Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Yttrandefrihet’ Category

Upprördheten är stor över Frälsningsarméns inställning till homosexualitet. Jag är lite förvånad över förvåningen: såvitt jag vet, har alla de tre stora abrahamistiska religionerna en rätt så ogin inställning till homosexualitet. Det som kanske kan göra saken lite mera delikat, är att Frälsningsarmén – liksom flertalet trossamfund – tar emot statligt stöd, och att statens officiella inställning till homosexualitet är att det är en sexualitetsform bland andra. Frågan är alltså om och i så fall hur den officiella statliga inställning skall påverka stödet.

Två utgångspunkter förefaller mig vara tämligen givna. Å ena sidan har vi yttrandefrihet och därmed åsiktsfrihet i Sverige. Så länge ingen uppmanar någon annan till fysiska övergrepp, bör alla meningar – alldeles oavsett hur korkade de är, eller kanske just i synnerhet sådana yttranden som uppfattas som korkade, trångsynta och fördomsfulla – få yttras. Självklart får det privata samfundet Frälsningsarmén hålla sig med vilka stenåldersfördomar som helst utan att straffas för det. Å andra sidan har ingen ”rätt” till statliga pengar: den som utan krav på vederlag ger någon annan en present, måste ha rätten att låta bli att ge en present (eller ”bidrag”, som det i sammanhanget kallas). Om Frälsningsarméns fördomar inte passar staten, har staten prima facie ingen skyldighet att finansiera Frälsningsarmén, inte ens delvis.

Men det är bara utgångspunkterna. Problemet är att de krockar, och därför måste fler argument anföras och vägas mot varandra för att konflikten skall kunna lösas upp. Jag tror att några av dessa argument kan vara följande.

Frälsningsarmén – vars världssyn jag på intet sätt delar och är beredd att bekämpa med alla till buds stående argument – gör ett beundransvärt jobb. Frälsningssoldaterna går dit ingen annan går: de finns där längst ner på samhällets botten och gör en viktig och central social insats. De insatser som Frälsningsarmén gör – även om jag tycker att de förtecken under vilka de görs är ganska oattraktiva – komplementerar statens insatser, och statens pengar betalas alltså för verksamhet som någon måste göra.

Vidare skall staten vara neutral, det vill säga staten skall inte blanda sig i trosuppfattningar: att den officiella statliga inställningen är att homosexualitet är en sexualitet bland andra, skall inte spela någon roll när statens pengar delas ut. Staten har helt enkelt inte till uppgift att uppfostra medborgarna. Om staten skulle ta sig sådan frihet, skulle staten bli ett tvångsmedel för åsikter i den rådande majoritetens hand. Tanken med demokratin är att alla åsikter skall ha möjlighet att fredligt verka för att få en majoritet på sin sida. Detta förutsätter att den för tillfället rådande majoriteten inte med tvång eller genom att dra undan förmåner som majoriteten får
från andra åsiktsriktningar omöjliggör för någon åsiktsriktning att så småningom bli majoriteten. Delas pengar ut till en grupp, måste motsvarande andra grupper också få pengar. Det är olämpligt att knyta den statliga penningpåsen till någon viss materiell åsikt i någon fråga, utan kriterierna bör vara utformade så att den politiska eller sociala åsikten hos de olika grupperna inte spelar någon roll.

Med andra ord skall nazister få pengar om kommunister får dem, och kommunister skall få pengar om liberala får dem. Om Svenska kyrkan får pengar av staten, skall också de judiska samfunden, moskéerna, buddhisterna och Frälsningsarmén få pengar. Att sålla mellan grupperna på grundval av deras åsikter, är inget annat än åsiktsdiktatur.

För mig framstår alltså frågan som svart-vit. Antingen säger vi att religiösa samfund kan få pengar på ett liknande sätt som andra föreningar: då skall alla religiösa samfund få dessa pengar, alldeles oavsett om de tillbeder någon gud, några gudar, djur, sex eller någon entitet som andra uppfattar som djävulen. Eller så säger vi att inget religiöst samfund skall få pengar, i vart fall inte i denna egenskap. Då skall inte heller Svenska kyrkan eller katolska kyrkan eller någon annan få pengar.

Väljer man det senare alternativet, kan man fortfarande stödja verksamhet av allmännyttig karaktär. Man kan alltså ge Frälsningsarmén öronmärkta pengar för dess sociala verksamhet, utan att för den skull ge den pengar för sin religiösa verksamhet (såvida dessa två sidor av myntet nu går att skiljas åt i just Frälsningsarméns speciella fall). Man kan också kräva att den sociala verksamheten skall vara fri från åsiktspropaganda. Men man kan inte kräva att Frälsningsarmén ändrar sin inställning i sociala eller politiska frågor: gör man det, måste man också acceptera att även Saudi Arabien kräver av sina medborgare att de skall dela och följa just Saudi Arabiens speciella inställning till sociala och politiska frågor. Det finns helt enkelt ingen principiell skillnad mellan staten Sveriges inställning till Frälsningsarmén och det wahabbistiska Saudi Arabiens inställning till kvinnor som kör bil.

Med andra ord: argumentera mot Frälsningsarmén, men undandra inte just Frälsningsarmén det stöd som andra trossamfund får. Om vår demokrati inte är starkare än att den tål att ett gäng homofober som ändå lyckas göra ett bra socialt jobb får använda sig av sin yttrandefrihet, är den ändå inte mycket värd.

*****

Jag vill i sammanhanget gärna tipsa om Chandran Kukathas utmärkta bok The Liberal Archipelago, där författaren visar hur man kan få ihop en liberal stat med illiberala samfund inom dess ram.

*****
Uppdatering: Se också Sanna Raymans ledare idag.

Read Full Post »

Jag hör inte till Wikileaks reservationslösa påhejare. Den senaste publiceringen av diplomattelegram anser jag vara betänklig: inte ens i en demokrati bör alla statliga förehavanden enligt min mening vara offentliga. De som nu börjar drömma om att lammen skall kunna ta plats bredvid lejonen i den internationella sfären, är i mina ögon något blåögda.

Enligt min mening riskerar Wikileaks att försvaga stater som i sammanhanget är relativt harmlösa – såsom USA – eftersom där finns folk som är beredda och kapabla att för det som de uppfattar som det moraliskt rätta läcka känsliga dokument till sajten, medan det i de stater som verkligen skulle behöva öppenhet – Kina, Saudi Arabien, Nordkorea och andra – inte verkligen är möjligt att göra samma sak. Västs hemligheter dras alltså ut i ljuset, medan de ännu värre skurkstaterna gnuggar händerna och fortsätter att hårdkontrollera informationen.

