Höjda krav för högskolestudier

Regeringen aviserar att den vill införa en starkare åtskillnad mellan yrkesprogrammen på gymnasiet och högskoleförberedande program, skriver Svenska dagbladet. Jag har uppriktigt sagt svårt att ta ställning till förslaget, men jag kan åtminstone inte fullt ut dela oppositionens kritik.

Oppositionens kritik förefaller gå ut på två huvudsakliga linjer, nämligen dels att alla bör få samma chans till samma utbildning (vilket då den föreslagna reformen anses inte ge), dels att införande av ett begränsat antal godkända program och behovsprövning avseende andra program hindrar skolan från att utveckla en flora av olika inriktningar som kreativt konkurrerar med varandra. Den första invändingen är lättare att avvisa än den andra.

Alla har rätt till en möjlighet till samma utbildning, det är helt rätt. Däremot är det inte nödvändigtvis så att alla har rätt eller skyldighet att genomgå exakt samma utbildning. Den som väljer ett yrkesinriktat program måste få klara besked om att hon inte kommer att enbart på grundval av detta program kunna studera vid högskolan: förutsatt att denna information är tydlig, har jag inga synpunkter på att någon väljer att inte gå den utstakade vägen mot högskolan. Ett problem kan här tänkas ligga i att det rör sig om 16-åringar som måste träffa detta val, och att 16-åringar faktiskt inte är helt mogna att överblicka konsekvenserna av sina beslut. Jag accepterar denna invändning, men jag tycker nog att så länge möjligheten finns att läsa in de kurser man behöver för att få läsa på högskolan på Komvux, invändningen inte är särskilt stark. Den 16-åring som senare märker att hon valt fel, bör ha möjlighet att rätta till felet: valet av gymnasium får inte slutligen avgöra hela ens framtid. Så länge detta garanteras, ser jag ingen anledning att ha en skola där ”one size fits all”.

Från mitt perspektiv som högskolelärare kan jag tycka att det ligger något värdefullt i att jag alltså i framtiden skall kunna utgå ifrån att de som läser mina kurser faktiskt medvetet har satsat på att komma dit, inte bara glidit med. Juridik som högstatusutbildning attraherar alltför många som helt enkelt inte vet vad annars de skall göra, och det mår varken utbildningen eller de studenter det gäller bra av. Andra utbildningar har säkerligen samma eller motsvarande problem. En ribba som en presumtiv student måste hoppa över för att komma till oss på högskolan skulle kanske kunna lösa det problemet, och rent egoistiskt tycker jag alltså att förslaget verkar kunna vara bra.

Jag tror också att det är feltänkt att tvinga elever som är intresserade av mera praktiskt inriktade ämnen att läsa lika många teoretiska ämnen som de elever som är intresserade av högskolestudier. Visst, vårt samhälle kräver alltmer teori av oss alla, men varför skall någon som mest drömmer om att bli frisör eller bilmekaniker behöva genomlida långa undervisningspass i avancerad engelska, när det gott räcker med en grundnivå i engelska? Här kan man väl anmärka att det är samma partier som i början av 1990-talet gav oss den högskoleinriktade gymnasieskola som alltså nu verkar ha tänkt om, men det är väl i och för sig inget argument mot reformen. Vår nuvarande skola försöker att stöpa samtliga elever i högskoleformen, och det anser jag vara orättvist både mot de som inte är intresserade av högskolan och de som hålls tillbaka av klasskamrater som är hjärtligt ointresserade av högskolestudier.

Jag är heller inte med på talet om att detta skulle vara någon elitsatsning: det är det bara om man på sin egen värdeskala anser högskoleutbildade personer vara på något sätt bättre än icke-högskoleutbildade personer (och min egen erfarenhet är att akademiska studier inte innebär att personen ifråga utgör någon som helst elit). Även om det vore en elitsatsning, kvarstår frågan varför det är legitimt med elitsatsningar inom musik, idrott och dans, men inte inom teoretiska studier. Vi som inte vet hur man spelar trumpet, hur man bäst sparkar en boll och som mest ser ut som dansande björnar när vi rör oss till musik har väl samma rätt att få våra djupa intressen tillgodosedda som andra?

