Nu har den alltså kommit, domen mot Anna Odell (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar). På Svenska dagbladets Brännpunkt anser Anna Moberg och Torsten Kindström – både med indirekt erfarenhet av psykiatrin – att Odell givit alla psykiskt sjuka hopp och på Dagens Nyheters kultursidor anser Bo Madestrand, om jag tolkar honom rätt, att rättegången och domen var och är en fars.
Jag har läst domen på nyhetstjänsten PointLex, men eftersom jag är osäker på huruvida jag får ladda ner den därifrån och lägga upp den på denna blogg måste jag tyvärr avstå från att tillgängliggöra den här. Domen innebär dock, som jag läser den, i ganska viktiga avseenden något annat än som påstås i media (vilket för övrigt är en vanlig effekt när media rapporterar om domar).
För det första om den där farsen som Madestrand anser att domen är. Vaddå fars? I andra sammanhang ropar Dagens Nyheter, liksom andra tidningar, efter hårdare tag, efter att även förhållandevis lindriga brott måste beivras för att annars respekten för rättssamhället (vad det nu skall vara) går förlorad. Handlar det om en dom som visar upp de straffrättsliga gränserna för konstnärers och måhända journalisters beteende, är det dock genast en annan sak: då skall jurister veta hut och låta de självutnämnda demokratins väktare hålla på bäst de vill. Domen blev ingen större framgång för åklagaren, det är riktigt, men frågan är principiellt intressant och viktig, och före domen var det inte klart hur domen skulle se ut. Det var alltså enligt min mening helt korrekt att väcka åtal: en åtalsunderlåtelse skulle ha framstått som en frisedel för vilken person som helst som anser sig vara konstnär eller journalist att hitta på vad som helst. Nu vet vi i alla fall lite mer om gränserna för vad som konstnärer och journalister får göra, och det får antas ha ett värde i sig.
För det andra är den frikännande delen av domen – den avseende falsklarmet – faktiskt inte så entydig som det ser ut i rapporteringen. Odell friades från denna åtalspunkt under dissens, vilket innebär att domstolen inte var enig: en nämndeman ville fälla henne också på den punkten. Det som fick Odell att gå fri här var att hon av en sakkunnig advokat (det framgår inte vem det var) hade fått beskedet att det hon planerade var straffritt. Det normala i svensk straffrätt är att man inte kan komma ifrån straff genom att påstå att man inte visste att det man gjorde var straffbart: det skulle vara för enkelt att underminera hela straffrätten på det sättet. Om man dock funderat och verkligen försökt göra sig kunnig och beteendet efter mycket moget övervägande framstod som icke belagt med straff, kan – inte måste – domstolen finna att det var ”uppenbart ursäktligt” att ha gjort en missbedömning, och därför fria den tilltalade.
Det här är ett litet nålsöga, och det är tänkt att normalt inte användas. Stockholms tingsrätt har gjort en bedömning som jag inte har skäl att betvivla, men det var långt ifrån gjutet att Odell skulle komma ifrån straff. Odells beteende var alltså inte som sådant straffritt, utan hon kom undan för att hon med ledning av den (felaktiga) expertis som fanns att tillgå var övertygad om att hon höll sig inom lagens råmärken. Det innebär att det inte är fritt fram att larma hur som helst, utan att just i Odells fall det fanns en motstående omständighet. Knappast någon övertygande ”seger” för Odells påhejare.
För det tredje skadeståndskravet som tingsrätten underkände. Här fattar jag faktiskt inte vad åklagaren och sjukhuset höll på med. Ett skadestånd skall enligt vanliga regler i svensk rätt endast utgå för verkliga förluster. Vill man ha ersättning, måste man bevisa varje förlustpost. Kan man inte beräkna förlusten exakt, kan man i mycket begränsade undantagsfall göra en uppskattning, men då måste man visa att det verkligen inte är möjligt att exakt beräkna skadan. Att endast lämna in en överslagsräkning och hoppas att få 12 500 kr. för den är ganska fräckt.
Men det innebär att tingsrättens dom inte innebär – vilket Madestrand tycks tro – att Odell endast åsamkat psykiatrin i Stockholm en förlust om 35 kr. 20 öre. Tingsrättens dom, om jag förstår den rätt, innebär att domstolen tror på psykiatrins uppgift om att skadan varit mycket större (vilket närmast säger sig självt – har någon hört om overheadkostnader?), men att rätten inte är beredd att förplikta Odell att putsa ut med pengar endast på grundval av den sjabbiga beräkning som lämnats in. Det är rätt av tingsrätten att göra så, men någon seger för Odell är det knappast heller.
Odell försökte vidare att komma ifrån åtalet genom att påstå att hennes verk skulle vara skyddat av yttrandefrihetslagens bestämmelser om meddelarskydd, vilket utan vidare underkändes av tingsrätten – hon meddelade ju inget, utan stod själv för framställningen av verket. Odell har med andra ord inte ens verkligen försökt att utnyttja den yttrandefrihet som åtminstone på pappret är oss alla tillförsäkrad: hon lyckades inte ens hålla sig inom området för yttrandefrihetsgrundlagen. Det framstår inte heller som någon seger för mig.
Med andra ord fälldes Odell på en punkt som hon medgivit (hon erkände att hon begått brottet våldsamt motstånd, vilket förresten får mig att bli lite tveksam huruvida hon verkligen varit så noga med att inte begå brott när hon framställde sitt verk), hon fälldes för oredligt förfarande (vilket tekniskt sett framstår som något tveksamt: se kommentarerna av den på straffrättens område välbevandrade Profanum Vulgus vid detta inlägg här på bloggen), hon klarade sig med ett nödrop ifrån att fällas för falskt larm, hennes argumentation om yttrandefrihetsgrundlagen underkändes totalt och skadeståndsanspråket mot henne hade också framgång i princip, men föll på målsnöret på grund av en sjabbig utredning om skadans omfattning. Sammantaget ser det inte ut som om Odell skulle vara så renhårig och fin som hon nu framställs i tidningarna.
Det må hända att Odell givit de psykiskt sjuka hopp; det kan jag inte bedöma. Jag ser dock inte den debatt om våldsanvändning inom psykiatrin som författarna till debattartikeln i Svenskan anspelar på, utan jag ser en människa som lyckats med en av de mest cyniska former för marknadsföring av den egna personligheten, nämligen genom att begå ett brott. Det debatten ifrån mitt perspektiv mest har handlat om är gränserna för konsten och den legitima utövningen av konstnärskap. Där har vi inte ens börjat, eftersom den ena sidan av debatten inte gör sig mödan att verkligen anföra argument för att konstnärer skulle vara fredade från lagens tillämpning.
Nu vet vi alltså att Anna Odell är en brottsling. Kanske vi nu kan börja diskutera om det verkligen kan vara legitimt för konstnärer och/eller journalister att i något förment eller verkligt högre syftes namn begå brott.
*****
Se för övrigt också Mårten Schultz kommentarer i frågan.