Inte heller de i och för sig intressant och hederliga försöken att kategorisera olika former av information på ett sådant sätt att Wikileaks läckande av diplomatpost blir helt försvarlig övertygar mig: problemet är nämligen kategorin i mitten, när information om det förflutna tillåter slutsatser om framtiden, och den löses inte så enkelt som det låter påskinas. Att privata informatörer riskerar att få sina liv förstörda, hörs heller inte särskilt ofta i debatten. Världen riskerar genom Wikileaks aktion att bli en sämre plats, helt enkelt, samtidigt som det finns en chans att den kanske blir bättre. Vi vet inte, vi får se: det finns för mig i vart fall ingen anledning att hurra för Wikileaks.

Den svenska förundersökningen mot Assange kan, såsom konspirationsteoretikerna anser, vara en plot att komma åt en för statshemligheterna farlig människa. Det kan dock också handla om att en person som i ett sammanhang med erkänt stort mod gör något som många beundrar – läcka statshemligheter eller sådant som uppfattas som statshemligheter – i ett annat sammanhang gör något som många människor avskyr, nämligen våldtar kvinnor. Jag vet inte om Assange är en våldtäktsman eller inte, men jag anser att det bör prövas i den ordning som gäller för sådana anklagelser. Visst kan man beskylla åklagarmyndigheten för att ha varit senfärdig i att komma på att man skulle höra Assange igen, men man kan också undra varför Assange – om han nu är oskyldig till det som han anklagas för – inte tog en sväng förbi Stockholm och ställde upp för ytterligare ett förhör.

Jag har svårt att tro konspirationsteoretikerna, men jag vill heller inte utesluta att de kan ha rätt: jag vet inte, men jag vet också att ingen annan vet heller. Alltså vill jag faktiskt se ett domstolsförfarande avseende våldtäktsbeskyllningarna mot Assange.

Men när jag idag i Sveriges radio fick höra att Paypal medgivit det uppenbara, att nämligen det amerikanska utrikesdepartementet genom blotta påståendet att Wikileaks begått brott kunnat få företaget att stänga av penningflödet till sajten, blir jag riktigt bekymrad. Då är vi nämligen helt utan tvekan utanför varje rättslig prövning: en stats politiker meddelar företag att de tycker att någon är en brottsling och vips! står personen eller organisationen utan medel. Hur värjer man sig mot det? Vilken domstol vänder man sig till när ens avtalsmotpart lyder politiska order?

I Sverige har vi haft ett sådant mål, nämligen målet mot de terrormisstänkta Al Barakaat-medlemmarna. Där fann EG-domstolen att strypningen av dessas finansiella tillgångar var ett brott mot de mänskliga rättigheterna (jag bloggade om detta här). Det amerikanska utrikesdepartementets agerande mot Wikileaks nu är exakt parallellt, och måste fördömas på exakt samma sätt. Om Wikileaks begått ett brott, är det en domstols, inte tjänstemäns, uppgift att frysa organisationens tillgångar och penningflöden och att döma folk. Ogrundade och icke närmare motiverade påståenden mot någon vars beteende eller åsikter man inte tycker om får inte utgöra grunden för sanktioner. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet nu alltså missbrukat en privat part för att få sitt agerande icke-statligt (och därmed utanför de även för USA bindande konventionerna om mänskliga rättigheter) gör hela beteendet ännu mera föraktligt. Här har vi den verkliga skandalen, inte i den diplomatpost som Wikileaks ursprungligen läckt.

Men, å andra sidan: när det jämt påstås att kapitalistiska företag skulle vara starkare än stater, är detta kanske på ett riktigt sjukt sätt en påminnelse om att den slutliga makten ligger där den alltid legat: nämligen hos statliga organ med snabb tillgång till statens tvångsmakt. Kanske kan det vara en tröst för mina socialistiska meningsmotståndare.

 

Read Full Post »

Migrationsverket utreder huruvida en anställd som lämnat en omdiskuterad kommentar på facebook kan jobba kvar på myndigheten, rapporterar radions Eko och Dagens Nyheter. Enligt min mening är detta en skandal: en i och för sig berömvärd anständighet får myndigheten att glömma medborgarnas frihet att ha och yttre politiska åsikter.

För även tjänstemän är medborgare. Ingen slutar vara medborgare bara för att man har ett offentligt jobb. Det som är svårt i ett offentligt jobb på en myndighet, är att man stundtals – på vissa myndigheter kanske mycket ofta – måste implementera lagstiftning som man inte tycker om. Det är dock i och för sig inget problem, utan är ett välkänt fenomen som går att hantera. Det finns nog ingen enskild person som helt håller med hela den svenska lagstiftningen. Icke desto mindre förmår många, förhoppningsvis de flesta, tjänstemän att implementera den.

Nu tolkas i och för sig den ifrågavarande tjänstemannens kommentar som vore han rasist. För det första kan man då väl anmärka att det ordet blivit någon form av generalbeskyllning för alla som törs påpeka att invandringen fört sociala problem med sig. Skällsordet rasist har blivit på ett liknande sätt innehållslöst som ordet fascist blev på 1970-talet. Vi saknar förmåga att skilja det lilla från det stora, och tolkningen av tjänstemannens kommentar som rasistisk är… kreativ, för att säga det minsta. Kommentaren är inte särskilt begåvad, men rasistisk? Nåväl.

Men även om vi förutsätter att kommentaren är rasistisk, är detta inget som Migrationsverket skall ha åsikter om. Talet om att verkets tjänstemän minsann påverkar enskildas liv och att därför vissa åsikter inte får förekomma, är gravt överdrivet, för att säga det minsta.

För när skiljde vi senast en tjänsteman i socialförvaltningen för att denna tycker att socialbidragstagare är lata? När skiljde vi senast en polis från tjänsten för att hon tycker att brottslingar är slödder? När skiljde vi senast en tjänsteman på Skatteverket från tjänsten för att hon tycker att skatterna i Sverige är orimligt höga?

Vi är selektiva i vår varseblivning. Upprörda blir vi över tjänstemännens privata åsikter i stort sett bara när det rör sig om invandring eller kön (men jag har känslan av att klimat snart kommer att segla upp som stark kandidat också). Senast vi hade ett liknande ärende på lite högre nivå rörde det åklagaren Hillegren som givit uttryck för uppfattningar om våldtäktsbrottet som inte föll i smaken (jag bloggade då om saken här och här). I det fallet, precis som i alla andra liknande fall, fick den goda smaken oss att glömma mycket grundläggande värderingar utan vilka vi hela vårt liberalt och socialistiskt präglade samhällsbygge blir rangligt och riskerar att störta samman.

