Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Svenska dagbladet skriver (åter) om problemen inom järnvägstrafiken, och som vanligt är det SJ som utgör måltavlan. Det är helt rätt att skjuta på detta inte helt välskötta bolag, men att rikta in sig på SJ är att missa en stor del av problemet.

Jag tror att skotten mot SJ har sin bakgrund i den gamla tid som många minnessvaga personer längtar tillbaka till, då hela järnvägssektorn utgjorde ett enda stort affärsdrivande verk och var ungefär lika misskött som idag. Det har dock hänt saker under tiden. Dessa nämns i artikeln, men lyfts i strävan efter att hitta en personlig story som läsaren kan identifiera sig med inte riktigt fram som de bör.

Järnvägssektorn har avreglerats och till stor del (men inte helt, långt ifrån) privatiserats. Spårsystemet – rälsen, kontaktledningar, växlar – ägs och förvaltas av statliga Trafikverket. Staten har dock sedan länge svält järnvägsinfrastrukturen: nybyggena har koncentrerats till ett fåtal högprestigeprojekt som Bottniabanan och tunneln under Hallandsåsen, medan den viktiga stamstrukturen sakteliga fått förfalla. Detta problem ligger till grund till många (inte alla, långt ifrån) problem med förseningar: igenfrusna växlar och nedfalla kontaktledningar går på statens, inte konkurrensens konto. Detsamma gäller för bristen på snöröjningsutrustning på spåren.

Privatiseringen har avsett stationsbyggnader, avisningshallar och annat. Här kan och bör betonas att dessa förvisso till sin form är privatiserade, men att det allt dominerande bolaget på området är statliga Jernhusen. I den mån avisningshallar lagts i malpåse och detta bidragit till vinterproblemen, har detta alltså att göra med statliga tillkortakommanden.

Konkurrensen i sig har, såvitt jag efter mycket läsande kan bedöma, endast bidragit till problem i så måtto att lagstiftaren glömt att skapa ett samordningsorgan mellan de olika aktörerna. Med andra ord kan inte Trafikverket eller SJ eller Veola eller någon annan aktör kräva av Jernhusen att stationsbyggnader skall hållas öppna när ett tåg fastnar utanför mitt i natten. Detta är förstås inte bra för passagerarna, men detta problem kan – och borde, med tanke på pr-effekterna – parterna på marknaden själva ta hand om . En sådan samordning innebär förvisso vissa problem (det tar tid och ork att förhandla fram en lösning som alla kan vara nöjda med), men den är inte omöjlig.

Det enda – och det är mycket – som man kan anklaga SJ för är de problem som har med den rullande materielen, alltså själva tågsättet och dess besättning, att göra. Med andra ord är det upprörande när SJ inte har bokat avisningshallar för att man kallt räknar med att det inte blir vinter i Skåne och att tågen nog kommer att tina upp när de står där. Med andra ord är det upprörande när SJ inte förmår att i sina specifikationer för inköpta tåg ta hänsyn till att det kommer att ligga snö i landet under minst en fjärdedel av året och att denna snö fastnar på tågen.

Men: problemen inom järnvägssektorn har enligt min bestämda mening varken med konkurrensen på spåren i sig eller med SJ i sig att göra. Det stora ansvaret, det ansvaret som av någon underlig anledning ingen journalist tycks ha uppmärksammat ordentligt, ligger hos Trafikverket och alltså hos staten och våra politiker.

Nästa gång det blir en hopplös försening, skicka ditt upprörda mejl till näringsdepartementet istället för SJ. Det är nämligen där det hör hemma.

Annonser

Read Full Post »

Svenska dagbladet skriver om barn till bedragare. I korthet är problemet följande.

En förälder till ett barn vill sko sig på det allmänna bidragssystemet. Alltså påstår föräldern, som ju företräder barnet, i barnets namn och felaktigt att barnet är sjukt och behöver få assistans eller vård. Försäkringskassan bifaller ansökan och utbetalar medel till barnet, som dock – eftersom en underårig inte kan själv hantera avtal (man säger att en underårig saknar rättshandlingsförmåga) – i praktiken går till föräldern. Föräldern anställer sedan i barnets namn sig själv, vilket är möjlig eftersom man velat ge föräldrarna möjlighet att själva vårda sina barn istället för att behöva anlita någon annan för jobbet.

