Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 juni, 2008

Finansmarknadsminister Mats Odell skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om regeringens planer på att förbättra folkbildningen avseende privatekonomi. Med tanke på den annalkande lågkonjunkturen – som också Odell tar till utgångspunkt för sitt resonemang – bör dessa planer applåderas. Det är ibland svårt för den som vet hur man gör upp en budget och som kan hantera information om räntenivåer med mera att verkligen förstå hur stor bristen på kunskap på det här området är.

Det enda som jag saknar i debattartikeln är kopplingen till utbildningen: finanskunskap bör inte vara frivillig för skolor och lärare, utan ämnet bör vara obligatoriskt. Vi har många ämnen vars nytta i att fostra ansvarstagande medborgare kan ifrågasättas (såsom till exempel slöjd – ett roligt och allmänt sett nyttigt ämne, men kanske inte lika viktigt som kunskap om hur man organiserar sin privatekonomi). Det borde finnas utrymme i läroplanen för att introducera ett nytt obligatoriskt ämne.

Jag hoppas alltså att regeringen fullföljer sina planer och kompletterar dem med en utbildningsreform.

Read Full Post »

Två anställda som på arbetstid chattade med varandra blev avskedade (alltså sparkade utan uppsägningstid), skriver Svenska dagbladet. Det sägs att arbetsgivaren fick reda på att de bland annat hade diskuterat hur man maskar på jobbet. Informationen fick arbetsgivaren, påstås det, genom att i hemlighet ett spionprogram hade installerats på de anställdas datorer, fast detta bestrids av arbetsgivaren (som säger att man tittat över chathistoriken istället). Fallet ger anledning att reflektera över övervakning på arbetsplatsen.

Utgångspunkten är ganska given: arbetstagaren har sålt sin tid till arbetsgivaren och skall alltså under arbetstiden helt stå till arbetsgivarens förfogande. Dessutom är datorer på jobbet, liksom även bredbandsuppkopplingen, arbetsgivarens egendom, och arbetsgivaren har därför rätt att bestämma vad egendomen får användas till på precis samma sätt som jag kan förbjuda min kompis till vilken jag lånar ut min bil att åka utomlands. Den som inte håller sig till arbetsgivarens regler begår alltså avtalsbrott.

Ett avskedande är dock en hävning av arbetsavtalet. Skillnaden mellan en uppsägning och en hävning är att man vid uppsägning måste ge en uppsägningstid, medan hävning gäller omedelbart. Vid tidsobestämda avtal – alltså avtal som löper till vidare – har man normalt alltid rätt till uppsägning (denna rätt är dock av sociala skäl begränsad vid anställningsavtal, genom att det krävs ”saklig grund” för uppsägning). För hävning krävs dock att ett väsentligt avtalsbrott ägt rum. Väsentligt är ett avtalsbrott när det objektivt sett rubbar förtroendet mellan parterna i sådan grad att det inte finns någon mening i att fortsätta avtalsförhållandet.

Vid chattande och surfande i privata syften på arbetstid kan man alltså i fallets sammanhang ställa två frågor. Dels frågan om övervakningen: hur skall arbetsgivaren få reda på att hennes egendom använts i olovliga syften? Här finns ganska goda möjligheter att snäva in arbetstagarens rörelsefrihet, men arbetsgivaren måste vara öppen med att hon övervakar sina anställda. Kravet på öppenhet kan ifrågasättas: det låter lite som att det skulle vara ok att fuska så länge man inte vet att man övervakas, och att fusket endast blir fusk när man informerats om att arbetsgivaren övervakar mejl- och internettrafiken från ens dator. På den andra sidan står dock den personliga integriteten: övervakning är ett tecken på bristande förtroende, ett tecken på att förtroendeförhållandet mellan parterna redan är rubbat. Det är betänkligt att tillåta någon att snoka i annans privata mejl (och denna betänklighet gäller förresten också FRA, vilket är anledningen till att FRA-lagen är en sådan skandal). Vid en avvägning mellan intresset av att övervaka att de anställda håller sig till spelreglerna och intresset av integritet har den svenska rätten (för en gångs skull) givit integriteten försteget. Detta är inte självklart, men så är det, och arbetsgivarna har vackert att hålla sig till det. Företagets agerande i fallet är alltså upprörande på grund av att det vittnar om ett ringaktande av de regler som gäller; moraliskt tycker jag dock annars att företaget kan ha goda skäl för sig, även fast man uppenbarligen inte brytt sig något vidare om integritetsspörsmål.

