Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

Domen mot Anna Odell

Nu har den alltså kommit, domen mot Anna Odell (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar). På Svenska dagbladets Brännpunkt anser Anna Moberg och Torsten Kindström – både med indirekt erfarenhet av psykiatrin – att Odell givit alla psykiskt sjuka hopp och på Dagens Nyheters kultursidor anser Bo Madestrand, om jag tolkar honom rätt, att rättegången och domen var och är en fars.

Jag har läst domen på nyhetstjänsten PointLex, men eftersom jag är osäker på huruvida jag får ladda ner den därifrån och lägga upp den på denna blogg måste jag tyvärr avstå från att tillgängliggöra den här. Domen innebär dock, som jag läser den, i ganska viktiga avseenden något annat än som påstås i media (vilket för övrigt är en vanlig effekt när media rapporterar om domar).

För det första om den där farsen som Madestrand anser att domen är. Vaddå fars? I andra sammanhang ropar Dagens Nyheter, liksom andra tidningar, efter hårdare tag, efter att även förhållandevis lindriga brott måste beivras för att annars respekten för rättssamhället (vad det nu skall vara) går förlorad. Handlar det om en dom som visar upp de straffrättsliga gränserna för konstnärers och måhända journalisters beteende, är det dock genast en annan sak: då skall jurister veta hut och låta de självutnämnda demokratins väktare hålla på bäst de vill. Domen blev ingen större framgång för åklagaren, det är riktigt, men frågan är principiellt intressant och viktig, och före domen var det inte klart hur domen skulle se ut. Det var alltså enligt min mening helt korrekt att väcka åtal: en åtalsunderlåtelse skulle ha framstått som en frisedel för vilken person som helst som anser sig vara konstnär eller journalist att hitta på vad som helst. Nu vet vi i alla fall lite mer om gränserna för vad som konstnärer och journalister får göra, och det får antas ha ett värde i sig.

För det andra är den frikännande delen av domen – den avseende falsklarmet – faktiskt inte så entydig som det ser ut i rapporteringen. Odell friades från denna åtalspunkt under dissens, vilket innebär att domstolen inte var enig: en nämndeman ville fälla henne också på den punkten. Det som fick Odell att gå fri här var att hon av en sakkunnig advokat (det framgår inte vem det var) hade fått beskedet att det hon planerade var straffritt. Det normala i svensk straffrätt är att man inte kan komma ifrån straff genom att påstå att man inte visste att det man gjorde var straffbart: det skulle vara för enkelt att underminera hela straffrätten på det sättet. Om man dock funderat och verkligen försökt göra sig kunnig och beteendet efter mycket moget övervägande framstod som icke belagt med straff, kan – inte måste – domstolen finna att det var ”uppenbart ursäktligt” att ha gjort en missbedömning, och därför fria den tilltalade.

Det här är ett litet nålsöga, och det är tänkt att normalt inte användas. Stockholms tingsrätt har gjort en bedömning som jag inte har skäl att betvivla, men det var långt ifrån gjutet att Odell skulle komma ifrån straff. Odells beteende var alltså inte som sådant straffritt, utan hon kom undan för att hon med ledning av den (felaktiga) expertis som fanns att tillgå var övertygad om att hon höll sig inom lagens råmärken. Det innebär att det inte är fritt fram att larma hur som helst, utan att just i Odells fall det fanns en motstående omständighet. Knappast någon övertygande ”seger” för Odells påhejare.

För det tredje skadeståndskravet som tingsrätten underkände. Här fattar jag faktiskt inte vad åklagaren och sjukhuset höll på med. Ett skadestånd skall enligt vanliga regler i svensk rätt endast utgå för verkliga förluster. Vill man ha ersättning, måste man bevisa varje förlustpost. Kan man inte beräkna förlusten exakt, kan man i mycket begränsade undantagsfall göra en uppskattning, men då måste man visa att det verkligen inte är möjligt att exakt beräkna skadan. Att endast lämna in en överslagsräkning och hoppas att få 12 500 kr. för den är ganska fräckt.

Men det innebär att tingsrättens dom inte innebär – vilket Madestrand tycks tro – att Odell endast åsamkat psykiatrin i Stockholm en förlust om 35 kr. 20 öre. Tingsrättens dom, om jag förstår den rätt, innebär att domstolen tror på psykiatrins uppgift om att skadan varit mycket större (vilket närmast säger sig självt – har någon hört om overheadkostnader?), men att rätten inte är beredd att förplikta Odell att putsa ut med pengar endast på grundval av den sjabbiga beräkning som lämnats in. Det är rätt av tingsrätten att göra så, men någon seger för Odell är det knappast heller.

