Det blir bara konstigare och konstigare

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och AMF:s förre VD Christer Elmehagen befinner sig i en präktig ömsesidig smutskastning, skriver Svenska dagbladet. Jag börjar faktiskt tycka att Elmehagen – alldeles oavsett hur mycket oförtjänta pengar han fått av AMF (där jag själv är kund) – samlar moraliska poäng som Lundby-Wedin i rasande takt tappar. Den som agerar omoraliskt måste nog enligt min mening närmast anses vara hon.

Lundby-Wedin säger enligt artikeln att ”[v]i ska inte göra upp med Christer Elmehagen om han inte vill betala tillbaka det han har fått för mycket av pensionsspararnas pengar”. Snacka om konstig förhandlingstaktik: LO skall inte göra upp med Elmehagen såvida inte denne sväljer LO:s krav helt och hållet. Men vad betyder då ”att göra upp”? Är det ”att göra upp” när man lägger sig helt? Vad ägnar sig Lundby-Wedin åt?

I syfte att få reda på svaret på denna fråga kan man ju tänkas surfa in på LO:s hemsida. Där finns bland annat ett dokument utlagt som är daterat den 24 mars i år, undertecknat av Lundby-Wedin, där hon kräver att utredningen tar ställning till två specificerade dokument som hon säger sig endast nyligen ha fått i sin hand. Då detta brev alltså sändes för bara sex dagar sedan och styrelsemötet i AMF var igår, utgår jag ifrån att det är dessa två dokument som nu Tunhammar och Lundby-Wedin tycker kan ligga till grund för ett återkrav mot Elmehagen. Lundby-Wedin påstår att hon inte sett något av dokumenten tidigare.

Nu är det dock så att enligt det utlagda brevet bägge dokument var undertecknade av ”styrelsens ordförande”, med vilken jag antar avses AMF:s styrelseordförande — som är Göran Tunhammar. Med andra ord säger Lundby-Wedin tydligen att hon saknat kännedom om två dokument som Tunhammar undertecknat, och att detta innebär att Elmehagen lurat styrelsen.

Någon som får ihop det här?

Inte jag. Om Tunhammar undertecknat de här två dokumenten som Lundby-Wedin nämner, är det ju han som borde ha informerat resterande styrelse. Eller är hans minne så svagt att han inte mindes policydokument som han själv undertecknat? Hur i hela friden kan Lundby-Wedin och Tunhammar nu göra Elmehagen ansvarig för misstag som alltså Tunhammar begått, i all synnerhet som pensionsbetalningarnas belopp faktiskt framgick av den årsredovisning i AMF för vilken styrelsen ansvarar?

Att återkravet mot Elmehagen torde sakna juridisk grund såvida man inte kan beslå honom med något kvalificerat otillbörligt förfarande avseende sin pension har jag bloggat om idag morse. Jag fattar alltså verkligen inte vad det är som Lundby-Wedin håller på med: hennes taktik tycks vila på så enormt bräcklig grund att hon gör sig till åtlöje. Vad är det hon försöker åstadkomma?

För att kunna avgöra detta, finns egentligen bara ett sätt, nämligen att någon av de inblandade parterna offentliggör de dokument som det här påstås handla om. Det som hittills framkommit i media och den argumentation som förts, får mig att dra några inte särskilt smickrande spekulativa slutsatser (eller med andra ord hyfsat ogrundade misstankar som bara spär på föraktet för de inblandade):

a) Antingen får LO och AMF:s styrelse rådgivning av inkompetenta jurister och revisorer som inte förmår upptäcka tämligen klara felaktigheter i sina huvudmäns argumentation, eller så saknar LO:s och AMF:s ledning förmågan att lyssna på den rådgivning de får.

b) I ljuset av de påståenden som framkommit om en grundlurad styrelse, och i synnerhet i ljuset av den beskrivning av de saknade dokumenten som framgår av LO:s hemsida antar jag starkt att det senare alternativet under a) är det korrekta.

c) Lundby-Wedin och Tunhammar försöker i så fall att dränka din egen inkompetens i ganska grundlösa, men icke desto mindre brutala angrepp på Christer Elmehagen.

Hur i hela friden LO kan ha förtroende för sin ordförande, är mig en gåta.

*****

Det här är ett spännande ämne, men de närmaste dagarna är jag upptagen av en konferens, och tills på fredag talar vi säkerligen om andra juridiska problem än Elmehagens pension. Det här är alltså tills vidare mitt sista inlägg i debatten om Elmehagens pension – som borde vara en debatt om svenska styrelsers tydligen rätt fundamentala inkompetens istället.

Annons

Read Full Post »

Återbetalning: på vilken grund?

Nya turer i pensionsskandalen i AMF. Dagens Nyheter och Svenska dagbladet rapporterar om att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin nu gått ut och sagt dels att en enig styrelse i AMF anser att den fick felaktiga uppgifter innan den fastställde Elmehagens pension, dels att LO kommer att kräva att Elmehagen betalar tillbaka mellan 15 och 20 miljoner kronor till AMF. Tunga grejor, det här.

Samtidigt undrar jag. Moraliskt sett kan det hända att Elmehagen skulle göra bra i att betala tillbaka åtminstone en del av de pengar som han fått av AMF. Juridiskt sett är jag mera tveksam till hur det här skall gå till. Jag har helt enkelt svårt att se den avtalsrättsliga grunden för ett återbetalningskrav.

I utgångspunkten står alltså påstått felaktiga uppgifter till styrelsen. LO och andra inblandade påstår att styrelsen inte fått rätt underlag och anser sig ha stöd hos revisorer och jurister. Jag vill för stunden anta att deras uppfattning är korrekt, trots att jag noterar att det här är en partsinlaga: om revisorerna och juristerna fått i uppdrag att å AMF:s vägnar hitta något sätt att få tillbaka pengarna, har de nog hittat något som man kan använda. Til syvende og sidst är det ju det som är deras uppdrag såsom anställda av AMF. Huruvida AMF:s revisorers och juristers uppfattning håller för mera oberoende granskning, är en annan fråga. Men, som sagt, jag vill för stunden anta att det är riktigt att styrelsen inte fått hela underlaget.

Samtidigt sade dock Lundby-Wedin i radions P1 i morse att det var ersättningskommittén som på stämmans uppdrag förde AMF:s förhandlingar och slöt avtalet med Elmehagen. Den undanhålla uppgiften måste alltså på något sätt ha smugglats förbi ersättningskommittén. Då undrar jag vilket jobb denna kommitté gjorde: inte var det något bra jobb i alla fall. Om dessutom ersättningskommittén – vilket jag tycker känns aktiebolagsrättsligt ganska konstigt – verkligen skulle ha kunnat sluta avtal med Elmehagen å AMF:s vägnar, är frågan varför det här över huvud taget utgjorde en styrelsefråga: handlade det i så fall bara om att kommittén lämnade information till styrelsen? Då var ju avtalet redan slutet när styrelsen fick informationen, och ansvaret ligger hos ersättningskommitténs ledamöter, inte styrelsens. Detta har dock ännu ingen påstått. Det här är en soppa: vem slöt nu egentligen avtalet, är kanske den första fråga vi måste ställa?

Alldeles oavsett vem som slutade avtalet, påstås alltså det organet inte ha fått all information . Underförstått ligger i detta att det skulle ha varit Elmehagen som undanhållit informationen. Detta skulle med stor sannolikhet utgöra bedrägeri, alltså ett brott enligt 9 kap. 1 § brottsbalken. Att något brott begåtts, vill Lundby-Wedin dock ännu inte påstå.

