Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Rättslig geografi

Det finns en del rätt tekniska ämnen inom juridiken som jag normalt är något för lat för att verkligen sätta mig in i. Ett av dessa ämnen är den internationella privaträtten. Det finns också en internationell straffrätt och en internationell processrätt. De är allihopa väldigt tekniska ämnen. De är allihopa ämnen som ger upphov till mycket svåra frågeställningar. Inget av de är särskilt internationellt (om vilket mera nedan), men de behandlar alla två frågor som för parterna i en process kan vara av avgörande betydelse.

Den första frågan är vilken domstol som över huvud taget har rätt att ta sig an ett mål: det är kanske inte självklart att exempelvis en svensk domstol dömer folk för brott begångna i Indonesien. Det är å andra sidan inte uteslutet att det skall vara en svensk domstol som dömer, exempelvis när en svensk misshandlat en annan svensk i Indonesien. Det kan alltså finnas element som talar för och element som talar emot att en svensk domstol tar sig an ett sådant mål.

Den andra frågan är frågan om lagvalet. Om nu den svenska domstolen skulle ha rätt att döma folk för brott begångna i Indonesien, är därefter frågan efter vilken lagstiftning detta skall ske. I mitt exempel kan man å ena sidan säga att folk i Indonesien – även turister – skall lyda indonesiska lagar, men å andra sidan kan man säga att en svensk inte skall i utlandet få göra saker som hon inte skulle få göra hemma. Återigen talar alltså vissa element för svensk och andra element för utländsk rätt.

Här kommer nu den internationella straffrätten (eftersom mitt exempel handlar om ett brott) in. Som sagt är den inte särskilt internationell: varje stat har sina egna regler för vilka typer av mål dess domstolar får ta upp och vilket lands lag de därvid skall använda. Det kan alltså bli så knasigt att både en svensk och en indonesisk domstol tycker att de har rätt att ta sig an målet, och att den svenska domstolen skulle tillämpa indonesisk lag (eftersom misshandeln ägde rum i Indonesien) och den indonesiska domstolen skulle använda svensk rätt (eftersom både den tilltalade och brottsoffret är svenskar).

Juridiska problem med internationell anknytning kan alltså bli riktiga mardrömsscenarion, och den internationella privat-, straff- och/eller processrätten har ibland nästan lite religiösa draga när man försöker ta ställning till var ett brott ”egentligen” begått, vilket land lag som ”bäst” passar ett visst avtal eller enligt vilket lands lag man ”lämpligen” utfärdar processuella föreskrifter.

En bra illustration av problemet utgör målet mot ägaren av en grill som nu skall komma upp i Högsta domstolen. Ägaren hade i sin restaurang ställt upp datorer med spel. Datorerna var uppkopplade mot servrar i Tjeckien, där spelet genomfördes. Spelaren satt dock framför skärmen i Sverige och fick sina vinster utbetalda i Sverige.

I Sverige har vi ett lotterimonopol. Det är straffbart att anordna hasardspel och lotterier utan tillstånd av Svenska spel och lotteriinspektionen. Frågan är alltså nu om ägaren gjort sig straffbar för att han anordnat spel i Sverige.

Vad utmärker ett spel ”i” Sverige? Att människan som spelar finns i Sverige? Eller att själva spelmekanismen genomförs i Sverige? Ägaren argumenterar att de svenska spelarna spelade i Tjeckien, eftersom spelet fanns där. Åklagaren – som fick medhåll av tingsrätten och hovrätten – anser att spelarna befann sig i Sverige och alltså spelade i Sverige och att därför spelet ägde rum i Sverige.

Jag blir ganska snabbt matt på de ibland lite esoteriska argument som man kan anföra på ömse sidor. Det blir många andra också, och ofta avgörs de här målen på lämplighetsgrunder. Ett argument som anförs av Lotteriinspektionens generaldirektör Håkan Hallstedt är att den svenska lotterilagen skulle undermineras om den här typen av spel skulle anses äga rum i utlandet och alltså vara tillåten.

Det är ett bra argument inom juridiken: jurister har till uppgift att tillämpa sitt lands lag på ett effektivt sätt. Till det argumentet måste dock ansluta en politisk fråga.

Är det inte ett väldigt hyckleri att anse att spel bara blir bra när de anordnas av Svenska spel? Det sägs ofta att man, genom att ge Svenska spel monopol, skulle hålla spelberoendet i schack. Give me a break! Svenska spel skiljer sig på inget sätt som jag kan upptäcka från andra spelbolag: bolaget gör reklam för sina spel och tjänar pengar på dem. Den lilla uppmaning som pryder bolagets reklam att ta det lugnt när man spelar är väl närmast en läpparnas bekännelse till gängse ortodoxi.

Juridiskt sett tycker jag att argumentet att ägarens datorer skall anses ha erbjudit spel i Sverige är relativt välgrundat, eftersom som sagt lotterilagen skulle bli en papperstiger om Högsta domstolen skulle komma fram till annat. I övrigt väger argumenten på båda sidorna lika tunga, så att effektivitetsargumentet nog får vara utslagsgivande i det här fallet. Något problem med legalitetsprincipen ser jag inte.

Politiskt tycker jag att det hela är en fars. Jag håller med Håkan Hallstedt: lotterilagen bör ses över. Jag anser dock att den bör ses över i syfte att avskaffa monopolet, inte att försvara ett ganska hycklande monopol ytterligare.

Annonser

Read Full Post »

Nästan 300 ungar som begått brott med andra har hamnat hos Kronofogdemyndigheten eftersom de inte betalat de andra inblandade brottslingars andel av det brottsrelaterade skadeståndet, rapporterade Sveriges Radio igår (under en förresten missvisande rubrik). Tidningarna verkar inte ha plockat upp tråden. Kronofogdemyndigheten anser själv att reglerna bör ändras, eftersom en skuld hos myndigheten är en dålig start i vuxenlivet; Barnombudsmannen är föga förvånande inne på samma spår. Jag är själv till tveksam till utan att vara helt emot förslaget.