Odell försökte vidare att komma ifrån åtalet genom att påstå att hennes verk skulle vara skyddat av yttrandefrihetslagens bestämmelser om meddelarskydd, vilket utan vidare underkändes av tingsrätten – hon meddelade ju inget, utan stod själv för framställningen av verket. Odell har med andra ord inte ens verkligen försökt att utnyttja den yttrandefrihet som åtminstone på pappret är oss alla tillförsäkrad: hon lyckades inte ens hålla sig inom området för yttrandefrihetsgrundlagen. Det framstår inte heller som någon seger för mig.

Med andra ord fälldes Odell på en punkt som hon medgivit (hon erkände att hon begått brottet våldsamt motstånd, vilket förresten får mig att bli lite tveksam huruvida hon verkligen varit så noga med att inte begå brott när hon framställde sitt verk), hon fälldes för oredligt förfarande (vilket tekniskt sett framstår som något tveksamt: se kommentarerna av den på straffrättens område välbevandrade Profanum Vulgus vid detta inlägg här på bloggen), hon klarade sig med ett nödrop ifrån att fällas för falskt larm, hennes argumentation om yttrandefrihetsgrundlagen underkändes totalt och skadeståndsanspråket mot henne hade också framgång i princip, men föll på målsnöret på grund av en sjabbig utredning om skadans omfattning. Sammantaget ser det inte ut som om Odell skulle vara så renhårig och fin som hon nu framställs i tidningarna.

Det må hända att Odell givit de psykiskt sjuka hopp; det kan jag inte bedöma. Jag ser dock inte den debatt om våldsanvändning inom psykiatrin som författarna till debattartikeln i Svenskan anspelar på, utan jag ser en människa som lyckats med en av de mest cyniska former för marknadsföring av den egna personligheten, nämligen genom att begå ett brott. Det debatten ifrån mitt perspektiv mest har handlat om är gränserna för konsten och den legitima utövningen av konstnärskap. Där har vi inte ens börjat, eftersom den ena sidan av debatten inte gör sig mödan att verkligen anföra argument för att konstnärer skulle vara fredade från lagens tillämpning.

Nu vet vi alltså att Anna Odell är en brottsling. Kanske vi nu kan börja diskutera om det verkligen kan vara legitimt för konstnärer och/eller journalister att i något förment eller verkligt högre syftes namn begå brott.

*****

Se för övrigt också Mårten Schultz kommentarer i frågan.

Annonser

Read Full Post »

Lågvarv på bloggen

Helgen hör familjen till och på måndagen börjar terminen, med en stor undervisningsbörda hela september igenom. Bloggen går tills vidare på lågvarv – åter mera regelbundet i oktober!

Read Full Post »

Åtal i Odellaffären

Under en rubrik som meddelar att Konstfack inte kommer att betala för Anna Odells eventuella straffrättsliga böter om hon skulle fällas i den brottmålsprocess som börjar på måndag, skriver Svenska dagbladet också om innehållet i åtalet. Bland annat kommer Odell att åtalas för brottet oredligt förfarande, och det sägs i artikeln innebära en risk för wallraffande journalister. Jag tänkte förklara vad oredligt förfarande innebär och hur det kanske kan bli aktuellt för andra än Odell också.

Stadgandet om oredligt förfarande finns i 9 kap. 8 § brottsbalken och lyder:

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår annan till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år.

Det här låter ju som mitt i prick: Anna Odell vilseledde både den närvarande allmänheten och psykiatrin om att hon skulle vara psykotisk. Genom detta vilseledande skadade hon åtminstone psykiatrin, i det att hon förmådde denna att ta in henne och genom att alltså resurser lades ner på en fullt frisk människa som därför inte kunde komma psykiatrins egentliga uppgift – nämligen att ta hand om de som verkligen är psykiskt sjuka – tillgodo. Problemet är det som förutsätts i paragrafen och som därför inte sägs där: det här är ett uppsåts-, inget vårdslöshetsbrott.

Att något är ett uppsåtsbrott innebär att varje förutsättning (jurister talar om ”rekvisit”) som nämns i paragrafen måste ha legat inom gärningsmannens avsikt. Med andra ord måste Odell avsiktligen ha vilselett, avsiktligen förmått annan till handling eller underlåtenhet och därigenom avsiktligen skadat den vilseledde. Som Odell förklarat sitt tilltag, måste man förutsätta att hon avsiktligen vilselett annan och att hon också avsiktligen avsett att psykiatrin skulle förta en handling, nämligen att åtminstone tillfälligt låsa in henne. Frågan är om hon avsiktligen skadat psykiatrin.