Vad gäller innovationerna i skolan, är denna kritik svårare att avfärda. Jag iakttar dock med viss förskräckelse att medieutbildningar, musikutbildningar och andra utbildningar som varken riktar sig till teoretiskt särskilt intresserade elever eller är särskilt efterfrågade på arbetsmarknaden åtnjuter en uppenbarligen stor popularitet. Detta kan nu ha olika skäl. Det kan tänkas att dessa utbildningar förespeglar eleverna att de får i framtiden syssla med ett yrke som ger hög exponering bland allmänheten och därför glamour och status, eller så kan det tänkas att dessa utbildningar (i synnerhet för sådana elever som har talang för utbildningens fokusämne) anses vara ”lättare” och ge en genväg till högskolan. Det första skälet för att välja en sådan inriktning är egentligen legitimt, och ger man dessa utbildningar en status motsvarande yrkesförberedande utbildningar (så att de alltså inte är högskolebehörighetsgivande), ser jag inte det principiella problemet. Skolministern tycks här jobba med två olika principiella standarder vad avser yrkesförberedande utbildningar och mera fantasifulla inriktningar.

Det innebär att jag i princip kan hålla med oppositionens kritik härvidlag, men att jag måste ge regeringen rätt i så måtto att en sådan utbildning åtminstone bör genomgå en prövning av huruvida den skall vara högskoleförberedande eller motsvarande en yrkesutbildning. Jag tror att en sådan mera begränsad reform skulle räcka för att uppnå det syfte som skolministern anför, samtidigt som det tar hänsyn till den av oppositionen framförda invändningen.

Mina egna största tvivel rör dock frågan hur täta skotten mellan olika utbildningskategorier i slutändan blir. Jag har som sagt inga problem med att man även som elev får träffa sina val och leva med dem, men på utbildningsområdet är det socialpolitiskt farligt att skikta människor i utbildningskategorier som de sedan inte kan lämna. Det innebär att det måste garanteras att var och en som är så hågad kan läsa in högskolekompetens närhelst personen i fråga känner sig redo för det. Det får inte bli så att vi skapar en utbildningsmässig underklass som på grund av ett val vid 16 års ålder är fast i vissa yrkeskategorier. Jag kan inte överblicka i vilken utsträckning som regeringens förslag tar hänsyn till denna invändning, och jag tar därför inte slutlig ställning till förslaget.

Högskolan är ingen plats där alla ryms, och alla skall inte behöva förbereda sig för högskolestudier. Däremot måste alla som vill och har förmågan kunna ha ett stående erbjudande om att kunna förvärva den kompetens som krävs för att komma in på högskolan. Regeringens förslag känns i detta avseende vid första påseende något tveksamt, även om jag kan hålla med om dess huvudsakliga inriktning.

Annonser

Read Full Post »

Märkligt tudelad argumentation

Konstfack försvarar sig på Dagens Nyheters kultursidor idag mot sina kritiker. Frågan gäller två examensarbeten vid skolan som kunde misstänkas innebära lagbrott, och avseende vilka skolan därför inhämtade ett juridiskt yttrande innan det fattades beslut om huruvida verken kunde visas på vårutställningen eller inte. I det ena fallet – då studenten hade skrivit på svenska flaggor – fattades beslut om att verket skulle visas, medan det andra verket – som ansågs göra intrång i annans upphovsrätt – stoppades.

Jag har tidigare kommenterat ärendet och ansett att skolan sitter i en omöjlig rävsax vad gäller arbeten som gör intrång i annans upphovsrätt. Jag vidhåller denna bedömning: som rektorn och ordföranden för Konstfack skriver i artikeln, har också distributören av upphovsrättsligt skyddat material ett juridiskt ansvar, och det kan väl knappast krävas av Konstfack att skolan skall blint kasta sig in i en situation där den kan dra på sig eventuellt stora skadeståndskrav. Det blotta faktum att en jurist granskade de relevanta verken innebär inte heller någon censur, utan det är i så fall rimligtvis beslutet att stoppa ett av verken. I den delen har artikelförfattarna helt rätt.

Jag blir dock tveksam huruvida författarna egentligen törs stå vid sin egen argumentation när de i avslutningen försvarar sitt beslut med omtanke om studenten. Jag kan förstå argumentationen såtillvida att studenten måste upplysas om att skolans jurist ansett verket göra intrång i upphovsrätten så att studenten själv kan fatta ett informerat beslut om huruvida verket skall visas offentligt. Det tycker jag absolut ligger i skolans utbildningsuppdrag.

Däremot är det väl knappast skolans uppgift att av omsorg om sina studenter fatta beslutet åt dem. Skolan skall utbilda studenterna, inte vara deras förmyndare. Skolan har enligt min mening varken någon moralisk eller juridisk skyldighet att skydda studenterna från mindra väl övervägda beslut. Konstfacks studenter är vuxna människor som måste antas kunna fatta sina egna beslut och stå för konsekvenserna av dessa beslut. Avslutningen av artikeln osar en kvävande paternalism.