Det allmänna skall ge fanken i vad medborgarna tycker och tänker. Det allmänna har, precis som andra arbetsgivare, rätt att av sina tjänstemän kräva att de sköter sitt jobb och att de är lojala mot myndigheten. Men det allmänna har inget att skaffa med tjänstemannens politiska inställning. Det får inte spela någon roll om någon är moderat, socialdemokrat, sverigedemokrat, vänsterpartist, anarkist eller vad som helst annars. Det allmänna skall inte styra våra politiska uppfattningar, utan skall implementera medborgarnas politiska uppfattningar.

Tjänstemannen i det aktuella ärendet har inte påståtts ha misskött sitt jobb. Han har inte påståtts ha bemött utlänningar på ett olämpligt sätt. Han har över huvud taget inte påståtts ha misskött sig. Han påstås ha olämpliga åsikter.

Men vad är en lämplig åsikt? Är bara folk välkommet på Migrationsverket som tycker att alla kulturer är lika sympatiska? Är bara folk välkommet som tycker att alla utlänningar är hjärtligt välkomna till Sverige? Är bara folk välkommet som tycker att den vid varje tidpunkt gällande utlänningslagstiftning är vishetens yttersta höjdpunkt?

Som alltid i yttrandefrihetssammanhang är det farligt att börja mixtra med yttrandefriheten, helt enkelt för att man inte vet var det slutar. Martin Niemöller sade avseende nazisternas förföljelse av oliktänkande:

Erst kamen sie für die Kommunisten, und ich habe nicht gesprochen, weil ich kein Kommunist war. Dann kamen sie für die Juden, und ich habe nicht gesprochen, weil ich kein Jude war. Dann kamen sie für die Katholiken, und ich habe nicht gesprochen, weil ich ein Protestant war. Dann kamen sie für mich, und jetzt war keiner mehr übrig der für mich hätte sprechen können.

[Först kom de för kommunisterna, men jag sade inget, eftersom jag inte var kommunist. Sedan kom de för judarna, men jag sade inget, eftersom jag inte var jude. Sedan kom de för katolikerna och jag sade inget, eftersom jag var protestant. Sedan kom de för mig, och då fanns inte längre någon som skulle ha kunnat tala för mig.]

Jag påstår inte att vi ens tillnärmelsevis är i närheten av någon systematisk förföljelse av oliktänkande. Jag påstår dock att det går häpnadsväckande fort när vi väl har börjat sålla mellan lämpliga och olämpliga åsikter. Vi måste akta oss om vi inte vill vakna en dag och märka att plötsligt en mängd åsikter och åsiktsyttringar är förbjudna. Det allmänna skall inte lägga sig i enskildas åsikter. Det är farligt.

Yttrandefriheten måste nämligen bestå i att få säga smaklösa, dumma, motbjudande och inskränkta saker, som jag inte tröttnar på att betona.

Read Full Post »

Attacken i Uppsala mot Lars Vilks har varit förra veckans yttrandefrihetsrättsliga tema. Jag har inte verkligen kunnat följa debatten – jag är för närvarande för jäktad – men jag tror att det dykt upp åtskilliga missförstånd och åtskilliga bråk som beror på dels att yttrandefrihetsbegreppet fylls med olika definitioner, dels att folk inte har koll på att de använder olika definitioner. Jag skall här ta debatten mellan Björn Östling (inlägg här och här) och Magnus Betnér (inlägg här och här) till utgångspunkt för mitt eget resonemang.

Jag skall inleda med att jag i sak delar Betnérs åsikt om att värnandet om yttrandefriheten är högst selektivt, vilket med andra ord innebär att vi inte verkligen värnar yttrandefriheten. När vi ingriper mot förintelseförnekare, vägrar nazister, stalinister och andra att vara lärare, har brottsbestämmelser om hets mot folkgrupp som i praktiken vänder sig mot de högerextrema grupperna och har förolämpningsparagrafer, har vi redan ingripit i yttrandefriheten på ett sätt som gör den debatt vi har nu ganska förljugen. Betnér har en poäng, en viktig poäng, och jag gläds åt att en provokatör som Betnér har sådan förståelse för spelets regler.

Så till debatten mellan Östling och Betnér. Jag tror att Östling missförstår vad Betnér menar. För mig som jurist – och, som jag tolkar honom, för Betnér – är yttrandefriheten en rätt som vänder sig mot det allmänna, mot kollektivet, mot staten. Däremot har jag inte nödvändigtvis någon yttrandefrihet mot enskilda. Låt mig förklara skillnaden.

Yttrandefriheten är rätten att utan hot om statliga repressioner få säga vad jag tänker. Detta innebär två saker: dels skall det allmänna inte förbjuda åsikter. Som Betnér så riktigt påpekar, förbjuder det allmänna i Sverige åsikter. Vi har alltså ingen perfekt yttrandefrihet, utan vi förbjuder åsikter som vi tycker är misshagliga. Dels – den andra aspekten av yttrandefriheten – skall det allmänna se till att ingen av mina med-borgare kan tvinga mig att hålla käft. Det gör Sverige på samma selektiva sätt som när det gäller att inte förbjuda åsikter. I Vilks fall gör dock det allmänna det man kan begära: Vilks har livvaktsskydd på det allmännas bekostnad och polisen ser inom det möjligas ram (man kan inte garantera någon som helst persons säkerhet, bara göra det svårare för angriparen) till att Vilks kan hålla sina föreläsningar.

Det är detta som är yttrandefriheten: inga av det allmänna förbjudna åsikter, ingen officiell möjlighet för enskilda att tysta andra. Yttrandefriheten skall därvid värna om de åsikter som är obekväma, kränkande, misshagliga, smaklösa, dumma, som uttrycks på ett onödigt provocerande sätt… Kort sagt, yttrandefriheten skall värna sådana personers rätt att få säga vad de tänker som annars skulle censureras av den goda smaken. I vårt samhälle handlar det alltså om extremisterna, om höger- och vänsterextrema, om homofober, om extremistiska religiösa personer och så vidare.

Så långt verkar också Östling och Betnér vara eniga. Där åsikterna går isär är vid frågan om att ta ”ansvar”, som Betnér uttrycker det, eller – som jag skulle säga – om rätten att lämnas i fred med sina åsikter av andra enskilda. Som jag förstår Betnér menar han att det inte ingår i yttrandefriheten att slippa att andra blir upprörda och i vissa fall våldsamma: han tycks göra samma distinktion som jag.