För det första kan man kanske anmärka att 300 personer inte precis är ett omfattande eller akut problem. Med detta vill jag på inget sätt förringa dessa personers ekonomiska svårigheter, men enligt ett mera systematiskt perspektiv – alltså ett perspektiv där individer blir anonyma enheter som flyttas runt på reglernas schackbräde – är frågan om dyra och begränsade utredningsresurser och lagstiftartid skall läggas på en fråga som berör 300 personer. Vi kanske har mera angelägna problem.

Men detta är ingen inställning till förslaget som sådant, utan ett mera allmänt påpekande att alla problem som media tar upp och som är ytterst besvärande för enskilda kanske inte förtjänar lagstiftarens uppmärksamhet. Jag hänvisar till ett inlägg om tvångsäktenskap hos Anders Svensson och de kommentarer det genererat.

Problemet har sin grund i 2 § 1 st. skuldebrevslagen. [Uppdatering: Detta är felaktigt: problemet har i det här fallet sin grund i skadeståndslagen. I sak är dock den skadeståndsrättsliga regeln densamma som den skuldebrevsrättsliga: mina utläggningar här är alltså i sak riktiga, men hänvisningarna är felaktiga. Jag hänvisar till Mårtens kommentarer kommentarer till samma inlägg på Juridikbloggen.]  Skuldebrevslagen är i och för sig främst tänkt för skulder som uppkommer genom avtal (vilket skuldebrev normalt utgör), men den anses vara analogt tillämplig också på andra skulder och krav. Med ”analogt tillämplig” menas att även på områden som rör skulder som i och för sig inte är nedskrivna i skuldebrev skuldebrevslagen skall tillämpas som om den omfattade även dessa andra skulder. Vid en analog tillämpning har man i och för sig viss frihet att manipulera reglerna efter läglighet, men just regeln om solidariskt ansvar är en sådan regel som tenderar att tillämpas närmast mekaniskt.

Solidariskt ansvar betyder följande. Säg att två personer har en gemensam skuld till en motpart. Ur motpartens perspektiv kan denna skuld regleras på två olika sätt, nämligen dels genom att var och en av gäldenärerna (de som är skyldiga pengar) skall betala sin andel (vilket kallas för delat ansvar) eller att var och en av dem är skyldig att betala hela kravet och sedan får lösa problemet med att någon av dem kanske betalat för mycket genom ett kravförhållande gäldenärerna emellan (det solidariska ansvaret). Vid ett solidariskt ansvar kan alltså en av våra två tänkta gäldenärer behöva punga ut med hela summan och får sedan (genom regress, som det kallas) kräva tillbaka från den andra gäldenären den hälft som den senare skall betala.

Med ett sifferexempel blir det alltså så att A och B har en gemensam skuld på 100 kr. till C. C kan välja vem hon vill kräva och väljer att gå på B, som vid solidariskt ansvar är skyldig att betala hela 100 kr. till C. Efter betalningen har B sedan ett krav – ett regresskrav – mot A på 50 kr. När allt är klart, har A och B betalat 50 kr. vardera och alla är nöjda. Vid delat ansvar måste C däremot kräva 50 kr. av B och 50 kr. av A. A och B har inget ansvar för att hela summan betalas.

Det solidariska ansvaret är huvudregeln i svensk rätt. Står inget annat i något avtal, är flera som har en skuld tillsammans skyldiga att utge hela summan och får sedan kräva tillbaka det som de eventuellt betalat för mycket av de andra. Genom den analoga tillämpningen gäller detta också för brottsrelaterade skadestånd: flera brottslingar tillsammans svarar för hela skulden och får sedan i förekommande fall kräva det för mycket betalda åter av de andra brottslingarna.

Det är alltså där våra 300 unga har hamnat. De har begått brott tillsammans, dömts till ett gemensamt skadestånd och nu är var och en av dem ansvarig för hela summan. Det räcker alltså inte att betala sin andel, utan i förekommande fall måste man betala hela summan och sedan kräva sitt åter av de andra. Detta betyder också att man är skuldfri först när hela skadeståndet är betalt.

Regeln är förstås skriven med den berättigade (borgenären) i åtanken. Den som har ett krav mot flera skall inte behöva jaga var och en av dem med ljus och lykta, utan skall kunna få sitt av den som han vänder sig emot. Fördelningen inbördes får gäldenärerna sedan lösa själva.

Jag tror dock att man i detta fall också måste lägga till att regeln är skriven främst med avtal i åtanke. Har alla avtal med varandra (alltså borgenären avtal med gäldenärerna och dessa i förekommande fall avtal med varandra), kan man bedöma varje avtal för sig. Detta är viktigt eftersom det blir väldigt rörigt om man skall bedöma flera avtal samtidigt: livet är komplext nog som det är, man behöver inte göra det ännu svårare genom att försöka bedöma förhållandena mellan fler än två parter samtidigt.

Vid utomobligatoriskt  skadestånd – alltså skadestånd som inte vilar på avtal, utan på annat, såsom brottsrelaterat skadestånd – kanske det finns gärningsmannacentrerade hänsyn som väger tyngre. Att en 17-åring skall punga ut, inte bara med några 10 000 kr. som hon i slutändan själv är ansvarig för, utan i första omgången för andras skulder också, utan att denna 17-åring kan reglera detta genom avtal, är kanske onödigt hårt. Som sagt, det är ingen drömstart i vuxenlivet att börja med skulder hos Kronofogdemyndigheten.

Å andra sidan har vi ju också brottsoffret. Vid ett delat skadestånd skall alltså den som misshandlats, våldtagits, eller hotats behöva jaga var och en av sina plågoandar enskilt till dess hon fått ihop sina pengar. I förekommande fall måste man då som brottsoffer begära utmätning hos brottslingen, med de processkostnader och det besvär som följer med sådant. I det här fallet har jag svårt att se hur man skall komma förbi att det blir kommunicerande rör: underlättar man för brottslingarna, försvårar man för brottsoffret. Frågan är alltså vem vi tycker mera synd om och vill hjälpa: de 300 unga brottslingar som det nu är tal om eller deras kanske 100 offer. (Brottslingarna har ju ett solidariskt ansvar, vilket betyder att det här måste finnas ett mindre antal offer än brottslingar.)

