Utbildningsminister Lars Lejonborg har nu talat klarspråk och aviserat att studieavgifter för ”icke-europeiska” studenter kommer att införas, skriver Svenska dagbladet. Mycket förutsägbart protesterar Sveriges förenade studentkårer (SFS), som tycker att det är ”sorgligt” att utbildning blivit en handelsvara. Jag själv anser att det här är helt rätt väg att gå, men jag tycker dels att Svenska dagbladets artikel innehåller några felaktigheter, dels att man måste utreda konsekvenserna av ett studieavgifter noga innan man inför dem.
Först till felaktigheterna. Det rör sig inte om att införa avgifter för ”icke-europeiska” studenter, utan för studenter från länder som inte är med i EU eller EFTA. Dessa två organisationer täcker förvisso numera större delen av den europeiska kontinenten, men jag värjer mig mot att likställa dem med hela området Europa. Det är lite som att kalla USA för ”Amerika”: Amerika är faktiskt åtskilligt större än USA, och det förtjänar ibland att klargöras. Det här rör sig alltså om studenter från länder utanför EU och EFTA, ingenting annat.
Bakgrunden till att studenter från EU och EFTA är befriade från studieavgifter är inte ”gammal och grundad tradition” – vilket Lejonborg enligt artikeln påstår – utan det faktum att inom dessa organisationer en likabehandlingsprincip gäller. Om inte svenskar behöver betala för sin högre utbildning, får Sverige inte heller ta ut avgifter från EU- eller EFTA-medborgare. EU- och EFTA-medborgare skall helt enkelt behandlas som svenskar. Återigen faller här en politiker för frestelsen att tillskansa sig beröm som rätteligen tillkommer EU.
Hur det än vara månde med det, är förslaget bra. Det finns helt enkelt ingen anledning att inte betrakta utbildning som en handelsvara. I synnerhet när studenter skulle behöva betala för sin utbildning om den genomgicks hemma, finns ingen anledning för de svenska skattebetalarna att finansiera deras studier. Dessutom är utbildning en handelsvara även inom Sverige: ingen skall inbilla sig att jag utbildar gratis när jag håller föreläsning utanför Internationella handelshögskolan i Jönköping. Stockholms universitet, där jag undervisar minst två gånger per termin, betalar mig för tjänsten, och köper alltså utbildning. Frågan är snarare om man skall låta även utbildningens konsumenter betala.
Vid svaret på den här frågan kan förnuftiga människor komma fram till olika åsikter, men jag personligen anser att det är tämligen självklart att en högre utbildning (i motsats till skolan) skall få kosta. Även det gäller förresten redan i Sverige: studiemedelssystemet och dess återbetalningsupplägg är inget annat än studieavgifter i det fördolda, ett slags skatt på akademiker (eller i vart fall sådana akademiker som inte har föräldrar som kan betala studierna åt dem). Detta gäller i synnerhet eftersom lånedelen är ett äkta lån med ränta etc. Det rör sig alltså om att låta studenterna betala, inte bara för sitt uppehälle och sina böcker, utan även för själva utbildningen. Jag ser ingen principiell skillnad mellan böckerna och föreläsningen, och anser att båda skall få kosta, i vart fall för studenter som inte med sina skattemedel bidrar till finansieringen av högskolan här i Sverige.
Frågan är dock vad som händer med de utländska studenterna när de måste betala. Sverige har enligt min mening ingenting att erbjuda en utländsk student som har valet mellan att betala för en svensk och att betala för en engelsk eller amerikansk utbildning. Våra utbildningar håller inte så hög nivå att de lätt kan konkurrera med utbildningar där tillfället att lära sig engelska ordentligt så att säga är inbyggt i studierna. Svenska är ett konstigt litet språk som talas av några få miljoner i en avlägsen avkrok av världen: om man har valet mellan att lära mig spanska, franska, tyska eller engelska och att lära mig svenska, torde de flesta välja ett större språk. Dessutom är Sverige ett mycket komplicerat land att vara utlänning i: vi är helt enkelt inte särskilt välkomnande, eftersom vi inte har traditioner som en öl efter jobbet eller enklare middagsbjudningar för arbetskamrater. Det är inte särskilt lockande att komma till ett mörkt och kallt land där man inte lyckas lära känna folk, eftersom de tillbringar sina lediga stunder någonstans mitt i skogen och tror att andra mest vill få vara i fred.
Nu är detta kanske inte någon särskild förlust rent akademiskt. Jag måste uppriktigt säga att jag sällan upplevt att de studenter som kommer hit just för att utbildningen är gratis har tillfört så mycket till mina kurser (men det kan vara ämnesspecifikt: juridik är av nödvändighet provinsiellt). Vi har helt enkelt mycket lite av ett akademiskt samtal i det här landet, och då kanske inte frånvaron av utlänningar (som skulle kunna bidra med nya och fräscha infallsvinklar) skulle skada så mycket.
Regeringens ambition att hålla andelen utländska studenter på dagens nivå även när studierna kostar är lovvärd, men jag tvivlar alltså på att den är realistisk. Det finns därför anledning att noga tänka efter om vi är beredda att acceptera konsekvenserna av ett införande av avgiftstvång. Om utbildning är en handelsvara, behöver vi kunder, och det kan ifrågasättas om vi har någon marknad för den svenska utbildningen.
Det här är alltså ett bra förslag, men dess sannolika konsekvenser måste utredas noga.
Read Full Post »
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 