Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 juni, 2008

En lärare i Västervik som fått sparken som estetiklärare påstår att grunden till uppsägningen var hans medverkan i ett hårdrockband, skriver Svenska dagbladet. Denna medverkan, påstår läraren, ansågs vara så omoralisk att han är olämplig som lärare. JO har meddelat att uppsägningen inte kommer att prövas, eftersom det rör sig om en arbetsrättslig tvist och synnerliga skäl för JO att utreda frågan inte finns (också detta enligt Svenska dagbladet).

JO gör enligt min mening rätt i att låta bli utreda fallet. Om läraren skulle ha rätt, rör det sig förvisso om en inskränkning i hans yttrandefrihet, men denna bör sanktioneras på arbetsrättslig väg, med skadestånd, inte på förvaltningsrättslig väg, genom en tämligen verkningslös ”prickning” av skolan genom JO. Redan det faktum att läraren vänder sig till JO istället för att göra ett arbetsrättsligt mål av det hela inger misstankar om att han inte fått medhåll från sitt fackförbund, och att historien alltså inte riktigt gått till som läraren beskriver. Även om den sparkade läraren dock skulle tala sanning, är det här en fråga för arbetsdomstolen snarare än för JO.

Hårdrock är annars ett område där folk kan bli konstigt upprörda. Jag själv tycker om (viss) hårdrock och medger gärna att texterna kan vara stötande, utan att för den skull tycka att musiken är omoralisk. När allt kommer omkring finns en hel del såkallad finkultur som inte heller precis är pryd (Lady Chatterlys älskare, någon?). Även klassisk musik med dess ofta fundamentalistiskt kristna propagande är stötande (syndare som brinner i helvetet, lidande som guds rättmätiga straff för att Adam och Eva käkade av kunskapens äpple och så vidare). Wagners aggressiva nationalism är inte heller precis moraliskt tilltalande. Innehållet förtar inte nödvändigtvis ett verks estetiska kvalitet, och det gäller även hårdrock.

Samtidigt odlar dock hårdrocksfären en myt om att vara förföljd som enligt min mening sedan länge inte längre motsvarar verkligheten. Det ligger något coolt i att vara utstött, på samhället utsida och därför ensam och fri. Att så borgerliga och etablerade människor som en lektor i juridik tycker om musiken är närmast lite pinsamt, eftersom den då ju inte längre står för rebellionen. Det skulle alltså inte förvåna mig om läraren i Västervik fått något om bakfoten.

Ingen musiksmak – hur missriktad den än vara må, exempelvis schlager – utgör grund för uppsägning. Om historien i Västervik verkligen gått till som läraren beskriver den, tvivlar jag inte ett ögonblick på att han skulle få framgång med en talan i arbetsdomstolen. Att gå till JO är dock fel väg.

Read Full Post »

Sexköpslagen är uppe på tapeten igen: företrädare för borgerliga kvinnoförbund kräver i samband med den pågående utredningen om lagen att straffet skall skärpas, skriver Svenska dagbladet. Anledningen är att det sägs vara ”löjligt” att brottet bara kan ge upp till sex månaders fängelse (centerpartiets Anna Qarlsson) och att ”vi måste markera från samhällets sida att vi inte tycker att det är okej att köpa andra människors kroppar” (folkpartiets Birgitta Ohlsson).

Jag själv anser att sexköpslagen är feltänkt (vilket jag motiverat här) och att hårdare straff inte utgör något verksamt medel att komma till rätta med ett förment samhällsproblem (vilket jag motiverat här). Dessutom värjer jag mig emot att lagar skall vara ”markeringar” från samhällets sida (vilket jag skrivit om här). Man kan också notera att de borgerliga företrädarna är mycket sent ute: socialdemokraternas Claes Borgström gjorde samma poäng redan för flera månader sedan, vilket jag då bloggade om här. Det här luktar alltså sent påkommet röstfiske från de borgerligas sida.

Straffrätten är politikernas lekstuga, området där de som vill föreskriva för andra hur de skall leva sina liv får härja fritt. Därmed inte sagt att jag är emot straffrätten, eller att hårdare straff aldrig kan tänkas löna sig i den bemärkelsen att de faktiskt ökar avskräckningseffekten. Den aktivism som vissa politiker utvecklat i moralpanikens tecken är dock oroande.