Skolans beslut att inte låta det omstridda verket visas på vårutställningen måste anses ha träffats i skolans eget välförstådda intresse. Försöket att förvränga detta beslut till att vara ett beslut träffat av omsorg om någon stackars student som inte kan fäkta för sig själv är skenheligt och förtar styrkan i författarnas tidigare argumentation. Det är synd att inte författarna själva sett den svagheten.

Konstfack satt – och fortsätter att sitta – i en ytterst obekväm sits när godkända examensarbeten gör intrång i upphovsrätten. Skolan kan egentligen bara göra fel, eftersom den antingen gör sig skyldig till upphovsrättsintrång på egna meriter eller idkar censur. Det går inte att komma runt denna problematik genom att hänvisa till en välmenad men missriktad omtanke om studenterna.

Det som måste till är en förändring av skolans rättsliga situation, vilket också innebär att vi har ytterligare en anledning att fundera på om våra nutida avvägningar avseende upphovsrättens omfång och styrka är hållbara.

Det är där skon klämmer, ingen annanstans.

Read Full Post »

Bra kritik, men inte heller helt övertygande

Jag har tidigare kritiskt skrivit om Folkpartiets förslag om att ställa barn under femton inför rätta. Idag får jag på Dagens Nyheters debattsida sällskap av folkpartisten Ingrid Ronne-Björkqvist, som inte heller anser att Johan Pehrson och den arbetsgrupp som han leder är ute på rätt bana. Gott så, då finns det hopp om att Folkpartiet inte antar arbetsgruppens förslag. Ronne-Björkqvists analys och hennes exempel från hennes egen erfarenhet kompletterar min tidigare analys och gör enligt min mening kritiken mot arbetsgruppens förslag ännu starkare. I stort sett håller jag med henne i det hon skriver.

Jag blir dock fundersam när jag läser följande tre lösryckta meningar i artikeln. De första två lyder:

Johan Pehrsons tilltro till polisens, socialvårdens och domstolarnas effekt är orubblig, misstron mot föräldrar med allvarliga problembarn massiv. Han förespråkar ”att föräldrarnas makt minskar och att statens möjligheter till tvångsåtgärder ökar”, eftersom ”brottslighet hos barn måste betraktas som ett rop på hjälp från samhället”.

Den tredje är avslutningsmeningen och lyder så här:

Framför allt är det ett hot mot alla utsatta barn som behöver en kärleksfull, professionell och forskningsförankrad vägledning.

Det må hända att jag läser artikeln som fan läser bibeln, men jag undrar om Ronne-Björkqvist inte implicit påstår att det är föräldrarnas sak att avhålla barn från brottslighet, och att staten i möjligaste mån skall hålla sig utanför. Medan jag kan hålla med om det första, är jag mera tveksam avseende det senare.

Inget barn har valt sina föräldrar, och ingen förälder vet vad det innebär att ha barn innan barnet finns utanför moderns kropp. Det innebär att det finns föräldrar som upptäcker att de inte mäktar med sina barn, som inte kan sätta gränser och som inte kan uppfostra sina barn till ansvarskännande individer. I slutändan går detta ut över barnet, och det kan absolut finnas anledning att i större omfattning än nu ingripa mot föräldrarna.

Nu menar jag inte att statliga eller kommunala tjänstemän i alla lägen vet bättre vad som är bra för barn (eller för den delen vuxna) än föräldrarna (eller den vuxne själv) gör. Däremot menar jag att ett ingripande mot föräldrarna dels kan få föräldrarna att tänka till, att ta ett ansvar som de kanske annars skulle vara för bekväma eller för osäkra för att ta, dels kan ge barnet en andra chans. Det kan hända att denna andra chans inte visar sig vara så där himla mycket bättre än den första (berättelserna från människor som varit fosterhemsplacerade indikerar att den andra chansen alltför sällan verkligen är en andra chans), men detta kan knappast vara en ursäkt för att inte försöka ge en sådan chans.

Jag inser inte heller riktigt varför föräldraskapet omhuldas med en sådan rosaskimrande romantik. Som sagt, ingen vet vad det innebär att ha barn innan man sitter där med barn och inte kan vrida klockan tillbaka. Alla riskerar vi att vara olämpliga föräldrar. Det är obekvämt att behöva vara förebild, det är tråkigt att inte kunna få sitta till sent på natten med kompisarna över några öl för att barnet behöver en fungerande vuxen tidigt nästa morgon, det är besvärligt att hela tiden behöva tänka på att barnet gör som vi gör, inte som vi säger. Alla är inte kapabla att sätta barnet över sina fritidsintressen och sin egen bekvämlighet. Det innebär att det finns olämpliga föräldrar, vilket i sin tur innebär att det finns anledning att ingripa mot föräldrarna.