Märk att hela historien igenom det är barnet som är den sökande och som formellt sett får pengarna utbetalade till sig. Inte föräldern. Föräldern är dock den som företräder barnet, är barnets förmyndare, och som därför har möjlighet att fuska och möjlighet att tillskansa sig de felaktigt utbetalade pengarna från Försäkringskassan.

När nu bedrägeriet uppdagas, är den som formellt sett varit den som fått pengarna, barnet, inte föräldern. Försäkringskassan har förstås ingen annan möjlighet än att kräva tillbaka pengarna från den som skall anses ha fått dem, alltså barnet. Allt annat skulle ju vara som att jag lånar pengar av banken och banken sedan vänder sig till min dotter för att få tillbaka sina pengar: har jag fått pengarna (eller, i det fall som Svenska dagbladet skriver om, har barnet fått pengarna) är det förstås jag (barnet) som skall betala tillbaka pengarna.

Detta problem är inte nytt. Det har tidigare uppdagats när det gällde obetalda räkningar för vården, där nyblivna 18-åringar plötsligt yrvaket märker att de är skyldiga flera tiotals tusen eftersom föräldrarna struntat i att betala barnens vårdräkningar. Jag bloggade om detta här och var då ganska skeptisk till att problemet skulle gå att lösa. Under tiden har jag ändrat uppfattning.

Inom civilrätten finns som sagt begreppet rättshandlingsförmåga. Med detta begrepp betecknas förmågan att själv gestalta sina rättsliga mellanhavanden, alltså att ingå avtal och annat. Den som saknar rättshandlingsförmåga – underåriga, folk som har förmyndare – kan inte självingå avtal, utan måste ha en företrädare, förmyndaren, för att ingå sina avtal. Förmyndaren handlar därvid som en sorts fullmäktig. En fullmäktig är någon som företräder någon annan och som genom sitt handlande förpliktar och berättigar endast den företrädda personen; fullmäktigen själv blir inte bunden av det hon gör. Om jag alltså skickar en fullmäktig att ingå mitt avtal, blir jag direkt bunden av det som fullmäktigen gör, medan fullmäktigen inte har några förpliktelser mot den som hon valt ut som min motpart. Detsamma gäller för förmyndare: det är inte förmyndaren, det är den som företräds av förmyndaren, som blir bunden. Därav alltså problemet för barnen till bedragare: det är barnen, inte föräldrarna, som anses uppträda gentemot Försäkringskassan, och det är därmed barnen som blir bundna att betala tillbaka felaktigt utbetalda belopp.

En viktig skillnad mellan fullmäktig och förmyndare är dock att en fullmäktig utses av den företrädda personen själv, medan en förmyndare alltid förordnas direkt genom lag (i barns fall) eller av domstol (vid förmyndarskap för vuxna). Medan man alltså gott kan säga att den som väljer en olämplig fullmäktig får skylla sig själv om fullmäktigen gör dumheter eller håller på med bedrägerier, kan man inte säga det om förmyndare. Däri ligger enligt min mening nyckeln till lösningen, som tekniskt sett inte borde vara svår att åstadkomma.

Man kan fortsatt anse att förmyndaren företräder barnet eller den vuxna som har förmyndare förordnat, så att pengar som utbetalas tillkommer barnet eller patienten direkt. Man kan dock samtidigt säga att när det ansvar för felaktigheter i uppgifterna eller bedrägerier endast är förmyndaren som är ansvarig. Man skulle alltså skilja mellan förmånstagaren och uppgiftslämnaren: uppgiftslämnaren får ingen rätt till pengarna eller avtalet, utan endast ett ansvar för felaktigheter.

Jag skulle till och med säga att ett sådant synsätt antagligen inte ens nödvändigtvis kräver en lagändring, även om en lagändring skulle vara välkommen av den enkla anledningen att det blir klarare vad som gäller. Även utan lagändring skulle man dock kunna lägga till grund ett synsätt som man hämtar från avtalsrätten, att nämligen den som saknar rättshandlingsförmåga inte heller kan göra sig skyldig till felaktiga uppgifter som har rättsliga effekter. Det skulle innebära att den som saknar rättshandlingsförmåga inte kan bli ansvarig när något gått snett. Nu är förvaltningsrätt – till vilken Försäkringskassans verksamhet hör – inte avtalsrätt, men jag ser inget principiellt hinder emot att låta avtalsrättsliga argument få verkan även inom förvaltningsrätten, i synnerhet eftersom reglerna om rättshandlingsförmåga är skyddsregler till barnets eller patientens förmån. Om vi skall skydda den som saknar rättshandlingsförmåga mot att hon ingår avtal som är oförmånliga för henne, måste vi rimligtvis också säga att hon över huvud taget inte kan handla med rättsligt bindande verkan. Vi kan fortfarande göra henne till mottagare av förmåner – det finns inget hinder mot det – men vi kan anse att hon inte kan blir rättsligt bunden av felaktiga uppgifter som lämnas i hennes namn.