Avsikt – uppsåt – finns i olika varianter. Det som här verkar vara mest aktuellt – jag har dock inte sett åtalet och gissar därför – är likgiltighetsuppsåt. Likgiltighetsuppsåtet är en relativt ny figur i svensk rätt och accepterades av Högsta domstolen för första gången i rättsfallet NJA 2004 s. 176. Formuleringen där är ganska juridisk-byråkratisk, men jag skall ändå återge den här:

För att en gärningsman skall kunna anses ha varit likgiltig på ett sådant sätt att det föreligger förutsättningar för att döma för uppsåtligt brott är det inte tillräckligt att gärningsmannen allmänt sett kan betecknas som likgiltig, i den meningen att han handlat utan att beakta att gärningen inneburit en kränkning av straffrättsligt skyddade intressen. Redan den omständigheten att gärningsmannen insett att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt eller att en viss omständighet förelåg innefattar ett mått av likgiltighet. För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten. Detta förutsätter inte att gärningsmannen värderat förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten på visst sätt. Aven om han skulle beklaga att effekten inträdde eller att omständigheten förelåg kan han ha varit likgiltig i den meningen att han varit beredd att uppoffra det av rättsordningen skyddade intresse som uppsåtsprövningen avser. Det avgörande är således att förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Har gärningsmannen handlat i förlitan på att effekten inte skulle förverkligas eller gärningsomständigheten föreligga har han inte varit likgiltig i denna mening även om hans inställning kan framstå som lättsinnig.

Det innebär – uttryckt på ett sätt så att nyanserna försvinner – att Odell, för att ha avsiktligen ha gjort sig skyldig till den skada som psykiatrin åsamkats, måste ha insett risken för att psykiatrin skulle förlora resurser på hennes tilltag och måste ha varit likgiltig huruvida så skulle ske eller inte. Att resurser är begränsade är knappast överraskande, och att en risk fanns att ett intagande skulle leda till förluster för psykiatrin kan man nog anta att Odell insett. Frågan är huruvida hon var likgiltig inför ett eventuellt intagande och den nödvändigtvis åtföljande förlusten. Utan att vilja föregripa domstolens dom tycker jag nog att det i ljuset av Odells intervjuer i media verkar vara troligt att hon varit likgiltig.

Ok, ponera då att Odell gjort sig skyldig till oredligt förfarande. Vilken risk skulle det innebära för andra konstnärer eller journalister? Risken skulle väl uppstå när dessa personer i undersökande syfte lurar andra att göra eller låta bli något, samt att detta innebär en ekonomisk förlust för den lurade. Det är väl inte helt uteslutet att sådana situationer skulle uppstå och att detta skulle kunna leda till att journalister och konstärer avhåller sig från att göra undersökningar de annars skulle ha gjort. Jag undrar dock över två saker.

Dels kan jag så där på rak arm inte komma på något annat tillfälle där en konstnär eller journalist skulle ha lurat andra på ett sätt som innebär, inte bara att den lurade gör sig till åtlöje eller framstår som en oärlig eller oseriös person, utan att den lurade gör en kännbar ekonomisk förlust. Jag undrar alltså hur mycket av journalistiken eller konsten som skulle beröras av stadgandet. Det förefaller vara en mycket liten del.

Dels undrar jag hur vi skall vikta här: är det viktigare att skydda folk från ekonomiska förluster – kanske i synnerhet om den grävande undersökningen skulle resultera i att den undersökta personen är renhårig – eller om det är viktigare att konstnärer och journalister får hållas? Jag är inte helt säker på vad som är viktigare.

Å ena sidan har vi skyddet för egendom, och det anser jag vara nog så viktigt. Ingen skall behöva luras till att åsamka sig själv ekonomisk skada. Å andra sidan har vi en – om än i det här fallet mycket uttunnad – koppling till yttrandefriheten. Konstnärer och journalister måste få säga sin åsikt, och av det följer att man också måste kunna bilda sig en uppfattning. Grävande journalistik eller motsvarande typ av konst kan vara det enda sättet att bilda sig en sådan uppfattning.

Jag är dock inte säker på om det är legitimt att skaffa sig en åsikt genom att aktivt ekonomiskt skada andra, och jag tenderar till att svara nekande. Ett problem här är nämligen att det inte egentligen finns några principiella skäl att i så fall stanna vid att man får åsamka ekonomisk skada i syfte att skaffa sig en uppfattning: man borde då åtminstone kunna diskutera huruvida det är legitimt att prygla eller tortera någon för att få en uppfattning om vad denna gjort, låtit bli eller tänker. Det tror jag ingen av oss skulle gå med på.