Jag håller alltså i princip helt med Ronne-Björkqvist om att arbetsgruppens inriktning på repressiva åtgärder mot barnet är feltänkt. Däremot anser jag inte att det är feltänkt att även från det allmännas sida sätta gränser för vad barn får göra (exempelvis vistas utomhus utan vuxens sällskap efter ett visst klockslag) eller att ingripa mot föräldrar som inte kan eller vill fullgöra sin skyldighet att utöva tillsyn över barnen. Här finns anledning att tro att de ingrepp vi idag kan göra kanske inte räcker, antingen eftersom kommunerna (som Ronne-Björkqvist skriver) inte fullgör sina skyldigheter vad gäller socialnämndernas aktiviteter eller för att vi också behöver äkta sanktioner mot de föräldrar som inte är åtkomliga för förmanande ord.

Det ser ut för mig som om Ronne-Björkqvist sätter en utspädd version av icke-inblandningens princip mot det en ganska tydlig version av det repressiva ingreppets princip. Jag tycker att denna dikotomi inte rimligen kan uttömma våra möjligheter: visst måste det vara möjligt att repressivt ingripa mot vuxna som inte tar sitt ansvar mot barnen, samtidigt som vi riktar våra hjälpande insatser mot de som faktiskt skall skyddas här, nämligen barnen.

Jag välkomnar Ronne-Björkqvists debattartikel, men jag blir inte helt övertygad av hennes argumentation.

Read Full Post »

Fullträff i getingboet

Jag är ingen stor vän av superlativer (även om jag själv använder alltför många av dem i olämpliga sammanhang), men den här gången kan man väl tala om en riktig bomb rakt in i getingboet: getingarna är ilskna och börjar stickas på allvar. Domaren i Pirate Bay-rättgången anklagas nämligen för att ha varit jävig, skriver bland annat Dagens Nyheter. Anledningen till detta är att han är medlem i olika föreningar som har som syfte att organisera sådana personer som är intresserade av rättsliga frågor rörande immateriella rättigheter, däribland upphovsrätten.

Naturligtvis har detta slagit in som en bomb. Pirate Bay-rättegången är en av de mest politiserade rättegångarna på länge (se där, ytterligare ett superlativ) och skulle domaren ha varit jävig, är detta förstås en fadäs som förlänger en redan mycket infekterad debatt. Två positioner kan identifieras. Å ena sidan har vi de som anser att domaren mycket väl kan ha varit jävig på grund av sitt medlemsskap i de olika föreningarna (här finns bland annat en del processrättslig expertis, framför allt universitetslektor Erik Bylander, som uttalat sig gentemot TT), å andra sidan de som anser att det väl inte kan vara jävsgrundande att vara medlem i föreningar vars syfte är att diskutera ett visst ämnesområde (framför allt Mårten Schultz, som skrivit i stort sett likalydande på sin blogg och på Newmill, men även så klart advokaterna för målsägandena i Pirate Bay-rättegången). En i viss mån förmedlande position intas av Svenska dagbladets Maria Abrahamsson som undrar varför i hela friden inte domaren berättat om sitt medlemskap redan i processens början: då hade uppståndelsen idag kunnat undvikas.

Det här är inte enkelt, och vi får hoppas att hovrätten, när den nu prövar jävsinvändningen som led i sin prövning av domen i tingrätten, gör ett ordentligt jobb av det hela och kommer fram till ett resultat som både är hållbart och (förhoppningsvis) förståeligt. Det finns dock redan i dagens läge anledning till några kommentarer av mera allmän natur.

För det första förefaller det finnas en klar skillnad mellan domarens medlemskap i de föreningar det gäller och den tidigare nämndemannens medlemskap i Föreningen svenska tonsättare. Det upplevs som delikat att domaren rått nämndemannen att avgå (vilket nämndemannen hederligt nog också gjorde), samtidigt som domaren själv satt kvar. Som Mårten och företrädarna för målägandena i Pirate Bay-rättegången mycket riktigt påpekar, är det dock en skillnad mellan en organisation som företräder rättighetsinnehavare (Föreningen svenska tonsättare) och en förening vars syfte är att skapa ett forum för debatt runt vissa rättsliga frågor (Svenska föreningen för upphovsrätt). I nämndemannens fall är det långt mera klart att han hade kunnat angripas för att vara jävig än det är i domarens fall.

Det går också för långt att som vänsterpartisten Lena Olsson påstå att medlemskap i en förening som diskuterar vissa rättsliga frågor i sig gör en domare jävig. Dels är det skillnad mellan olika typer av föreningar: som sagt är det en sak att vara med i en förening som organiserar rättighetsinnehavare och en annan att vara med i föreningar som diskuterar vissa saker eller att vara skiljeman i en förening som allokerar domännamn. Dels är frågan vilken typ av domare vi vill ha.