Det avtalsrättsliga resonemanget kan förlängas. Enligt 25 § avtalslagen är en fullmäktig som handlar på ett sätt som inte stämmer överens med fullmakten, och som därför inte kan binda sin uppdragsgivare gentemot en avtalsmotpart, skyldig att ersätta avtalsmotparten den skada denna lider genom fullmäktigens obehöriga handlande. Denna regel torde också utan större problem kunna tillämpas på förmyndare, som med stöd av en sådan tillämpning (en såkallad analogi) skulle bli ansvarig gentemot Försäkringskassan för de felaktigt utbetalda medlen.

Jag tror alltså att man mycket väl på civilrättsliga grunder kan argumentera för att Försäkringskassan skall vända sig mot förmyndaren – mot föräldern – med sitt återbetalningskrav, istället för att vända sig mot barnet. Jag ser inget större hinder mot det. Om någon vill klaga på att hon görs ansvarig för sina bedrägerier, kan hon väl göra det: jag vill se den förälder som går till domstol med påståendet att barnet skall bli återbetalningsskyldigt istället för henne själv, när det är föräldern som gjort sig skyldig till ett bedrägeri. Även om någon förälder kanske skulle ha den fräckheten, anser jag alltså att Försäkringskassan kan argumentera på ett sätt som ger förvaltningsdomstolarna möjlighet att göra rätt part ansvarig. Det enda som krävs är dels lite principfasthet (att nämligen de juridiska reglerna är ett sammanhängande helt, och att förvaltningsrätten inte är i grunden skild från civilrätten), lite kreativitet, och lite mod.

Ännu bättre vore det förstås om regeringen tog sig tid att klargöra läget genom en lagändring. Men till dess så sker tror jag inte att Försäkringskassans händer är bundna.

Read Full Post »

Två moderater har motionerat om att frågan om valdatorer skall utredas och regeringen ställer sig positivt till detta, rapporterar Svenska dagbladet. Utred, för all del, säger jag, så länge ni kommer fram till att detta ofog inte skall införas i Sverige.

Jag har inga problem med datorer eller modern teknik. Det är inte det som är problemet. Mitt problem är att vi aldrig, aldrig kan veta vad som finns på insidan av en burk. En omröstningsdator måste programmeras, och den programmeras centralt av ett fåtal personer. Omröstningsdatorer produceras av ett fåtal företag i världen. Med andra ord lägger vi vår demokratis välmående i händerna på ett mycket begränsat antal personer som inte har någon som helst anledning att bry sig just om den svenska demokratin. Skulle dessa personer av någon anledning – maktbegär, korruption, you name it – programmera sitt lilla valprogram på ett sätt som garanterar att något visst parti inte kommer över en viss procentsats av rösterna eller att något parti alltid kommer in i riksdagen, kommer vi inte ens att märka det.

Datorer är maskiner som manipulerar data. Det är liksom deras funktion. När det rör sig om valdata, skall dessa inte manipuleras. Låt bli att låta datorer sköta val.

”Men man kan ju också manipulera traditionella val”, säger kanske någon. Visst, men tänk på vilken omgång det blir. Den som vill manipulera ett traditionellt val, måste ha lokala medhjälpare som låter valurnor försvinna, som lägger extra sedlar i lådan eller som låter sedlar försvinna. Istället för att, som med datorer, behöva få några få personer centralt på sin sida, måste man ha en stor organisation. Traditionellt valfusk lämnar också spår efter sig i form av sedlar på vift; det gör inte datorer. Traditionellt valfusk upptäcks så gott som alltid; jag förstår inte hur vi skall kunna upptäcka valfusk som genomförts med hjälp av datorer.