Jag har alltså svårt att förstå risken i en fällande dom, men kanske det är något viktigt som jag förbiser här. Jag är tacksam för upplysande kommentarer i så fall.

Read Full Post »

Nu har det alltså hänt: City åklagarkammare har ”kommit överens” med Hillegren om att denne skall sluta jobba med sexualmål till dess han går i pension nästa år, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Med andra ord har Hillegrens användning av sin yttrandefrihet förvisso inte kostat honom jobbet, men väl vissa uppgifter i jobbet. Madeleine Leijonhufvud fick alltså åtminstone delvis som hon ville. Medan den bestraffning som Hillegren nu fått erfara kanske kan betraktas som en så lindrig påföljd för ett yttrande att det inte inskränker yttrandefriheten som sådan, är det i mina ögon mycket allvarligt: yttrandefriheten är något som lätt och gärna naggas i kanten allt eftersom, och när vi vaknar upp och reagerar, kan det vara för sent. Här gäller det att stämma i bäcken, och jag vill därför motivera varför jag tycker att det var fel av City åklagarkammare att skilja Hillegren från sexualmål.

Eftersom det här är ett infekterat ämne, där min artikel på Newsmill häromdagen i kommentarerna ibland närmast avsiktligen missförstods och där man kan bli beskylld för både det ena och det andra, vill jag inledningsvis vara helt klar med att jag inte delar Hillegrens åsikt. Ett nej är ett nej, och ett sexuellt övergrepp är ett oerhört intrång i den personliga integriteten. Jag håller kanske med om att fysiskt våld gör detta intrång särskilt allvarligt, men jag anser att allt ignorerande av ett nej är en våldtäkt som liksom andra angrepp mot person förtjänar ett allvarligt straff. Två år verkar rimligt. Huruvida såkallat ”tjatsex” skall ingå i detta, kan jag vara mera tveksam till, men det är en annan fråga. Kontentan är att jag tycker att Hillegrens åsikter i frågan är osmakliga. Jag håller inte i alla detaljer med Thomas Bodström och Claes Borgström i sin artikel i Svenska dagbladet idag – vilket jag kommer att närmare motivera nedan – men jag är betydligt närmare deras och Sven-Erik Alhems position än Hillegrens. Jag talar alltså här om min meningsmotståndares rätt att yttra sig, inte om min meningsfrändes rätt att yttra sig.

Motiveringen till att City åklagarkammare nu flyttat Hillegren från sexualmål är att dennes uttalande anses potentiellt kunna skada eller redan ha skadat förtroendet för åklagarkammaren. Från målsägandens sida, och förutsatt att måläganden verkligen är ett offer (i några fall har det tyvärr framkommit att det inte är uteslutet att en anmälare ljuger om den påstådda våldtäkten), är detta säkerligen riktigt. Samtidigt är frågan vad det innebär att ha förtroende för åklagarna. Här kan man kanske urskilja två nyanser, nämligen å ena sidan förtroendet för att åklagaren kommer att hjälpa offret att komma till hennes rätt, och å andra sidan förtroendet för att åklagaren skall så objektivt som möjligt för människor bedöma offrets berättelse, leta reda på den sanning som kan bevisas och i förekommande fall driva målet till fällande dom.

Den andra varianten är inte beroende av, eller endast i liten utsträckning beroende av, åklagarens personliga mening. Hillegren har faktiskt i sin debattartikel i Svenska dagbladet rätt i att till en jurists professionalitet hör att kunna tillämpa gällande rätt även när man inte delar rättens värdegrund. Ingen kommer förvisso någonsin att kunna göra sig av med tendenser att se världen som har med den personliga åsikten att göra, men det är möjligt att i mycket stor utsträckning eliminera den påverkan som den egna åsikten har på en rättstillämpningsfråga. Jag personligen är exempelvis kritiskt inställd till stora delar av konsumenträtten, vilket inte förhindrar att jag kan tillämpa den efter sin andemening och med rätt stor precision. Som jurist måste man leva med denna form av kluvenhet.

I detta avseende kan konstateras att Hillegren enligt sin chefs utsaga inte kan beslås med att någonsin ha tillämpat sexualbrottslagstiftningen på något annat sätt än förutsätts i lagen. Det är alltså inte ”snudd på tjänstefel” här, utan Hillegren har skött sitt jobb. På det sättet kan inte förtroendet för åklagarkammaren ha skadats.