Även om företagets agerande skulle vara lagligt, kvarstår dock frågan huruvida arbetstagarnas handlande skulle kunna vara grund för avskedande. Av vad som framgår av artikeln tycks så inte vara fallet: arbetsgivare har ibland en tendens att vilja ta i med hårdhandskarna direkt, när varningar eller reprimander skulle vara tillräckliga. Man undrar vilken typ av arbetsgivare det här handlar om: man kan gissa sig till att dennas organisation av arbetsplatsen är så paranoid att den inte präglas av någon större effektivitet. Den som misstror sina arbetstagare, riskerar att skjuta sig själv i foten, helt enkelt, eftersom arbetstagare som inte känner att de har ledningens förtroende kan antas inte vinnlägga sig om företagets bästa.

Allt som allt är alltså det här fallet en klassisk illustration av hur man inte skall gå till väga. Så länge sådana arbetsgivare finns, måste man tyvärr medge att socialisternas paranoia inför näringslivet inte är helt utan skäl.

Read Full Post »

Polisen och åklagarväsendet prioriterar fel, anser justitieombudsmannen (JO). Enligt en artikel i Dagens Nyheter pekar JO på inkompetens, organisationsproblem och felprioriteringar som roten till det onda han säger sig ha identifierat. Jag hoppas att JO har tillgång till fakta som stöd för sina påståenden. För den som följer kriminaldebatten inom de allmänna medierna framstår dock påhoppet som rätt märkligt.

Det exempel som JO använder är rätt talande härvidlag. Polisens prioritering av yttre tjänst (alltså av att vara på gator och torg, och synas) anses vara fel när det samtidigt ligger brottsutredningar på hög av vilka många hinner preskriberas innan de utretts. Måhända polisens prioritering är fel, men samtidigt är det så att så gott som samtliga svenska partier – och i synnerhet borgerligheten – under lång tid efterlyst fler för allmänheten synliga poliser. När polisen nu gör det som väljarnas företrädare begär av den, är det heller inte bra, utan nu blir den påhoppad av JO. Hur skall det vara? Synliga poliser eller snabba och säkra utredningar? Om vi vill ha både-och, behöver polisen mer pengar.

Även JO:s betoning av vardagsbrottsligheten tycks inte stå i samklang med anvisningarna från politiken. Sexualbrott – som trots sin frekvens inte kan anses utgöra vardagsbrottslighet – skall högprioriteras enligt en relativt enig politikerkår, liksom även bedrägerier mot de allmänna trygghetssystemen (inte heller det är precis någon form av vardagsbrottslighet). Om nu JO kräver att polisen också skall prioritera vardagsbrotten, blir prioriteringarna så många att ingen prioritering finns kvar. Det är lite som att kräva att alla svenska kommuner skall ligga på genomsnitt vad gäller väntetiden till vårdcentralerna: såvida inte alla kommuner är exakt likadana, är det en matematisk omöjlighet att alla skall ligga på genomsnitt. Det är på samma sätt en matematisk omöjlighet att högprioritera allt, eftersom då inget blir prioriterat.

JO tycks agera i isolering från den omgivande världen. Jag vill på intet sätt förneka att polisen (och för den delen åklagarväsendet) har organisationsproblem, men det här påhoppet förefaller osakligt.

Kanske även en justitieombudsman någon gång måste visa förståelse för hur hårt pressad en organisation kan bli.

Read Full Post »