Och jag är inte ensam, utan folk som utan tvekan förstår sig på datorer i mycket större utsträckning än jag är också emot att låta datorer sköta val. Den nederländska organisationen Wij Vertrouwen Stemcomputers Niet (vi litar inte på omröstningsdatorer) skriver på engelska, den tyska Chaos Computer Club på tyska mot valdatorer. Dessa organisationer befolkas av människor som i sin vardag arbetar med datorer professionellt, och som vet varför de är emot omröstningsdatorer. Den som kan tyska och känner för att på ett rätt roligt och spännande sätt introduceras till ämnet, rekommenderas boken Ein König für Deutschland, som bygger på mycket gedigna journalistiska efterforskningar.

Kort och gott: håll tassarna borta från omröstningsdatorer!

******

Uppdatering: Även svenska experter manar till försiktighet. Jag manar till avståndstagande.

Read Full Post »

Att Håkan Juholt ertappats med fingrarna i kakburken, har väl knappast undgått någon. Jag personligen tror inte att Juholt är ensam och anser att detta fall åter illustrerar det farliga i när ”folket” görs till ideologi på ett sådant sätt att dess valda företrädare både är de som beviljar och de som tar emot förmåner: den som beviljar en rättighet skall inte vara densamma som tar emot en utbetalning grundad på rättigheten. Politiker bör inte tillåtas avgöra sina egna förmåner.

Men det är en politisk ståndpunkt. Den juridiska kommentaren ansluter till följande kommentar som Juholt fällde i en intervju med TT som igår refererades i Svenska dagbladet:

TT: Du tjänar 144 000 kronor i månaden. Varför tar du emot bidrag över huvud taget?

– Jag är riksdagsledamot och det kan inte vara frivilligt bland ledamöterna att avgöra om riksdagen ska stå för kostnaderna eller inte.

På politikers vis uttrycker sig Juholt lagom obestämt, men jag har svårt att läsa detta som något annat än ett påstående om att stackars lilla Håkan tyvärr inte har någon möjlighet att vägra ta emot hyresersättning från riksdagen – han är så illa tvungen. Struntprat!

Ingen, absolut ingen, behöver göra bruk av en rättighet. Det går alltid att vägra ta emot en betalning. Även om det till äventyrs skulle finnas någon regel undanstoppad någonstans i en obskyr förvaltningsrättslig föreskrift som enbart gäller riksdagsledamöter, finns ingen som hindrar Juholt från att fondera pengarna eller att donera dem till något allmännyttigt ändamål.

Juholt hade fingrarna långt nere i kakburken, och han borde ha vetat att han i det formellt jämställda Sverige har rätt till sin andel av hyran, inte till hela hyran. Detta är illa nog. Hans tafatta pudel upprör mig nästan mera än hans försök att skumma av det som går att skumma av.

Det finns helt enkelt ingen som helst hållbar ursäkt för Juholts (och med all säkerhet även andras, politiker eller ej) beteende. Förmåner skall inte beviljas av samma person som tar emot dem.

Read Full Post »

Andreas Cervenka skriver idag i Svenska dagbladets näringslivsbilaga  populärvetenskapligt och upplysande om vad pengar är och inte är. Det är inte helt lätt att förstå pengar, men Cervenka får fram problemet med fiat-pengar, alltså pengar utan reellt underlag: de fungerar bara om alla tror på att systemet och alla systemets deltagare levererar – uppstår problem (som för närvarande), riskerar hela bygget att kollapsa.

Det enda som Cervenka enligt min mening inte jobbar fram tillräckligt väl, är problemet med tillgångsbaserade pengar. Dessa pengar har nämligen en tendens att förvärra en ekonomisk nedgång. Även i en guldbaserad finansiell ekonomi spelar nämligen förtroendet en central roll.

Tänk er en medeltida bank. En köpman A kommer och sätter i bankens pengavalv en hög med guld värd 100 enheter av valfri valuta. Eftersom köpmannen är på väg till fjärran länder, kan banken räkna med att pengarna kommer att ligga kvar en stund. Alltså kan banken, när köpman B kommer in och undrar om hon kan få låna 50 enheter pengar för en investering, bevilja lånet: köpman B får 50 av köpman A:s pengar i handen. Den uppmärksamma läsaren upptäcker problemet: om nu köpman A av någon anledning oförmodat vill ha tillbaka alla sina pengar i ett svep, kan banken inte ge henne 100, utan bara 50 – banken är i konkurs, såvida den inte kan uppbringa 50 någon annanstans ifrån. Banken måste alltså alltid hålla en viss bråkdel av de inlånade guldtackorna i reserv när någon kund oförväntat kräver sina pengar tillbaka, vilket på ett naturligt sätt begränsar kreditvolymen i samhället (och det är det som Cervenka tycks vara ute efter, det som han – liksom i viss utsträckning jag – upplever som en positiv effekt).