En lösning – en byråkratisk lösning – skulle kunna vara att staten så att säga förskotterar skadeståndet till brottsoffret och sedan tar över jobbet med att jaga brottslingarna för sina respektive andelar. Jag brukar inte förespråka mera byråkrati, men när det rör sig om minderåriga, skulle jag kunna se poängen med en sådan lösning. Rent kriminalpolitiskt skulle då också det allmänna genom politiska beslut bestämma hur hårt man vill fara fram med de unga brottslingarna. Skulle detta bli politiskt gångbart, kan man ju till och med efterskänka brottslingens skulder i vissa fall, utan att brottsoffret behöver lida för det.

Skadeståndet – i synnerhet ett ideellt skadestånd som utgår för sveda och värk, inte för ekonomiska förluster – är i många fall ett straff som är väl så kännbart som böter eller fängelse. Rör det sig om förhållandevis stora belopp, kan skadeståndskravet mot en brottsling till och med ha större konsekvenser än det egentliga straffet. Man kan undra om det befrämjar rehabilitering att sätta folk i skuldfällan under en tid som i förekommande fall är längre än den tid de sitter på kåken.

I slutändan är jag försiktig positiv: rätt konstruerat kan en förändring på den här punkten vara kriminalpolitiskt vettig. Sedan kvarstår frågan om vi inte har mera angelägna problem än 300 personers ekonomi.

Men det är en fråga som politiker måste avgöra: på den finns inga juridiska svar.

Read Full Post »

I Svenska dagbladet finns idag en notis om det långdragna – alltför långdragna – barnläkarmålet avseende en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som påstås uppsåtligen ha bragt ett barn om livet. Notisen rör ett testresultat framtaget av ett laboratorium i Finland. Brottsmisstankarna mot barnläkaren uppstod när det svenska Rättsmedicinalverket (RMV) uppgav att den döda flickans blod innehöll en 1 000 gånger förhöjd koncentration av narkosmedlet thiopental. Detta värde har betvivlats, bland annat av civilingenjör Ingvar Ericson på denna blogg, och det som nu alltså skett är att det finländska laboratoriet kommit fram till samma värde som RMV.

Detta är förstås intressant i sig: hur kommer det sig att den döda flickan hade så mycket thiopental i blodet? Frågan är dock hur detta resultat påverkar rättsprocessen. Här är jag mera tveksam.

Nu är det länge sedan jag engagerade mig i målet, och jag har ingen verklig uppfattning om var parterna står. Givet de många missförstånd som redan förekommit, tror jag dock att det är centralt att klargöra några saker.

Att flickan hade starkt förhöjda halter av thiopental i blodet innebär inte att det är den åtalade läkaren som administrerat medlet. Det kan ha varit vem som helst. Av det material som jag har tillgängligt framgår att det rent teoretiskt skulle kunna vara många olika parter som givit flickan thiopental: det skulle kunna vara en familjemedlem som inte mäktade med att se den späda flickan lida, det skulle kunna vara en sjuk- eller undersköterska, det skulle ha kunnat vara läkaren. För att läkaren skall kunna fällas – eller för den delen för att någon över huvud taget skall kunna fällas – krävs dock att just denna persons individuella handlande bevisas. Det räcker alltså inte med att det skulle ha kunnat vara läkaren, åklagaren måste bevisa att det faktiskt var läkaren som gav flickan för mycket thiopental.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det inte är läkaren som har en del att förklara: det är i straffprocessen inte läkarens sak att förklara hur offret dött, utan det är åklagarens sak att visa att läkaren dödat. Jag har svårt att förstå hur åklagaren tänker sig få till länken mellan det faktum att uppseendeväckande mycket thiopental finns i flickans kropp och att det är läkaren som givit thiopentalet. Av halten thiopental följer just ingenting för vem som givit det. Det simpla faktum att det var läkaren som ansvarade för flickan utgör ingen skyldighet att kunna förklara hur thiopentalet hamnade i kroppen. Läkaren kan kanske misstänkas för att ha försummat sina tjänsteplikter vad gäller kontrollen av läkemedel som fanns i sjukrummet när flickan dog, men det gör inte henne till mördare. Jag är uppriktigt lite förvånad över det fokus som ligger på just frågan om thiopentalet i stämningsansökan.

Även om det skulle kunna visas att det var läkaren som givit thiopentalet, måste sedan för att hon skall kunna fällas för dråp (på vilket stämningsansökan lyder) visas att hon givit medlet uppsåtligen. Uppsåt är inte avsikt, även om begreppen ibland översätts till varandra. Där tror jag att åklagaren har en relativt enkel match om och när han lyckas bevisa att det var läkaren som gav thiopentalet.

Det finns dock en fallgrop: åklagaren måste visa att läkaren visste att dosen som administrerades var på tok för hög, att hon var medveten om den död som den höga dosen kunde leda till och att hon förhöll sig likgiltig inför den möjliga döden. Skulle det visa sig att läkaren slarvat och av misstag dragit upp en för stor spruta – exempelvis en spruta med en dos som skulle ges en vuxen man istället för en prematur flicka – saknas uppsåtet och det hela blir vållande till annans död. Vållande till annans död finns dock inte med i stämningsansökan, och det innebär att domstolen inte kan fälla läkaren för det brottet.

Skulle åklagarens åtal för dråp underkännas av domstol, är det dessutom mycket tveksamt – antagligen uteslutet – att han får komma tillbaka och prova på en ny runda, denna gång under rubriken vållande till annans död. Åklagaren har normalt en chans att föra talan: när den talan underkänts, kan åklagaren inte komma dragandes med omständigheter som han redan anfört i det första målet eller som han skulle kunnat anföra i det första målet. Åklagaren skall helt enkelt inte kunna trakassera folk med upprepade åtal avseende samma omständigheter under olika rubriceringar, utan skall göra ett ordentligt jobb i första rundan.