Sexualbrottsområdet börjar alltmer framstå som motsvarigheten till föräldrar som tar till våld för att sanktionera sina barns otillåtna svordomar. Sexualbrott är djupt integritetskränkande och skrämmande vidriga, men vi håller på att tappa känslan för proportionerna: den möda som läggs ner på sexualbrottens område motsvaras i mina ögon inte av något problem i samma omfattning. Nymoralismen har fått köra över varsamheten i att använda statens främsta civila våldsmedel, nämligen rätten att spärra in folk.

Var försiktig med vad vi skall straffa och hur vi skall straffa, även när det rör vidriga brott som sexualbrott och i all synnerhet när det rör privat uppgjorda affärer grundade på båda parters samförstånd som prostitution.

Read Full Post »

Dagens Nyheter skriver om regeringens funderingar på att förändra reglerna för PKU-biobanken. Biobankens syfte är för närvarande att blodprover som lämnats skall kunna användas till forskning. Nu är alltså frågan om proverna också skall få användas som underlag i brottsutredningar. Mitt bestämda svar är nej, men jag skulle kunna tänka mig andra förändringar i reglerna.

Blod, vävnadsprover etc. är del av en persons kropp. Denna del måste personen själv få förfoga över: om prover lämnas som en donation för forskning, skall de inte kunna få användas till annat. Staten eller det allmänna förfogar inte över medborgarnas kroppar, och inget syfte i världen rättfärdigar att kollektivet bestämmer över hur delar av min kropp skall få användas av andra. (Plikt att jag själv använder min kropp i bestämda syften – som exempelvis värnplikt – är moraliskt mycket lättare att motivera. Här rör det sig dock om att andra skall få använda ens kropp i det ena eller andra syftet. Märk också att jag är emot värnplikten, som jag anser har överlevt sig själv.)

Man kan här argumentera a fortiori, alltså i analogi till andra rättsregler. Om ingen har rätt att använda min bil annat än i syften som jag medgivit, skall väl ingen kunna få använda mitt blod i syften som jag inte accepterat? Om ingen skall få använda texten i min avhandling i andra syften än jag medgivit, skall väl ingen få använda min vävnad i andra syften än sådana på vilka jag gått med?

Bortsett ifrån förfogandeaspekten uppstår här återigen det potentiella problemet med övervakningsstaten. Risken med att lämna alltför mycket information om oss själva till kollektivet är för stor för att det skulle vägas upp av att chanserna att få fast någon enstaka mördare eller våldtäktsman ökar. Det allmänna vet redan för mycket om oss, det behöver inte få veta ännu mer.

Låt alltså bli att öppna biobanken för en poliskår som inte kommer att sköta sitt jobb bättre genom ytterligare ett spaningsmedel. Enligt polisen är det alltid fara å färde och brottslingarna alltid överlägsna de starkars företrädarna för ordningsmakten. Polisen har en förvrängd världsbild: den behöver inte tillgång till fiskevatten som en hel biobank för att få fast brottslingar. Lite möda kan man kräva att polisen gör sig med att grunda sina misstankar.

Däremot kan jag tänka mig att möjligheterna att efter domstolsbeslut tvångsvis ta biologiska prov från konkret misstänkta utökas. Integriteten gäller framför allt intresset att inte utsättas för övervakning utan att man har gjort något: finns mycket välgrundade misstankar att man förbrutit sig mot sina medmänniskor, faller åtminstone en viss del av integritetshänsynen. Man skulle kunna säga att någon som på sannolika grunder är misstänkt för ett brott som kan ge minst två års fängelse, och där det finns goda skäl att anta att ett biologiskt prov skulle på ett avgörande sätt kunna bidra till att få fram bevisning i målet, inte har rätt att vägra lämna ett sådant prov, om domstolen så beslutar.

Jag skulle i sådana fall till och med kunna gå med på att sådana misstänkta med våld får tvingas att lämna relevanta prov. Efter avslutad förundersökning eller rättegång skulle provet behöva förstöras, och det oavsett huruvida den misstänkte fällts för brottet eller ej. Användning av provet i något annat syfte än i det som domstolen uttryckligen medgivit på grundval av polisens begäran skulle uttryckligen förbjudas. Vidare bör stadgas att en domstol inte heller får ta hänsyn till biologiska prov som använts i olovliga syften (som till exempel bevisning i ett rattfyllerimål när provet togs som led i en mordutredning: sådan bevisning skulle domstolen alltså vara tvungen att bortse ifrån, vilket den inte är enligt Högsta domstolens praxis idag). Den sistnämnda regeln skulle vara mycket främmande för svensk rätt, men den skulle vara välmotiverad av hänsyn till den personliga integritet som även en brottsling har rätt till.

