Regeringen aviserar att den vill införa en starkare åtskillnad mellan yrkesprogrammen på gymnasiet och högskoleförberedande program, skriver Svenska dagbladet. Jag har uppriktigt sagt svårt att ta ställning till förslaget, men jag kan åtminstone inte fullt ut dela oppositionens kritik.
Oppositionens kritik förefaller gå ut på två huvudsakliga linjer, nämligen dels att alla bör få samma chans till samma utbildning (vilket då den föreslagna reformen anses inte ge), dels att införande av ett begränsat antal godkända program och behovsprövning avseende andra program hindrar skolan från att utveckla en flora av olika inriktningar som kreativt konkurrerar med varandra. Den första invändingen är lättare att avvisa än den andra.
Alla har rätt till en möjlighet till samma utbildning, det är helt rätt. Däremot är det inte nödvändigtvis så att alla har rätt eller skyldighet att genomgå exakt samma utbildning. Den som väljer ett yrkesinriktat program måste få klara besked om att hon inte kommer att enbart på grundval av detta program kunna studera vid högskolan: förutsatt att denna information är tydlig, har jag inga synpunkter på att någon väljer att inte gå den utstakade vägen mot högskolan. Ett problem kan här tänkas ligga i att det rör sig om 16-åringar som måste träffa detta val, och att 16-åringar faktiskt inte är helt mogna att överblicka konsekvenserna av sina beslut. Jag accepterar denna invändning, men jag tycker nog att så länge möjligheten finns att läsa in de kurser man behöver för att få läsa på högskolan på Komvux, invändningen inte är särskilt stark. Den 16-åring som senare märker att hon valt fel, bör ha möjlighet att rätta till felet: valet av gymnasium får inte slutligen avgöra hela ens framtid. Så länge detta garanteras, ser jag ingen anledning att ha en skola där ”one size fits all”.
Från mitt perspektiv som högskolelärare kan jag tycka att det ligger något värdefullt i att jag alltså i framtiden skall kunna utgå ifrån att de som läser mina kurser faktiskt medvetet har satsat på att komma dit, inte bara glidit med. Juridik som högstatusutbildning attraherar alltför många som helt enkelt inte vet vad annars de skall göra, och det mår varken utbildningen eller de studenter det gäller bra av. Andra utbildningar har säkerligen samma eller motsvarande problem. En ribba som en presumtiv student måste hoppa över för att komma till oss på högskolan skulle kanske kunna lösa det problemet, och rent egoistiskt tycker jag alltså att förslaget verkar kunna vara bra.
Jag tror också att det är feltänkt att tvinga elever som är intresserade av mera praktiskt inriktade ämnen att läsa lika många teoretiska ämnen som de elever som är intresserade av högskolestudier. Visst, vårt samhälle kräver alltmer teori av oss alla, men varför skall någon som mest drömmer om att bli frisör eller bilmekaniker behöva genomlida långa undervisningspass i avancerad engelska, när det gott räcker med en grundnivå i engelska? Här kan man väl anmärka att det är samma partier som i början av 1990-talet gav oss den högskoleinriktade gymnasieskola som alltså nu verkar ha tänkt om, men det är väl i och för sig inget argument mot reformen. Vår nuvarande skola försöker att stöpa samtliga elever i högskoleformen, och det anser jag vara orättvist både mot de som inte är intresserade av högskolan och de som hålls tillbaka av klasskamrater som är hjärtligt ointresserade av högskolestudier.
Jag är heller inte med på talet om att detta skulle vara någon elitsatsning: det är det bara om man på sin egen värdeskala anser högskoleutbildade personer vara på något sätt bättre än icke-högskoleutbildade personer (och min egen erfarenhet är att akademiska studier inte innebär att personen ifråga utgör någon som helst elit). Även om det vore en elitsatsning, kvarstår frågan varför det är legitimt med elitsatsningar inom musik, idrott och dans, men inte inom teoretiska studier. Vi som inte vet hur man spelar trumpet, hur man bäst sparkar en boll och som mest ser ut som dansande björnar när vi rör oss till musik har väl samma rätt att få våra djupa intressen tillgodosedda som andra?
Vad gäller innovationerna i skolan, är denna kritik svårare att avfärda. Jag iakttar dock med viss förskräckelse att medieutbildningar, musikutbildningar och andra utbildningar som varken riktar sig till teoretiskt särskilt intresserade elever eller är särskilt efterfrågade på arbetsmarknaden åtnjuter en uppenbarligen stor popularitet. Detta kan nu ha olika skäl. Det kan tänkas att dessa utbildningar förespeglar eleverna att de får i framtiden syssla med ett yrke som ger hög exponering bland allmänheten och därför glamour och status, eller så kan det tänkas att dessa utbildningar (i synnerhet för sådana elever som har talang för utbildningens fokusämne) anses vara ”lättare” och ge en genväg till högskolan. Det första skälet för att välja en sådan inriktning är egentligen legitimt, och ger man dessa utbildningar en status motsvarande yrkesförberedande utbildningar (så att de alltså inte är högskolebehörighetsgivande), ser jag inte det principiella problemet. Skolministern tycks här jobba med två olika principiella standarder vad avser yrkesförberedande utbildningar och mera fantasifulla inriktningar.
Det innebär att jag i princip kan hålla med oppositionens kritik härvidlag, men att jag måste ge regeringen rätt i så måtto att en sådan utbildning åtminstone bör genomgå en prövning av huruvida den skall vara högskoleförberedande eller motsvarande en yrkesutbildning. Jag tror att en sådan mera begränsad reform skulle räcka för att uppnå det syfte som skolministern anför, samtidigt som det tar hänsyn till den av oppositionen framförda invändningen.
Mina egna största tvivel rör dock frågan hur täta skotten mellan olika utbildningskategorier i slutändan blir. Jag har som sagt inga problem med att man även som elev får träffa sina val och leva med dem, men på utbildningsområdet är det socialpolitiskt farligt att skikta människor i utbildningskategorier som de sedan inte kan lämna. Det innebär att det måste garanteras att var och en som är så hågad kan läsa in högskolekompetens närhelst personen i fråga känner sig redo för det. Det får inte bli så att vi skapar en utbildningsmässig underklass som på grund av ett val vid 16 års ålder är fast i vissa yrkeskategorier. Jag kan inte överblicka i vilken utsträckning som regeringens förslag tar hänsyn till denna invändning, och jag tar därför inte slutlig ställning till förslaget.
Högskolan är ingen plats där alla ryms, och alla skall inte behöva förbereda sig för högskolestudier. Däremot måste alla som vill och har förmågan kunna ha ett stående erbjudande om att kunna förvärva den kompetens som krävs för att komma in på högskolan. Regeringens förslag känns i detta avseende vid första påseende något tveksamt, även om jag kan hålla med om dess huvudsakliga inriktning.