Återigen håller jag alltså med honom. Samtidigt vill jag till undvikande av missförstånd påpeka att det inte innebär att jag anser att Vilks har ”sig själv att skylla” eller något sådant. Jag anser att människor som har förstånd för fem öre kan höra en åsikt som de blir upprörda över utan att vilja slå eller dräpa. Jag anser också att människor med förstånd för fem öre inser att det inte finns något som är mera värdefullt än någon som på ett provocerande men intelligent sätt utmanar mina åsikter: blir jag inte övertygad, vässar jag i alla fall mina egna argument. Den extremistiska muslimska reaktionen på Vilks är patetisk, obildad och inskränkt.

Samtidigt, gott folk: extremister är inte kända för att vara räsonabla människor! Granskar jag nazister, driver jag med extremistiska muslimer och deras trosföreställningar, gör jag narr av militanta veganer, kan jag på förhand räkna ut att skiten kommer att hamna i fläkten. Det är rätt så enfaldigt att tro att man kan visa bilder på Mohammed som bög utan att man får mordhot mot sig. Man vet vad som väntar, och man skall inte låtsas bli förvånad när det händer.

Men yttrandefriheten, då? Jo, den består i att det allmänna har en plikt att ingripa och att i möjligasta mån skydda mig när jag blir hotad. Det allmänna kan inte förhindra hoten, men det kan i vissa fall förhindra att hoten verkställs. Helt kan man dock som sagt inte garantera en människas säkerhet: angriparen har alltid en taktisk fördel, eftersom skydd alltid är reaktivt och endast i mycket begränsad utsträckning proaktivt. Det innebär att staten Sverige inte kan garantera att Lars Vilks överlever sina provokationer: så är det, och det är inte mycket att göra åt. Däremot kan staten Sverige (i samarbete med Vilks, märk väl, för det är förbaskat obekvämt att behöva leva under skydd) försöka att göra det så svårt som möjligt för extremisterna att döda Vilks. Så länge det allmänna gör det – och det sker som sagt – är yttrandefriheten värnad så gott det nu går.

Yttrandefrihet innebär inte att det inte skall behövas mod för att säga det man tycker. Ibland är det modet socialt: det krävs socialt mod att säga till chefen att hon beter sig som ett svin. Vid andra tillfällen är modet fysiskt: det krävs fysiskt mod att framställa Mohammed som en liten skäggig gubbe med en bomb i turbanen. Det kan ingen stat göra något åt. Det allmänna kan försöka skapa en situation där det är så osannolikt som möjligt att hoten verkställs, så att det mod som krävs för att säga det man tänker inte skall behöva bli för stort. Däremot kan det allmänna aldrig garantera att man inte gör sig omöjlig eller sätter sig i fara när man använder sig av yttrandefriheten.

En användning av yttrandefriheten innebär nämligen som sagt att man säger saker som andra upplever som obekväma, kränkande, misshagliga, smaklösa, dumma eller som uttryckta på ett onödigt provocerande sätt. Vill man provocera, skall man inte bli förvånad över att man provocerar.

Read Full Post »

Svenska dagbladets Sanna Rayman tog den känga Mårten Schultz och jag utdelade igår med stor elegans. I ett elegant formulerat inlägg på tidningens ledarblogg gör hon några viktiga och tänkvärda förtydliganden. Jag håller dock fortfarande inte med henne.

Dels bemöter hon inte de argument som jag framfört till ”juridifieringens” försvar. Hon anser att skolan borde ha skött det hela utan att blanda in polisen och JK och frågar mig hur jag skulle ha reagerat om historien handlat om sprayburkar istället för klistermärken. Mitt svar är: jag skulle ha reagerat exakt likadant, men hade skippat mina ord om yttrandefrihet (som då inte hade blivit aktuella).

Skolan är en institution som är utrustad med åtskillig tvångsmakt. Om skolan skulle ta sig frihet att hålla polis och JK utanför sina inre angelägenheter, skulle det kunna hända att den i somliga – kanske de flesta – fall skulle göra saker som måhända kan anses vara moraliskt riktiga (vilket Rayman tydligen anser att det här aktuella beslaget var). Men hur skulle det vara om skolan missbrukade sin makt? Gäller då klagomålen om ”juridifiering”? Och: hur sållar man på förhand mellan de tillfällen då Rayman tycker att det ok att hålla juridiken utanför och de fall då Rayman tycker att juristerna måste blanda sig in?

Hav förtroende för oss, vi vet vad vi håller på med – det är det som en skola som agerar på eget bevåg väljer som motto. Problemet med det är att det är ett auktoritetsargument som missbrukats så många gånger att jag mycket hellre blandar in jurister för ofta än för sällan. Den som läser vad jag skrivit, vet att jag inte nödvändigtvis välkomnar att alltfler områden blir styrda av juridiska betraktelsesätt. I ett samhälle som uppfattar sig självt som icke-auktoritär har jag dock mycket svårt att se hur vi skall undvika denna effekt. Detta har Rayman inget att säga om, vilket är synd: det är nämligen precis där skon klämmer.

Hur förhindrar vi platta auktoritetsargument och maktmissbruk i skuggan av ett förtroende som ges för ett namn och inte för förtjänster, och förhindrar samtidigt en ”juridifiering”? Det har jag hittills inte sett någon svara på på ett sammanhängande sätt.

Dels gör Rayman ett klassiskt misstag i debatten om rättigheter. Hon beklagar att en ung nazist nu lärt sig att yttrandefriheten kan användas mot demokratin (Raymans framhävning).

Men det är ju just det som är poängen!

Yttrandefriheten är sprungen ur insikten att ingen kan vara säker på att ha helt rätt, och att därför ingen kan tvinga någon annan att tycka eller uttala dig ”rätt”. Tempora mutantur, et nos mutamur in illis – tiderna förändras, och vi ändras med tiden. Det som vi idag håller för sant och riktigt, kommer framtida generationer att skratta åt. Så har det alltid varit, så är det, och så kommer det att förbli.

Man kan ta precis vad som helst som exempel: mänskliga ”rasers” (sådant finns inte) inbördes hierarki, kvinnans ställning, slaveriets naturgivenhet – allt. Vår konsensus idag kommer att vara en marginalmening imorgon.