Återstår den andra punkten, att offret känner sig obehagligt för att hon vet att åklagaren personligen inte delar lagstiftningens värdegrund. Det är mycket möjligt, och det är säkerligen allvarligt i en situation där någon utsatts för ett starkt integritetskränkande brott. Frågan är dock om det är offrets förtroende för åklagaren som är det ensamt avgörande här.

En åklagare är enligt svensk rätt i sin tjänst förpliktad att beakta omständigheter både till gärningsmannens fördel och till hennes nackdel. Med andra ord skall åklagaren inte vara på vare sig målsägandens eller offrets sida, utan skall så neutralt som möjligt avgöra huruvida ett brott begåtts och huruvida detta brott kan knytas till en viss person som gärningsman på ett sådant sätt att en domstol utan rimliga tvivel kan fastställa att gärningsmannen skall bestraffas. Det som jag här sagt handlar inte om min personliga åsikt, utan om den lagstiftning som gäller i Sverige; det är alltså precis som sexualbrottslagstiftningen en del av den värdegrund som samhället ger uttryck för.

Gärningsmannen måste alltså kunna lita på att åklagaren inte kommer att stå på offrets sida. Här blir jag dock bekymrad när jag läser de kritiska reaktionerna på Hillegrens uttalande. Jag tvivlar på att samma personer som nu kritiserar Hillegren skulle kritisera en annan åklagare som offentligen ropar efter hårdare sexualbrottslagstiftning och efter fler processuella fördelar för målsäganden. En sådan hypotetisk åklagare skadar dock förtroendet för rättsväsendet på exakt samma sätt som Hillegren, om det nu är som kritikerna säger, att en åklagare skall i sina offentliga uttalanden stå på lagstiftningens värdegrund. Åklagaren skall vara neutral, och inte vara vänligt sinnad vare sig mot gärningsmannen eller offret. Om Hillegren är till skada för rättsväsendet är varje åklagare som sägs ha en ”modern kvinnosyn” (vad det nu skall innebära i sammanhanget) också det. Den senare kategorin har dock mig veterligen aldrig ansetts som något problem.

Och det är de inte heller. Varken Hillegren eller hans meningsmotståndare skadar nämligen rättsväsendet genom sina privata åsikter. Detsamma gäller för andra yrkeskategorier. Dagens Nyheters ledarredaktion har alltså enligt min mening helt fel: en lärare som förnekar det historiska faktum förintelsen, kan, precis som en kommunist eller socialist eller moderat eller socialdemokrat, vara lärare. Läraren skall hålla sig till läroplanen i sin yrkesutövning: läraren privata politiska engagemang angår inte det allmänna så länge läraren utövar sin tjänst oklanderligt.

Om vi nämligen som kollektiv börjar porta folk med vissa politiska åsikter i allmänhet eller i vissa avseenden i synnerhet, kan vi inte samtidigt säga att vi har yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att jag får säga min mening utan att frukta påföljder, att jag får kritisera lagstiftningen utan att bli av med uppgifter i jobbet, utan att förlora jobbet, utan att spärras in, utan att avrättas. (Märk att frågan handlar om det allmänna: yttrandefriheten har en annan ställning när det rör privatpersoner – privata religiösa samfund eller politiska sammanslutningar har exempelvis helt andra möjligheter att göra sig av med folk som inte delar deras privata värdegrund.) Det som det allmänna får ha åsikter om är den faktiska yrkesutövningen, inte den privata åsikten, ens om den privata åsikten yttras offentligt. Detta gäller oss alla, även min meningsmotståndare Hillegren.

Under liberalismens flagga, i en strävan att vara god mot alla och i synnerhet mot utsatta personer, riskerar vi genom det sätt på vilket vi kritiserar varandra i det offentliga rummet att skapa en strömlinjeformning av åsikterna i den offentliga sektorn. Den som inte håller med om det som den offentliga sektorn som kollektiv betraktat bestämt skall vara värdegrunden, får inte delta i den offentliga sektorn. Vi skapar alltså incitament för människor att hålla tyst om det de egentligen tycker och tänker om de vill ha ett jobb som åklagare, lärare eller polis. Vi skapar nickedockor.

Detta går inte bara emot den svenska traditionen med oberoende tjänstemän.

Det är ett fenomen som i vanliga fall utmärker åsiktsdiktaturerr.

