgien: trots alla misstag i Irak har ju USA inte försökt att göra landet till en del av Förenta Staterna. Så länge emellertid detta inte sker, finns ingen principiell skillnad mellan att anfalla Irak för att komma åt Saddam (efter det att massförstörelsevapen nu inte visat sig finnas och eftersom jag inte vill göra mig till anhängare till oljeteorin finns väl ingen annan förklaring kvar) och att anfalla Georgien för att bli av med en Ryssland misshaglig president som inte precis är mån om den politiska stabiliteten i området. USA är och bör vara försiktigt med att kritisera Ryssland.

Vad gäller stridsäpplena Abchazien och Sydossetien har dessa antagligen samma goda rätt att kräva självständighet som någonsin Kosovo. Om Väst erkänner Kosovos självständighetssträvanden (och numera självständighet) och är berett att gå i krig med Serbien för att garantera Kosovo, varför skall inte Ryssland få spela samma spel i Kaukasus? Til syvende og sidst var det ju Georgien som gick in i Sydossetien för att tukta en utbrytarrepublik, så samma sätt som Serbien gick in i Kosovo.

Väst har genom sitt agerande i Irak och Kosovo avhänt sig möjligheten att med hedern i behåll kritisera Rysslands agerande. Folkrätten på det här området har blivit väldigt svajigt, om man nu accepterar att inom folkrätten staternas beteende är grunden till rätten.

Detta kommer inte alla att acceptera. Många framhåller FN-stadgan och pekar på denna och dess förbud mot anfallskrig. I så fall måste vi dock också fördöma USA:s och NATO:s agerande i Irak och Kosovo (vilket somliga av oss gör, men långt ifrån alla, och ännu mindre alla de som en gång i tiden krävde ett militärt ingripande i Kosovo). Vidare har samma personer som nu framhåller FN-stadgan i andra sammanhang en benägenhet att tala om ”instant custom” (omedelbar sedvänja) när många stater gemensamt företräder en ny princip som FN-förespråkarna tycker om. Är inte det som nu utspelar sig i Georgien snart sedvänja på samma sätt som många andra folkrättsliga sedvänjor? Man kan inte välja och vraka och erkänna folkrättsliga principer utanför FN-stadgan bara när det passar: man måste nog i så fall erkänna en rättsbildning genom sedvänja också i de fall det inte passar.

Väst, och i synnerhet Bushregeringen (men även Clintonregeringen), har varit väldigt oförsiktigt med folkrätten under de senaste tjugo åren. Man har velat använda utrikespolitiken som någon form av civiliseringsprojekt, där efterblivna tredjevärldsstater skulle lära sig modernitet genom att Väst ingrep i tid och otid (och med viss urskiljning: när svartingar dödades i stora hopar var det nästan ingen av oss mätta vita européer som krävde ett militärt ingripande i Rwanda; Dafur är ett liknande sorgligt fall). Nu får vi notan: andra aktörer på arenan har lärt sig våra metoder och passar på att använda dem när ingen i Västvärlden har kraft att sätta hårt mot hårt. Någon militär hjälp till Georgien blir det knappast tal om.

Min slutsats blir att folkrätten inte består verklighetens test när det rör sig om maktpolitik, inte i Väst och inte i Georgien, inte i USA och inte i Sverige. Folkrätten är en moralisk beteendekod som är intressant och som ofta följs, men i slutändan är och förblir kriget politikens fortsättning med andra medel. Man kan börja att igen ifrågasätta folkrätten som juridisk disciplin.

Frågan är om folkrätten inom överskådlig framtid kommer att hämta sig från dråpslagen under 1990- och början av 2000-talet.

*****

Uppdatering: ”Glöm att Abchazien och Sydossetien åter ska bli delar av Georgien”, har den ryska utrikesministern sagt, skriver Dagens Nyheter. Det är typiskt brutalt ryskt maktspråk, men är egentligen detsamma som Väst nu i ett decennium sagt om Kosovo. Skillnaden mellan Kosovo jämfört med Abchazien och Sydossetien är att Kosovo har en större albansk befolkning än de två andra har abchazier eller sydossetier, men i grunden är det samma problemställning: frågan om huruvida en utländsk makt har rätt att garantera ”folkens rätt till självbestämmande”.

Något ord om denna självbestämmanderätt är också på sin plats. Hela konstruktionen beror på vad man vill kalla ett folk. Svenskarna uppfattar sig själva som folk, liksom fransmännen. Men hur ser det ut med skottarna? Korserna? De två sistnämnda kanske kan betecknas som folk, men redan här är bedömningen inte lika självklar. Det blir svårare ju längre ner man går: är jämtarna ett folk? Skåningarna? Abchazierna? Sydossetierna?

Vi fick det olycksaliga slagordet om ”folkens självbestämmande” när Woodrow Wilson publicerade sina 14 punkter avseende värdsordningen efter första världskriget. Sedan dess har denna förmenta rättighet bara ställt till med elände. Folkrättsvetarna bör enligt min mening försöka att hitta en bättre definition av vad det här självbestämmandet skall innebära, alternativt att erbjuda en klar definition av vad som utgör ett folk (det senare är en omöjlig uppgift). Den här konflikten visar att det rör sig om realpolitik, inte om några vackra folkrättsdogmer.

Slutligen vill jag tipsa om den debatt som försiggår på Svenska dagbladets Brännpunkt, där Torgny Hinnemo försökt att nyansera debatten om vem som är de onda och vem de goda i kriget. Han får mothugg av Georgiens ambassadör i Sverige (som spelar det gamla spelet: ”de slog minnsann först”) och försvarar sig här.

Read Full Post »