Om nämligen varje medlemskap i en organisation som berör vissa frågor skulle utgöra jäv, skulle detta leda till att alla de domare som verkligen är intresserade av och därför förhoppningsvis kunniga avseende ett visst område skulle riskera att anses vara jäviga. Vi skulle alltså skära av de mest lämpade domare från de mål där de har mest kunskap. Vi skulle med andra ord kräva att en domare helst skall ha så lite aning som möjligt avseende den fråga om vilken hon skall döma. Det rimmar åtminstone illa med andra anklagelser om att domare inte förstår den verklighet över vilken de har makt. Vi får bestämma oss hur vi vill ha det.

Det är också så att Juristsverige är för litet för att domaren aldrig i något sammanhang utanför domstolen skall ha haft samröre med andra jurister som kanske dagen därpå inför domaren uppträder som ombud för en viss part. Staten och olika intresseorganisationer använder sig av erfarna jurister som utredare, som skiljemän och som konsulter. Detta är i varierande grad bra: som jag tidigare vid ett antal tillfällen skrivit, anser jag att en domares extraknäck måste begränsas (domare skall exempelvis inte uppträda som skiljemän, tycker jag), men att helt isolera domarkåren från ombuden är närmast omöjligt.

Vi jurister känner varandra ifrån utbildningen, har kanske jobbat tillsammans på något företag eller någon myndighet någon gång under karriären, har recenserat varandras böcker eller andra skrifter och har mötts – just det – i olika specialiserade organisationer. Detta är inte nödvändigtvis bra, det är inte det jag påstår, men det är så Juristsverige ser ut, och jag har svårt att se hur man skall kunna tolka jävsreglerna så extensivt som nu sker från vissa håll och samtidigt kunna upprätthålla krav på kompetens hos domstolarna.

Inget av detta skall tolkas som att jag påstår att domaren inte varit jävig. Inget av det jag säger skall heller tolkas så att jag skulle säga att dagens situation med nära samröre mellan domarkåren, regeringen, advokatsamfundet, myndigheterna och den akademiska världen är den bästa av alla världar. Jag försöker att säga något annat.

Det jag försöker säga är att medlemskap i en förening som utgör ett forum för diskussioner om ett visst rättsligt område enligt min mening inte i sig utgör någon jävsgrund. Det jag försöker säga är att Sverige är ett befolkningsmässigt litet land där det kanske inte är praktiskt möjligt att bygga upp de slussar mellan olika företrädare för juridiska intressen som principiellt sett skulle vara önskvärda. Om vi vill förtydliga jävsreglerna så att de fångar fler domare än de (kanske – vi får invänta hovrättens dom) gör idag, måste vi vara mycket säkra på att vi inte därigenom skapar domare som sitter i ett elfenbenstorn utan kontakt med det omgivande samhället.

Men kanske är hela upphovsrättsfrågan numera så infekterad att vi inte längre förmår tänka klart.

*****

Uppdatering: Domaren i målet sitter i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR). Föreningen har kommit med detta remissyttrande (tack, Harald, för påpekandet). Yttrandet är i och för sig från 2003, men det finns inte anledning att anta att föreningen sedan dess skulle ha ändrat uppfattning. Lydelsen av yttrandet samt analysen av det rättsliga problemet i det och det klara ställningstagandet för straffrättsliga sanktioner i immaterialrättsliga sammanhang som framgår innebär nog att jag också måste sälla mig till de som anser att domaren i Pirate Bay-målet med stor sannolikhet måste anses vara jävig i målet.

Jag vill samtidigt vidhålla att vi här har att göra med en fråga som faktiskt är mycket bredare än bara Pirate Bay-rättegången, eftersom i den offentliga debatten ingen skillnad har gjorts mellan de olika föreningarna i vilka domaren sitter. Här finns fortfarande anledning att fundera på hur vi egentligen vill ha det, innan vi ändrar jävsreglerna i rättegångsbalken.

Read Full Post »

Folkpartiet på fel bana

Folkpartiet presenterar idag på Dagens Nyheters debattsida ett förslag från en arbetsgrupp inom partiet på hur det allmänna skall hantera barns brottslighet. Jag förstår frågans vikt och aktualitet, men folkpartiet är enligt min mening i stora delar ute på fel bana.