*****

Uppdatering: I Dagens Juridik delar redaktören Fredrik Olsson ut en tänkvärd känga till den samlade svenska jurist- och bloggarkåren. Jag träffas alltså två gånger. Mycket läs- och tänkvärt.

Read Full Post »

”Hovrätten sover – under tiden rullar videofilmerna” är den sensationella rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter idag. Läser man artikeln, framgår att det är partsföreträdarna, inte rättens ledamöter som sover, även om ledamöterna i rätten har svårt att koncentrera sig under tredje dagen som videofilmerna rullar. Den situation som beskrivs i artikeln är allvarlig, och det finns egentligen ingen som helst anledning att tvivla på att artikeln återspeglar dagens situation i hovrätterna. Hur kunde det bli så här?

Processrätten slits mellan olika krav som strider mot varandra. Enklast kan man kanske hänga upp resonemanget i regel 1(1) och 1(2) i de engelska Civil Procedure Rules.  Regelerna stadgar:

(1) These Rules are a new procedural code with the overriding objective of enabling the court to deal with cases justly.

(2) Dealing with a case justly includes, so far as is practicable –

(a) ensuring that the parties are on an equal footing;

(b) saving expense;

(c) dealing with the case in ways which are proportionate –

(i) to the amount of money involved;

(ii) to the importance of the case;

(iii) to the complexity of the issues; and

(iv) to the financial position of each party;

(d) ensuring that it is dealt with expeditiously and fairly; and

(e) allotting to it an appropriate share of the court’s resources, while taking into account the need to allot resources to other cases.

Tittar man på det här, framgår att det viktigaste är att processen är rättvis, men att det finns många begränsningar. Den första är ekonomi. För att vara totalt rättvis mot varje part, låta varje part säga vad som helst som hon har att säga, vara helt säker på att fakta fastställts på rätt sätt och att domen inte på något sätt förbisett någon relevant fråga av juridisk karaktär, skulle man behöva investera i det närmaste ändlösa resurser i varje process. Självfallet är inte det möjligt, utan man måste nöja sig med det bästa som kan åstadkommas under de omständigheter som råder. Varje process som tillåts sluka stora resurser innebär mindre resurser för andra processer, om inget annat så i termer av domarnas tid.

Den andra begränsningen är att en totalt rättvis process som säkerställer allt det som jag nämnt ovan också med nödvändighet blir en lång process. Det tar tid att fastställa alla relevanta omständigheter och att säkerställa att man verkligen funnit den objektiva sanningen (så långt möjligt för människor). Det tar tid att läsa in det relevanta juridiska materialet och att bilda sig en grundlig uppfattning om vad detta material innebär avseende den enskilda processen. En mycket grundlig och rättvis process riskerar att bli så utdragen att den inte längre är rättssäker, då det tar för lång tid till dess domstolen avkunnar sin dom. (Detta bloggade jag nyligen om under rubriken Kolliderande rättssäkerhetsgarantier och uttrycks gärna i det engelska talesättet justice delayed is justice denied.)

Ett processrättssystem skall alltså vara så grundligt och rättvist som möjligt, skall samtidigt inte tära över hövan på begränsade resurser och skall vidare leda till att domar avkunnas inom rimlig tid. I den ekvationen kan man inte maximera alla variabler. Det går som sagt inte att vara maximalt grundlig och samtidigt maximalt effektiv och snabb. Är man snabb, hjälper detta ekonomin, men grundligheten stryker på foten. Är man snål med resurser, riskerar både grundligheten och snabbheten att ryka. Med andra ord måste man kompromissa bort det bästa under varje rubrik och hitta någon form av balansering som alla kan leva med.

Den processrättsreform som det talas om i debattartikeln – ”En modernare rättegång”, vilket i sig är en ganska pretentiös titel – måste till övervägande del anses vara en reform som försöker att optimera den ekonomiska sidan i triangeln. Spelar man upp vittnesförhör med mera som filmats redan i första instans, behöver man inte kalla vittnen igen, man slipper förnyade förberedelser inför förhören och man spar alltså resurser.

Dessutom kan man kanske optimera snabbhetssidan i processen. Det är svårt att hitta ett datum då alla i en process inblandade parter – parterna, vittnen, ombuden och domstolen – har tid. Eftersom i ett system där alla skall höras muntligen alla måste närvara, räcker det i princip med att en person har laga förfall för att hela tillställningen måste skjutas på framtiden. Spelar man däremot upp förhör med mera, behöver åtminstone de personer som varit med redan i underrätten inte vara med (vilket ju tydligt också framgår av artikeln), och man kan lättare hitta ett datum för förhandling.