Detta gör det dock svårt att se grunden för LO:s återkrav. Man skulle kunna tänka sig att Elmehagen skulle ha gjort sig skyldig till svek enligt 30 § avtalslagen. Det skulle innebära att hela pensionsavtalet är ogiltigt och skall gå åter. Denna bestämmelse anses dock normalt utgöra den civilrättsliga parallellen till bedrägeribestämmelsen i brottsbalken, så att om LO vill påstå svek, får det också lov att säga att bedrägeri har begåtts. Detta betyder inte att man behöver anmäla Elmehagen, men när man kommer med så tungt artilleri, bör man lämpligen ha bra på fötter, och det verkar LO ännu inte ha.

Man skulle också kunna tänka sig att avtalet är ogiltigt enligt 33 § avtalslagen, men den bestämmelsen är så svår att tillämpa att man i princip kan glömma att få framgång med ett återkrav som baseras på den. Man kan förvisso tänka sig att omständigheterna här skulle vara sådana att Elmehagen förvisso inte gjort sig skyldig till svek, men att hans beteende strider mot tro och heder, men här kommer också ersättningskommittén in: borde inte ersättningskommittén (som rimligen, om avtalet nu var så himla svårt att förstå, bör ha haft jurister till sin hjälp) ha reagerat? Är det då mot tro och heder att åberopa ett avtal som alla måsta haft samma kunskap om?

Det har ju vidare inte påståtts att ersättningskommittén förts bakom ljuset, utan att styrelsen förts bakom ljuset. Om dock ersättningskommittén var med på noterna, kan man väl knappast anklaga Elmehagen för att ha fört styrelsen bakom ljuset? Jag får inte ihop det.

Vidare skulle man kunna tänka sig att tillämpa regeln om condictio indebiti, som tillåter att den som betalat pengar för en skuld som inte fanns får kräva tillbaka pengarna. För detta krävs dock bland annat att skulden inte existerat. Om avtalet mellan AMF och Elmehagen är giltigt, fanns dock en skuld från AMF till Elmehagen, och då kan inte condiction indebiti användas. Det här ser heller inte bra ut.

LO talar också om att Elmehagen skulle ha brutit lojalitetsprincipen och Tunhammar talar om att Elmehagen skulle ha förmått bolaget att göra felaktiga antaganden om avtalet. Om vi utgår ifrån att bedrägeri inte föreligger, och att tro och heder inte kan tillämpas heller, innebär det i så fall att Elmehagen gjort sig skyldig till avtalsbrott. Ett avtalsbrott innebär dock inte att avtalet är ogiltigt, och det i sin tur innebär att det inte går att helt sonika kräva tillbaka pengarna, utan då måste man föra en mycket mera komplicerad skadeståndstalan. Avtalsbrott stöder inte LO:s krav.

Bristen på konkretisering i de uppgifter som den kritiserade styrelsen nu lämnar får mig att haja till. Det känns alltför mycket som ett dunkelt och bekvämt sätt att skylla ifrån sig (och att ta udden av den kritik som framförts) och blir inte juridiskt gripbart. Ytterligare ett tecken på att det finns något märkligt här är det faktum att det endast är det hårt kritiserade LO som vill kräva pengarna tillbaka.

Inget av detta förefaller vara särskilt solitt. Antingen får AMF gå hela vägen och anklaga Elmehagen för att ha bedragit bolaget, eller också får styrelsen ta sitt ansvar och erkänna att den inte tyckte att ersättningsnivåerna var anmärkningsvärda. Jag också håller med SvD:s Jan Almgren att det är konstigt att styrelsen uppenbarligen inte förmått läsa sitt eget bolags årsredovisning.

Som landet ligger just nu, ser det ut som om kungarna på brädet offrar bonden för att slippa bli attackerade.

*****

Uppdatering: DN:s Maria Crofts har några väl valda ord att säga om styrelsens försvar.

Read Full Post »

Slutet på SJ:s monopol – knappast en ödesfråga

Lite sent bloggar jag nu om den avreglering på järnvägsmarknaden som infrastrukturminister Åsa Thorstensson aviserade på Dagens Nyheters debattsida igår. Min senfärdighet har att göra med dels att jag igår var upptagen av annat, dels att jag ville invänta reaktionerna. De senare är tämligen förutsägbara, och de blandar halvsanningar och missförstånd med äkta påpekanden av problem. Det finns anledning att kommentera.

Oppositionen vill – såsom anstår vänstern – behålla monopolet medan den potentiella konkurrensen förstås knappt kan bärga sig att köra igång. Oppositionens avvisande hållning kan vara en legitim politisk hållning, men jag får inte hop argumentationen i det pressmeddelande som Dagens Nyheter refererar. Oppositionen säger att de lokala trafikbolagen kan konkurreras ut av fjärrtågsbolag, och att det skulle innebära att trafiken måste läggas om från tåg till buss. Som särskilt problematiskt pekas storstadsregionerna och deras ypperliga järnvägstrafiksystem ut.

Jag har svårt att se denna ödesmätta utveckling. Fjärrtrafikbolagen får, liksom alla andra bolag, ansöka om spårkapacitet hos Banverket. Banverket fördelar sedan tåglägen bland de olika bolagen, varvid verket enligt 6 kap. 3 § 1 st. järnvägslagen

skall bedöma behovet av att organisera tåglägen för olika typer av transporter, inklusive behovet av reservkapacitet. Om ansökningarna om infrastrukturkapacitet inte kan samordnas skall förvaltaren tilldela kapacitet med hjälp av avgifter eller i enlighet med prioriteringskriterier som medför ett  samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av infrastrukturen.

”Olika typer av transporter” – alltså åtminstone gods- och persontransporter, men också regional- och fjärrpersontransporter. Det är alltså inte givet att fjärrbolagen har övertaget. Inte ens om avgifter skulle börja tas ut – vilket inte sker för tillfället, då det bara finns en sökande, nämligen SJ – är det givet att fjärrbolagen vinner. Det beror bland annat på avgifternas storlek. Märk också att Banverket istället kan utveckla prioriteringskriterier för ett samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av kapaciteten: eftersom arbetspendling och transportkostnader är nog så samhällsekonomiskt kännbara, finns inget som säger avregleringen skulle innebära regiontrafikens död på spåret.

Ett större problem är nog de olönsamma sträckorna, alltså i praktiken glesbygdssträckorna. Denna fråga bekymrar enligt uppgift också ordföranden för den huvudsakliga parten i målet, nämligen Ulf Adelsohn. Frågan är dock om man behöver SJ för att försörja dessa linjer. Regional- och lokaltrafiken har enligt järnvägslagen samma möjlighet som alla andra att söka licens för att driva spårtrafik, och den regionala trafik som behövs kan alltså upprättshållas även utan att SJ har monopol på persontrafiken. Det finns för övrigt ett gäng bolag som på olika sträckor redan driver trafik som huvudsakligen är lokal eller regional. Jag kan inte förstå hur ett monopol för SJ behövs för att dessa sträckor skall få trafik. Det finns ingen verklig länk mellan SJ:s monopol och trafik på olönsamma sträckor.

Här kan för övrigt också anmärkas att SJ utgör ett statligt bolag, som genom ägardirektiv kan åläggas att driva icke-vinstgivande trafik som subventioneras av vinstdrivande trafik. Staten abdikerar genom avregleringen inte från ansvaret för järnvägstrafiken, utan sköter sin roll på annat sätt än genom att förbehålla sig själv vinsterna från verksamheten. SJ är redan idag ett kommersiellt drivet bolag som för övrigt redan lagt ner många olönsamma sträckor i glesbygd.