Sammantaget noterar jag att RMV tydligen gjort ett bättre jobb än jag befarat efter kritiken mot verkets analyser. Samtidigt förstår jag inte hur vare sig försvaret eller åtalet vunnit på detta resultat. Frågan om läkarens eventuella skuld är lika öppen som den varit sedan förundersökningen inleddes. Å andra sidan kan vi kanske nu sluta med kritiken mot att en förundersökning inleddes i första taget: åklagaren hade på fötterna för förundersökningen.

Att denna sedan tog en himla tid och att åtalet enligt stämningsansökan inte ser helt jättestarkt ut, är en annan femma. Tidsutdräkten är i det här laget ett problem som båda parterna bidragit med, och det är i vart fall fel att lägga ansvaret för den enbart vid åklagarens fötter. Huruvida åtalet i slutändan är hållbart eller inte, är en öppen fråga som endast kan bedömas i processen. Där får vi ännu vänta med våra slutliga ställningstaganden.

Fortsättning lär följa…

Read Full Post »

Jag är politiskt liberal. Detta ställningstagande har följder för min syn på mitt yrke, juridiken. Den som är liberal i den tappning som jag själv företräder, kräver att så många beslut som någonsin möjligt skall överlämnas åt den enskilda personen, och att den enskilda personen också skall behöva bära följderna av sina misstag. Denna simpla – kanske simplistiska – formulering måste sedan förstås modifieras på åtskilliga sätt (vad gör vi med fattigt folk som aldrig får någon chans att utveckla sin potential,  vad gör vi med tredje män som drabbas av enskildas felaktiga beslut, såsom exempelvis barn till kriminella och så vidare), men den räcker för det jag vill säga idag.

I San Francisco har nämligen stadens politiska församling röstat igenom en lag som kräver att konsumenter upplyses om den strålning som en mobiltelefon emitterar, skriver Dagens Nyheter. I grunden är detta en liberal lag: förnuftiga beslut som avspeglar den enskildas vilja och förmåga kan nämligen bara fattas på grundval av information. Den som inte vet hur man exempelvis beräknar räntan på en kredit, kan lätt få för sig att ett visst kreditalternativ är billigare än ett annat. Information måste standardiseras så att den är förståelig och information som enligt lag måste lämnas till motparten utgör ett relativt lindrigt ingripande: det är fortfarande den enskilda som fattar beslutet, men lagen säkerställer att informationen finns att tillgå.

Med andra ord utgör bestämmelserna i San Francisco ett lindrigt liberalt ingrepp i mobilförsäljarnas avtalsfrihet och utgör därför en kompromiss mellan viljan att ingripa och viljan att låta den enskilda lyckas eller misslyckas enligt sina egna beslut. Jag borde alltså egentligen tycka att San Franciscos initiativ är jättebra och inte kan kritiseras.

Ändå är jag tveksam. Dels är jag förstås tveksam eftersom jag hittills inte sett några empiriskt och därmed vetenskapligt belagda påståenden om att mobiler skulle vara farliga. Strålningsenergi på biologiska celler är alltid tveksamt, men exakt vad biologin klarar av, kan vi inte säga i teorin (om jag inte helt missförstått biologins rön på den här punkten: jag inbjuder den biologiskt bevandrade att rätta mig om det skulle vara nödvändigt). Informationen om mobilers strålningsintensitet verkar alltså inte vara särskilt relevant inför ett köpbeslut. Å andra sidan kanske det finns folk som vill veta detta, och då kan det vara av värde att dessa personer lätt och enkelt kan få den information de vill ha. Det stör ju inte.

Nja, det här är min andra anledning till tveksamhet. Jag undrar om informationsfloden inte blivit så bred och djup att den är ohanterlig, att ytterligare information gör vare sig till eller ifrån.

Informationsproblematiken är faktiskt ett välkänt och gammalt fenomen inom juridiken. Det upptäcktes för första gången mera systematiskt när i slutet av 1800-talet järnvägen och sjöfarten industrialiserades. Detta skapade en tidigare inte existerande massmarknad och standardavtal blev mera vanligt förekommande. Standardavtal på den tiden och långt in på 1900-talet var ganska luriga saker, ofta tryckta i närmast oläsligt litet typsnitt och då som nu flera sidor långa. Det var och är lätt att gömma överraskande och ganska betungande villkor i en standardavtalstext.

Faktum är nämligen att närmast ingen läser standardavtal innan vi sluter avtal. Jag gör definitivt inte det, och jag tvivlar på att någon större grupp av personer gör det. Det blir helt enkelt för jobbigt och kostar för mycket tid. Man kan säga att informationsinhämtningen inför ett rutinmässigt köp – dit de flesta konsumentköp hör, men även en hel del kommersiella inköp – utgör en transaktionskostnad som inte är värd produkten.

Med transaktionskostnad menas den kostnad som är förknippad med att sluta ett avtal. Denna kostnad behöver inte bestå i reda pengar, utan kan också vara besvär och möda inför ett avtalsslut – i slutändan kan ju det mesta mätas i pengar. Om jag med andra ord måste lägga ner någon eller några timmar av min värdefulla fritid på att läsa och helst förstå ett standardavtal, måste denna tid – värderad i pengar – läggas till den inköpta varans eller tjänstens monetära pris, vilket gör produkten långt dyrare än den är enligt sin prislapp. I synnerhet vid ganska billiga produkter når man snabbt den punkt där det kostar mer än det smakar: man köper och går det snett, så går det snett. Priset för ett säkert avtal där man förstått villkoren är högre än priset för ett misslyckat avtal där man gått med på någon ofördelaktig avtalsbestämmelse.

På ett liknande sätt tycker jag börjar det bli med all den information som finns på olika förpackningar. Det skulle ta mig sådan tid att förstå vad alla E-nummer på livsmedelsförpackningarna betyder och att ta till mig innehållsförteckningen på varje vara jag köper att jag personligen helt struntar i att försöka förstå det här. Kanske leker jag med min hälsa, men jag ser i alla fall inte att folk dör i drivor när de handlat på snabbköpet.

