Que?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund gör en vurpa i Svenska dagbladet. Hans problem är att kristdemokraterna ensamma i regeringen inte vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning, utan insisterar på att bevara förlegade tankemönster genom att vilja förbehålla ordet ”äktenskap” för föreningar mellan en man och en kvinna (en av vardera kön, inget annat).

Jag själv har svårt att begripa hur i hela friden det kan ligga så mycket i ett ord. Enligt min mening överskattas ordets makt över tanken i dagens debatt: en städare är en städare, om man så hundra gånger kallar henne för hygientekniker. På samma sätt är ett registrerat juridiskt förhållande ett registrerat juridiskt förhållande, om man nu väljer att kalla det för ”äktenskap”, ”registrerat partnerskap” eller för ”kölnjhdöng”. Jag har alltså svårt både för HBT-folkets strävan efter att få kalla sina föreningar för äktenskap och för de religiösa fundamentalisternas vägran att medge denna begäran. Det som för mig fäller utslaget är att meningen: ”Det här är min registrerade partner” är så urbota löjlig att jag inte vill tvinga någon att säga den. Låt folk få kalla sig för gifta inom ett äktenskap, det gör väl ingen skillnad.

Riktigt festligt blir det dock när nu Hägglund försöker ta sig ur den fälla i vilken hans fundamentalistiska partikamrater satt honom. Han ger två förslag, det ena löjligare än det andra. Det första förslaget är att samla äktenskaps- och partnerskapslagstiftningen i en gemensam samlevnadsbalk, så att man inte behöver göra skillnad mellan de, i vart fall inte på någon högre abstraktionsnivå. Jag fattar inte hur han tänker: skall då allt kallas för ”samlevnad” eller skall begreppet ”samlevnad” rymma både ”äktenskap” och ”registrerat partnerskap”? Det första alternativet är väl det sämsta tänkbara av alla (tänk är bara: ”får jag presentera: det här är min samlevande”), det andra är ingen lösning på problemet, eftersom begreppsstriden fortfarande finns kvar även om båda formerna kallas för ”samlevnad”.

Riktigt konstigt blir det dock när Hägglund säger:

Man kan tänka sig att det par som vill manifestera sin kärlek gör det genom att registrera det hos en myndighet och sedan ordnar man de festligheter man själv vill. Antingen hemma eller att man går till kyrkan och säger att man vill ha en ceremoni. Då tror jag att man har löst konflikterna som ligger i lagstiftningsfrågan

Öhhh… Är det inte det som sker idag? När jag gifte mig (borgerligt) hade vi vigselförrättaren på den festvåning där vi också åt brölloppsmiddagen. Andra gifter sig i kyrkan och har festen i församlingslokalen. Festligheterna ordnar var och en som hon vill. Hägglund menar dock uppenbarligen att någon förändring från dagens förhållanden skall ske. Frågan är vilken förändring han talar om.

Det enda rimliga tolkningsalternativ av det som Hägglund säger är att det hädanefter bara skall finnas ”registrerade partnerskap” som registreras av staten och att sedan kyrkorna (som i så fall inte längre kan lagligen viga folk) ordnar med privata ceremonier. Det skulle alltså vara den tyska eller franska modellen, där äktenskap är en statlig institution som kyrkorna inte har att göra med. Vill man i Tyskland eller Frankrike vigas i kyrkan, måste man först gå till folkbokföringen – där den egentliga vigseln äger rum – och kan sedan ordna med ett kyrkligt bröllopp om man så önskar. Den kyrkliga ceremonin spelar dock ingen som helst roll i bedömningen av huruvida folk är gifta eller ej, utan det är bara den statliga registreringen som får en vigd. Man kan alltså inte bara gå till kyrkan, man måste gå till en statlig myndighet också.

Om det är det som Hägglund menar, har han en ivrig påhejare i mig. Jag tycker inte att kyrkorna skall få ha att göra med äktenskap, och jag tycker att kyrkorna skall hållas utanför den juridiska sfären. Om man kan ytterligare bryta kyrkans makt över vardagslivet genom att frånta den rätten att viga, är jag den förste att rösta för förslaget. Jag har dock mycket svårt att tänka mig att det är det som Hägglund menar: det skulle nog ta hus i helvete inom kristdemokraterna om partiledaren hjälpte till att storma en av de sista kvarvarande juridiska bastionerna som kyrkan håller.

Kvarstår att jag inte fattar vad Hägglund menar. Hans position är inte avundsvärd: snacka om lindans mellan samarbetskrav inom regeringen och förblindade betongkristna som inte förstått att bibeln inte är skriven av någon högre makt, utan av människor som levde för åtskilliga tusen år sedan. Icke desto mindre kan man kanske kräva att en partiledare som i denna egenskap sitter i regeringen uttrycker sig något litet klarare.