Oppositionen säger också att det krävs ett system där byten och biljettsystem gör det enkelt och billigt att åka tåg. Inte heller det är något egentligt problem, då det utan vidare är möjligt att ålägga bolagen att samarbeta om biljettförsäljning och eftersom Banverket i sin tilldelning av spårkapacitet inom ramen för sin uppgift att värna den samhällsekonomiska effektiviteten kan se till att passande anslutningar på de viktigaste sträckorna finns. Inte heller här är ett monopol en oundgänglig förutsättning för att järnvägstrafiken skall fungera. För övrig kan anmärkas att Thorstensson i sin artikel igår också aviserade att det kommer att finnas krav på gemensamma biljettsystem: oppositionen angriper regeringen för något som regeringen sagt att den inte tänker göra.

Just biljettsystemet och anslutningarna är ett av de stora problemen i den engelska tågtrafiken, som för övrigt är rätt dyr, vilket framgår av Jens Littorins bakgrundsartikel i Dagens Nyheter. Det engelska (eller faktiskt snarare britiska: skottarna och walserna är inte särskilt förtjusta i att hela tiden kallas för engelsmän) systemet är faktiskt ett varnande exempel på hur en avreglering kan gå snett. Briterna begick rätt många misstag när de avreglerade sin järnvägsmarknad, och det finns anledning att lära sig av deras dåliga exempel.

Exempelvis privatiserade briterna inte bara den rullande trafiken, utan också spåren (denna reform har sedermera tagits tillbaka), med den helt förutsägbara påföljden att spårunderhållet under ett långt antal år blev eftersatt. Ingen talar dock om att i Sverige privatisera spåren: infrastrukturen ägs även fortsatt huvudsakligen av staten och förvaltas av Banverket under tillsyn av Transportstyrelsens järnvägsenhet. Underhållet ligger alltså fortfarande i statens hand: SJ har redan idag inget ansvar för underhållet. Briterna såg inte heller till att det fanns samordnade biljettsystem, vilket blev en mardröm för resenärerna. Som sagt tycks infrastrukturministern redan ha uppmärksammat problemet.

Vad gäller kostnaden för resan som Littorin påtalar, säger han så här:

Tidigare, när jag inte haft tider att passa, har jag kunnat göra resan för en tredjedel av priset. En brittisk utredning visar att biljettpriserna totalt sett har legat mer eller mindre stilla med inflationen inräknad sedan privatiseringen. Med lite flexibilitet i sitt resande går det att hitta mycket billiga biljetter, men om man måste resa under rusningstid och köper biljett i sista stund blir det extremt dyrt.

Så är det dock också i Sverige, i synnerhet med SJ:s nya marknadshärmande prissystem. Försöker man att kl. 14 en fredageftermiddag köpa en biljett mellan Stockholm och Göteborg med X2000 kl. 17.10, blir det inte precis billigt. Nu på morgonen kostar en biljett för denna avgång i eftermiddag 1 041 kr. i andra klass. För det priset kan jag billigare åka bil.

Denna prismekanism kommer inte verkligen att påverkas, eftersom varje tågavgång utgör ett naturligt monopol: det är inte fysiskt möjligt att ha två tåg gående samtidigt på samma spår. Är efterfrågan för en viss avgång stor, kommer priserna att öka: sådan är marknadsekonomin. Det kan också anmärkas att det stora problemet för järnvägsföretag inte är stora vinser på populära avgångar, utan tomma tåg. Ett tåg kostar en viss fast summa att köra, och denna fasta kostnad går det inte att göra mycket åt. Det innebär att tågbolagen – som måste upprätthålla en viss trafik för att över huvud taget kunna hävda sig i konkurrensen – har ett intresse av att fylla mindre attaktiva tåglägen med passagerare, helt enkelt för att täcka sina kostnader. Om man alltså är lite flexibel, kommer man även i framtiden att kunna hitta billiga biljetter, och kanske till och med ännu billigare biljetter än idag.

Det är inte enkelt att ”avreglera” en marknad, eftersom det aldrig blir så att det inte finns några regler alls på en marknad. Man måste göra ett bra jobb med att skapa bra förutsättningar i lagstiftning för att en marknad skall fungera för alla intressenter. Sverige har mycket goda erfarenheter härvidlag vad gäller godstrafiken (som redan är helt avreglerad) och man kan hoppas att ett lika bra jobb kommer att göras vad gäller persontrafiken.

I inget fall kan jag dock förstå varför och genom vilket orsakssamband saker och ting blir bättre genom att SJ har monopol.

Read Full Post »

Läkarnas övertid – åtkomlig genom lagstiftning?

Dagens Nyheter rapporterar i en artikel till vilken Svenska dagbladet hänvisar att läkarna i Sverige (liksom för övrigt med intill visshet gränsande sannolikhet läkare i alla andra länder: titta bara på TV-serien Grey’s Anatomy för en illustration) arbetar övertid så att det förslår: det individuella rekordet sägs ligga på 840 timmar på ett år, vilket motsvarar närmare ett halvårs tjänst. ”Det låter extremet”, utlåter sig Johan Carlsson, chefen för Socialstyrelsens tillsynsenhet.

No shit. Det är extremt i synnerhet i ljuset av alla de kommentarer som jag under de senaste veckorna fått när barnläkarmålet (målet om den läkare som är föremål för en förundersökning avseende dråp) diskuterades. Det var idel kommentarer om läkare som försöker att samvetsgrannt sköta ett maktpåliggande uppdrag och som måste få ha marginaler i sina bedömningar. När man samtidigt får höra om sådana här övertider – som åtminstone jag har svårt att föreställa mig hur de inte skulle kunna påverka läkarens prestationsförmåga – kan man undra om det verkligen är rimligt att ge läkarna bedömningsmarginaler. Men det är inte det som är min huvudpoäng här.

Min huvudpoäng här är att jag undrar hur man skall komma åt en situation i vilken varken arbetstagarna – som tjänar en härlig hacka på sin övertid – eller arbetsgivarna – som slipper att fylla övertiden med fler ordinarie tjänster – har ett intresse av att ändra på systemet. ”Wo kein Kläger, da kein Richter”, säger tyskarna: där det inte finns någon som klagar på systemet kommer ingen att sätta sig till doms över systemet.

I princip är det stora antalet arbetstimmar förbjudet, men lagstiftningen är kollektivavtalsdispositiv. Med att lagstiftningen är kollektivavtalsdispositiv menas att arbetsmarknadens parter genom överenskommelse kan sätta lagstiftningen ur spel: parterna kan helt enkelt komma överens om att lagstiftningen inte skall gälla på deras kollektivavtals område, och juridiken respekterar denna överenskommelse. Det är ganska mycket av den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen som är dispositiv på det sättet – turordningsregeln ”först in, sist ut” är en sådan dispositiv regel, till exempel. Tanken är att de anställda får en rättighet som de sedan genom facket – inte individuellt alltså, utan endast kollektivt – kan avstå ifrån. I praktiken ger den dispositiva regeln facket en förhandlingsposition, eftersom utan dess medverkan lagregeln gäller och den extrema övertiden är förbjuden.

När dock i princip alla anställda har ett intresse av att kunna få tjäna en extraslant genom övertimmar, är den dispositiva regeln egentligen bara utgångspunkt för förhandlingar om nivån på övertidsersättningen. Regeln ser alltså bra ut på pappret, men i praktiken är den totalt irrelevant. Det innebär att dispositiva regler inte kan tvinga läkarna eller deras arbetsgivare att se till att arbetstiden blir rimlig.