Eller elektroniska produkter: jag personligen, som använder elektronik mest för att underlätta min vardag, är inte särskilt intresserad av pixlar, anslutningsspecifikationer och annat som det berättas om på förpackningen. Jag tar inte till mig den informationen, utan jag går in på någon konsumentsida, tittar på huruvida andra konsumenter varit nöjda med den produkt som jag tänker köpa, och varför de varit det, och sedan köper jag. Informationen på förpackningen betyder litet till inget för mig.

Jag tror inte att jag är särskilt avvikande från normalkonsumenten, eller för den delen normalföretagaren. Slutsatsen av detta blir dock att bestämmelser om att någon viss typ av information alltid måste lämnas inför varje avtal inte når fram till dem som skall skyddas, nämligen köparna. Ett exempel är upplysningen om ångerrätten när jag slutar ett avtal via telefon: även fast jag är väl medveten om ångerrätten, lyssnade jag intresserad första gången jag slöt ett sådant avtal. Därefter har jag tenderat att sova mig igenom den tid som det tar för försäljaren att upplysa mig om både det ena och det andra. Den tid dessa upplysningar tagit har faktiskt till och med irriterat mig någon gång.

Vad göra, alltså? Å ena sidan kräver min liberalism och den liberalism som präglar stora delar av den svenska och västerländska förmögenhetsrätten att konsumenten upplyses, å andra sidan är många – kanske de flesta – konsumenter ”beratungsresistent”, som tyskarna så vackert säger: immuna mot upplysning. Samtidigt finns konsumenter som behöver påminnas om sina rättigheter och det finns konsumenter som är intresserade av tekniska specifikationer, av E-nummer och av telefoners strålningsintensitet.

Jag har ingen förnuftig kompromiss att erbjuda. Min instinkt är att kräva att informationen skall vara lättillgänglig, utan att för den delen i sina enskildheter behöva ges till just varje köpare. Med andra ord bör det i exemplet mobiltelefoner finnas en lättöverskådlig lista med olika specifikationer tillgänglig i butiken, utan att informationen för den delen måste finnas på en skylt bredvid telefonen. Jag befarar helt enkelt att denna skylt bredvid telefonen över tid kommer att vara så fullproppad med information att ingen eller endast få vill ta till sig ens det viktigaste i den.

En slutsats är att liberalismen med sitt påstående om att alla människor är rationella och vet sitt eget bästa förstås på vissa punkter är verklighetsfrämmande, precis som enligt min mening alla andra politiska ideologier på sina punkter är verklighetsfrämmande. Det ligger väl i en ideologi att den måste förenkla så mycket att den inte kan beskriva den komplexa verkligheten på ett korrekt sätt.  Människor är inte rationella, människor vet inte alltid sitt eget bästa (vilket för övrigt inte någon statlig tjänsteman gör heller, och en statlig tjänsteman vet inte heller någon annans bästa – bara för att blockera socialisternas ideologi här), människor är ”beratungsresistent”. Vad detta betyder för liberalismen, har jag ännu inte riktigt kommit underfund med.

Vad detta betyder för juridiken, vet jag än mindre.

*****

En önskan: Jag skulle uppskatta om eventuella kommentarer till detta inlägg höll sig till juridiken. Denna blogg är inte platsen att diskutera den politiska liberalismens eller socialismens olika förtjänster. Däremot kan det vara av värde att diskutera den juridiska liberalismens för- och nackdelar.

Read Full Post »

Enligt Skånska dagbladet och Dagens Nyheter kör vänsterpartiet i Sjöbo en enligt min mening ganska rolig ploj för att testa de borgerliga partiers hängivenhet till valfrihetstanken: om valfrihet innebär att offentlig verksamhet måste få privata alternativ och att monopol måste brytas, måste också privat verksamhet få ett offentligt alternativ, menar partiet. Det talas om att ”bryta det privata monopolet”. Alldeles oavsett hur man politiskt ställer sig till tanken på kommunala frisörer, är initiativet marknadsföringsmässigt effektivt (vilket detta inlägg visar). Frågan är dock om kommunala frisörer juridiskt sett över huvud taget är möjliga: jag gör alltså nu Vänsterpartiet i Sjöbo tjänsten att ta det på allvar och att fundera på om det skulle vara möjligt att införa den sortens valfrihet som det talas om. Jag ser två problem.

Det första är användningen av begreppet monopol. Begreppet betyder att det finns en och endast en aktör som tillhandahåller en vara eller tjänst. Med andra ord kan man inte riktigt tala om ett privat monopol på samma sätt som man kan tala om ett offentligt monopol. Det offentliga utgör en och endast en aktör, medan de privata aktörerna är flera: förutom i de minsta orterna finns ju normalt inte bara en frisör på platsen. Vänsterpartiet är alltså inte ute efter att bryta monopol, om nu någon skulle fått för sig att så är fallet, Vänsterpartiet i Sjöbo är ute efter en grundläggande värderingsfråga.

Värderingar i all ära, men det andra problemet i sammanhanget är frågan huruvida en kommun över huvud taget får hålla på med den typ av verksamhet som frisörverksamhet och liknande utgör. Jag är ute på djupt vatten här, eftersom området – kommunalrätten – inte hör till mina expertområden och jag inte kommer åt de kommentarer som finns i olika databaser på Internet (biblioteket för Högskolan i Jönköping har tydligen problem just nu). Jag försöker alltså själv resonera mig fram till ett svar.

Utgångspunkten måste vara 2 kap. 7 § kommunallagen, som lyder:

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Med andra ord är det i sig inget problem att Vänsterpartiet vill få Sjöbo kommun att driva näringsverksamhet. Det kan också politiskt säkerställas att verksamheten drivs utan vinstsyfte. Kruxet ligger i huruvida exempelvis frisörverksamhet kan anses vara allmännyttig.

