Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 juni, 2008

Regeringen har givit Högskoleverket i uppdrag att ta fram kriterier för en rankning av Sveriges högskolor, skriver Dagens Nyheter. Jag gissar att den akademiska världens majoritet kommer att brista ut i sin vanliga klagan att sådana listor är oprecisa, orättvisa och allmänt obehövliga. Jag själv tycker att det är självklart att vi skall ha en högskolerankning.

Det finns vissa yrken där det är förbaskat svårt att som kund få ett grepp om vem som står för den bästa kvaliteten. Advokatyrket hör dit, liksom läkaryrket, men också hela utbildningsapparaten. Problemet är bland mycket annat (såsom monopolsträvanden avseende informationen, arrogans och allmän lättja) att det är så förbaskat svårt att definiera vad som utgör kvalitet. Den advokat som är bäst vinner inte nödvändigtvis alla mål. Den läkare som är bäst förskriver inte nödvändigtvis de dyraste och modernaste behandlingsmetoderna. Och den lärare som är bäst godkänner inte nödvändigtvis alla elever eller studenter. Hur skall man ranka något när man saknar tydliga kriterier för hur mätningen skall ske?

Jag acceptera denna kritik, men den innebär inte att vi skall slå oss till ro med den informationsassymetri som präglar bland annat utbildningsmarknaden. På något sätt måste en student som avser att ta på sig stora studieskulder kunna ha någon rimlig chans att avgöra vilket lärosäte som är bäst för just henne. Det behövs information, helt enkelt. Antagningspoängen ger ingen relevant information annat än om köns längd, och vem som fått jobb efter examen ger heller ingen information om utbildningens kvalitet. Det behövs mer, och en välgjord rankning kan förvisso inte fylla luckan helt, men kan åtminstone minska dess bredd.

Jag är mest tilltalad av det tyska exemplet som Dagens Nyheter skriver om, där man inte väger samman olika kriterier till någon enhetlig siffra, utan där man redovisar olika inbördes oberoende kriterier. Alla studenter är nämligen inte ute efter samma sak: somliga föredrar ett lärosäte med internationell forskningsrenommé, andra vill ha lärare som är populära hos studenterna, åter andra är mest intresserade av den studiesociala miljön. Alla högskolor är dock inte lika bra på allt. Att ha 25 kriterier som inte vägs samman, utan till vilka studenten själv måste ta ställning tycks mig vara ett bra sätt att kringgå rankningens mest uppenbara baksida och ändå ge studenterna information före beslutet vilket lärosäte som skall få tjäna pengar på deras studier. (Eftersom lärosätena bland annat får betalt för tagna poäng eller helårsprestationer – HÅP:ar – är varje student faktiskt en ekonomisk tillgång för lärosätet.)

Självfallet skall vi ha en rankning. Den skall dock inte göras för simpel, utan den skall försöka att redovisa relevant och viktig information på ett sådant sätt att avnämaren (studenten) ges möjlighet att ta självständig ställning till vad rankningen innebär.

Read Full Post »

Senast igår bloggade jag om vedergällningens betydelse i straffrätten. Som på beställning publicerar Svenska dagbladet idag en intervju med vänsterpartiets Alice Åström, där hon kräver att våldtäkt, i synnerhet mot barn, skall straffas hårdare. Hennes motivering är att ”[d]et är inte enbart en misshandel, utan en misshandel plus ytterligare en kränkning. Det totala straffvärdet tycker jag ibland är alldeles för lågt.”

Som jag sade igår tror jag att vi måste ta hänsyn till att många människor vill att rättssystemet åtminstone delvis vilar på principen ”tand för tand, öga för öga”. Jag själv är inte så förtjust i vedergällningen, men jag anser att vi måste ta hänsyn till människans uppenbarligen grundläggande behov av hämnd om vi skall säkerställa att rättssystemet behåller sin legitimitet. (Se för övrigt här hos den alltid lika genomrationelle Niclas Berggren för en diametralt motsatt åsikt.) Min mening får stöd i Åströms tal om ”straffvärdet”.

Straffvärdet är en etablerad straffrättslig figur, men det utgör i slutändan inget annat än vedergällningens juridiska formalisering. För vad är en gärnings straffvärde? Varför anser vi att mord skall straffas hårdare än misshandel, och varför anser Åström att våldtäkt måste få ett högre minimistraff? Det kan nog knappast röra sig om individualpreventiva eller allmänpreventiva motiveringar, utan här rör det sig helt enkelt om att vi skall hämnas den oförrätt som brottet utgör. Misshandlar du, är du ett svin. Våldtar du är du både ett svin och en skurk. Mördar du är du ett svin, en skurk och en samhällsfara. Detta skall uttryckas i straffet, trots en vistelse i ett fängelse rimligen inte har någon reell koppling till en smocka, en förnedring eller ett taget liv. Åströms motivering om att misshandeln och kränkningen vid våldtäkt så att säga skall plussas ihop visar denna koppling mellan metafysik och straffet.

Straffrätten har ett uppenbart problem i det att den inte kan komma ifrån metafysiken, alltså ifrån kvasireligiösa föreställningar om en ekvivalens mellan brott och straff. Denna form av metafysik – som för övrigt också avspeglar sig i frågan om skadeståndets storlek efter vissa brott eller ”kränkningar” – tycks fylla ett mycket grundläggande mänskligt behov, fast alla inser att en misshandel inte blir ogjord, en våldtäkt icke-fullbordad eller ett liv återuppstår genom att man efteråt klämmer åt gärningsmannen riktigt ordentligt. Straffet har helt enkelt endast mycket litet reellt, och ett riktigt stort socialpsykologiskt värde.

Hur vi skall få ihop ett mera objektiverat och – hemska ord – vetenskapligt synsätt med våra grundläggande behov av hämnd i vår egenskap av flockdjur är mera än jag kan förstå. Jag förstår dock att vi saknar rationella grunder att nalkas frågan om straffrättens funktion.

Read Full Post »