Alternativet skulle vara tvingande regler, men även här blir det problematiskt. Dels måste tvingande regler övervakas, och i det här fallet skulle alltså de tvingande reglerna behöva övervakas mot arbetstagarnas vilja, vilket kommer att innebära att övervakningen måste vara ganska hårdhänt. Detta i sin tur kostar pengar: arbetstidsjournaler måste granskas, misstankar om otillåten övertid utredas, inspektörer måste besöka sjukhusen… Det är inte gratis med tvingande lagstiftning, i synnerhet inte när man inte kan förvänta sig någon större kooperation från missnöjda personer som skulle anmäla missförhållanden. Jag tvivlar alltså på att tvingande lagstiftning skulle kunna vara en framkomlig väg.

Dels skulle eventuellt tvingande lagstiftning också behöva brottas med att tillsynsmyndigheten skulle behöva samköra flera olika register för att säkerställa att en läkare inte har två eller tre jobb samtidigt. Flera jobb skulle nämligen vara ett bekvämt sätt att kringgå begränsningarna: man jobbar inom ramen för det tillåtna på varje jobb, men sammanlagt kommer man ändå upp i alltför många timmar. Risken för upptäckt skulle antagligen vara hyfsat liten.

Kanske skulle man kunna komma åt problemet genom ett ingripande sanktionshot, såsom till exempel att en läkare som jobbar, säg, mer än 20 procent övertid under ett år automatiskt blir av med sin legitimation, åtminstone tillfälligt (säg under ett år eller under en tid motsvarande den uttagna övertiden). I ett land som redan brottas med en brist på läkarkompetens och som därför måste importera läkare från andra EU-länder låter dock inte heller detta som någon särskilt tilltalande lösning.

Jag kan inte förstå hur man genom lagstiftning skulle kunna komma åt den här formen av missbruk. Att det är ett missbruk, framgår med all tydlighet av citatet från den i Dagens Nyheter intervjuade läkaren Fredrik Forsberg, som säger:

Jag tror och hoppas att man säger till om jag utgör en fara.

Problemet är bara att när man är riktigt trött omdömet blir omtöcknat och man inte kan bedöma vilken prestationsnivå man håller. Med tanke på de konsekvenser som ett medicinskt fel kan ha, är det också en ganska stor risk som han och andra tar när de eventuellt någon gång missar att säga till. Problemet tycks mig ligga i den hållning som jag också tycker mig ha sett i diskussionen om barnläkarmålet, att nämligen läkare skulle utgöra någon form av halvgudar som inte behöver spela enligt det omgivande samhälllets normer. Trots att säkerligen också kvinnliga läkare håller sig med samma attityd, skulle jag vilja kalla denna attityd för machoattityd: läkarkåren måste, vilket diskussionen om barnläkarmålet och den här nyheten om arbetstiderna visar, jobba med sin yrkeskultur.

Ett från många övertimmar skilt problem är för övrigt problemet med långa pass. Skulle man ta kompledigt för långa pass – vilket nog inte många gör – kan man köra helt orimligt långa pass utan att ackumulera övertid. Här har Eva Nilsson Bågenholm faktiskt en poäng i att det inte är så enkelt som det först ser ut. Läkare har nämligen jourtjänstgörning, vilket innebär att de inte behöver vara på sjukhuset, men måste vara åtkomliga om något händer. I praktiken innebär det att en tursam läkare kan officiellt jobba, vara på jour, men ändå få sig en god natts sömn om ingenting händer. Skulle helvetet braka loss på avdelningen, kan jour dock innebära aktiva pass på uppemot 24 timmar, vilket utan vidare utgör en fara för patientsäkerheten.

Problemet med övertimmar och långa pass är slutligen inte isolerat till läkaryrket. Även advokater kan komma upp i sådana timmar, och säkerligen också många andra yrken. I samtliga fall utgör de långa timmarna en fara för kunderna. I inget fall tror jag att lagstiftning ensam kommer att vara en effektiv väg att lösa problemet.

Därmed inte sagt att man inte skall lagstifta. Det kan finnas en mening i att ha juridiska sanktioner att tillgå i de mest flagranta fallen. Det jag menar är att vi skall vara medvetna om att juridiska regler inte löser kulturella problem: juridiska regler gör inte folk fördomsfria, juridiska regler leder inte i sig till att styrelser tar sitt ansvar och juridiska regler kommer inte i sig avskaffa incitamentet för läkarna att jobba över.

I den debatt som nu säkerligen följer skall vi alltså inte vara så bekväma att vi nöjer oss med ”hårdare tag”: vi måste jobba på bredare front.

Read Full Post »

ACTA offentligt? Don’t Hold Your Breath

Regeringen Obama har givit det amerikanske handelsministeriet i uppdrag att se över sekretesspolicyn vad gäller internationella avtal, skriver Dagens Nyheter. Den svenska riksdagen skall dessutom imorgon, torsdag, rösta om ett förslag som skulle innebära att regeringen ges i uppdrag att inom EU verka för att ACTA-förhandlingarna offentliggörs. Det låter ju som om de krav på insyn som kommit från flera håll tagit skruv.

Måhända, men håll inte andan än. Den amerikanska översynen beräknas vara klar om några månader, vilket förstås är en tillräckligt luddigt angiven tidpunkt för att man skall kunna forcera förhandlingarna om ACTA och fördröja beslutet om att förhandlingsunderlaget skall offentliggöras till den tidpunkt då avtalet är i hamn. Beroende på hur långt förhandlingarna har kommit nu (och det vet vi ju inte), kan detta utgöra en fullt rimlig taktik. När kritiken sedan kommer, ursäktar man sig med att den generella översynen som behövdes för att också kunna ta ställning till ACTA-frågan tyvärr tog längre tid än man trott.

Vad gäller riksdagens initiativ kan man säga att det inom EU – vilket också framgår av artikeln – finns ett krav på enhällighet i dessa frågor. Det räcker alltså med att en enda stat inte tycker att det låter bra med offentlighet för att regeringen skall ränna in i ett blindskär. Man kan också undra exakt vad som skall anses ligga i uttrycket ”verka för”. Räcker det med att på fikarasten under förhandlingar om något annat propsa Angela Merkel: ”Hörru, Angie, vad sägs om att göra ACTA offentligt? Nej? Nähä, då.” Eller krävs något mer? Hur mycket är något mer? Hur förhåller sig ”att verka för öppenhet” till alla de trängande och pressande frågor som inom EU för närvarande ställs om protektionism och stimulanspaket? Även om omröstningen imorgon skulle leda till att riksdagen enhälligt uppdrar åt regeringen att ”verka för” öppenhet i ACTA-förhandlingarna, är detta något som regeringen utan några större problem kommer att kunna ignorera eller åtminstone lågprioritera.

ACTA kommer med stor sannolikhet också i framtiden att förhandlas fram i hemlighet. Jag är rätt kluven i frågan om hemlighet, men jag har tidigare konstaterat att saker och ting nu gått så långt att hemlighetsmakeriet spär på paranoian hos mig och andra om vad ACTA innehåller. Det vore alltså bäst att offentliggöra.