I propositionen till kommunallagen sägs om denna fråga följande (prop. 1990/91 s. 151 f.):

Det finns inte någon klar skiljelinje mellan vad man brukar kalla den kommunala sektorn och det som i dagligt tal betecknas som näringslivet. Kommunerna och landstingen har en helt oomtvistad rätt att engagera sig i en rad verksamhetsgrenar som vanligen ses som en del av näringslivet. Hit hör t.ex. verksamheter inom kommunikationsväsende och energiförsörjning. Sådana verksamheter kallas ofta sedvanlig kommunal affärsverksamhet. Samtidigt är det tydligt att det finns ett stort område av näringslivet som av tradition är förbehållet den enskilda företagsamheten. Denna del av näringslivet brukar benämnas det egentliga näringslivet. Inom denna sektor får kommunerna och landstingen inte driva verksamhet eller göra andra ingripanden annat än under mycket speciella förhållanden.

Sedvanlig kommunal affärsverksamhet

Kommunerna är på olika sätt involverade i verksamheter genom vilka de mot betalning gör olika slags prestationer till allmänheten i kommunen. Tyngdpunkten ligger ofta i att tillhandahålla kollektivanläggningar eller kollektivanordningar av olika slag. Åtskilliga verksamheter kan hänföras till kommunikationsväsendet.

Exempel på sedvanlig kommunal affärsverksamhet är bostadsföretag, tvätterier, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk, fryserier, saluhallar, slakthus, parkeringsanläggningar, buss-, spårvägs- och sjötrafikföretag, hamnar, flygplatser samt rörelser för att tillhandahålla idrottsarenor och olika fritids- och nöjesanläggningar.

Det egentliga näringslivet

Inom det egentliga näringslivet får kommuner och landsting i princip endast vidta åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen eller landstinget.

Det här är förstås luddigt formulerat och bedömningarna av vad som utgör det ”egentliga” näringslivet kan säkerligen skifta från en tid till annan. Jag har dock väldigt svårt att få just frisörer att falla utanför det egentliga näringslivet. Den uppräkning av sedvanlig kommunal verksamhet som förekommer i propositionen utesluter förvisso inte att man också skulle kunna lägga till frisörsalonger. Jag har dock känslan att sådana inte är avsedda.

Om man nämligen tittar på denna lista, rör det sig i samtliga fall om verksamheter där den initiala investeringskostnaden är rätt hög. Det rör sig alltså om verksamheter som i synnerhet i små orter inte säkert kan antas bli drivna av enskilda personer. Frisörer är annorlunda: även frisörverksamhet kräver förstås en initial investering, men den är inte lika tung som för ett tvätteri eller en hamn. Det finns alltså ingen anledning till att det allmänna i kommunens skepnad skall öppna sina djupa fickor och gå in i en bräsch som det enskilda näringslivet lämnar.

Detta gäller i synnerhet när det redan finns enskild verksamhet av ifrågavarande slag. Jag skulle nog anta att Sjöbo har sin uppsättning frisörer. Något särskilt behov för kommunen att gå in – annat än att göra en politisk poäng av det hela – har jag svårt att se.

Jag tror alltså inte att kommunala frisörer – och motsvarande verksamhet – skulle vara förenliga med kommunallagen ens om Vänsterpartiet nu plötsligt skulle få medhåll av de övriga partierna i kommunfullmäktige. Det skulle nästan vara kul att prova, tycker jag: låt Moderaterna och övriga partier rösta för Vänsterpartiets förslag och skicka sedan fram någon kommunmedlem som begär en rättsprövning av beslutet. Sedan får vi se va domstolarna säger.

På en punkt har mina meningsmotståndare i Vänsterpartiet nämligen rätt: om det är en ideologisk trosfråga att det som kan skötas av privata inte skall skötas av det allmänna – vilket jag skulle ansluta mig med – måste det vara legitimt att ha motsatt åsikt. Detta är en djupt ideologisk fråga som bör diskuteras i långt större utsträckning än sker för närvarande (säger jag med förtröstan att jag har de bättre argumenten än socialisterna på min sida). Lagstiftningen bör inte avgöra en sådan fråga, och skulle någon kommun få för sig att öppna kommunala frisörsalonger, bör det vara kommuninvånarnas sak att avgöra denna fråga politiskt.

I alla fall om vi menar allvar med det kommunala självstyret.

Read Full Post »

Överåklagare Gunnar Stetler och advokat Claes Look skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om behovet av en Lex Maria för rättsväsendet. Lex Maria innebär för sjukvården en skyldighet att anmäla missförhållanden. Detta är viktigt eftersom en sjuksköterska eller någon annan som jobbar inom vården lätt riskerar att av sin arbetsgivare anklagas för illojalitet (vilket arbetsrättsligt är en ganska grav beskyllning som i vissa fall kan ge arbetsgivaren rätt till uppsägning av arbetstagaren). Genom att göra det till en skyldighet för verksamheten som sådan att anmäla missförhållanden eller misstag, kan ingen arbetsgivare längre påstå att det illojalt att rapportera sådant. Med andra ord skyddar man såkallade whistle blowers, folk som berättar om missförhållanden inom den egna verksamheten som annars skulle förbli fördolda.

Jag tror utan vidare att en liknande lag kan behövas för rättsväsendet. Varför skulle min yrkeskår på något sätt vara annorlunda än andra yrkeskårer? Det vilar dessutom, som författarna skriver, ett tungt ansvar på rättsväsendet: jurister kan genom sin verksamhet förstöra liv, helt enkelt. Till viss del är det en risk för misstag som vi som samhälle betraktat måste leva med – precis som vi måste leva med risken att medicinska operationer går snett – men sådana misstag och missförhållanden som skulle kunna undvikas, måste fram i offentlighetens ljus eller åtminstone någon tillsynsmyndighets uppmärksamhet. Ett möte med rättsväsendet är för den enskilda minst lika känsligt som ett möte med vården.