Yttrandefriheten möjliggör för envar att propagera för sin åsikt, att försöka vinna följeslagare, att försöka förändra samhället. För envar. För nazisten. För stalinisten. För den liberala. För den konservativa. För den religiösa. För ateisten. I det ögonblick som vi i ”demokratisk” anda förnekar andra – ”icke-demokrater” – rätten att propagera för sin åsikt, gör vi exakt det som vi anklagar icke-demokraterna för att vilja göra: vi tillåter dem som bekräftar vår förutfattade mening att sprida sina åsikter och förtrycker dem som tycker annorlunda.

Om vi lärt en ung nazist att vi är ”svaga” – egentligen: att vi är bättre än hon – har vi lärt henne att vi är starka nog i tilltron till vår egen åsikts förträfflighet att vi inte känner oss hotade av några fåniga klistermärken: vi har de bättre argumenten. I det ögonblick som vi känner oss nödgade att förneka henne sin yttrandefrihet, visar vi att vi själva tycker att vårt system är så svagt och irrationellt att vi har skäl att känna oss hotade.

Jag har stor respekt för Rayman – även om hon implicit misstänkliggör mig genom att pådyvla mig något slags företrädarskap för ”skrået”, istället för att ta mig som medborgare – men på den här punkten har jag mycket lite förståelse för hennes argumentation. Annat förstås att bättre världar än den vi lever i alltid kan tänkas.

Kanske är det inget ont i att drömma.

*****

Se för övrigt också Claes Martinsons kommentarer till utgåvan av Mårtens inlägg på juridikbloggen. I den mån han är företrädare för ”skrået”, kan kanske Rayman finna sin tröst hos honom.

Read Full Post »

Svenska dagbladets Sanna Rayman – som jag annars tycker gör ett riktigt hyfsat jobb – villar idag bort sig i yttrandefrihetsdjungeln. Apropå ett inslag i SR:s Eko igår undrar hon om nazistiska klistermärken verkligen kan tänkas vara skyddade av yttrandefriheten och om verkligen alla förhållanden mellan människor måste juridifieras. Den första frågan måste utan vidare besvaras jakande, den andra kanske måste besvaras nekande, men där finns en egen dynamik som Rayman inte uppmärksammar (liksom många andra som beklagar juridifieringen).

Vi börjar med yttrandefriheten, eftersom det är ganska enkelt. Byt ut nazistiska klistermärken i Sverige mot liberala (”demokratiska” – jag har svårt för detta värdeladdade begrepp) klistermärken i Nordkorea. Istället alltså för att en illa fungerande tonårsfrontallob vandaliserar skolan, är det en föredömligt intellektuell frihetskämpe som vandaliserar offentliga byggnader i Nordkorea med klistermärken som skriker ut budskapet: ”Störta tyrannen!” Antag vidare att det företas en sökning efter gärningsmannen – eftersom de nazistiska märkena hittades av personalen i ett elevskåp, måste nog någon form av sökning ha skett i det aktuella fallet också – och att denna identifieras, varpå klistermärkena omhändertas och ”vandalen” (som vår frihetskämpe kallas i offentliga medier i Nordkorea) straffas.

Skulle Rayman tycka att detta var ett exempel på att yttrandefriheten är begränsad i Nordkorea? Med all sannolikhet. Varför skulle då exakt samma skeende, bara med andra politiska förtecken, inte utgöra en inskränkning av yttrandefriheten hos oss?

Jag tror att Rayman blandar ihop två saker. Den elev som satte upp klistermärkena, har med all sannolikhet gjort sig skyldig till skadegörelse. Detta är ett brott som kan beivras även om brottslingen förkunnar sina politiska åskådningar genom klotter eller klistermärken. Yttrandefriheten skyddar tryckta skrifter – vilket ett klistermärke helt klart är – men inte alla sätt att distribuera en sådan skrift. Man får sätta upp en klisterlapp med politiska budskap hos den som accepterar klistermärket på sitt föremål, men inte hos den som inte vill ha det på sin vägg eller dörr.

Problemet i fallet med eleven sitter i att skolan beslagtog tryckta skrifter (nämligen klistermärkena) och att – tydligen, inte heller det framgår riktigt av rapporteringen – dessa skickades till polisen eftersom skolan misstänkte att de utgjorde hets mot folkgrupp. (Här kan för övrigt inflikas att stadgandet mot hets mot folkgrupp i sig är en ganska obehaglig inskränkning av yttrandefriheten, samt att en högerextrem åsikt som sådan inte innebär någon hets mot någon – där krävs lite mera. Det tycks somliga ha lite svårt att förstå. Men åter till huvudinlägget.) Skolan har helt enkelt ingen rätt att beslagta tryckta skrifter: slut. Skolans – eller lärarnas – rätt att tillfälligt beslagta sådana direkt störande föremål som mobiltelefoner är kraftigt kringskuren: hur kan skolan ha fått för sig att den får beslagta klistermärken, alltså tryckta skrifter? Den borde väl ha gjort som alla andra, lämnat in en anmälan till polisen.

Detta för oss till frågan om juridifieringen. Dels kan man väl säga att det tillfälle där Rayman tar upp frågan är illa valt. Skolans agerande utgör nämligen inte något handlande så där människor emellan i största allmänhet. Skolans handlande mot sina elever utgör högst påtaglig myndighetsutövning. Medan jag anser att på vissa områden skolans (lärarnas) möjligheter till maktutövning har inskränkts för mycket – som när det gäller att tillfälligt beslagta störande föremål eller att avvisa elever från klassrummet – är den grundläggande analysen riktig att det är lärarna som i sin egenskap av skolan och i förlängningen kommunen sitter med alla maktkort på handen. Skolans maktutövning måste, som alla offentlig maktutövning, nogsamt regleras. Det är ingen större principiell skillnad mellan skolan och Skatteverket, och jag vill starkt misstänka att Rayman tycker att Skatteverkets möjligheter att behandla medborgarna hur som helst skall vara kringskurna.

Dels är Raymans beklagande av juridifieringen inte helt genomtänkt ens om man tar det bredare perspektivet och tänker på tillfällen där högst påtagligt privata förhållanden – såsom idrottsklubbar eller dylikt – på sistone börjat anses omfattas av det juridiska mandatet. Problemet ligger nämligen hos den som behandlas illa eller tror sig behandlas illa.

Mobbning är ett bra exempel. Åtminstone mobbning mellan barn ansågs ännu under min barndom på 1970-talet utgöra ett problem mellan barnen eller på sin höjd mellan föräldrarna. Jag tror och hoppas att inget av offren i min klass – det fanns några sådana, och jag var ingen hjälte, utan spelade frisk mobbningsleken med alla andra – idag lider av bestående men. Tydligen kan dock mobbning bli så illa.