Samtidigt vill jag ta avstånd ifrån Vänsterpartisten Erik Josefssons fortsatta tal om att ACTA inte skulle utgöra något handelsavtal. Det gör det visst det, och det faktum att de delar av ACTA som är kända innehåller straffrättsliga bestämmelser ändrar inte på det. (Jag förstår för övrigt inte varifrån Josefsson fått det där med att ACTA skulle innehålla civilrättsliga bestämmelser – det återspeglar inte det som jag vet om avtalet.) ACTA innehåller framför allt befogenheter för tullen som backas upp med straffbestämmelser avseende immaterialrättsintrång. Detta är en hyggligt vanlig blanding av bestämmelser i ett handelsavtal, och jag undrar vilken definition Josefsson har på ”handelsavtal” för att ACTA skall anses inte utgöra något sådant avtal.

Moderaten Karl Sigfrid kräver på Newsmill en förändring av den nuvarande upphovsrätten. Jag tror att det i princip är en omöjlighet att åstadkomma, eftersom upphovsrätten i sin nuvarande form är nedlagd i konventioner som har över hundra år på nacken och till vilka många stater än anslutna. Jag tror inte att Sverige har politisk och ekonomisk vikt nog att ensidigt säga upp dessa konventioner och köra ett eget upphovsrättsligt rejs. Vi är fångna i ett gammaldags system som vi inte ensidigt kan ändra, och frågan är nu hur vi gör det bästa av detta gamla system. ACTA ser inte ut att vara ett försök att utveckla flexibilitet inom det befintliga systemet, utan förefaller utgöra ett försök att förläna nuvarande system ännu mer rigiditet. Om detta är sant, bör ACTA-förhandlingarna inte leda till något bindande avtal (vilket kan förhindras genom att Sverige utnyttjar det veto som vi faktiskt har: kompetensen på avtalets område är nämligen delad mellan EU och medlemsstaterna).

Huruvida ACTA dock utgör en skärpning av systemet, en bekräftelse av systemet eller något helt annat, vet vi inte, eftersom innehållet i förhandlingarna inte är känt och inte heller inom den närmaste framtiden kommer att bli känt. Vi famlar i blindo med vår kritik.

Min gissning är att vi kommer att fortsätta göra det tills avtalet är i hamn, och det alldeles oavsett Obamaregeringens och den svenska riksdagens vackar initiativ.

Read Full Post »

Om sagt: bonusar är inte det centrala problemet

Snaran börjar dras åt LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hals: LO-distriktet Skånes ordförande Kenneth Björkman anser att hon förbrukat förtroendet för henne och bör avgå. Skåne brukar vara ett tungt distrikt, och vi får väl se hur det går för Lundy-Wedin. Hennes chanser att hålla emot Björkman har nog antagligen ökat lite genom att Ebba Lindsö, tidigare VD för Svenskt näringsliv och ledamot i AMF:s styrelse, sagt att inte heller hon visste vilka siffror det rörde sig om när styrelsen godkände AMF-chefens pension.

Lindsös undsättning av Lundby-Wedin leder dock till nästa fråga om bolagssystemet i Sverige. Enligt uppgift i Dagens Nyheter har Lundby-Wedin 24 styrelseuppdrag vid sidan av att vara LO:s ordförande. Vi kan utgå ifrån att alla dessa uppdrag är runtligt avlönade och avsedda att skötas med noggrannhet. Även om dock varje uppdrag endast skulle ta en enda arbetsdag i månaden i anspråk, är frågan hur i hela friden Lundby-Wedin hinner med allt detta och sitt ordförandeskap: En vanlig månad har runt 22 arbetsdagar, vilket alltså innebär att något måste ge vika.

Med Lindsös uttalande i ryggen  kan vi nu förstå vad det är som ger vika. Styrelsen är inget kontrollorgan, utan en samling överbetalda nickedockor. Lindsö säger att beslutet om AMF-chefens pension togs av ersättningskommittén i bolaget. Men enligt aktiebolagslagen finns ingen ersättningskommitté: det är styrelsens ansvar att å bolagets vägnar bestämma om vilka anställningsvillkor – däri inbegripet pensionsvillkor – som bolaget kan gå med på. Styrelsen i AMF tycks alltså ha delegerat sin beslutandemakt till ett organ som enligt lagstiftningen inte kan ta ansvar för den här typen av beslut. Det är förbaskat märkligt att Svenskt näringslivs förra VD uppenbarligen är så lite insatt i aktiebolagslagens ansvarsfördelning mellan de olika bolagsorganen att hon inte reagerat på det.

Än värre gör hon saken genom att säga att hon ”frågor om nivåer, men fick inget tillfredsställande svar”. Måhända var det så, men hur kunde hon då godkänna pensionsavtalet? Jag kan till nöds gå med på att riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen om frågor som de inte satt sig in i, men en styrelseledamot skall väl åtminstone vara insatt i de frågor som behandlas på ett styrelsemöte? Styrelseledamöterna är enligt lagstiftningen dessutom i princip personligen ansvariga för det de håller på med: tydligen förlitar sig dock styrelseproffsen på att de ändå kommer att beviljas ansvarsfrihet av institutionella ägare som inte har något egentligt intresse i bolagets verksamhet, och att de därför kan håva in sitt arvode utan att sköta sitt jobb. Arbetsvägran kallas detta för vid vanliga anställningsavtal, och utgör grund för omedelbart avskedande (alltså utan uppsägningstid).

Lindsö borde inte ha sagt vare sig ja eller nej till förslaget innan hon ansåg att hon visste vad det innebar. Detsamma gäller för alla andra som vid den relevanta tidpunkten satt i AMF:s styrelse.

Det har nu sagts från flera håll att de för pensionsfrågan centrala pappren sändes ut i elfte timmen. Det verkar som om de som anför detta anser att det skulle utgöra någon form av ursäkt för att inte ha hunnit sätta sig in i frågan. Men med tanke på det arvode som Lundby-Wedin och Lindsö uppbär, och som vida överstiger det som även tämligen välavlönade svenskar kommer hem med, kan man nog kräva att de även i sista minut avsätter någon timme eller två för att sätta sig in i dokumentationen inför ett styrelsemöte.

Den enda skillnaden mellan Lindsö och Lundby-Wedin är att den förra till skillnad från den senare inte, förutom att inte sköta sitt jobb, också i tid och otid talar om giriga direktörer och om det ansvar och den heder som krävs för att en marknadsekonomi skall fungera. Lindsö är alltså enbart en misslyckad styrelseledamot, medan Lundby-Wedin gör ont värre genom att dessutom vara en hycklare. Hur LO kan hävda någon form av moraliskt högsäte över huvud taget, är mig en gåta: LO utgör exakt samma etablissemang som förbundets företrädare så glatt angriper i sina högtidstal på första maj.

Dagens Nyheter föreslår att regeringen ordnar med en pensionshandbok. Jag kan inte hålla med: att reagera på frånvaro av omdöme med juridiska regler är dömt att misslyckas, eftersom även tillämpningen av juridiska regler kräver omdöme. Och problemet ligger enligt min mening inte egentligen i de höga pensions- och bonusbetalningarna.

Problemet är att vi lever med ett ledande samhällsskikt som i alltfler fall ärvt sina positioner av sina föräldrar, som vet mycket om sina egna verkliga och förmenta rättigheter, men som inte har någon som helst känsla för det ansvar som går igen med privilegier. Om Lundby-Wedin hade sagt: ”Klantigt gjort av mig – tänkte inte på det och bör uppenbarligen avgå” och sedan gjort det, hade hon trots sina misstag fått min respekt. Att skylla ifrån sig, att inte vilja stå vid sina egna handlingar och misstag, utan att hela tiden skylla på andra, på rutiner, på omständigheter, det är det som verkligen får mig att spy galla.

