Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 juni, 2008

Irland sade nej till Lissabonfördraget, och det på ett sätt som inte går att ifrågasätta. 53,4 procent röstade emot fördraget, skriver Dagens Nyheter; valdeltagandet var 53,13 procent, skriver Svenska dagbladet.

Det relativt låga valdeltagandet har föranlett den tysk-franske medlemmen i Europa, Daniel Cohn-Bendit, att börja tycka att det där med folkomröstningar är överskattat. Enligt tyska Süddeutsche Zeitung sade han – som är en av gruppledarna för de gröna i Europaparlamentet – att det är ”odemokratiskt” om mindre än en miljon människor kan avgöra en halv miljard människors öde. Enligt International Herald Tribune har flera europeiska länder redan indikerat att de kommer att fortsätta med sin ratificeringsprocess, alltså det förfarande enligt vilket medlemsstaternas parlament godkänner fördraget och gör det bindande för landet ifråga.

Irlands nej kan ha många olika skäl: en sviktande ekonomi är säkerligen ett, liksom att irländska fiskare är förbannade över att de inte får fiska utöver sina europeiska kvoter. Till en viss del tillkommer också politikerförakt av ett speciellt irländskt slag (Irland har på sistone haft sin beskärda del av politiska skandaler). En icke obetydlig del av det här nejet måste dock tillskrivas två andra och för EU viktiga faktorer, nämligen dels de nationella politikernas obehagliga vana att skylla allt som kan tänkas vara obekvämt för väljarna på Bryssel, och dels en obehaglig vana från EU:s sida att låtsas som om det europeiska projektet i sin nuvarande form vore självklart.

Jag är en övertygad europé. Jag har inte mycket till övers för de ganska instängda ankdammar som vi kallar nationalstater, och jag anser att det är bättre att stänga fabriker och sälja de till utlandet om någon är beredd att betala för dem samt att hjälpa de arbetare som måste hitta nya jobb än att stänga våra gränser för utländsk konkurrens. Jag är dessutom en av de högutbildade, flerspråkiga människor som vunnit på Europa: min tillvaro i Sverige före det att jag blev svensk medborgare hade inte varit lika enkel om EU inte hade funnits.

Icke desto mindre är jag dock kritisk mot det faktiskt existerande EU. Den gemensamma jordbrukspolitiken är inte ens ett skämt längre, utan den är en skandal av sällan skådade mått. Jag blir förtvivlad, arg och rosenrasande förbannad när Sarkozy, Brown eller Berlusconi använder EU till att driva sina snäva nationella intressen. Jag kan inte begripa det hemlighetsmakeri som EU håller på med, även fast jag inser att alla diplomatiska förhandlingar inte kan få komma fram i offentlighetens ljus.

Jag är framför allt bestört och förbannad på att EU utnyttjas till att driva nonsense som förbud mot ålderdiskriminering, en social rättighetskatalog som flera länder inte vill ha och en gemensam europeisk avtalsrätt, när det inte finns någon som helst indikation på att vi behöver ”one size fits all”-lösningar för hela Europa. Jag är trött på den rutinmässiga antiamerikanism som man med jämna mellanrum får höra från Europaparlamentet (som för övrigt består av politiker som är för obekväma eller för inskänkta för att få gå fria i sina hemmaländer: knappast någon indikation på Europas vikt ens i dessa länder, än mindre i världen).

Daniel Cohn-Bendit är ett ypperligt exempel på mycket av det som jag tycker är upprörande med EU. En demokratisk omröstning i ett medlemsland blir plötsligt odemokratiskt för att det inte passar herr Cohn-Bendits planer. Detta uttalande är ett tecken på en arrogans som få politiker skulle kunna kosta på sig på hemmaplan utan att försvinna i nästa val. Det faktum att man nu isolerar Irland genom att driva ratificeringsprocessen vidare i andra medlemsstater visar också bara att man måste lyssna på Frankrike, men att mindre medlemsstater glatt kan ignoreras. Så länge EU är en mellanstatlig organisation (som det förhoppningsvis någon gång upphör att vara för att bli en stat i sin egen rätt), måste alla stater respekteras på samma sätt.

Lissabonfördraget är en urvattnad version av den europeiska konstitution som fälldes av väljarna i Frankrike och Nederländerna för några år sedan. En europeisk politiker har medgivit att man medvetet gjort fördraget ”obegripligt” för att smuggla det förbi väljarna. Det går förvisso att lura många under en kort tid, och somliga kan luras länge, men man kan aldrig lura alla under obegränsad tid. Klart att väljarna kommer på den här strategin och ger det kvitto som strategin förtjänar. Många väljare röstar enligt min mening med reptilhjärnan istället för med förnuftet – franska bönder eller spanska fiskare är ett exempel, svenska fackföreningspampar och tyska Volkswagenarbetare ett annat – men i en demokrati måste vi acceptera majoritetens utslag även om det baseras på bristande information och ibland ren dumhet.

Det irlandska nejet ger anledning för oss europaförespråkare att tänka efter. Varför vill fransmännen, holländerna och irländarna inte ha fördraget? Vad exakt är det som skrämmer med det europeiska samarbetet? Finns över huvud taget något utrymme att fortsätta framåt, eller måste vi acceptera att vi nu får jobba med att konsolidera det vi redan uppnått?

Ingen av dessa frågor kommer verkligen att diskuteras, sanna mina ord. Den europeiska icke-eliten kommer att förklara att irländarna minnsann missförstått fördraget, att det i själva verket är jättebra, och att Irland inte är så viktigt att det kan tillåtas stoppa ett fördjupat europeiskt samarbete.

Den europeiska icke-eliten kommer att fortsätta att driva EU mot avgrunden.

*****

Den 16 juni har Dagens Nyheter en bra ledare i frågan. Det enda som jag inte håller med om är talet om den ”stora byråkratin” i Bryssel: det här är en tröttsam myt. EU har 29 000 anställda som förvaltar de gemensamma ärendena för nästan en halv miljard människor. Som jämförelse kan nämnas att den svenska statsförvaltningen år 2005 pensionerade 8 566 personer, alltså 29,5 procent av det totala antalet anställda inom EU; det ger en antydan om hur många byråkrater svenska staten avlönar. I Sverige har vi alltså långt fler byråkrater för en liten bråkdel av hela EU:s befolkning än EU har för hela unionen.

EU har ingen stor byråkrati, men den sysslar med fel saker. Detta borde DN kanske uppmärksamma och sluta sprida idiotiska myter.

Annars håller jag med analysen i ledaren.

Read Full Post »