Entrat juridiken. Någon förälder till ett mobbningsoffer började undra om det verkligen gick an att mobbaren åsamkade hennes barn psykiska men utan att detta på något sätt skulle leda till sanktioner, och huruvida skolan inte har ett uppdrag att hålla koll på eleverna och se till att dessa åtminstone inte aktivt skadar varandra. När en sådan förälder kommer till domstolen och klagar, kan domstolen förvisso svara att frågan inte har något svar i lagstiftningen och det därför inte kan finnas några sanktioner mot vare sig mobbaren eller skolan, eller att detta är ett förhållande mellan privatpersoner som inte angår det allmänna. Visst. Det går.

Jag skulle bara vilja läsa Sanna Raymans kommentar i Svenska dagbladet dagen efter en sådan dom.

Juridifieringen – som jag emellanåt själv upplever som obehaglig – är enligt min bestämda mening ett utflöde av att folk börjar få hyfsad koll på sina rättigheter, och att sociala auktoritetsargument till lärarens/klubbordförandens/polismannens/domarens fördel inte längre funkar lika bra som de gjorde tidigare. Detta, kombinerat med en viss oförmåga att kompromissa, leder till att det inte längre är så bekvämt för makthavarna att de kan instifta rättigheter och skyddsregler utan att det har konsekvenser. Talar vi om rättigheter, om att ingen skall behöva finna sig i oförtjänta auktoritets ord, att lärare inte är bättre eller sämre än eleverna, att klubbar inte skall få välja sina medlemmar själva, då får vi också en befolkning som hävdar sina rättigheter. Folk går till domstol, folk klagar, och eftersom de har rättigheterna, kommer domstolarna att utdöma sanktioner mot den som inte respekterar rättigheterna.

Det enda sättet att minska juridifieringen är att minska rättigheterna. Finns ingen rätt till absolut likabehandling även i den privata sfären, ja, då behöver inga domstolar ingripa när romer inte får vara med i fotbollsklubben. Finns ingen rätt till psykisk integritet i skolan, ja, då behöver inte domstolarna ingripa mot mobbning.

Och finns ingen yttrandefrihet, ja, då behöver inte Justitiekanslern ingripa mot rektorer som beslagtar tryckta skrifter.

Read Full Post »

Varje tid och varje samhälle har sin goda smak, saker som en grupps mainstream anser bör sig och saker som absolut inte anses vara rätt eller lämpligt att säga, tycka eller mena. Den vanliga sanktionen mot att bryta mot den goda smaken är social: sneda blickar, en fnysning, rynkade pannor, social utfrysning. I vissa lägen och tider går dock samhällen längre än så och börjar använda sitt våldsmonopol och andra gemensamma – allmänna – resurser för att undertrycka det som upplevs som obehagligt, smaklöst eller vidrigt.

Exemplen är så många att ingen uppräkning kan ens bli representativ. Det går från inskränkningar i rätten att trycka eller ta del av vissa former av exempelvis pornografi (howsoever defined), via förbud mot offentliga uppvisningar av sexuella läggningar (i praktiken alltid med HBT-personer som mål för förbudet), förbud mot musik som anses vara anstötlig (och inte bara i Afghanistan: BBC vägrade på 1970-talet att spela gruppen Queens låtar för att dess namn ansågs vara en förolämpning mot monarkin) till att straffa offentliga uttalanden av vissa åsikter såsom socialistiska eller högerextrema åsikter. Den normala motiveringen till förbuden och sanktionerna är att företeelsen eller åsikten på något sätt är farlig: homosexuellas offentliga uttryck för sin sexuella läggning anses fördärva ungdomen, pornografi antas fördärva ungdomen och/eller förtrycka kvinnor, musik anses undergräva allmän moral, politiska åsikter anses hota det för närvarande rådande systemet.

Mot det sistnämnda brukar vi vara känsliga när det förekommer i andra länder. Vi talar om politiska fångar i Kuba, om den inskränka politiska friheten i Ryssland, om politiskt förtryck i Kina. Hemma hos oss tycks vi dock vara mindre känsliga, utan här måste det som vi – eller kanske snarare vårt samhälles mainstream – uppfattar som den goda smaken skyddas. Den yttrandefrihet som vi är så väldigt stolta över är absolut ingen självklarhet här hos oss heller och det gäller att påminna och värna om den, annars kommer också vi att tappa bort den.

Det är därför viktigt att alltid minnas vad det innebär att ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att jag utan hot om repressalier får uttrycka åsikter som just inte anses höra den goda smaken till. Det är inte yttrandefrihet att få förkunna islams budskap i Saudi Arabien – det är yttrandefrihet att få vara kristen, jude eller ateist i Saudi Arabien. Det är inte yttrandefrihet att stödja Putin och Medvedjev i Ryssland – det är yttrandefrihet att säga att man anser att någon annan bör styra landet. Det är inte yttrandefrihet att i Kina anse att Tibet är en del av Kina – det är yttrandefrihet att få säga att man tycker att Tibet bör vara självständigt.

Man bör också hålla i minnet att ett åsiktsförtryck kan ta sig olika former. Det behöver inte handla om att spärra in eller döda de som har osmakliga åsikter. Det kan också handla om att undanhålla sådana förmåner som andra får som har smakfulla åsikter. Det är inte yttrandefrihet att få säga att Putin och Medvedjev skall bort om man därigenom riskerar att granskas extra hårt av myndigheterna eller att bli av med sitt sändnings- eller utgivningstillstånd. Det är inte yttrandefrihet att få säga att man tycker att det kinesiska kommunistiska partiets monopol på makten skall bort, om man därigenom riskerar att bli av med sitt jobb som universitetslärare.

Yttrandefrihet, det är att få säga saker som andra tycker är anstötliga, vidriga, fasansfulla och ändå av staten, det allmänna, behandlas som alla andra. Det är det, inget mindre, som yttrandefrihet är.

Därför är den storm som Pressetiska nämndens beslut att bevilja Nationaldemokraternas tidning Nationell idag presstöd har framkallat oroväckande (jag bloggade om detta redan igår). Kulturministern uppges nu vilja se över reglerna, så att bara de med rätt åsikter skall kunna få presstöd. Det anser hon främja demokratin och mångfalden i meningsutbudet. Fokus chefredaktör avgår från Presstödsnämnden i protest mot beslutet. Judiska centralrådet förstår inte hur stöd till Nationell idag kan bidra till mångfald i pressen. Dagens Nyheters Björn Wiman förstår inte heller hur beslutet bidrar till mångfald.