”Arvode fordrar ansvar”, skriver Dagens Nyheter. Jag tycker att det är att göra ett juridiskt problem av ett moraliskt problem.

Ansvar fordrar hederlighet, mod, omdöme och förmågan att stå för det man gjort. Det är där det brister.

Read Full Post »

Imponerande önskelista

Barack Obama tar till orda: på Svenska dagbladets Brännpunkt uppmanar han G20-länderna till ett brett åtgärdsprogram som dels skall lyfta oss ur den nuvarande krisen, dels skall garantera att vi inte i framtiden behöver uppleva någon sådan kris igen. Det mesta i artikeln framstår för mig som politiska floskler, men jag tycker att hans resonemang om regleringen av kreditväsendet är intressant.

Obama skriver

Alla våra finansinstitutioner – på Wall Street och i hela världen – behöver en stark tillsyn och spelregler som bygger på sunt förnuft. Alla marknader bör ha riktlinjer för stabilitet och en mekanism för öppenhet. Ett starkt regelverk för kapitalkrav ska skydda oss från framtida kriser. Vi måste slå ner på skatteparadis och penningtvätt. Rigorös transparens och ansvar krävs för att motverka missbruk, och det måste vara slut på ersättningar utan tak. Istället för ett lapptäcke av åtgärder som främjar en kapplöpning mot botten måste vi erbjuda klara stimulanser för ett gott uppträdande som främjar en tävling mot toppen.

Det är en rätt imponerande önskelista som han presenterar. Tillsyn skall utövas, spelreglerna skall följa sunt förnuft, det skall finnas regler för stabilitet och öppenhet, vi skall skyddas från framtida kriser, vi skall avskaffa skatteparadis och penningtvätt, ersättningar (till chefer, får man antar att han menar) måste få ett tak… Listans längd i sig gör den orealistisk, men kanske man måste sikta mot stjärnorna för att nå trätopparna. Jag tycker dock att varje punkt på listan också kan betvivlas, vilket gör det tveksamt huruvida Obama siktar mot rätt stjärna.

Att avskaffa skatteparadis och penningtvätt skulle innebära att vi sätter oss över exempelvis Luxemburgs, Isle of Wrights eller Bermudas suveränitet – vilket skulle utgöra folkrättsbrott – och att vi genast och omedelbart för bukt med den organiserade kriminaliteten – vilket är totalt orealistiskt. Jag undrar vem som fått Obama att lägga till detta till sin önskelista.

Det är däremot tämligen självklart att även finansmarknader skall ligga under tillsyn. En del av problemet inför den nuvarande finanskrisern var att vi trodde att de finansiella marknaderna i sig skulle vara transparenta, att alltså ingen i längden kunde sitta på information som inte var tillgänglig för alla, och att marknaderna därigenom skulle vara självreglerande. Detta har nu visat sig ha varit ett felaktigt antagande, och regler som kräver öppenhet och informationsförmedling och som efterlevs – om så krävs, genom hot om sanktioner – är välkomna. Problemet är dock bara vad ”öppenhet” skall anses betyda.

I det sammanhanget tycker jag att ”sunt förnuft” låter rätt farligt. Nu beror det förvisso på vad man lägger i begreppet ”sunt förnuft”, men jag utgår ifrån att det som menas är ”common sense”, alltså sådant som alla kan förstå. Finansmarknaderna är dock inget som alla kan förstå. Avkastning och riskbedömningar, matematiska modeller och utlåningspolicy är alltför sofistikerade för att lämpa sig för en reglering genom ”sunt förnuft”. ”Sunt förnuft” har en tendens att ge klara resultat i efterhand, när skadan redan är skedd, men sällan på förhand, när det gäller att bedöma risker. Ett krav på öppenhet som bygger på sunt förnuft känns som ett krav på att bilar skall konstrueras så att vilken normalbegåvad 16-åring som helst skall kunna meka med dem. Det blir dåliga bilar, och det blir dåliga regler för öppenhet. Reglerna måste rimligtvis vara lika sofistikerade som den verksamhet som de reglerar.

Här kommer dock i en fri ekonomi ett ganska stort problem in, att nämligen de som håller på med verksamheten alltid har ett informationsövertag över de som reglerar verksamheten. Samtidigt är poängen med att ha en öppen ekonomi att man skall utnyttja den drivskraft och den kreativitet som verksamhetsutövarna visar prov på. I planekonomier är det däremot försiktiga och relativt (vis-à-vis utövarna) okunniga tjänstemän som anger vad som kan göras. Eftersom det historiskt visat sig att fria ekonomier är bättre på att kreativt generera välstånd för alla än planekonomier är det, kommer det alltså i vår typ av ekonomi hela tiden att framkomma upplägg och idéer som inte är kända, och som därför endast delvis eller inte alls omfattas av regelverket. Tjänstemännen kommer alltså – vilket i ett rättssamhälle är närmast oundvikligt – att hela tiden jaga efter marknaden.

Man kan inte reglera det man inte känner till, vilket innebär att man inte idag kan reglera morgondagens innovationer. Detta gäller industripolitiken, finansväsendet, kriminaliteten – detta gäller allt. Det innebär att vi alltid kommer att uppmärksamma brister i vår reglering först när det gått åt pipan. Något starkt regelverk som skyddar oss för framtida kriser, kan inte finnas, på inget område och i synnerhet inte på finansmarknadernas område. Den nuvarande krisen är exceptionell eftersom den utgör denna globaliserings första globala kris (den senaste globaliseringens första globala kris kallas Första världskriget). I övrigt utgör den dock – såsom jag tidigare sagt – en helt normal finanskris som vi alltid med jämna mellanrum kommer att få bevittna.

Barack Obama är en enligt uppgift begåvad och kunnig jurist, och jag är förvånad över att han på allvar törs förespegla allmänheten att vi kan reglera oss ur denna kris och att vi kan undvika morgondagens kriser. Om det är något den juridiska erfarenheten enligt min mening visar, så är det att det verkliga livet är sjukare och mera komplicerat än vilken akademiker- eller tjänstemannahjärna som helst. Det går inte att förutse allt.

Att Obama – i och för sig moraliskt berättigad – sedan gör ersättningarna till en del av regleringsförslaget är ren och skär populism (här håller jag faktiskt med The Economist, även fast jag inte håller med om tidskriftens åsikter om det lämpliga i att minska den statliga hjälpen): ersättningsnivåerna är, som jag skrivit tidigare idag, vidriga och motbjudande, men de är försumbara kostnadsposter i den kris som pågår just nu. Obama gör det bekvämt för sig genom att peka ut syndabockar som inte kommer att orka bära all världen synder.

Vi behöver bevisligen en ny form av reglering av finansmarknaderna. Vi behöver också en samhällelig debatt om ansvar och belöning. Men vi klarar oss gott förutan ganska tomma populistiska ord som förespeglar en dröm om säkerhet som inte går att uppnå.

Read Full Post »

Malus bonus

Vi verkar har viktiga, allvarliga och djupa problem, eftersom chefernas bonusar i princip är det enda som diskuterats den gångna veckan. AMF-chefen har enligt uppgift fått över 100 miljoner i bonus och pension, SEB-chefen avstod från bonus men skulle ha fått en löneförhöjning som kompenserar med råge, SAAB vill ge sina chefer bonus, regeringen plockar politiska poäng på att stoppa alla chefsbonusar i statliga företag… Man kan nästan undra vart finanskrisen tagit vägen i allt det här.