Sedan är dock frågan hur långt en sådan lag skulle kunna påverka missförhållandena. Här tror jag att författarna till viss del tittar för mycket på systemet, och för litet på den enskilda personen. Till skillnad från vården finns nämligen inom rättsväsendet personer som är oavsättliga och som därför har en makt över dem de möter som inte har någon motsvarighet i andra yrken. Dessa personer är domarna.

Nu har jag inte täckning för annat än att påstå att de flesta domarna bemödar sig om att göra ett bra jobb (och det även fast jag här på bloggen från åtminstone vissa håll fått indikationer på annat). Domare som kår betraktat är en population som alla andra, och med andra ord leder detta bemödande om att göra ett bra jobb i vissa fall till excellenta, i andra fall till usla och i det stora flertalet fall till mediokra resultat. Detta är inget vi kan komma åt, för så är det och måste det med nödvändighet vara.

Den normalfördelning som gäller domare innebär dock också att det i domarpopulationen med samma nödvändighet måste finnas ena riktiga rötägg. Det måste finnas domare som bestämmer sig för hur de skall döma på ovidkommande grunder, som inte läser akten, som sover under förhandlingar, som skriver standarddomar som inte har mycket med det aktuella fallet att göra. Hur många dessa domare är, vet jag inte, och vet förmodligen inte. Att sådana domare måste förekomma, helt enkelt för att det inte finns några skäl att anta att gruppen domare skulle på något mera väsentligt sätt skilja sig från andra mänskliga grupper, är jag dock övertygad om.

Problemet med att dra offentlighetens uppmärksamhet till dessa domare – eftersom domare är oberoende, finns ingen tillsynsmyndighet i normal bemärkelse – är att den som gör det ju på något sätt måste dels ha den juridiska kunskapen för att kunna bedöma domarens gärning, dels måste ha kommit i kontakt med den ifrågavarande domaren i något mål. Den som har en sådan kontakt, löper risk att få förnyad kontakt. I målet efter det att man dragit ned byxorna på denna domare kan man nog ge saken tappt redan innan man börjar. Detta skadar kanske inte så mycket en själv – man förlorar och vinner mål, och ingen vinner bara (jag har hittills inte heller hört om någon som bara förlorar) – utan den som får ta smällen, är klienten eller målsäganden.

En Lex Maria-motsvarighet för rättsväsendet kan egentligen bara ha effekt om och när anmälan kommer inifrån själva domstolen. Endast då kan arbetsrättsliga sanktioner förhindras genom en sådan lag. Kommer dock anmälan från någon utomstående, hjälper inte arbetsrätten, eftersom domstolen (och därmed domaren) och advokaten eller åklagaren inte har något arbetsrättsligt förhållande till varandra.

Domaren själv blir man inte så lätt av med. Hon sitter kvar och förfarandet att få bort henne är – och måste vara – tungrott och tidsmässigt utdraget. Den som anmält domaren eller annars exponerat henne och den som biträtt anmälan kommer alltså att behöva leva med att hennes klienter eller målsäganden riskerar att systematiskt särbehandlas. Med andra ord är tystnaden vad gäller domarkårens rötägg med stor sannolikhet inte motiverad av rädslan om det egna, utan av rädslan om andras skinn. Detta hjälper inte en Lex Maria-motsvarighet emot.

Med andra ord tycker jag att förslaget som sådant är mycket bra och bör åtminstone närmare utredas och helst leda till lagstiftning. Jag tror dock inte att de problem som vi har inom rättsväsendet verkligen kan lösas genom en sådan lag. Dessa problem skulle bara kunna lösas om domarens position skulle göras mindre säker, vilket knappast kan förespråkas: den historiska och samtida (Pakistan) erfarenheten med avsättliga domare är alltför negativ för att vi skall våga ett sådant experiment. Så länge dock domarna är oavsättliga, kommer det att finnas problem med domare som inte gör sitt jobb i tid, domare som inte lever upp till det etos som domare bör ha och domare som lever ut sin fördomsfullhet på jobbet.

Hur vi skall lösa det problemet, vet jag inte.

Read Full Post »

Moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte slår ett slag för ministerstyre på Svenska dagbladets Brännpunkt. Han anser att det hävdvunna systemet med självständiga myndigheter inte längre fungerar och att det är ärligare och mera demokratiskt (det senare är min tolkning av hans text) att låta ministrarna bestämma över myndigheterna.

I Sverige är detta att svära i kyrkan. Som Schulte säger, förknippas ordet ministerstyre ofta med något negativt och myndigheternas självständighet med något i sig positivt. Det är lite som med det kommunala självstyret. Jag misstänker att vi, om vi skulle fråga runt i vår bekantskapskrets, ganska snabbt skulle märka att vi har olika uppfattningar om vad det egentligen innebär att en myndighet är självständig eller en kommun styr sig själv. Detta tyder på att vi egentligen försvarar begrepp vars innehåll vi blivit osäkra på och som därför saknar innehåll.

Det betyder inte att jag nödvändigtvis håller med Schulte, bara att han har en poäng som är värd att diskutera. Här kommer alltså min tolkning av vad självständiga myndigheter och ministerstyre innebär. Enligt min mening är det som så ofta: båda systemen har sina för- och nackdelar och inget är i sig bättre eller sämre än det andra. Allt beror på vilka fördelar vi vill uppnå och vilka nackdelar vi är beredda att acceptera.

Självständiga myndigheter, det betyder – som sagt, som jag uppfattar begreppet – att det är myndigheternas sak att välja hur de vill genomföra av politiken givna uppgifter. Med andra ord är målet givet av politiken, medan genomförandet, valet av medlen att uppnå målet, ligger på myndigheten. En till synes tydlig arbetsfördelning, som dock i praktiken alltid snabbt bryter ihop.

Ta ett infekterat exempel som flyktingpolitiken. Politiken anger målet att avvisningar skall genomföras snabbt. Migrationsverket bestämmer sig för att avvisa ett ensamt barn som har morföräldrarna kvar i hemlandet. Det blir mediastorm. Är det en fråga om hur ett ärende hanteras, eller är det en politisk fråga om den av politiken givna målsättningen med avvisningarna?

