Straffets mindre tilltalande sida

Inom ett modernt straffrättssystem anses fängelsestraffet ha tre funktioner. Dels finns individualpreventionen: den som sitter i fängelse anses inte kunna begå brott. Denna funktions verkan motbevisas i och för sig dagligen genom att brott styrs från fängelser, men juridiken är ofta immun mot påverkan från sociala fakta. Dels finns allmänpreventionen: allmänheten skall kunna se att straffhot i lagstiftning inte är tomma, utan att de verkställa. Genom detta hoppas man att öka den allmänna laglydnaden. Dels finns en vedergällningsfunktion: brottslingen har gjort ont, alltså skall ont vederfaras brottslingen.

I den moderna debatten anses vedergällningsfunktionen ofta som primitiv, oupplyst och inte särskilt viktig. Det viktiga är att rehabilitera brottslingen, att återföra honom eller henne (i all regel honom) till samhället. Vedergällningen talar man helst inte högt om i juristkretsar.

Det visar sig dock om och om igen att det är just vedergällningen som är det viktiga för brottsoffren och deras anhöriga. Nu senast aktualiserar Mattias Flinks fall detta: han har begärt att få sitt livstidsstraff tidsbestämd. Går Örebro tingsrätt på hans linje, är han fri om två år. Mot detta reagerar offrens anhöriga, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter: ”jag känner inget hämndbegär, men det blir för billigt att komma ut redan”, säger en av de anhöriga till Dagens Nyheter.

Inget hämdbegär? Jo, den enda rimliga förklaringen till att den anhörige anser att Mattias Flink kommer för billigt undan är att personen i fråga anser att det finns någon form av balans mellan brott och vedergällning (hämnd). Skulle Flink släppas om några år, skulle ingen balans finnas. Visst rör det sig om hämndbegär och visst rör det sig om vedergällning.

Med detta vill jag inte säga att det är fel att tycka så. Tvärtom tycker jag att det är fel att experterna inom området inte tar vedergällningsfunktionen i straffet på allvar. Vi är flockdjur, och flockdjur har av evolutionära skäl en känsla för reciprocitet: ”Jag kliar dig på ryggen om du senare kliar mig på ryggen. Lurar du mig, kommer jag aldrig mera att klia dig på ryggen, och jag kommer också se till att alla andra vet risken med att ge dig en förmån. Om du skadar mig när du kliar mig, kommer jag att skada dig.” Dessa instinkter har påvisats i åtskillig psykologisk forskning och tycks – på goda evolutionära grunder – finnas bland alla flockdjur. Ett straffrättssystem som försöker bortse ifrån detta, riskerar att tappa förtroendet bland allmänheten.

I och för sig finns inget som Flink eller det allmänna kan göra för att göra det som skett ogjort. Jag anser också att även den som begått ett så fruktansvärt brott som Flink ändå måste ha något framtidsperspektiv: annars är det kanske ärligare att döda personer som han. Att vistas i ett fängelse i decennier utan att veta om man någonsin kommer att få röra sig fritt igen är nog en form av tortyr, vilket jag anser är ännu värre än ett dödsstraff. Jag anser alltså att Flink måste ges en andra chans, vilket innebär att hans straff enligt min mening bör tidsbestämmas.

Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.

Annons

Read Full Post »

Ansvar för fel vid fastighetsköp

Mäklarsamfundet kräver ett strängare upplysningsansvar för säljaren vid fastighetsköp, skriver Svenska dagbladet. Situationen idag är den att det är köparen som måste veta vad hon köper: om något är fel med fastigheten och säljaren inte rakt ut ljugit om felet, har säljaren inget ansvar för felet. Säljaren har inget ansvar ens om hon visste om felet, men helt enkelt förtigit det och köparen inte frågat (så att man inte kan beslå säljaren med någon lögn): det är som sagt köparens sak att veta vad hon köpt.

Denna regel har lett till att besiktningsmän fått jobb. Besiktningsmän är personer som undersöker en fastighet före ett köp. Det är köparen som har intresse av fastighetens skick, så det är köparen som betalar besiktningsmannen. Det som många köpare inte vet är att besiktningsmännen normalt gör en ganska ytlig granskning och dessutom friskriver sig från ansvar för allt som skulle ha krävt en mera långtgående undersökning för att upptäcka. Att ha anlitat en besiktningsman före köpet innebär alltså i många fall ingen gardering: säljaren är inte ansvarig för felet, och besiktningsmannens uppdrag omfattade inte att upptäcka just det felet som uppdagats. Köparen får alltså, förutom köpeskillingen för fastigheten och ersättningen till besiktningsmannen, dessutom punga ut med pengar för att åtgärda felet. Klart att många undrar vem i hela friden som hittat på det här systemet.