Missförstå mig rätt: jag äcklas också av personer som på fullt allvar anser att de är värda tiotals miljoner om året, i all synnerhet när de samtidigt som de håvar in stora ersättningar säger upp en massa folk och manar till återhållsamhet i löneutvecklingen. Jag har inget emot eliter – både kunskapsmässiga och ekonomiska – men då skall de bete sig som eliter och ha någon form av moralisk ansvarskänsla: att koppla loss sig från det omgivande samhället och se till att man själv tjänar mer än man rimligtvis kan göra av med, medan andra anses böra nöja sig med lägre a-kassa för att få incitament att aktivt söka arbete, det är så okänsligt och så egotrippat att jag inte förstår hur någon av dessa gamar kan förvånas över den kritik som nu kommer.

Samtidigt måste man dock också här ha sinne för proportioner. Som sagt kan man närmast få intryck av att vi inte har några andra problem än ett fåtal personer som tjänar mer än de kan smälta. Med tanke på den ekonomiska kris som råder, är det dock knappast många chefers totala brist på omdöme som är vårt huvudsakliga problem. Dessutom faller frågan om bonusar enligt min mening sönder i olika delfrågor som måste bedömas var för sig.

Tanken bakom bonusar är att de skall hjälpa till att komma runt det såkallade agency problem, det vill säga problemet att i aktiebolag ägarna inte styr företaget. Den anställda chefen har i sig inget ekonomiskt incitament att sköta företaget på det för ägarna bästa sättet, utan kan misstänkas vilja maximera sin egen vinst på anställningen (på vilket ju också den senaste veckans skandaler ger på prov). Problemet är gammalt och välkänt: den tidigaste skrift i vilken jag läst om det är Adam Smiths The Wealth of Nations, som utkom 1776.

Bonusprogram är tänkta att länka samman företagets och chefernas intressen. Genom att chefen ges ett intresse av företagets resultat, är tanken, skall hennes intresse fås att sammanfalla med ägarnas. Tyvärr är det dock så som Daniel Waldenström uttryckte det häromdagen i Svenska dagbladet: bonusar är som kommunismen – vackra i teorin, men funkar inte i praktiken. De flesta – för att inte säga alla – reellt existerande bonussystemen belönar kortfristiga vinster (alltså uppblåsta resultaträkningar) på bekostnad av företagets långsiktiga intresse. Bonusar borde alltså sedan länge ha avskaffats, men faktum är att de ännu finns med oss.

Ett problem med bonusar som gör sig särskilt gällande nu är att de faktiskt funkar med en viss fördröjning. Man måste ju vänta in fjolårets resultat innan man kan bestämma bonusens storlek, eftersom bonusen normalt beräknas på just resultatet. När situationen är som nu, då ekonomin kraschar med sällan tidigare skådad hastighet, utfaller alltså tidigare rekordårs skyhöga bonusar under en tid då det annars är jämmer och veklagan i ekonomin, vilket förstås gör systemet iögonfallande och än mer omoraliskt än det redan är. Det är dock viktigt att minnas att bonusar som utbetalas nu inte har med företagens situation just nu att göra, utan återspeglar en finansiell situation som gällde för ett år sedan.

Även med detta i åtanke finns nu olika situationer i vilka bonusar delas ut. Den ena situationen är den som uppenbarligen gäller för AMF-chefen, att nämligen bonusen utgör en del av hans avtalsenliga ersättning. I detta fall tycker jag att man kan ha synpunkter på de avtal som skrivs – och på de som undertecknar sådana avtal, såsom till exempel vår alltid så klasskampsosande LO-ordförande Lundby-Wedin – men egentligen inte på att den som har ett sådant avtal får det som avtalet berättigar till. Man kan förvisso tänka sig att kräva att personen i fråga avstår från sin avtalsenliga ersättning, men jag är lite tveksam till med vilken moralisk övertygelse man kan göra det. Avtal skall hållas, och man skall enligt min mening inte i efterhand börja fibbla med redan uppkomna rättigheter. Sedan kanske näringslivsetablissemanget (vilket inkluderar LO) skulle må bra av att äntligen lära sig att skriva rimliga avtal.

Det är också skillnad mellan privatägda företag och statliga företag, liksom även mellan företag som fått och sådana som inte fått statliga medel för att överleva den nuvarande krisen. Vad privata aktörer gör med sina pengar, angår enligt min mening inte mig, i vart fall inte som jurist. Jag äcklas som sagt av chefer som samma dag lägger varsel och håvar in feta ersättningar, men så länge det inte är mitt företag det gäller, kan jag bara beklaga dumhuvudena till ägare som tillåter sådana chefer att hållas. Betalas en chef med statliga medel – alltså medel som inte genereras genom företagsamhet, utan genom statens makt att lyfta in skatt – är det dock i slutändan jag och alla andra skattebetalande personer i Sverige som betalar, och då kan vi legitimt ha synpunkter på ersättningarna.

Företag som fått statliga medel och som använder dessa för att infria sina skulder till cheferna utgör ett särskilt problem. Om cheferna enligt sitt avtal har rätt till ersättningen, utgör deras krav en del av företagets finansiella problem, och det är förvisso smaklöst, men oundvikligt att en del av skattebetalarnas pengar går till chefernas löner. Här gäller det att hålla för näsan och betala. När det däremot rör sig om situationer i vilka företaget får pengar av staten och använder en del av dessa pengar till att höja bevisligen inkompetenta chefers löner, finns all anledning att minska den statliga hjälpen med ett belopp motsvarande löneökningen. Genererar inte företagets verksamhet nog med medel för att betla högre löner, skall inte vi skattebetalare behöva hoppa in i bräschen.

Grundproblemet ligger med andra ord enligt min mening inte egentligen i utbetalningen av bonusar: denna är en oundviklig följd av de avtal som skrivits. Grundproblemet ligger enligt min mening inte heller nödvändigtvis i att alltför många chefer har den dåliga smaken att ta emot moraliskt tveksamma bonusar. Grundproblemet, som jag ser det, ligger i en företagskultur där chefer uppenbarligen anses utgöra halvgudaväsen som måste lockas med närmast oförställbara belopp för att verka sin trollkonst i ett visst företag.

Jag har all förståelse för att chefer jobbar hårt (mycket hårdare, faktiskt, än vi vanliga knegare) och skall få betalt för det. Jag anser också att ett stort ansvar måste vägas upp med en stor lön. Jag anser dock dels att den stora lönen måste hålla sig inom någon form av rimlighetsgräns, dels att ansvaret också måste krävas in när saker och ting gått snett, eller med andra ord att ersättningsnivåerna automatiskt måste fås att sjunka när det går dåligt för företaget.

Allt detta går utan problem att fixa till med rätt anställningsavtal. Det som inte verkar kunna fixas är inställningen hos de som förhandlar fram och undertecknar chefers anställningsavtal.

Read Full Post »

Nämndemännens plats i domstol

I september friades en man som hade erkänt att han bänt isär kvinnans ben för att kunna genomföra ett samlag från ett åtal för våldtäkt. Jag bloggade om domen här och var rätt så kritisk. Nu rapporterar Maria Abrahamsson på Svenska dagbladets ledarsida att hovrätten, dit målet överklagades, fällt mannen. Tack och lov, får jag kanske lov att säga.

I tingsrätten var det nämndemännen som mot yrkesdomarens votum friat mannen. I hovrätten, där yrkesjuristerna är i majoritet, fälldes alltså den tilltalade. Frågan är hur man skall ställa sig till det.

