Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 juni, 2008

Skuldsatta personer riskerar efter en regeländring att bli av med sina bostäder om de inte gör rätt för sig, skriver Svenska dagbladet. Regeländringen innebar att de föremål som går säkra för kronofogdemyndighetens åtgärder vid indrivning minskat i antalet, och att bostadsrätter och bilar ingår bland den egendom som myndigheten kan sälja för att få in pengar till att betala vederbörandes skulder.

Tittar man på de blogglänkar som finns invid artikeln, blir man som jurist lite skrämd: det är idel upprörda röster om hur orättvist det är att den som tagit krediter också måste betala tillbaka dem, och att den skuldsatte i värsta fall får sälja sin lägenhet och hitta någonstans att hyra. Även i själva artikeln förekommer märkliga argumentationer. Skuldrådgivaren i Stockholm, Ann-Christin Johansson, anser att hennes pedagogiska arbete försvårats, eftersom skuldsatta inte kan spara ihop en slant medan de är skuldsatta, utan får faktiskt först betala sina skulder. Jag har relativt lite förståelse för sådana argument.

Den som tar krediter vet numera, eller bör i alla fall veta, vilka risker det innebär. Den effektiva räntan på en kredit skall uppges, banktjänstemän informerar om vad det kostar i månaden att betala tillbaka krediten och fastighetsmäklarsidorna har program som anger vilka kostnader köp av en lägenhet eller ett hus medför. Det är alltså inte så att folk kan skylla på att de inte visste att krediter kostar pengar.

När man lånar pengar, får man tillfälligt tillgång till andras pengar. Man betalar normalt ränta på pengarna, så att det inte är gratis att låna, men det rör sig lik förbaskat om andras pengar. Även en banks pengar är andras pengar, och även de skall betalas tillbaka. När man nu dragit på sig så mycket skulder att man inte längre kan betala tillbaka dem, finns ingen anledning som helst att man skall kunna vara skyddad i sitt ägande av värdefulla tillgångar som lägenheter, villor eller bilar. En lägenhet som man köpt med andras pengar är inte ens egen: jag brukar skämta om att det är banken som äger min bostadsrätt till c:a 85 procent. Det är det som är den ekonomiska och juridiska realiteten.

Tidigare har tillgångar som har stor betydelse i det dagliga livet varit uteslutna från utmätning, alltså just lägenhet och bil. Vad gäller lägenheten var argumentet att ingen skall behöva bli av med sitt livs medelpunkt (sitt hem) och vad gäller bilen var argumentet att man i stora delar av Sverige inte klarar sig utan. Inget av dessa argument håller för granskning.

Jag har ingen som helst förståelse för argumentet avseende lägenheten: det är möblerna, snarare än lägenheten, som är centrum för ens liv. Även om det skulle vara själva platsen där man bor, kan det inte rimligen ta kål på en när man får flytta från ena ändan till sta’n till den andra. ”Men barnen”, invänder några, ”barnen mår dåligt av att flytta”. Jag flyttade själv fem gånger innan jag var 13 fyllda (både inom och mellan städer) och inte förstördes jag av den upplevelsen. I själva verket är jag övertygad om att det är långt svårare för en vuxen än ett barn att flytta: barnen har lättare att finna nya vänner. Argumentet ”livets centrum” är ett skenargument i en värld där de flesta flyttar åtminstone några gånger under sitt liv.

Jag har mer förståelse för bilargumentet, men även avseende detta tycker jag man måste sätta stora frågetecken. Ett verkligt behov av en bil finns endast när man bor riktigt ute på landet. Det kan inte vara för mycket krävt att någon skall flytta in till tätorten om hon inte har råd att bo ute på landet. I tätorterna finns den kollektivtrafik man behöver, eller så kan man sköta sitt med cykel. Jag själv klarade mig under 35 långa år utan cykel (och jag har bott både i tätort och i mindre orter under mitt vuxna liv): det kan vara jobbigt emellanåt, men är inte omöjligt att klara sig utan.

Det faktum att en bostadsrätt eller en bil numera kan tas av kronofogden betyder inte heller att man får slå upp tält någonstans, utan det innebär helt enkelt det som är förutsatt i utmätningsbalken: den som inte kan betala för sig, får leva på existensminimum (beneficium) till dess skulderna är betalda, och får göra sig av med alla tillgångar som går utöver existensminimum. Det privilegium som bostadsrätts- och bilägare tidigare hade var omotiverat och frestade till att skuldsätta sig ännu mer i en situation i vilken man redan saknade råd med de krediter man tagit. Även detta framgår av artikeln, där det talas i rätt varma ordalag om de stackars hyresgäster som gjorde en dålig affär när de köpte sin lägenhet vid en omvandling: hyresgäster som inte har råd skall inte köpa bostadsrätt. Hyresgäster som inte är med på en omvandling får bo kvar även efter förändringen.

Förändringen var med andra ord enligt min mening helt riktig. Den enda kritik som jag skulle acceptera är att ekonomiundervisningen i skolan uppenbarligen (som så mycket annat i skolan) brister. Lär folk att göra upp en budget, att förstå hur mycket en kredit kostar, så kanske ingen behöver bli av med sin bostadsrätt eller sin bil som hon köpt med pengar som inte var hennes egna.

Till dess fortsätter skulder dock att vara skulder och skall betalas.

Read Full Post »