En lärare i Västervik som fått sparken som estetiklärare påstår att grunden till uppsägningen var hans medverkan i ett hårdrockband, skriver Svenska dagbladet. Denna medverkan, påstår läraren, ansågs vara så omoralisk att han är olämplig som lärare. JO har meddelat att uppsägningen inte kommer att prövas, eftersom det rör sig om en arbetsrättslig tvist och synnerliga skäl för JO att utreda frågan inte finns (också detta enligt Svenska dagbladet).
JO gör enligt min mening rätt i att låta bli utreda fallet. Om läraren skulle ha rätt, rör det sig förvisso om en inskränkning i hans yttrandefrihet, men denna bör sanktioneras på arbetsrättslig väg, med skadestånd, inte på förvaltningsrättslig väg, genom en tämligen verkningslös ”prickning” av skolan genom JO. Redan det faktum att läraren vänder sig till JO istället för att göra ett arbetsrättsligt mål av det hela inger misstankar om att han inte fått medhåll från sitt fackförbund, och att historien alltså inte riktigt gått till som läraren beskriver. Även om den sparkade läraren dock skulle tala sanning, är det här en fråga för arbetsdomstolen snarare än för JO.
Hårdrock är annars ett område där folk kan bli konstigt upprörda. Jag själv tycker om (viss) hårdrock och medger gärna att texterna kan vara stötande, utan att för den skull tycka att musiken är omoralisk. När allt kommer omkring finns en hel del såkallad finkultur som inte heller precis är pryd (Lady Chatterlys älskare, någon?). Även klassisk musik med dess ofta fundamentalistiskt kristna propagande är stötande (syndare som brinner i helvetet, lidande som guds rättmätiga straff för att Adam och Eva käkade av kunskapens äpple och så vidare). Wagners aggressiva nationalism är inte heller precis moraliskt tilltalande. Innehållet förtar inte nödvändigtvis ett verks estetiska kvalitet, och det gäller även hårdrock.
Samtidigt odlar dock hårdrocksfären en myt om att vara förföljd som enligt min mening sedan länge inte längre motsvarar verkligheten. Det ligger något coolt i att vara utstött, på samhället utsida och därför ensam och fri. Att så borgerliga och etablerade människor som en lektor i juridik tycker om musiken är närmast lite pinsamt, eftersom den då ju inte längre står för rebellionen. Det skulle alltså inte förvåna mig om läraren i Västervik fått något om bakfoten.
Ingen musiksmak – hur missriktad den än vara må, exempelvis schlager – utgör grund för uppsägning. Om historien i Västervik verkligen gått till som läraren beskriver den, tvivlar jag inte ett ögonblick på att han skulle få framgång med en talan i arbetsdomstolen. Att gå till JO är dock fel väg.