Debattartikeln riktar fokus på barnen, vilket i och för sig och i princip inte är fel. Til syvende og sidst är det barnen som hamnar snett och barnen som behöver stöd från någon att hamna på rät köl igen. Så långt, så riktigt. Problemet med förslaget är dock att även dess straffrättsliga delar koncentreras på barnen, i synnerhet att barn skall kunna ställas inför rätta och få sin sak prövad. Det här är inte riktigt genomtänkt.

En domstol är ingen uppfostringsinstans. En domstol fastställer omfattningen av en persons rättsliga ansvar för sina beteenden. Det innebär att processer som går ut på att visa barn som begått brott att det allmänna tar dem på allvar onödigtvis tär på domstolsväsendets resurser: istället för att lagföra brottslingar som faktiskt har påföljder att vänta, missbrukas domstolsväsendet till att ta barn i örat vars föräldrar inte mäktar att uppfostra sina ungar.

Folkpartiet antyder att de brottsoffer som märker att gärningsmännen inte utsätts för påföljder själva riskerar att hamna på glid. Det må vara riktigt. Jag ifrågasätter dock starkt huruvida brottsoffren blir nöjdare av att en domstol fastställer att gärningsmannen begått ett brott för att sedan göra – ingenting. Om jag förstår Folkpartiet rätt, är tanken att efter domstolsprocessen den vanliga harangen med socialtjänsten skall ta vid, och det är ju just den processen som enligt Folkpartiets implicita analys brister. Varför då göra processen ännu mera tungrodd genom ett domstolsförfarande?

Domstolsprocessen är vidare sådan att man mycket väl kan tvivla på att barn förstår den: den allmänna debatten visar ju att till och med vuxna har svårt att begripa rättsväsendets organisation och förfaranden. Slutpunkten, domen, i en barnprocess skulle alltså baseras på en med stor sannolikhet fullkomligt ogenomtränglig process och dessutom inte leda till några konsekvenser. Det förefaller mig öka risken för att barn skrattar åt rättsväsendet.

Folkpartiet utvecklar däremot inte det spår som också ligger i dess artikel och som jag tror mycket mera på, nämligen föräldrarnas ansvar. Man kan mycket väl tänka sig ett straffrättsligt ansvar för föräldrar vars barn begår brott. Detta ansvar behöver inte stadgas på så sätt att exempelvis föräldrarna skulle anses ha begått det rån som deras barn förövat, utan man kan tänka sig ett allmänt stadgande om självständigt straff för försummad tillsyn till barnen. Det skulle leda till att även föräldrar som inte orkar bry sig om sina barn skulle få ett självständigt intresse av att se till att dessa inte begår brott. De fall där föräldrar stått maktlösa och trots hjälp inte förmått hålla sina barn ifrån den brottsliga banan skulle kunna täckas genom ett lämpligt utformat krav på att föräldrarna skall ha visat ointresse för sina barn göranden eller liknande. Då skulle man kunna bibehålla straffmyndighetsåldern och ändå reagera på barns brottslighet.

Eftersom en förutsättning för föräldrarnas ansvar skulle vara barnets brott, skulle också brottsoffret få se att det allmänna reagerar, och med denna lösning även få se att det blir konsekvenser av barns brottslighet. Till föräldrarnas brott skulle man sedan fortfarande kunna koppla de ingrepp i familjen som socialtjänsten redan idag får göra och som Folkpartiet avser att stärka.

Här finns för övrigt den andra luckan i Folkpartiets förslag. Partiet ursäktar sig närmast för att staten genom dess förslag skulle få större befogenheter att ingripa i enskilda familjeförhållanden. Jag håller med om att det bör finnas en mycket klar gräns för vilka ingripanden som staten får göra. När det dock gått så pass långt att barn blivit brottsliga, är frågan verkligen om familjen – föräldrarna – fortfarande har något berättigat anspråk att lösa sina familjeproblem själva. Problemet har i och med brottsligheten blivit ett samhälleligt problem, och jag har svårt att förstå det vurm för familjen som går så långt att även familjer som bevisligen inte lyckas hålla styr på sina barn skulle vara fredade från kontroll.

Därmed inte sagt att man genast skall ta barnen ifrån föräldrarna om barnen begått brott. Här kan man dels tänka sig en gradering utmed straffskalan: snatteri är något annat än rån, stöld något annat än narkotikahandel. Ju grövre brottet, desto större anledning finns för det allmänna att ingripa. Dels kan man tänka sig tvångsbehandlingar för både barnen och föräldrarna, utan att man för den skull tar vårdnaden ifrån föräldrarna. Med lite kreativitet kan man säkerligen komma på fler lösningar än att använda rättsväsendet till att ta barn i örat.