Andra är mera nyanserade och angriper själva systemet med presstöd för att fel åsikter fått pengar för att kunna spridas. Ungdom mot rasism går på den linjen. Folkpartiets Madeleine Sjöstedt vill avskaffa presstödet av denna anledning.

Det finns få röster som värnar yttrandefriheten. Lektor Jan Strid är en av dem: han anser att myndigheter inte skall lägga sig i vilka åsikter som sprids, utan att ett stödsystem måste vara åsiktsneutralt. Han har helt rätt.

Presstödet kan angripas på många sätt, och utifrån många synvinklar. Man kan anse att staten inte bör stödja åsikter över huvud taget, och kanske i synnerhet inte sådana som inte har tillräckligt mycket uppbackning för att kunna finansiera sig själva. Man kan anse att stödet snedvrider konkurrensen på marknaden – även journalister vill ju sälja något, även om de ibland glömmer bort sin kommersiella roll när de talar om sig själva som demokratins riddarvakt. Man kan anse att skattepengar skall gå till mera angelägna saker än pressen, exempelvis till sjukvården eller försvaret eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man kan anse att den traditionella pressen i Internets tidevarv överlevt sig själv. Man behöver inte tycka om presstödet.

Men att angripa presstödet för att åsiktsriktningar får stöd som inte passar den goda smaken, det är inte yttrandefrihet, det. Yttrandefrihet skyddar dem som inte är rumsrena, de som inte passar makten. Det är väl att påminna om att det är demokrater som (lyckligtvis) har makten i vårt land: att ta bort presstödet för att icke-demokrater då får pengar eller – än värre – att sålla mellan rumsrena och icke-rumsrena åsikter, det är exakt sådant maktmissbruk som en garanterad yttrandefrihet skall motverka.

Den goda smaken är totalitarismens lillasyster. Det är ingen principiell skillnad mellan demokrater som särbehandlar misshagliga totalitära åsikter och totalitarister som särbehandlar misshagliga demokratiska åsikter. Vi gör precis det som vi anklagar Nationaldemokraterna för att vilja göra om vi särbehandlar denna åsiktsriktning. Vi blir totalitära själva. Ta därför för all del bort presstödet – det är mig ganska egalt.

Men gör det av rätt anledning, inte för att bedriva åsiktscensur.

Read Full Post »

Enligt Svenska dagbladet får Nationaldemokraternas tidning Nationell idag c:a 2,4 miljoner kronor i presstöd (nämndens beslut finns här, i § 11; man kan uppmärksamma att mera vänstersinnade publikationer som ETC och Arbetet också fick stöd). Trots att jag inte delar Nationaldemokraternas eller deras tidnings åsikter, anser jag att det är helt riktigt att också Nationell idag får stöd: det här handlar om likabehandling och yttrandefrihet.

Man kan tycka olika saker om presstödet, och jag tänker inte avslöja min position i frågan här. Faktum är alldeles oavsett det kanske politiskt tveksamma i stödet att det finns. När det nu finns, måste stöd utgå till samtliga tidningar som uppfyller villkoren, och det alldeles oavsett vilken åsikt de företräder, om de vänder sig till nazister, ”nationaldemokrater” (vad det nu skall vara), stalinister, anarkister eller någon annan mer eller mindre rumsren politisk uppfattning.

Staten – det allmänna – är en kollektiv tillgång som vi efter många långa århundraden lärt oss förvaltas fredligast (inte nödvändigtvis bäst) genom demokratiska beslut. Det innebär att majoriteten bestämmer vad de kollektiva resurserna, i vilka våldsmonopolet ingår, skall användas till. För att det här skall fungera, krävs ett minimum av rättigheter, och yttrandefriheten är en av dem.

För att en majoritet skall kunna bildas på ett sådant sätt att demokratins fredsbevarande funktion uppfylls, måste alla åsikter kunna has, yttras och propageras för, även åsikter som inte passar demokratin eller rättsstaten. Begränsar vi nämligen yttrandefriheten, kan vi lika gärna avskaffa vårt sätt att fatta beslut och ge den ensamma makten till den grupp som har ”rätt” uppfattning i frågan. Yttrandefriheten är till för att skydda de obehagliga åsikterna, inte de åsikter som alla kan dela.

Nationell idag utgör en röst i åsikternas kör, en utan tvivel inskränkt, obildad och obehaglig röst, men en röst som måste få höras precis som Socialdemokraternas, Moderaternas, Svenskt näringslivs, LO:s, kyrkornas, Humanistförbundets och andra gruppers röster. Staten – det allmänna, det som skall förvaltas genom majoritetsbeslut – skall inte sålla mellan åsikterna.

Med andra ord kräver yttrandefriheten att alla politiska åsikter behandlas lika, och väljer vi att skapa kriterier för situationer i vilka pressröster skall få del av allmänna medel, måste vilken åsiktsriktning som helst få möjlighet att uppfylla kriterierna. Nationell idag har tydligen lyckats – vilket politiskt sett är illavarslande i sig – och skall utan tvekan ha presstöd.

Read Full Post »

Innan någon beskyller mig för otrevliga politiska sympatier: jag hyser inga tvivel om att förintelsen ägt rum, och att den ägt rum på ungefär det sätt som beskrivs i gängse historieböcker. Jag tror inte att nazisterna ”bara” var ute efter slavarbete, jag anser det så bevisat som man rimligtvis kan kräva att gaskamrarna funnits och att flera miljoner europeiska judar, romer och homosexuella (samt politiska motståndare och några andra grupper) mördades av nazisterna just för att de tillhörde dessa grupper. Jag är alltså helt på samma linje som huvudfåran i historieskrivningen.

Ändå blir jag illa berörd när jag i Dagens Nyheter läser att biskop Williamson åtalats för att ha förnekat förintelsen och nu står inför rätta för att han vägrar att betala de böter som han dömts att betala. Williamson står förmodligen åsiktsmässigt så långt ifrån mig som det är möjligt: som övertygad ateist har jag inte mycket till övers vare sig för den kyrka som han tillhör eller den organisation inom kyrkan som han företräder, jag håller som sagt inte med honom om historieskrivningen och jag misstänker starkt att jag i jämställdhets-, abort- och HBT-frågan har diametralt motsatta åsikter till hans.