There are no free lunches. Så brukar ekonomer uttrycka det faktum att allt har sitt pris. Det finns heller ingen reglering som inte har biverkningar.

Inte heller i en tillgångsbaserad penningekonomi (alltså i en ekonomi som exempelvis baseras på guld) är det uteslutet att en bank går i konkurs (jfr exemplet ovan). Om och när en bank går i konkurs, går det – åtminstone om inga möjligheter finns att uppbringa mera guld – inte att rädda banken. Den kommer att kollapsa. ”Bra”, säger nu kanske någon, ”då blir vi av med banker som roffar åt sig vinsterna och övervältrar skulderna på skattebetalaren.” Förvisso.

Men en bank är alltid en del av ett sammanhang, ett system. Om en bank faller bort, utmärks alltså konkursen av att det inte finns nog med guld i bankens valv. Det innebär att de som lånat banken guld, inte kommer att få tillbaka allt sitt guld. Det innebär att andra banker i sin tur hamnar i ett farligt läge. Precis samma situation som idag alltså, med den avgörande skillnaden att centralbanken inte genom en knapptryckning kan rädda någon: konkurser är och förblir konkurser. Såvida inte snabbt nytt guld kan uppbringas på marknaden, vill säga, men eftersom guld är en begränsad resurs (i motsats till elektromagnetiska konfigurationer på någon dator), är det alls inte omöjligt att alla håller hårt i sitt guld och konkurserna alltså inte går att undvika.

Med ett feltal samtida konkurser i den finansiella världen hamnar dock också den reella ekonomin i kläm, eftersom många moderna investeringar (från järnvägsbyggen till grundande av sjukhus) knappt går att finansiera utan kredit. När den reella ekonomin hamnar i kläm, uttrycker sig det ofta i arbetslöshet: ett problem i den stora depressionen i slutet av 1920-talet, början av 1930-talet var att flera länder in i det längsta försökte att hålla fast vid guldmyntfoten och alltså accepterade accelererande krediter i den finansiella sfären – resultatet torde vara välbekant.

Också den moderna välfärdsstaten vilar i stor utsträckning på krediter. Det finns knappt någon stat som lyckas finansiera sina välfärdsåtaganden utan kredit – välfärdsstaten innebär faktiskt i vissa läge en lika stor statsfinansiell påfrestning som fordom ett mindre krig. Om vi genom tillgångsbaserade pengar begränsar kreditvolymen, begränsar vi också välfärdsstaten. Detta är ett politiskt val, men med tanke på att de som är mest sura på bankerna och det kapitalistiska systemet också brukar vara de som mest omhuldar välfärdsstaten, bör det klargöras vad de finanspolitiska alternativen innebär.

Slutligen är en tillgångsbaserad penningekonomi också slösaktig i så måtto att tillgången måste transporteras. Om en bank (åtminstone en centralbank) måste ha guld för att täcka de kontanta medlen som finns i omlopp, måste guldet inköpas, transporteras till något kassavalv och bevakas. Åtminstone jag har svårt att föreställa mig hur man skall kunna undvika alla dessa värdetransporter: en tillgångsbaserad ekonomi kan väl per definition inte förvaltas med digitala medel. Vilka implikationer detta skulle ha för kreditkort och andra bekvämligheter vi vant oss vid, övergår mitt något söndagströtta huvuds fantasiförmåga just nu, men jag är inte på rak arm helt säker på att sådana betalningsmedel fortsatt skulle fungera.

Jag inser problemet med fiat-pengar, och jag kan se attraktionskraften i ett betalningssystemet som genom naturliga mekanismer begränsar kreditvolymen. Jag är dock stensäker på att ett försök att basera det finansiella systemet på en reell tillgång förvisso skulle tillfredsställa en femårings nyfikenhet, men att den skulle göra livet väldigt mycket svårare för en femtioåring.

Vad vi än gör, bör vi försöka analysera vilka konsekvenser det skulle få.

Read Full Post »