Det här låter ju trevligt, men den aspekten som hamnar i kläm är, som sägs av artikelförfattaren, rättvisan. Jag har i och för sig ingen erfarenhet av att förhöra någon via videokonferens, men jag har undervisat genom detta medium, och det är inte samma sak som att undervisa i sal. Man kan inte känna av en student och hennes kunskaper på samma sätt när man tittar på en skärm som när man har personen framför sig. Om jag upplever det som ett problem redan i undervisningssammanhang, kan jag bara tänka mig hur svårt det måste vara i kontexten av en domstolsprocess.

Dessutom blir man ju faktiskt också mycket tröttare av att titta på en skärm än att lyssna på folk som talar i samma rum. Det måste vara ett test i fysisk och psykisk uthållighet att under flera dagar eller tydligen till och med veckor titta på en skärm: jag tror nog att jag skulle bli knäpp av försöket att hålla uppe koncentrationen. Reformen må ha lett till en modernare rättegång, men frågan är om denna form av modernitet inte är så långtgående att den lämnar stenålderskonstruktionen människa bakom sig.

Det ser alltså ut som om den rebalansering av de i varje processrättssystem inneboende motsättningarna som skett genom reformen kanske skjutit över målet och betonat ekonomi och snabbhet över rättvisan. Samtidigt är det tydligt att rättvisa inte kan vara allt, då vi har ekonomiska och temporära begränsningar att ta hänsyn till i processrätten. Hur man skall lösa detta dilemma, har jag inget förslag på. Jag konstaterar bara att snabb rättvisa också måste få kosta, och att detta tycks ha förbisetts i reformen.

Som det över huvud taget ofta förbises vad gäller rättsväsendet.

Read Full Post »

Jag har idag på Newsmill sagt det som jag har att säga i ärendet: den som undrar varför jag håller tyst om det här på bloggen hänvisas därför dit. Av det jag skrivit där framgår också vad jag tycker om Madeleine Leijonhufvuds artikel på Svenska dagbladets Brännpunkt idag.

Jag vill dock betona att rubriksättningen inte är min egen, och att orden i rubriken – i synnerhet det föga konstruktiva ”pöbelvälde” – inte är mina.

Read Full Post »

Ingripanden till barnets bästa är för närvarande på tapeten. Häromveckan kom artiklarna om remissvaren till Socialdepartementets förslag om att tvångsomhänderta missbrukande gravida kvinnor, och idag skriver två folkpartister i Stockholm på Dagens Nyheters debattsida om skärpningar i lagstiftningen avseende föräldrars ansvar för sina (redan födda) barn. Medan jag här på bloggen var tveksam till tvångsomhändertaganden som grundas på en riskbedömning vars närmare innehåll inte förefaller vara särskilt konkretiserat, är jag så här på rak arm försiktigt positiv till de förslag som framgår av dagens debattartikel.

Familjen är inte helig. Familjen är en social och för all del även ekonomisk enhet som förvisso utgör en grundval i alla mänskliga samhällen som jag känner till, men som har sina uppenbara brister och tillkortakommanden. I synnerhet kan familjen vara ett rent helvete, med föräldrar som slår och låser in sina barn för att dessa inte gör som föräldrarna vid varje given tidpunkt tycker passar. Familjen som en social enhet har samma anspråk på skydd som alla andra sociala enheter (från individer till klubbar och fackföreningar), men när motstående intressen måste ställas över familjens intressen, måste det vara tillåtet för det allmänna att ingripa.

Avseende mycket av det som framgår av debattartikeln har jag faktiskt i princip ingen som helst förståelse för den gällande lagstifningen. Varför skall utredningar avseende barns välfärd i sina familjer läggas ned för att föräldrarna vägrar komma till möten? Jag ser ingen uppenbar principiell förklaring. Varför skall föräldrar kunna föra barn utom landet när ett ingripande från de sociala myndigheterna redan har beslutats eller är nära förestående? Varför är vår skolplikt så svag att skolan inte har rätt att till polisen anmäla en elev som under veckor inte kommer till skolan och som av föräldrarna uppges ha rymt?

Jag accepterar att det gäller att vara försiktig på det här området. Exempelvis antyder författarna att de sociala myndigheterna skall kunna ingripa även utan tidigare anledning när föräldrar skickar sina barn till släktingar utomlands för att där uppfostras. Så långt tror jag inte vi kan gå, eftersom det i princip skulle leda till att alla med utländska familjerelationer som vill åka utomlands med sina barn måste få en tjänstemans tillstånd: föräldrarna kan ju annars misstänkas för att vilja lämna sina barn i det främmande landet. Det är heller inte givet att ett barn far illa bara för att det växer upp i en kultur som någon beskäftig svensk tjänsteman inte tycker om. Detta är inget för staten att avgöra, eftersom det i realiteten innebär att en tjänsteman som inte särskilt väl känner barnet avgör saken.