Håll biobanken stängd för polisen, är min uppmaning. Det finns andra vägar att hjälpa polisen än att falla till föga för dess mest långtgående krav.

*****

Det är sällan kristdemokraternas partichef Göran Hägglund och jag har samma åsikt, men i det här fallet tycks det har hänt. Enligt Dagens Nyheter har Hägglund sagt till TT att han har svårt att tänka sig att biobanken öppnas för spaning. Jag hoppas att han orkar hålla den linjen: att han är uthållig visar han ju på en annan punkt där jag inte är enig med honom, nämligen äktenskapslagstiftningen. Vi får hoppas att han visar samma viljestyrka när det gäller ett äkta samhälleligt problem som när det gäller en ganska löjlig begreppsstrid.

Read Full Post »

Svenska dagbladet skriver om en JO-anmälan rörande en ganska obehaglig händelse. En skolpojke hade i skolan delat ut inbjudningskort avseende hans födelsedagskalas; eftersom skolans regler förbjuder att dela ut sådana inbjudningskort om inte alla i klassen är bjudna, krävde läraren av barnen att de skulle lämna tillbaka korten till den inbjudande pojken. Exakt hur uppmaningen att lämna tillbaka korten gick till är en omtvistad fråga, och efter det att JO:s företrädare i artikeln är föredömligt försiktig med att dra förhastade slutsatser vill jag inte heller bestämma mig för vad jag tycker innan jag vet vad som hände. Oavsett hur det hela gick till, ryser jag dock av obehag redan när jag läser om skolans regler.

Innan jag sätter igång och förklarar vad jag tycker är obehagligt, vill jag klargöra att jag själv inte precis var skolklassens mest populäre kille. Jag var nog inte direkt mobbad, men utfrusen ur de viktiga och riktiga grupper var jag alla gånger, och jag vet alltså av egen erfarenhet hur ett barn kan skämmas om det råkar vara det enda i en hel klass som inte blir inbjuden till barnkalas.

Icke desto mindre blir jag upprörd av den censur som skolan håller sig med. Det här är faktiskt en aspekt av yttrandefriheten: barnen förbjuds alltså att i skrift säga till andra barn att de är bjudna till kalas om inte alla barn i klassen samtidigt får samma meddelande. Syftet måste vara att bespara barn det obehag som jag själv upplevt, men jag undrar hur i hela friden man kunde komma på den dumma idén att detta obehag försvinner genom sådana begränsningar i yttrandefriheten som skolan håller sig med. Tror lärarna att det faktum att någon inte blivit bjuden undgår något barn om injudningarna inte delas ut på skolgården? Det blir antagligen bara ännu värre: istället för att en gång förnedras genom att se att man inte blir bjuden, späs förnedringen på genom att man i värsta fall i efterhand får reda på att ett kalas ägt rum som man inte fick gå på.

Begränsningar i yttrandefriheten kan vara befogade och riktiga. De måste dock stödjas på mycket starka skäl (såsom det berömda exemplet att man inte får skrika ”elden är lös” i en fullsatt teater). Skolans här aktuella begränsning i yttrandefriheten utgör ett tafatt försök att skydda barn från det faktum att livet kan vara förbaskat grymt och förnedrande emellanåt. Enligt min mening skulle detta vara ett bristfälligt skäl att begränsa yttrandefriheten ens om begränsningen skulle kunna uppnå sitt syfte: förr eller senare blir livet taskigt, och då är det bäst att ha fått förbereda sig i småsteg istället för att inbilla sig att alla är snälla och goda. När nu inskränkningen i yttrandefriheten inte ens har någon teoretisk möjlighet att fullgöra sitt syfte, finns inget skäl att bibehålla den.

Jag hoppas att JO kommer fram till samma slutsats, och att den här blåögt idealistiska regeln försvinner fort som ögat.

Read Full Post »