Annons

Read Full Post »

Ett icke-svar av Wallström

EU-kommissionären Margot Wallström svarar idag på Erika Bjerströms debattartikel nyligen om EU:s demokratiproblem. Wallström hänger, som sig bör för en skicklig politiker, upp sitt gensvar på petitesser i sammanhanget och bemöter inte Bjerströms huvudsakliga poäng. Den huvudsakliga poängen är, om jag förstått saken rätt, att EU aldrig stoppat upp och verkligen i grunden funderat på den riktning som EU skall ta när en folkomröstning gick EU emot.

Lissabonfördraget är en urvattnat och avsiktligen obskyr omskrivning av det som för några år sedan ännu kallades för ”konstitutionen”, och det fördraget har alltså nu fått sitt tredje nej (Frankrike, Nederländerna och Irland). Att det inte blivit fler har att göra enbart med att de flesta nationella regeringar inte längre törs fråga sin befolkning. Jag ansluter mig till tidskriften The Economist: begrav det här fördraget äntligen (fast jag annars inte är benägen att hålla med The Economist i dess åsikter om EU, men just här träffar den mitt i prick).

Wallström konstaterar:

Utmaningen kvarstår för EU och dess ledare: att modernisera och öppna arbetsformerna, att mera effektivt svara upp mot medborgarnas förväntningar om miljön, rörligheten, sysselsättningen och alla de andra frågor EU arbetar med. Och att tala med en röst gentemot Ryssland, Kina och andra länder.

Det här är så tomt att det inte säger någonting, och det beskriver inte ens något problem som skall lösas. Det är precis den här formen av tomma uttalanden som kan få även den mest välvilligt inställde att ledsna på EU.

Sedan visar dock Wallström sin syn på folkomröstningar. Hon skriver:

Alla medlemsländer ska få säga sitt om fördraget. Det är så en demokrati fungerar. Även på ­europeisk nivå. Först lyssnar man, sedan söker man kompromisser och fattar beslut.

Vi ska inte dra några förhastade slutsatser om hur vi ska gå vidare efter den irländska folkomröstningen. Enligt opinionsundersökningar och uttalanden ska irländarnas nej till Lissabonfördraget inte tolkas som ett nej till EU.

Det första stycket är besynnerligt till sitt innehåll. Hade man inte kompromissat färdigt när irländarna tillfrågades om sin åsikt? Var inte folkomröstningen avsedd att ta ställning till slutprodukten? Hos Wallström låter det som att den irländska folkomröstningen tog ställning något slags utkast till fördrag. Det är dock inte sant: folkomröstningen i Irland gav resultatet att irländarna inte vill ha just det här fördraget. Det bör accepteras (även om man måhända kan beklaga det, vilket jag gör). Varken fransmännen, holländarna eller irländarna sade nej till EU. EU som projekt var ju inte heller någon fråga i de respektive folkomröstningarna. Dessa tre länder sade dock att just det här avtalet inte accepteras. Alltså bör avtalet begravas.

Anledningen till att EU hela tiden hamnar i den här problematiken är att det finns en utbredd uppfattning bland de europeiska ledarna om att EU kommer att stagnera och självdö om man inte hela tiden stressar organisationen genom att skjuta den framåt. Jämförelsen görs med en cyklist som faller av sitt åkdon om hon stannar. Problemet är bara att – även om liknelsen skulle stämma, vilket jag starkt betvivlar – varken färdriktningen eller målet är givna. Det talas hela tiden om detaljer såsom omröstningsregler och antalet kommissionärer, när det numera är helt oklart vad vi egentligen skall ha EU till för. Sådana detaljer ger lite styrfart.

Vill vi ha ett Europas förenta stater (mitt svar skulle vara ett förbehållslöst ”ja”)? Eller vill vi ”bara” ha en tullunion? Var går Europas gränser: är Turkiet med eller inte? Är Ukraina Europa? Georgien? Israel? När är det slut, när sker ”the closing of the frontier”? Ingen av dessa frågor har ens någon antydan till svar, och det finns många fler frågor av liknande dignitet som inte ens ställs i den offentliga debatten. Svara på dem, så kan vi sedan ta ställning till vilka nya fördrag vi behöver för EU.

Wallström ger ett icke-svar. Hon petar i siffror som någon annan räknenisse och undviker, såsom alla europeiska politker och tjänstemän, de svåra, de principiella frågorna.

Det är dock dags för en mycket fundamental debatt om vad EU är och vart vi vill att det skall utvecklas. Först därefter är det tid för nya grundläggande fördrag.

*****

Erika Bjerström går i svaromål mot Wallström på Svenska dagbladets Brännpunkt. Det visar sig att jag förstått Bjerström rätt: jag vidhåller att hennes kritik av EU är klok och berättigad och egentligen borde delas av alla EU-förespråkare.

Read Full Post »