Jag är emot religion: jag anser alla förklaringar av världen som förutsätter en högre makt vara vidskepliga, och även fast jag själv har svårt att verkligen fullt ut leva mitt lev enligt min insikt anser jag också att vi med allra största sannolikhet inte har någon fri vilja, utan är ett system av i princip förutsägbara atomer. Jag anser att kyrkan bör hållas utanför samhällslivet och att religiösa människors anspråk på att företräda någon sorts mera välgrundad moralitet är falskt. Jag är den siste som skulle uppmana någon att förklara sig vara religiös.
Icke desto mindre blir jag upprörd när jag i Svenska dagbladet får läsa att den norska utlänningsnämnden uppmanat en asylsökande afghan att åter konvertera från kristendomen till islam. Nämnden anser nämligen att personen i fråga konverterat från islam till kristendom endast för att komma under det dödsbud för konvertering som finns i sharia: med andra ord anser nämnden att den asylsökande skulle ha utsatt sig för livsfara för att kunna få asyl i Norge.
Jag kan och vill inte ta ställning till frågan huruvida konvertiter automatiskt bör få asyl, och än mindre huruvida just den ifrågavarande asylsökande är trovärdig eller inte. Jag kan och vill emellertid ta ställning till att det inte är norska utlänningsnämnden sak att ens uttala sig om enskildas val av religion: staten skall hålla sig utanför enskildas uppfattningar.
Jag beklagar att någon över huvud taget känner sig föranledd att välja någon religion. När människan gjort detta, kommer jag att försöka övertyga henne om att det var fel val. I det ögonblick som jag uppträder som representant för det allmänna är det dock min förbaskade plikt och skyldighet att hålla tyst och att acceptera en enskildes val. Ingen som har det allmännas auktoritet i ryggen skall ens antyda någon uppfattning om den enskildes val annat än när dessa val rör juridiska bestämmelser.
Med andra ord hade hela historien från yttrandefrihetssynvinkel varit helt ok om nämnden endast hade sagt att konverteringen inte är trovärdig och därför inte kan grunda asyl i Norge. (Man kan sedan tvista om huruvida det är lämpligt att fatta ett sådant beslut, givet att det dödshot som finns tyvärr faktiskt också tenderar till att verkställas.) Att uppmana någon att byta religion går dock utanför nämndens kompetens och kastar en rätt så mörk skugga över yttrandefriheten i Norge.
Yttrandefriheten är den viktigaste rättigheten vi har. Utan den är alla andra rättigheter – förutom kanske rätten till liv – helt överflödiga. Den balansgång som företrädare för det allmänna ibland måste öva sig i är delikat och svår.
Desto mer har sådana företrädare anledning att hellre tiga än uttala sig.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Det följer bara den kristna traditionen. Tvångsdöpte de inte indianerna i Amerika, invånarna i Afrika och kineserna … listan kan bli lång. Men norrmännen tycks ta det på allvar. Nu måste man tro också. Skäms! När slutar staten lägga sig i andras själsliv?
Elina: My thinking precisely. Min antireligiositet har faktiskt sitt ursprung i mitt intresse för historia och har först senare utvecklats till en filosofisk ateism. Hur man än ställer sig till religion som företeelse, är dock den norska utlänningsnämndens agerande något av en skandal.
Ber om ursäkt om jag går lite off topic här, men jag håller på att spricka om att få dela med mig om min tanke om ateism.
Jag gillar inte ateism, av samma skäl som jag inte gillar ”bokstavstroende”; de anser sig ha hittat den ultimata sanningen och slutat ifrågasätta den.
I samma sekund som du börjar ifrågasätta huruvida gud, eller liknande, existerar eller ej, oavsett om du kommer från det ateistiska håller eller från det religiösa hållet, så är du agnostiker. Iaf i min bok.
Men jag antar att det är problemet med ord; man måste ha samma definition för att det ska fungera.
hmmm….. Hur blir det då med religioner som aktivt försöker underminera staten, Religioner som inte erkänner allas lika värde, jämlikhet mellan könen osv. Som exempelvis mer strikta tolkningar av islam, som just nu vinner allt mer mark i Europa?
WysiWyg: Du behöver inte ursäkta dig, då du faktiskt talar om ett mycket viktigt och intressant ämne.