Det finns element i Folkpartiets förslag som jag tycker är bra. Jag inser inte varför barn skulle vara befriade från tvångsvisa drogtester: snarare tycker jag att det finns fler skäl att ingripa mot barn som använder narkotika än att ingripa mot vuxna, eftersom de senare till skillnad från de förra kan antas ha gjort ett självständigt val. Jag anser också att det måste vara möjligt att informera alla samhällsorgan som omger ett barn om barnets krockar med rättsväsendet. Jag kan till och med tänka mig ett generellt lagstadgat förbud mot att barn under en viss ålder skall få visas utomhus utan vuxens sällskap efter en viss tid: i den delen av Tyskland där jag är uppvuxen fanns ett sådant förbud, och i åtminstone två fall som jag känner till ledde det till att mina 13-åriga kamrater kl. 23 på kvällen levererades hemma av uniformerad polis. Jag ser inga principiella problem med det.

Jag anser alltså att Folkpartiets analys brister. Det är inte någon missriktad välvilja mot unga som försatt oss i dagens situation, utan en missriktad välvilja mot vårdnadshavare, alltså huvudsakligen föräldrar. Man kan inte införa lämplighetstester för folk innan de blir föräldrar, men man kan mycket väl ingripa till barnens skydd mot sådana föräldrar som inte kan eller inte vill fullgöra sin uppgift som uppfostrare.

Folkpartiet borde ha riktat sin vilja att hjälpa mot barnen, men sin vilja att ingripa mot föräldrarna.

*****

Uppdatering: Jag har för övrigt redan tidigare sågat kristdemokraten Peter Althin snarlika förslag i detta blogginlägg.

Read Full Post »

Åklagarens avgång

Åklagaren i barnläkarmålet, Elisabeth Brandt, avgår som förundersökningsledare i målet, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Nyheten kan förefalla lite märklig efter det att åklagarmyndighetens utvecklingscentrum bestämt att förundersökningen skall fortsätta och att Brandt inte kan anses vara jävig. Jag kan dock förstå henne.

Oavsett vilket beslut hon skulle ha fattat, skulle hon ha utsatts för personliga konsekvenser som hade färgat av sig på målet. Hade hon lagt ned förundersökningen utan att väcka åtal, hade hon fått stå ut med spott och spe: den hälft av bloggosfären som redan bestämt sig för att hon är en obildad läkarhatande häxa hade öst sitt förakt över henne. Hade hon tvärtom väckt åtal, hade samma gäng påstått att hon bundit upp sig så mycket till målet och låtit gå så mycket prestige i det, att det också hade varit svårt att med tillräcklig distans driva målet.

Brandts avgång betyder ingenting annat än att förundersökningsledaren avgår. Med hennes avgång är inte sagt att hon varit jävig: tvärtom har ju åtminstone hennes kolleger redan konstaterat att hon inte är det. Med hennes avgång har inget beslut träffats i förundersökningen: avgången kan inte utgöra underlag för spådomar om att förundersökningen kommer att läggas ned eller att åtal kommer att väckas. Det man kanske kan säga är att Elisabeth Brandt förståeligt nog inte pallade trycket. Det är värt all respekt att hon förmår fatta ett sådant starkt beslut som att avgå, och beslutet indikerar att hon visst inte hade någon prestige i målet.

Hur det går för barnläkaren får vi se när den nya förundersökningsledaren, Peter Claeson, fattar sitt beslut om huruvida åtal skall väckas.

Read Full Post »

Nationalistiska domstolar?

Hovrätten för Övre Norrland har avgjort målet Ö 611-08. Målet rörde bland annat en såkallad prorogationsklausul, alltså ett avtalsvillkor enligt vilket parterna i händelse av tvist skulle gå till en viss domstol. Denna domstol råkade i fallet vara domstolen i den tyska staden Giessen. Den svenska parten stämde dock sin tyska motpart i Gällivare, och tyskarna invände förstås att detta enligt avtalet inte fick ske. Frågan var alltså huruvida det svenska bolaget var bundet av prorogationsklausulen i avtalet.

För att svara på denna fråga bedömde hovrätten först huruvida de standardvillkor i vilka prorogationsklausulen fanns utgjorde avtalsinnehåll. Frågan besvarades nekande, med följande motivering:

Den av Service-Reisen åberopade prorogationsklausulen återfinns i en handling kallad ”Allgemeine Reisebedingungen”, eller på svenska Allmänna Resevillkor. Det mellan parterna träffade avtalet rör övernattningar med halvpension, och således inte något reseavtal. Alldeles oavsett om dessa ”Allmänna Resevillkor” skulle kunna utgöra en del av parternas avtal, vilket Strömma bestritt, måste det ställas betydligt större krav på tydlighet från Service-Reisens sida än att slentrianmässigt hänvisa till dessa villkor, utan att ens i samband med avtalsslut tillhandahålla motparten dem. Enligt hovrättens mening utgör således prorogationsklausulen inte en del av parternas avtal. Hovrätten anmärker att detta synsätt bygger på en tillämpning av svensk rätt och att det varken påståtts eller åberopats något som konkret visar att denna fråga skulle bedömas på annat sätt enligt t.ex. tysk rätt.

