Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 juni, 2008

Utredaren Anna-Karin Lundin har föreslagit att företag som misstänker att en anställd olovligen tagit del av företagshemligheter skall kunna ansöka om en ”bevissäkringsåtgärd” hos kronofogdemyndigheten, skriver Dagens Nyheter. (E24 – Svenska dagbladets elektroniska ekonomisidor – har helt missat denna aspekt av förslaget. Utredningen finns här.) När ett företag lämnat en sådan begäran till domstol och denna godkänt begäran, kommer kronofogdemyndigheten att göra en husrannsakan hos vederbörande anställd.

Utredaren påstår att Sverige skulle vara förpliktat genom TRIPS-avtalet (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights; avtalet utgör en del av WTO-avtalet) att genomföra en sådan åtgärd. Det kan inte jag bedöma, eftersom jag inte är tillräckligt insatt i TRIPS-avtalet. Jag skulle dock bestämt rekommendera att Sverige i så fall begår fördragsbrott och låter bli att införa en sådan långtgående möjlighet för företagen.

Den föreslagna möjligheten tycks ha sin förebild i den engelska processrätten, där det finns en såkallad Anton Piller-injunction. Engelsk rätt går ännu längre än förslaget i det att det i England är den sökande själv (alltså den part som motsvarar företaget i förslaget) som ges rätt att snoka i motpartens lokaler. Det svenska förslaget är mera försiktigt än så, tycks det, men det är fortfarande illavarslande att blotta misstanken om att någon snokat i företagshemligheter som hon inte har att göra med skall kunna få leda till en så ingripande åtgärd som en husrannsakan.

Förslaget går ut på att en husrannsakan skall kunna ske när det skäligen kan antas att någon angripit en företagshemlighet, med vilket förstås att personen i fråga skall ha befattat sig med företagshemligheter på ett sådant sätt som är straffbart eller ger rätt till skadestånd (s. 263 i utredningen). Detta är mycket långtgående. Det räcker med att företagsledningen fattar misstanke om att någon är klantig med att hantera företagshemligheter och får medhåll av domstol för att en privatpersons hem skall kunna undersökas. För första gången skall i svensk rätt en möjlighet ges att fiska efter bevismaterial i någon annans hem på grundval endast av att företaget kanske har rätt till skadestånd.

Straff och skadestånd går ofta igen med varandra, men för att skadestånd skall kunna utdömas krävs mycket mindre än straff. Medan det för straff skall vara bevisat bortom allt rimligt tvivel att någon haft uppsåt att bryta mot lagen (vilket brukar anges med att det skall vara 90 % säkert att den tilltalade begått brottet), krävs det för skadestånd endast att det är ”visat” (vilket brukar anges med att det är 75 % säkert) att någon av vårdslöshet förorsakat annan skada (se avseende vårdslöshet som alternativ till uppsåt till exempel 6 § lagen om företagshemligheter). Företag skall alltså kunna övervaka att den som har fått förtroendet att omhänderha företagshemligheter också på fritiden håller sig på den styva linan. Detta inbjuder närmast till trakasserier.

I synnerhet när någon anställd som innehar företagshemligheter misstänks för att vilja byta arbetsgivare, kan det mycket väl tänkas att paranoida företagsledningar vill säkerställa att alla företagshemligheter hålls hos företaget. I den situationen skulle företaget alltså enligt förslaget kunna ansöka om en husrannsakan hos vederbörande anställd. Prövningen i domstolen måste med nödvändighet vara summarisk: det här är brådskande ärenden. Det kommer alltså inte att bli en fullödig process, utan en prövning där domstolen på grundval av ett ofullständigt material måste ta ställning till huruvida misstanken är stark nog att komma upp i nivån ”skäligen kunna antas”. Finner domstolen att så är fallet, måste ansökan medges. Detta innebär att kronofogdemyndigheten klampar in i den anställdes lägenhet och vänder upp och ner på den i jakt på någon företagshemlighet som kan tänkas vara gömd någonstans. En sådan undersökning kommer inte att kunna ske utan att grannar och andra anställda får vetskap om den, med åtföljande social stigmatisering av den anställde. I alla de fall i vilka kronofogdemyndigheten inte hittar något, kommer alltså en enskild person att ha utsatts för en helt onödig social förnedring.

Jag undrar vilka företagshemligheter som skulle vara värda detta. Denna undran föranleds i synnerhet av att en anställd som verkligen vill stjäla företagshemligheter efter förslagets genomförande inte kommer att vara dum nog att ha bevismaterialet hemma, utan kommer att gömma det någon annanstans. Jag är också skeptisk till att övervakningen av privatpersoner i förslaget läggs på andra privatpersoner: makt korrumperar, och det är därför illa om privata personer som inte kontrolleras av media och annan allmänhet ges makt över andra enskilda.

Det kan hända att Sverige folkrättsligt är förpliktat att lagstifta om möjlighet till husrannsakan såsom det föreslås i utredningen. Det struntar jag faktiskt i: medan jag inser att vi måste skydda de vars enda ekonomiska tillgång består i intellektuell egendom, inser jag inte att vi skulle behöva överge proportionaliteten och rättsstatligheten för att skydda denna egendom. För mig framstår förslaget om husrannsakan på enskilds begäran som en immaterialrättslig parallell till att skicka småtjuvar från England till Australien: det utgör en oproportionerlig åtgärd mot ett brott som inte är så samhällsfarligt att det bör föranleda åtgärder av den typen.

Lagstifta gärna om utökat skydd för företagshemligheter, men låt bli att ge enskilda rätt att iscensätta husrannsakan hos andra enskilda.

Annons

Read Full Post »