För politiken är denna situation i många fall rätt bekväm. Går det snett i ett enskilt fall, kan man skylla på myndigheten och dess hantering, samtidigt som man kan samla poäng i olika opinionsläger genom att visa att man menar allvar med avvisningarna. Politiken kan alltså plocka det bästa ur kakan. Samtidigt uppger en vän som tidigare läst statsvetenskap att han fick lära sig hur man trots myndigheternas självständighet styr förvaltningen. Bland annat så här.

Ministern: ”Hej generaldirektören! Jag tänkte bara höra om det här tråkiga fallet med lille Ali. Tidningarna skriver ju så mycket… Nej, nej, jag tänker inte lägga mig i ärendet, jag vill bara veta vad som händer. Just… Jaha… Det var ju tråkigt… Hmmm… Men hörru, något helt annat: ditt förordnande går ju ut om ett år – är du intresserad av en förlängning?”

Det krävs nog inte mycket intelligens för att förstå det förtäckta hotet. Visst kan politikerna styra förvaltningen!

Samtidigt har systemet onekligen fördelar. Dels behöver inte hela gallerian av myndighetschefer bytas ut varje gång regeringsmakten går över till ett nytt parti eller en ny koalition. Det borgar för en viss kontinuitet. Därigenom har man en chans att odla sakkunskap och expertis, vilket blir svårt om cheferna skulle bytas ut vid varje regeringsskifte. I Sverige har detta ju tidigare inte varit något större problem, men det finns väl åtskilligt som tyder på att det kan bli ett problem i framtiden. Det är ingen dum tanke att den som har sakkunskapen väljer medlen, och att den som har det politiska ansvaret väljer målet.

Vad är det alltså som inte funkar? Schulte pekar på några exempel, och det är svårt att säga emot honom. I och för sig är det väl inget ont att den som har sakkunskapen påpekar att det av politiken valda målet kanske inte är det bästa, men om arbetsfördelningen skall fungera som tänkt, måste detta dels ske bakom stängda dörrar, inte i tidningarna, dels måste myndigheten till slut böja sig för det valda målet. Man kan i de av Schulte angivna fallen kanske undra om så skett, trots att ärendena samtliga varit lite mera komplexa än Schulte vill ge sken av.

Kanske är det därför rätt att införa ministerstyre. Men vad betyder det? Återigen ger jag min egen tolkning.

Ministerstyre betyder att ministern är ansvarig för de myndigheter som lyder under ministerns departement, och att ministern kan ingripa och bestämma hur ett beslut i ett enskilt ärende skall lyda. I mitt tidigare exempel med det ensamma barnet kan alltså ministern direkt gå in och bestämma att lilla Ali får stanna. Ministern får alltså långt mera direkt makt än som är fallet idag.

Ingen minister kan dock direkt styra alla myndigheter som lyder under ett departement: det är för många myndigheter. Alltså måste ministern få makt att byta ut cheferna på myndigheterna. Med andra ord kommer åtskilligt fler huvuden än idag att rulla vid ett regeringsskifte, och det är väl ganska uppenbart att åtskilliga poster kommer att tillsättas med folk som man är skyldig politiska gentjänster. Kompetensen, sakkunskapen på chefsnivå kommer att minska.

Ministrarna kommer också – oundvikligen, givet antalet myndigheter – att enbart lägga sig i sådana fall som media väljer att ta upp och göra väsen av. Med ministermakten kommer alltså medias makt att öka. En journalist som lyckas få sitt scoop till att bli förstasidesstoff kommer nog att kunna få vilken minister som helst med självbevarelsedrift att besluta i ett enskilt ärende som den av journalisten skapade allmänna opinionen kräver.

Samtidigt – och detta är ur min synvinkel något positivt – kommer ministern också att direkt behöva stå för de blunder som dess underlydande på de olika myndigheterna gör sig skyldiga till. Det kommer inte längre att gå att skylla på myndigheten: med makt följer politiskt ansvar – kan man bestämma i ett enskilt ärende, får man också ta stryk när det inte blev så bra efter att man delegerat.

Samtidigt visar åtminstone exemplet Tyskland att det klister med vilket inflytelserika ministrar är limmade vid sina stolar är förbaskat hårt. Har bara ministern och regeringschefen tillräckligt mycket uthållighet, blåser även den värsta stormen över och den minister som inte har koll eller som med olyckligt resultat lagt sig i ett enskilt ärende kommer att sitta kvar. Helmut Kohl var en mästare i denna gren. Ministerstyrets politiska ansvarsutkrävande är i praktiken åtminstone i somliga fall en vacker teori som inte fungerar i praktiken.

Med andra ord är det ena alternativet myndigheter som ibland kan välja att obstruera politiken. Detta problem kan man i sinom tid komma tillrätta med genom att inte förlänga chefers anställningsavtal (folk i ledande ställning har inget anställningsskydd enligt LAS). Det gäller alltså för Schultes parti och dess allierade att bita sig fast vid den politiska makten tills man fått sitt eget folk på de viktiga posterna. Ett sådant systemskifte kräver tid och sker i det fördolda, vilket knappast är bra. Något politiskt ansvarsutkrävande för misstag i enskilda fall finns inte.

Det andra alternativet är ett klart ansvar, men också en ökande makt för ministrarna och i förlängningen media. I teorin är det politiska ansvaret glasklart, men i vart fall den internationella erfarenhet som jag har tillgång till är inte särskilt uppmuntrande: det är några fler politikerkarriärer som slutar tidigt, men inte så där jättemånga. Samtidigt gör vi då det politiska spel som redan indirekt styr våra myndigheter öppet och lättillgängligt för alla, vilket kanske är en fördel.

Til syvende og sidst verkar det för mig hugget som stucket. Helt självständiga myndigheter existerar bara i teorin, men självständigheten innebär vissa fördelar. Ministerstyre gör det cyniska spelet öppet och tillgängligt, men leder till alla de nackdelar som går igen med att något blir politik.

I slutändan kommer det antagligen att bli ungefär som det redan är.

Read Full Post »

Older Posts »