Fastigheter är konstiga objekt. De kan vara sekler gamla och de har fel och brister som ofta är svåra att upptäcka eller som till och med är oundvikliga. Något klagomål kommer det alltid att bli: den perfekta fastigheten finns inte. I princip kan lagstiftaren göra två saker avseende detta problem, nämligen antingen låta köparen eller låta säljaren bära risken för att fastigheten inte motsvarar förväntningarna. Något däremellan verkar vara svårt att få till. I nuvarande läge är det alltså köparen som bär risken för att fastigheten inte riktigt är i det skick som köparen förutsatt, och det kan komma att kosta dyra pengar.

Alternativet – att säljaren skulle behöva bära risken – skulle också ha sina nackdelar, nämligen genom att säljaren skulle behöva gardera sig mot fel i fastigheten som hon inte kunnat upptäcka. Det skulle driva upp priserna, eftersom säljarna skulle behöva ta ut en försäkring på köparnas bekostnad. Dagens system kan tänkas hålla priserna nere, eftersom köparen inte vet om köpeskillingen för fastigheten är det enda hon måste betala. Ändå är fastigheter dyra, och en omläggning av systemet skulle alltså riskera att ytterligare driva upp priserna. Knappast något tilltalande alternativ.

Om man med detta resonemang som grund vill behålla dagens regler i stort, men justera det värsta, är just det som Mäklarsamfundet föreslår något man kan göra, nämligen att ålägga säljaren att berätta om det hon vet om fastigheten. Oupptäckta fel skulle då fortfarande gå på köparens risk och bekostnad. Nackdelen med ett sådant system är att man gott kan bråka om huruvida säljaren visste eller borde ha vetat om något visst fel, så att ett sådant system riskerar att subventionera fastighetsjurister utan att leda till mera nöjda köpare. Det som man har en chans att få ersatt av någon annan, och som kostar dyra pengar, ökar processbenägenheten.

Slutligen kan man förstås kräva att besiktningsmännen måste göra ett mera omfattande jobb vid besiktningen, och man kan också minska deras möjligheter att friskriva sig från ansvar. Det innebär dock att besiktningsmännen kommer att höja sina priser – mera jobb, dyrare pris – och som jag förstått saken är det redan i dagsläget många köpare som sparar in på en kostnad som de uppfattar som överflödig. När det sedan visar sig att köparen gjort ett dåligt köp, kommer hon att leta efter någon syndabock som skall bära förlusten. Lika lite som det är givet att det skall vara säljaren, är det givet att det skall vara besiktningsmännen som får klä skott för att köparen gjort ett dåligt köp, i synnerhet inte när en mera ingående besiktning skulle ha kunnat köpas, men ansågs vara överflödig.

Hur man än gör kommer man att ha ändan bak. En fastighet är inte för intet en enskild persons normalt största investering i livet, och kräver inte för intet att man tar hand om sitt hus. Jag tror i och för sig att Mäklarsamfundets förslag skulle leda till att fastighetsrätten kommer mera i linje med övrig köprätt, men något under på fastighetsmarknaden kommer inte heller det här förslaget att verka.

Caveat emptor, sade romarna: köparen må akta sig. Som så mycket annat som romarna hittade på inom civilrätten står sig denna sentens bra ännu efter 2 000 år.

Read Full Post »

Bakvänt om den demografiska krisen

Professor Thomas Lindh skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om de problem som en åldrande befolkning kommer att innebära för Sverige. I stort sett är visan den gamla kända: en mindre andel arbetande personer kommer att behöva försörja en större andel pensionerade personer som kommer att ha delvis stora vårdbehov. Ekvationen är svår att få ihop; Thomas Lindhs förskrivning är att vi skall organisera studierna så att det går snabbare att studera. Det skulle få fler personer ut på arbetsmarknaden tidigare, och dessa personer skulle dessutom jobba längre, så att en större del icke-arbetande kan försörjas.

