På Svenska dagbladets Brännpunkt gör Clarence Craaford och Gunnar Strömmer något som svenska jurister alltför sällan gör: de analyserar klart och – såvitt jag kan förstå – begripligt på vilka punkter FRA-lagen kan tänkas krocka med den europeiska konventionen om de grundläggande fri- och rättigheterna. Craaford och Strömmer har mycket på fötterna, eftersom de tar utgångspunkt i två avgöranden från domstolen i Strassbourg avseende lagar om signalspaning, där Tysklands signalspaningslag godkändes och Storbritanniens underkändes.
Det här ger upphov till några korta funderingar. Jag tror att det på det stora hela taget är bra att Sverige under efterkrigstiden blivit av med sitt stora historiska beroendet av Tyskland och istället vänt blickarna västerut. När det gäller just frågor om personlig integritet och gränserna för statens rätt är dock det moderna Tyskland faktiskt på många sätt ett föregångarland: bränt barn skyr elden, brukar det heta. Tyskarna har lärt sig en ganska grundlig läxa under nazisttiden och tar numera den enskildes rätt på största allvar. FRA-lagens utformare bör se på vad Tyskland gör i de här frågorna, eftersom de tyska lösningarna på problem inom det här känsliga området normalt faktiskt är riktigt bra. Storbritannien har, liksom Sverige, ingen modern erfarenhet av en diktatur och tenderar därför till att vara lika blåögt som vi här uppe i krigsförskonade delen av Norden.
Den andra funderingen är att jag verkligen hoppas att regeringen nu äntligen slutar med sina idiotiska påståendena om att det är FRA-lagens kritiker som inte förstått. Det är fel på lagen, så enkelt är det. Att det sedan finns kritiker som inte förstår att även den nationella säkerheten utgör ett berättigat intresse och att Internet inte betyder anarki, är en annan femma. Kritiken har från första stund kommit från många olika håll, inte bara ”the lunatic fringe” av rättighetsivrarna, och regeringen borde ha tagit till sig kritiken sedan länge.
Kanske kan Craafords och Strömmers debattartikel – som har sina föregångare bland annat hos advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg – nu leda till att regeringen äntligen tar sitt förnuft till fånga. Bättre sent än aldrig.
Innebörden av ”den lyssnande partiledarstilen” innebar, som verkligheten får förstås, att vi alla kommer att avlyssnas av statsiministern.