Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Straffrätt’ Category

Ingvar Ericson – som tidigare i ärendets början skrev på min blogg om olika tekniska spörsmål – kräver en utredning avseende barnläkarmålet. Utan att helt ställa mig på hans sida måste jag säga att jag tycker att han har ett antal viktiga poänger. Ingvars inlägg på Newsmill finns här.

Read Full Post »

Den här flitigt aktive kommentatorn Johan Tisell ringde mig idag avseende en fråga som han gjort praktisk erfarenhet av, men som jag kände att jag saknade verklig insikt i. Han fick därför en erbjudan att skriva ett gästinlägg, vilket följer här nedan:

Då jag nyligen avlutat ett tvistemål om fordran, har jag grubblat på värdet av muntlig bevisning och samhällets i stort totala brist på efterlevnad av menedsreglerna i tvistemål.

De rättsfall jag känner till om menedsdomar är typiskt en kompis som vittnar falskt till förmån för gärningsmannen. Ofta i trafik-, misshandels-  och sjörättsmål. T.ex. har Hugo Tiberg skrivit om ett exempel för några år sedan. Det typiska är att den först dömde får en normal dom för fortkörning, rattfylla och liknade. Sedan får den ljugande kamraten ett strängare straff, då även en 18-åring typiskt får ovillkorligt fängelse för mened.

Det är lätt för samme åklagare som vunnit ursprungsmålet, att använda samma bevisning i menedsmålet, då det är samma beviskrav i de båda målen – de är ju båda brottmål. Man kan också, på goda grunder, anta att åklagaren känner sig motiverad att sätta åt den som ljuger honom rakt i ansiktet.

Men i tvistemål är det annorlunda. I ovan nämn mål, var det redan i den skriftliga förberedelsen uppenbart att någon av parterna (och i ena fallet, fanns även ett vittne) måste avse att begå mened. Parterna var oense både om vem som deltagit i ett visst möte och vad som sagts. I domen framgår tydligt vem rätten funnit mest trovärdig, dock vilar slutet på en kombination av detta och viss skriftlig bevisning.Om nu parten, som upplever att motparten ljugit, vill att samhället skall bestraffa den som bör ha ljugit, vad händer då?

Om det är den vinnande parten som anser att den tappande parten ljugit, struntar nog den vinnande parten i att anmäla. I vart fall om den tappande parten fullgör domslutet.

Om det är den tappande parten som anmäler mened anses den nog bara att vara en dålig förlorare eller rent av rättshaverist.

Skall istället rätten åläggas att rapportera mened till åklagare? Det är förekommande att olika myndigheter har strikt skyldighet att anmäla brott, t.ex. enligt miljöbalken skall tillsynsmyndighet anmäla misstänkt brott. Jag tycker dock inte att rätten skall ha denna skyldighet, då det skulle kunna rubba rätten förtroende som opartisk, särskilt i tvistemål, där rätten är passiv. En parallell kan göras med läkares dubbla skyldighet att både bota men också anmäla t.ex. skär- och skottskador samt behov av körkortsåterkallelse.

Antag då att en vinnande part trots allt och på ett trovärdigt sätt anger menedsbrott? I mitt fall ovan kan man tänka sig att utöver vad som framkommit under ed så finns annan bevisning som visar att den som uppgav sig delta i möte bevisligen var på annan plats samtidigt. Detta torde vara fullgod bevisning också i brottmål.

Jag tror ändå att ingenting händer, åklagarna prioriterar inte detta.

Slutsaten är att detta är en ytterligare förklaring till varför muntlig bevisning har så ringa värde i Sverige. Utöver det som ibland debatteras här om vittnespsykologi.

Johan Tisell

Read Full Post »

När det går trögt med att tänka, får man hänvisa till andras tankar: jag vill tipsa om denna artikel i Svenska dagbladet, som nog borde utgöra en tankeställare för dem som utan modifikation och inskränkning tar ställning för den svenska sexköpslagen.

Read Full Post »

Vilseledande kritik

olika fora framförs kritik mot den senaste sexualbrottsutredningen som föreslår ett samtyckesbaserat sexualbrott, sexuellt övergrepp. Tanken är alltså att det skall vara straffbart att ha sex med någon utan att ha fått dennas uttryckliga samtycke. Medan detta kan vara bra eller dåligt från olika utgångspunkter – se Madeleine Leijonhufvud som tycker att det är bra och Rolf Hillegren som tycker att det är dåligt -, har en del av kritiken hängt upp sig på följande formulering i utredningen (på s. 252):

En tillåtelse behöver inte ha någon särskild form för att gälla. Som vi tidigare har utvecklat är det vår bedömning att samtycken i form av en tyst, inre accept dock inte bör beaktas…

Av detta drar en del av kritikerna slutsatsen att det krävs ett skriftligt samtycke. Jag anser att denna kritik vilar på en mycket selektiv perception. Utredningen fortsätter nämligen:

…utan att samtycket måste ha manifesterats på något sätt, även om det är tillräckligt att det skett genom ett faktiskt agerande.