Argumentationen förefaller i sig sluten och riktig, men jag tycker ändå att den är bakvänd. Problemet med den demografiska obalansen kan lösas på två sätt, antingen genom att vi får ut fler unga personer tidigare på arbetsmarknaden, eller genom att vi pensionerar våra gamla senare. Pensionsåldern 65 har gällt i åtskilliga decennier och sattes en gång i tiden så att man pensionerades i stort sett när livet var slut. Numera har en 65-åring i många fall två eller tre decennier kvar att leva, och en pensionsålder på 65, eller för den delen 67, är orealistisk. För många arbetsföra personer skulle pensionsåldern gott kunna höjas till 70 utan att det skulle innebära några problem; antagligen skulle en pensionsålder på över 70 vara ännu mera adekvat. Det är en lyx att vi kostar på oss pensionärer som inte bidrar till samhällets ekonomi i över tjugo år.

Vidare förorsakas problemet med långa studier enligt min mening inte av dålig ekonomi, utan dels av bristande arbetsdisciplin hos den enskilda studenten, dels av det faktum att många numera läser dubbelt för att kunna få ihop till en på arbetsmarknaden attraktiv examen. På en advokatbyrå där jag jobbade fick jag höra att flytande engelska inte längre var någon merit, utan förutsattes för anställning. På ett liknande sätt har Domstolsverkets smått idiotiska sätt att tillsätta tingsnotarietjänster (det krävs traditionellt tingsmeritering för att en jurist skall kunna göra karriär ända upp till toppen) lett till att många jurister läser ekonomi vid sidan av. Dubbelexamen håller på att bli regel mera än undantag. Inget under att studierna tar tid.

Därtill kommer att det inte finns något incitament för en student att ta sina tentor i den takt som förutsätts. Går man inte upp på tentan, finns alltid en omtenta. Klarar man inte den, kan man samla upp i augusti. Om det inte heller funkar, är det bara att tentera igen vid nästa ordinarie tillfälle. Studenterna inbjuds till att i många lägen låta privata förehavanden gå före studierna, eftersom man ju kan ta tentan precis när man känner för det, om det så är flera år för sent. En effektiv åtgärd för att öka genomströmningen (och minska dubbelexamenshysterin) skulle vara att begränsa antalet tentamenstillfällen och tiden under vilken man får gå upp: har man inte klarat sig senast i augusti, får man inte poäng på den kurs som man inte klarat. Leder det till att man inte får ut sin examen på någon viss linje, är det kanske inte heller meningen att man skall bli jurist/ingenjör/läkare eller vad det nu är man läser till. Lite hårdare krav på universiteten kan inte skada i det här perspektivet.

Lindhs förslag har sina korrekta sidor, och han pekar på ett organisationsproblem inom högskolevärlden som är reellt existerande. Jag tror dock inte att det är där vi kommer att kunna lösa våra framtida demografiska problem.

De löser vi genom att minska fritiden i båda ändorna av livet.

Read Full Post »

I stort sett rätt om skolavslutningar

Diskrimineringsombudsmannen (DO) går på Svenska dagbladets Brännpunkt i svaromål mot kritiken av myndighetens handläggning av frågan om skolavslutningar. Vad jag tycker om frågan har jag skrivit om här, så jag tänker inte upprepa mig. Jag vill bara ge DO – en myndighet för vars verksamhet jag annars inte har särskilt mycket till övers – mitt stöd i en i stort sett riktig argumentation. Den skillnad som finns mellan DO och mig ligger i att jag betonar friheten från att behöva delta i yttringar som man tycker är falska mera än det svårfångade ”obehag” som DO skriver om.

Det finns också en nyans i artikeln som jag tycker är mindre lyckad, nämligen att det betonas barnens upplevelse av obehag. Utan att vilja idiotförklara barn – som ofta är långt klyftigare än vad vuxenvärlden är benägen att medge – tycker jag att barnen i dessa sammanhang faktiskt inte har någon verklig egen mening ännu. Det är föräldrarna och omgivningen som pådyvlar barnen sin mening (vilket också framgår av att anmälningarna till DO kom från föräldrarna), och det är således min frihet som vårdnadshavande att bestämma vilka yttringar som mitt barn skall ta del i (inte av) som här är fråga om. Det finns inga kristna barn, inga muslimska barn, inga ateistiska barn, som Richard Dawkins så riktigt påpekar i sin ”The God Delusion”: det finns bara barn till kristna, muslimska eller ateistiska föräldrar. Nyansen är viktig.

Annars har DO helt rätt.

Read Full Post »