När man dock vet att ett barn far illa, är det en annan sak. En utredning skall inte kunna fås ur världen genom att vägra medverka till den: det skulle vara som att lägga ner förundersökningar i brottmål för att den misstänkte håller tyst. Ett barn som rymt har uppenbara problem och är dessutom i normala fall inte kapabelt att verkligen ta hand om sig självt: vill inte föräldrarna se till att barnet hamnar under tydligt tillsyn igen, får väl det allmänna lov att göra det (helt bortsett ifrån att skolplikten tycks vara ganska tom på innehåll om inte skolan kan framtvinga närvaro i skolan). En familj under social utredning måste finna sig i att dess rörelsefrihet är begränsad, precis som rörelsefriheten för andra som står under utredning är begränsad.

I dessa fall finns ett intresse – nämligen barnets – som jag anser väga tyngre än familjens intresse att få vara ifred. Samtidigt gäller det att vara medveten om att det ena extremet är lika illa som det andra: precis som det är fel att anse familjen vara ett juridiklöst område som det allmänna inte har att skaffa med, precis lika fel är det att upphäva familjens integritet i syfte att ”skydda barnen”. Det här är svåra gränsdragningar, och alla möjliga gränsdragningar på det här området har säkerligen sina svagheter, men vi måste vara medvetna om att det finns gränser. Annars kan vi lika gärna införa avlingstillstånd innan folk tillåts att ha barn.

I detta perspektiv är förslaget att kriminalisera underlåten omsorg om barn principiellt farligt. Icke desto mindre är jag försiktigt positiv. I ett samhälle där vanvård av djur som sådan är kriminaliserad är det en märklig företeelse att vanvård av folk inte är straffbar som sådan. Problemet uppstår igen vid gränsdragningarna: exakt vad skall anses utgöra vanvård? Detta kommer att kräva noggranna överväganden, men det är åtminstone värt att titta närmare på förslaget.

Under tiden finns dock en straffrättslig reform som jag tycker skulle vara ganska enkel att genomföra och principiellt sett inte vara alltför betänklig, nämligen införande av ett subsidiärt brott när straffomyndiga personer begått brott. När en 14-åring är ute och stjäl eller misshandlar, kan hon inte straffas, utan vår repertoir av åtgärder är uttömd med sociala åtgärder. Detta ger förstås föräldrarna inget större incitament annat än vanlig anständighet att försöka förhindra sina barns brott. Det man skulle kunna göra är att införa ett brott som består i att inte förhindra brott begångna av underåriga i ens vårdnad.

Detta skulle innebära att 14-åringens skuld till brottet skulle behöva fastställas som en såkallad prejudiciell fråga i processen mot föräldrarna. Domstolen skulle alltså behöva undersöka huruvida barnet verkligen begått brott, eftersom ett begånget brott är förutsättning för föräldrarnas straffansvar. Konstateras att underåringen begått brott, kan man därefter diskutera föräldrarnas ansvar. Brottet skulle kunna utformas som ett vårdslöshetbrott, så att föräldrarna inte behöver överbevisas om att uppsåtligen ha försummat sin tillsyn över barnet, utan det räcker med att de kan överbevisas om att inte ha brytt sig något särskilt. Till en fällande dom mot föräldrarna skulle man sedan också kunna koppla obligatoriska sociala insatser.

Även om dock alla dessa förslag skulle visa sig vara praktikabla och välavvägda, även om vi skulle lyckas få alla gränsdragningar rätt och även om vi skulle ha perfekta poliser, domstolar och socialarbetare som vid varje given tidpunkt använder exakt rätt medel för att hjälpa barnet, måste vi dock komma ihåg en sak. Juridiken är reaktiv: den kan inte verkligen förhindra missförhållanden, utan bara ställa dem till rätta och genom sanktioner höja tröskeln mot att missförhållanden förekommer. Ingen straffrätt, ingen socialrätt i världen kommer att kunna göra alla barn trygga, alla föräldrar förnuftiga och alla människor lyckliga. Det måste vi själva göra, utan hjälp av polis och myndighet.

Och historien verkar indikera att vi aldrig kommer att lyckas med det.

Read Full Post »

Older Posts »