Märk att båda citaten tillsammans utgör samma mening: kritiken hänger alltså upp sig på en del av en mening som relativiseras i resten av meningen. Ojuste, för att säga det minsta. Ett faktiskt agerande kan vara att det påstådda offret självt dragit ner byxorna på motparten eller stoppat handen i byxorna på motparten eller flera andra tänkbara sätt. Dessutom gäller fortsatt oskuldspresumtionen, alltså att det måste bevisas att den åtalade agerat utan att ha fått ett samtycke genom (åtminstone) faktiskt agerande. Något skriftligt kontrakt kan det inte vara tal om. Samtyckeskravet utgör i sig inte någon omkastning av oskuldspresumtionen.

Jag är själv mycket skeptisk till ett samtyckesbaserat brott, främst av den anledningen att jag inte tror att det kommer att förändra sexualbrottsrättegången ett dugg. Brottet riskerar att antingen tillämpas på ett sätt som medför att personer kriminaliseras som inte gjort sig skyldiga till något annat än ett ärligt missförstånd avseende en emotionellt komplex situation, eller att vara fullkomligt verkningslöst. Jag har svårt att tro att bestämmelsen praktiskt sett kan tillämpas på ett sådant sätt att det inte riskerar att ge upphov till stötande resultat.

Jag är dock inte beredd att acceptera en kritik mot förslaget – ett förlöjligande av förslaget – som i sig är intellektuellt ohederligt.

Minst sagt.

Read Full Post »

”Här kommer sexbrottslingar undan”, skriver Dagens Nyheter idag och påstår att Karlskrona är sämst på att utreda sexualbrott. Grunden för detta? Kvotienten mellan antalet anmälda sexualbrott och åtal. Om det ändå vore så enkelt!

Hela resonemanget bakom DN:s populistiska räkning vilar på att det bakom varje anmälan ligger ett äkta brott, och att det enda problemet är att bevisa att så har skett. Ligger man i tillräckligt hårt, får man fram bevisningen, och då kan man åtala och gärningsmannen sättas i fängelse.

Nu är det inte riktigt så simpelt. Även enligt modern sexualbrottslagstiftning finns beteenden som en part förvisso kan uppleva som obehagliga, men som likväl inte utgör brott. Det finns alltså en del påståenden i statistiken som inte utgör brott. Vidare kan det finnas okynnesanmälningar – jodå, sådana lär finnas – som påverkar statistiken.

Det finns i sig ingen anledning att tro att frekvensen av felaktiga anmälningar är konstant över hela landet. Det kan gå mode i anmälningar, det kan finnas lokala organisationer som anmäler hellre än att låta ett eventuellt brottsligt beteende vara obeivrat, och allt detta kan förekomma i lokala variationer. Det är alltså inte ens verkligen möjligt att jämföra hela landets alla kommuner med varandra genom en så enkel måttstock som kvotienten mellan anmälningar och åtal.

Sedan är det helt riktigt att sexualbrott är notoriskt svårbevisade. Högsta domstolen påminde bara relativt nyligen återigen om att det i situationer där ord står mot ord inte räcker med att målsäganden (offret) anses vara mera tillförlitlig än den åtalade: det som krävs är stödbevisning, något utöver parternas egen berättelse som styrker brott. Även förekomsten av stödbevisning varierar över ärenden och över landet, och det kan mycket väl slumpa sig så att det i Karlskrona funnits en serie ärenden där sådan bevisning inte kunde hittas.

Slutligen ligger det något riktigt, riktigt farligt i en hållning som tycks utgå ifrån att den enda tillfredsställande situationen är den där alla anmälningar leder till åtal och helst till fällande dom. Vart har rättssäkerheten tagit vägen? Om anmälan ensam skall få räcka för åtal, då behövs väl ingen polis? Om det samtidigt – vilket ofta sker – framhålls som dåligt att långt ifrån alla åtal leder till fällande dom, tycks väl bakom detta resonemang stå uppfattningen att det där med bevisning bortom allt rimligt tvivel inte är så viktigt. Varför alltså inte genast sätta alla i fängelse som anmäls för sexuella övergrepp? Då har vi väl enligt den tankegången uppnått den bästa av alla världar.

Det är i det sammanhanget föga hjälpsamt att ta fram en enskild berättelse och låta den stå som ett enda stort ”J’accuse” (efter Zolas berömda tidningsartikel i Dreyfussaffären). Även fast jag noterar att polisen i denna artikel inte får komma till tals – vilket i sig torde strida mot pressetiken – vill jag inte påstå annat än att ”Karins” berättelse åtminstone inte ter sig osannolikt och förmodligen förekommer i varianter i alltför många sexualbrottsfall. Men hur vägen går därifrån till utsagor om hur systemet fungerar, i synnerhet om dessa utsagor stöds på endast en jämförelse mellan antalet anmälningar och antalet åtal, är mig en gåta. Vad har detta att göra med att Karlskrona är ”sämst” på sexualbrott? Det finns ingen självklar länk mellan artiklarna, utan då måste man nog göra ett mycket bättre jobb än DN bemödar sig om att göra.