Men: yttrandefriheten är till för att skydda dem som av sin samtid upplevs som inskränkta, dumma, fega, ringaktande. Om vi med yttrandefriheten menar skydd för åsikter som annars kommer att undertryckas – och det säger vilken lärobok som helst att vi menar med begreppet – är det inte de behagliga åsikterna som alla kan hålla med om som behöver yttrandefrihetens skydd, utan det är just sådana åsikter som de Williamson givit uttryck för som måste skyddas. Williamsons själva existens må vara en förolämpning för de grupper han ringaktar, men om dessa grupper och vi som samhället betraktat skall kunna göra anspråk på att vara ”bättre” än han, måst vi låta honom hållas. Så länge han inte fysiskt angriper någon, har han rätt till sin inskränkthet och rätt att uttrycka denna.

Den sanna skandalen i denna historia är alltså inte att Williamson har åsikter som jag upplever som närmast medeltida, är inte att katolska kyrkan högt upp i sin hierarki har en person som öppet företräder dessa åsikter. Den sanna skandalen är att ett land som Tyskland, som påstår sig vara en rättsstat, undertrycker åsikter som man upplever som obehagliga och förolämpande för den goda smaken.

Vi blir inte av med totalitära åsikter genom att förbjuda dem. Vi måste göra oss mödan att bemöta dem om och om och om igen. För att vi skall kunna bemöta dessa åsikter, måste de personer som har dem få uttrycka dem.

När straffrätten används för att undertrycka åsikter, är vi inte långt ifrån den stat som vi fruktar Williamson och hans meningsfränder vill införa.

Read Full Post »

Fel väg att gå

Biskop Richard Williamson har av en tysk domstol dömts till 12 000 € i böter för sitt förnekande i SVT av förintelsen, skriver Svenska dagbladet. Jag blir faktiskt lika upprörd över dumheten att straffbelägga en dum åsikt, som jag blir över den dumma åsikten.

Det råder ingen tvivel om att förintelsen är ett historiskt faktum. Helt bortsett ifrån den överväldigande bevisningen i historiska dokument som inga än så skruvade beräkningar av gaskamrars och krematorieugnars effektivitet kan få bort, kan man ställa en mycket simpel fråga (som jag för första gången hörde ställas av den mycket imponerande tidigare ordföranden i Zentralrat der Juden in Deutschland, Ignatz Bubis): om nu förintelsen är en myt, var är allt folk? Var finns mina morföräldrars tidigare judiska grannar som försvann en novembernatt 1938? Var finns Anne Frank? Var finns invånarna i de judiska Stedtls i Polen? Har så många människor bara gömt sig någonstans? Jag har hittills inte hittat någon förintelseförnekare som kunnat hantera den frågan.

Hur som helst: biskop Williamsons åsikt om historiska fakta avspeglar en brist i hans intellekt. Han är oförmögen att ta till sig rationella argument helt enkelt. Visst. Men skall den dumheten vara straffbar?

Svenska dagbladet skriver att tyskarna klassificerar förintelseförnekelse som hatbrott. Jag har dock redan ett problem med kategorin hatbrott.

Om jag förstår begreppet rätt, innebär hatbrott att någon förolämpas, misshandlas eller dödas enbart på grund av att hon hör till någon viss utsatt grupp. Av någon anledning anser vi att det är särskilt illa om exempelvis en homosexuell person utsätts för dessa brott, än när en homosexuell person förolämpas, misshandlas eller dödas så där i största allmänhet, utan att gärningsmannen hyser något särskilt agg mot homosexuella. Jag har svårt att se skillnaden, måste jag erkänna. Jag tror inte att jag skulle uppleva en misshandel som jag utsätts för på grund av att jag är invandrare som värre än en misshandel som jag utsätts för så där i största allmänhet.

Vid såkallade hatbrott bestraffar vi, utöver den fysiska gärningen, också en viss åsikt, och det är jag på principiella grunder helt emot. När vi börjar bestraffa politiska åsikter, gör vi exakt samma sak som vi klandrar nazister och kommunister för: du bestraffas särskilt hårt för att du är nazist. Du får inte jobba hos oss, eftersom din kommunistiska övertygelse gör dig olämplig för jobbet. Vad är skillnaden mellan det och att säga att, tyvärr, som liberal är du olämplig att jobba för den nazistiska staten? Det är samma sak, och därför bör vi låta bli att straffa folk för sina åsikter.

Men är inte hets mot folkgrupp som att ropa: ”elden är lös” på en fullsatt teater? Jo, det kan det vara, men här gäller det – just eftersom vi är farligt nära att förbjuda åsikter – att hålla tungan rätt i mun.

För att jämförelsen mellan hets mot folkgrupp och ”elden är lös” skall fungera, måste hets mot folkgrupp innebära en påtaglig risk för att våldsamheter som innebär personskada skall omedelbart följa. Det är inte upprörande att ropa ”elden är lös” på en ganska tom teater; problemet uppstår när ropet leder till panik och folk trampar på varandra i ett förtvivlat försök att komma åt utgångarna. På samma sätt är ringaktande uttalanden om utlänningar värda förakt, men så länge de inte görs i en känslig situation där mobben kan tänkas bli våldsam, måste de omfattas av åsiktsfriheten. Jag påstår inte att det är den gällande rätten, utan jag påstår att det är så vi bör försöka tänka på detta sätt. Yttrandefriheten bör gå före personlig känslighet.

Att påstå att förintelsen inte ägt rum är inte sådan hets mot folkgrupp som bör innebära straff: det utgör ingen uppmaning att prygla eller döda någon, det utgör en åsikt som bygger på en bristande förståelse för fakta. Att påstå att förintelsen inte ägt rum är alltså ett tydligt tecken på bristande intellekt, och det är obehagligt för judar att behöva höra. Därifrån till straff bör det dock vara en lång väg.

Yttrandefriheten – det kan inte upprepas nog – skyddar de dumma, de obehagliga, de inskränkta åsikterna. Åsikter som alla kan hålla med om behöver nämligen inget skydd. Det är när vi är frestade att gripa till förbudssläggan mot vissa åsikter som yttrandefriheten bör få oss att att stanna upp och fundera på med vilken rätt vi vill ingripa i vad folk tycker och tänker. Die Gedanken sind frei, som det sägs i en tysk sång, men det bör inte bara vara tankarna, utan även uttrycket för desamma som bör vara fritt.

Att försöka vinna en diskussion om historia genom straffrätt är korkat. Det finns ingen principiell skillnad mellan att förbjuda en förnekelse av förintelsen och att förbjuda ett påstående om att det ägde rum ett folkmord på armenierna i Turkiet 1915: i båda fallen försöker man förkorta en jobbig diskussion genom att låsa in den ena sidan i debatten.

Det är definitivt fel väg att gå.

Read Full Post »

Older Posts »