Nu har jag förstås bara sett domen och inte bevisningen, och jag har heller inte hört parternas talan. Jag undrar ändå om inte hovrätten fått den svenska rätten något om bakfoten.

Det är sedan 1980 klart att något översändande av avtalet inte behövs för att ett standardavtal skall kunna utgöra del av ett avtal: det räcker med en hänvisning till standardavtalet. I näringsidkarsammanhang – där alla parter ständigt använder sig av standardavtal och således är medvetna om dessa avtals existens – krävs inte heller att avtalet tillhandahålls oefterfrågat, utan det räcker med att avtalet lämnas över på förfrågan. Detsamma gäller i många fall i konsumentsammanhang. Detta är etablerad svensk rätt sedan senast NJA 1980 s. 46, det såkallade lastbilscentralfallet.

Med andra ord kan man dels ifrågasätta domstolens smått metafysiska resonemang om att ett avtal om sängplatser inte kan utgöra något reseavtal (definiera reseavtal, tack), dels är det klart att ”slentrianmässiga hänvisningar” till standardvillkor räcker: det är så det går till i näringslivet, och detta har godkänts av Högsta domstolen. Hovrättens argumentation är minst sagt märklig.

Förutsatt att inget konstigt skett i fallet som skulle förändra bedömningen, anser jag alltså att hovrätten gjort ett ganska grovt fel här. Nu vill jag inte misstänka ledamöterna i Hovrätten för Övre Norrland att vara klåpare, och jag måste alltså söka efter en annan förklaring.

En förklaring som tyvärr inte känns alltför avlägsen är att hovrätten helt enkelt ville skydda den svenska parten (som förefaller har behandlats ganska hårdhänt av sina tyska motparter) från att behöva stämma i Tyskland, med alla de kostnader och det besvär som detta innebär. När man verkligen vill åstadkomma något, lyckas man i regel med det, i synnerhet om man har makt (vilket hovrätten har): tar man till en ganska hårdragen tolkning av den svenska avtalsrätten, kan man lätt åstadkomma det resultat som man redan från början bestämt sig för.

När sådant händer, tar den juridiska metoden stryk av nationalistiska känslor. Man reagerar med magen och låter den rättvisa som ligger i en kylig och distanserad bedömning åka ut genom fönstret.

Det må nämligen måhända vara rättvist i någon bemärkelse att ett litet svenskt bolag inte skall behöva stämma sina affärsmässigt brutala motparter i ett främmande land. Det må vara rättvist i någon bemärkelse att vi kan skipa ”svensk” rättvisa. Det finns dock å andra sidan också en rättvisa i att den som skriver under på ett visst avtal utan att läsa det får ta konsekvenserna av sitt handlande. Det ligger också en viss rättvisa i att även den som spelar på rättsordningens eller affärsetikens marginal kan lita på att behandlas enligt de regler som gäller för alla. Om vi öppnar för en typ av rättvisa som innebär att domstolarna i förekommande fall tänjer på reglerna för att hjälpa någon som uppfattas som skyddsvärd, kan vi lika gärna avskaffa reglerna och utse visa personer till domare som sedan får avgöra tvister på det sätt som de uppfattar som ”rättvist”.

I svenska juristkretsar – och i viss mån i den berörda svenska allmänheten – klagas ofta på olika utländska domstolar, och på att man där som svensk inte kan få rätt, eftersom dessa domstolar skyddar sina egna medborgare. Med tanke på den ganska märkliga motivering som Hovrätten levererat i det här målet kan man undra om inte samma sak sker i Sverige. Vi är inte bättre än andra, på gott och ont.

Samtidigt ger domen anledning att fundera. Enligt min bestämda mening ligger den juridiska rättvisan i att utan avseende på person tillämpa reglerna enhetligt, i att begränsa domarnas rörelsefrihet så mycket som möjligt, så att det är regler, inte känslor, som styr den juridiska tillämpningen. Jag uppfattar mig som en minoritet som dessutom minskar ytterligare. Hovrätten för Övre Norrland verkar se saken på ett annat sätt.

Men är moralisk rättvisa verkligen det vi vill ha? Är det domarens moral, eller är det lagstiftningens och rättsordningens innehåll som skall avgöra mål?

Read Full Post »