Du har rätt i det att ateismen liknar en religion i så måtto att ateister inte har något slutligt bevis på att gud finns, precis lika lite som troende har något slutligt bevis på att gud inte finns. Som Richard Dawkins skriver i sin The God Delusion, tyder dock mycket på att gud faktiskt inte finns: troende har aldrig förmått att föra någon som helst bevisning om guds existens som inte är beroende av att man redan accepterar slutsatsen.
I den mån någon troende lyckas föra en bevisning som är oberoende av ett visst trossystems inre föreställningar är jag beredd att ompröva mitt ställningstagande, och i så måtto är jag väl agnostiker. I den mån jag har någon tro går denna ut på att den vetenskapliga metoden (öppen, rationell och reproducerbar argumentation) är den enda vägen till sanning.
Eriande: Vi har vissa begränsningar av yttrandefriheten i straffrätten. Den som aktivt manar till våld eller underminerar statens institutioner kan inte räkna med att få yttrandefrihetens skydd. Man kan tvista om var gränserna skall gå (jag själv anser att den ibland är onödigt beskuren), men det är den enda gränsen jag accepterar. Denna gräns sammanfaller då med juridiska regler, och min huvudsakliga poäng ovan faller alltså inte med din invändning.
Vad gäller allas lika värde och jämställdhet mellan könen anser jag dock bestämt att uppfattningar som förnekar allas lika värde utan att uppmana till våld, och uppfattningar som vänder sig emot jämställdheten mellan könen omfattas av yttrandefriheten och inte vidkommer staten. Yttrandefriheten är till för just att skydda de som har från majoriteten starkt avvikande uppfattningar: för att formulera det hela drastiskt är yttrandefriheten egentligen bara till för att skydda de åsikter som majoriteten upplever som riktigt obehagliga. De uppfattningar som majoriteten anser är konstiga, men inte obehagliga, behöver nämligen sällan något skydd.
En intressant artikel, som jag också blev lite sugen på att kommentera:
Jag vill påstå att din åsikt, att fri vilja inte finns utan bestäms av förutsägbara atomer, inte bara är ovetenskapligt filosofisk (baserat på materialismen), utan även anti-vetenskaplig, då kvantmekanikens teori snarare är att elementarpartiklar har en viss (begränsad) oförutsägbarhet. Så åter en definitionsfråga, ”vad är religion”, men jag vill påpeka att inte alla religioner hävdar att det finns en gud/högre makt – ta buddhismen t.ex.
Och slutligen om den egentliga artikeln. Man kan naturligtvis diskutera om lämpligheten att utvisa någon som är under dödshot, men en knivigare fråga är kanske om det automatiskt ska ges asylrätt till de som medvetet utsätter sig för dödshot – med den troliga anledningen att de bara vill ha just asylrätt?
Pragmatisk: Accepté, med kvantfysiken tagen i beaktande kommer det alltid att finnas viss oförutsägbarhet kvar (vilket för övrigt också gäller så komplexa system som en biologisk varelse på atomar nivå, där vi bara har statistiska medel att förutsäga händelser – men jag sade ju ”i princip förutsägbar”). Icke desto mindre är vår värld enligt min mening baserad på vetenskapligt förklarbara fenomen, ingenting annat (och det var nog det jag ville säga): detta utesluter en högre och metafysisk makt.
Materialismen är inte nödvändigtvis filosofisk felaktig och jag har hittills inte träffat på någon annan filosofi som jag anser har lika stor förklaringskraft (trots att materialismen har sina tillkortakommanden). Vad gäller buddhismen kan man ju tvista om huruvida den skall ses som religion eller filosofi (jag skulle tendera till det senare), men även den har – i den mån den axiomatiskt antar obestridliga sanningar som inte går att pröva – sina negativa sidor.
Vad gäller asylfrågan är jag ytterst osäker, men jag skulle tendera till att någon som är så desperad att hon är beredd att ställa sig själv under dödshot för att komma ifrån sitt land och tas emot av ett annat land förmodligen förtjänar att få komma. I princip är jag över huvud taget för helt öppna gränser, eftersom jag anser begränsningarna av människors rätt att förflytta sig som orättfärdiga. Jag vet att min hållning riskerar att leda till sociala problem, men jag har icke desto mindre svårt för de metafysiska gränser som territorialgränser utgör.