Regeringen har givit Högskoleverket i uppdrag att ta fram kriterier för en rankning av Sveriges högskolor, skriver Dagens Nyheter. Jag gissar att den akademiska världens majoritet kommer att brista ut i sin vanliga klagan att sådana listor är oprecisa, orättvisa och allmänt obehövliga. Jag själv tycker att det är självklart att vi skall ha en högskolerankning.
Det finns vissa yrken där det är förbaskat svårt att som kund få ett grepp om vem som står för den bästa kvaliteten. Advokatyrket hör dit, liksom läkaryrket, men också hela utbildningsapparaten. Problemet är bland mycket annat (såsom monopolsträvanden avseende informationen, arrogans och allmän lättja) att det är så förbaskat svårt att definiera vad som utgör kvalitet. Den advokat som är bäst vinner inte nödvändigtvis alla mål. Den läkare som är bäst förskriver inte nödvändigtvis de dyraste och modernaste behandlingsmetoderna. Och den lärare som är bäst godkänner inte nödvändigtvis alla elever eller studenter. Hur skall man ranka något när man saknar tydliga kriterier för hur mätningen skall ske?
Jag acceptera denna kritik, men den innebär inte att vi skall slå oss till ro med den informationsassymetri som präglar bland annat utbildningsmarknaden. På något sätt måste en student som avser att ta på sig stora studieskulder kunna ha någon rimlig chans att avgöra vilket lärosäte som är bäst för just henne. Det behövs information, helt enkelt. Antagningspoängen ger ingen relevant information annat än om köns längd, och vem som fått jobb efter examen ger heller ingen information om utbildningens kvalitet. Det behövs mer, och en välgjord rankning kan förvisso inte fylla luckan helt, men kan åtminstone minska dess bredd.
Jag är mest tilltalad av det tyska exemplet som Dagens Nyheter skriver om, där man inte väger samman olika kriterier till någon enhetlig siffra, utan där man redovisar olika inbördes oberoende kriterier. Alla studenter är nämligen inte ute efter samma sak: somliga föredrar ett lärosäte med internationell forskningsrenommé, andra vill ha lärare som är populära hos studenterna, åter andra är mest intresserade av den studiesociala miljön. Alla högskolor är dock inte lika bra på allt. Att ha 25 kriterier som inte vägs samman, utan till vilka studenten själv måste ta ställning tycks mig vara ett bra sätt att kringgå rankningens mest uppenbara baksida och ändå ge studenterna information före beslutet vilket lärosäte som skall få tjäna pengar på deras studier. (Eftersom lärosätena bland annat får betalt för tagna poäng eller helårsprestationer – HÅP:ar – är varje student faktiskt en ekonomisk tillgång för lärosätet.)
Självfallet skall vi ha en rankning. Den skall dock inte göras för simpel, utan den skall försöka att redovisa relevant och viktig information på ett sådant sätt att avnämaren (studenten) ges möjlighet att ta självständig ställning till vad rankningen innebär.