För Maria Abrahamsson är saken klar. Nämndemän är politiskt tillsatta och utgörs i alltför många fall av avdankade politiker utan någon större känsla vare sig för anständighet eller för juridiskt grannlaga gränsdragningar. Mårten Schultz går ännu längre och har vid ett flertal tillfällen argumenterat för att nämndemannainstitutet bör avskaffas.

Jag är benägen att hålla med om detta. Nämndemän är tänkta att tillföra ett folkligt perspektiv till den rättsliga processen. I många fall utgör nämligen juridiska bedömningar fina gränsdragningar mellan vad som samhällsmoraliskt är tillåtet och vad som inte är det. Tanken med nämndemännen – som är den svenska motsvarigheten till jurysystemet – är att dessa gränsdragningar (som påverkar oss alla) inte skall överlåtas enbart åt jurister som präglas av sin speciella syn på verkligheten, utan också göras av ”folket”, alltså av människor som har en mera ”normal” (vad det nu skall vara) förankring i vardagen.

Problemet är att detta inte tycks fungera som tänkt. Nämndemän är politiker, inte ”folket”: det utses av politiker, och man måste därför ha gjort något parti en tjänst för att över huvud taget komma ifråga som nämndeman. I somliga fall kan man få intryck av att det inte heller är precis någon rusning efter denna form av uppdrag, utan att partierna helt enkelt utser någon ointresserad stackare som alltså tvingas sitta med i förhandlingar som hon tycker är till leda tråkiga (och det kan processer för den oinvigde absolut vara). Jag har hört och läst om nämndemän som sovit, som skrivit på motioner till kommunfullmäktige istället för att lyssna på parternas framställningar, som myndigt uttalat sig i skuldfrågan innan de sett alla fakta i målet… Det kollektiva syndaregistret är långt.

Det finns alltså enligt min mening två möjligheter. Antingen reformerar vi nämndemannasystemet. Något som skulle kunna tänkas (men det här kokar jag ihop i skrivandets stund) är att låta intresserade personer från allmänheten söka till domstolsverket som sedan genom intervjuer sållar fram de mest lämpade kandidaterna. Då skulle vi förbigå den politiska belönings- eller bestraffningsprocessen och kanske få människor som bisittare i domstolen som verkligen är intresserade av hur juridiken fungerar i vårt samhälle, och som kanske också skulle vara kapabla att hålla sig till de juridiska spelregler som gäller för lekmannadomare. Andra möjligheter till reform kan säkerligen tänkas.

Eller så avskaffar vi helt sonika nämndemannainstitutet. Verkligheten har nämligen förändrats. På 1800-talet var domstolsförhandlingar inte i samma mån bevakade genom journalister och bloggare, och det fanns därför en risk för rätt stort hemlighetsmakeri och dolda fördomar i domstolarna. Denna risk har minskat betydligt. Däremot har nämndemännen gång på gång visat att de långt ifrån alltid är sin uppgift mäktiga.

Jag tror dock inte att vi kan fortsätta som vi har det. Nämndemännen har måhända sin plats i domstol, men då skall det vara folk som tar sin uppgift på allvar och som har förmågan att tillämpa gällande rätt enligt sin ordalydelse. En bedömning kan alltid utfalla på ett eller annat sätt, men utrymmet för bedömningar inom juridiken är inskränkt genom lagtextens ordalydelse. Alltför många nämndemän har visat att de har svårigheter att avgöra vad som är legitimt tyckande och vad som är våld på lagtexten.

Nämndemannainstitutet bör reformeras från grunden eller avskaffas.

Read Full Post »

Konkurs – en indikator för olämplighet?

Svenska dagbladet skriver idag om att regeringen vill utreda på vilket sätt man kan på förhand utreda vem som får kontroll över en vapenaffär. Anledningen till detta är att en man men bakgrund i Brödraskapet MC (som det påstås) nyligen förvärvat en vapenaffär i Stockholm. Skjutningarna på öppen gata i Göteborg på sistone, gängkriget i Köpenhamn och annat våld som involverar skjutvapen torde väl bidra med sitt till beslutet.

Inte mig emot. Jag kan minnas hur jag under mina tidiga år i Sverige blev skrämd av den emellanåt rätt så vårdslösa hanteringen av vapen som svenska jägare gör sig skyldiga till: jag fick höra om älgstudsare som förvarades under sängen och hagelbössor som stod i städskåpet, och det föreföll mig inte röra sig om undantag hos några rötägg. Lägger man därtill hemvärnspersonalens vapeninnehav, är det ett stort gäng vapen som far runt i Sverige, och som borde samlas in. Visst, och en förhandsprövning av vem som äger en vapenbutik tycker jag också är bra.

Det som får mig att reagera är uppräkningen i artikeln av den nya vapenbutiksinnehavarens syndaregister, där bland annat konkurser nämns. Konkurs är inte bara enligt artikeln, utan i flera fall också enligt svensk lagstiftning en indikator för olämplighet att bedriva vissa former av näring. Ett axplock kan vara följande. Enligt 3 kap. 2 § 1 st. 3 p. järnvägslagen skall den som beviljas tillstånd att bedriva järnvägstrafik ha gott anseende; enligt den tillhörande propositionen (prop. 2003/2004:123 s. 178) betyder detta bland annat att den som söker tillstånd inte får ha varit föremål för konkursförfarande. Även enligt 2 kap. 5 § 1 st. yrkestrafiklagen gäller ett krav på gott anseende, vilket begrepp har samma innehåll som motsvarande begrepp i järnvägslagen. Med andra ord får man inte bedriva järnvägs- eller yrkestrafik om man varit inblandad i en konkurs. Samma sak skall alltså nu gälla också vapenbutiksinnehavare.

Varför? Jag har full förståelse för att det finns vissa känsliga näringar där det är viktigt att utövarna är hederligt folk, men utgör inblandning i en konkurs ett tecken på ohederlighet? Är inte detta en väldigt förlegad syn på saken?

En entreprenör som startar en ny verksamhet riskerar att gå i konkurs. Det ligger i sakens natur. En ny affärsidé måste testas innan man vet huruvida den är bärkraftig, och skulle det visa sig att den förment så goda idén inte går hem, finns ingen annan möjlighet än att låta verksamheten gå i konkurs. En konkurs utgör med denna syn helt enkelt ett naturligt och närmast oundvikligt element av en kapitalistisk marknadsekonomi, och det ligger inget a priori hedersbesudlande i att ha gått i konkurs någon gång.

Annat är det förstås om det rör sig om brottsliga konkurser, när gäldenären gjort sig skyldig till bokföringsbrott, mannamån mot borgenärer och annat otyg. Brott räknas dock upp särskilt i förarbetena: det är alltså inte endast brottsliga konkurser, utan konkurser över huvud taget som diskvalificerar för utövande av järnvägs- och yrkestrafik och som enligt Svenska dagbladets sätt att se saken i artikeln solkar den nya butiksinnehavarens anseende. Detta är rätt så inkonsekvent när vi samtidigt hela tiden prisar entreprenörer och betonar riskbenägenhetens betydelse för den svenska ekonomin. Det som sägs i lagstiftningen och implicit också i artikeln är att du gärna får vara entreprenör, men att du inte får misslyckas, för då stängs ett gäng tillståndspliktiga branscher för dig.

Jag undrar om vi inte här släpar med oss ett synsätt som har sina rötter i 1800-talet, då konkurs inte sällan ledde till vederbörandes självmord, då han (det rörde sig i all regel om män) inte kunde stå ut med skammen. Det förefaller numera vara sällsynt att konkursgäldenärer begår självmord, men skammens stämpel finns kvar i vår lagstiftning.

Det kanske är dags att städa upp här.

Read Full Post »