Inget av detta skall antyda att det inte ligger något i kritiken mot polisen: det kan säkerligen vara så att sexualbrott inte tas på allvar. Men den form i vilken kritiken framförs är avslöjande: den ger stöd för det påstående som förekommer i debatten att det på sexualbrottsområdet är synnerligen dåligt beställt med känslan för rättssäkerhet, låt vara faktiskt rättssäkerhet.

”Hellre må tio oskyldiga gå fria än en oskyldig bli dömd”, har det sagts för länge sedan. Att oskyldigt sitta i fängelse för något så förfärligt som våldtäkt är nog helt jämförbart med att bli våldtagen. Vi skall självklart kritiskt övervaka vad polisen och rättsväsendet gör.

Men kritiken måste ha respekt för rättssäkerheten och utgå från oskuldspresumtionen.

 

Read Full Post »

Ekot rapporterar att justitieministern aviserar ett förslag 0m lagstiftning som skall göra det straffbart att genom fotografering avsiktligen kränka annans integritet. Förlaget bygger enligt uppgift på ett gammalt förslag i liknande riktning som integritetsskyddskommittén lade fram för tre år sedan (och som alltså borde finnashär, se s. 303 ff.). Ekot länkar ingenstans, och jag kan inte heller hitta det nu aktuella förslaget på regeringens eller justitiedepartementets hemsida (Uppdatering: Mårten har hittat och har – självfallet – också åsikter i frågan: se här)..

Jag vill här utgå ifrån att förslaget i sig, alltså att integritetskränkande fotografering skall förbjudas, är rimligt. Det finns säkert den som kan komma med vägande invändningar, men de rör inte den poäng som jag tänker göra här. Den poäng som jag tänker göra rör frågan om valet av system.

Som redan integritetsskyddskommittén var inne på (se det förslag jag länkat till ovan s. 298), kan man förbjuda fotografering på olika sätt. Man kan antingen förbjuda den direkt, i strafflag, vilket alltså nu tycks vara förslaget. Man kan också förbjuda den mera indirekt, genom att definiera integritetskränkande fotografering som en skada – vilket medför vissa systematiska problem för skadeståndsrätten, jfr Mårtens Schultz bok Kränkning, men det förbiser jag i förevarande fall – och låta den som fotograferats få ersättning i pengar av fotografen. I så fall skulle alltså förbudet ligga i att den som fotograferar i förekommande fall kan träffas av ett eventuellt högt skadeståndsanspråk.

Även om skadeståndsrättens funktion anses vara i främsta rummet reparativ – systemet är till för att ersätta skador som uppstått – kan det också anses ha en preventiv funktion: vetskapen om att man blir ersättningsskyldig om man beter sig på något visst sätt kan tänkas medföra att man undviker att bete sig på just det sättet. Straffrätten anses allmänt vara helt preventivt inriktad (vedergällningsfunktionen i straffrätten talar man ju så ogärna om): hotet om straff skall avhålla oss från vissa handlingar. Straff- och skadeståndsrätten överlappar varandra, utan att vara riktigt likadana i sina funktioner.

Varför väljer då förslaget straff- och inte skadeståndsrätten (och här utgår jag ifrån att integritetsskyddskommitténs överväganden överlevt in i det nya förslaget)? Jo, en grundläggande skillnad mellan straff- och skadeståndsrätten är i allmänhet (det stämmer inte i alla avseenden) att det för att göra sig skyldig till straff krävs att man haft uppsåt, medan det för skadeståndsskyldighet räcker att man varit vårdslös, samt att det för en fällande dom i ett brottmål krävs att straffansvarigheten är styrkt bortom rimligt tvivel, medan det för skadeståndsansvar räcker att ansvaret är styrkt.

Uppsåt översätts ofta med avsikt, men det stämmer inte riktigt. Uppsåt är mer. Den lindrigaste formen av straffbart uppsåt, likgiltighetsuppsåtet, innebär att man varit medveten om de konsekvenser som ens handling medför, men att man varit likgiltig inför dem och handlat ändå. Skjuter man skarpt på öppen plats där folk rör sig, inser de flesta att det finns en risk att folk dör. Skjuter man ändå för att man struntar i konsekvenserna – för att man varit likgiltig – och någon dör, har man haft uppsåt att döda.

Vårdlöshet är mindre än så. Vårdslöshet innebär mycket förenklat uttryckt att man borde ha fattat konsekvenserna av sitt handlande, men inte funderat. Skillnaden mellan uppsåt och vårdslöshet ligger alltså i medvetenheten om konsekvenserna: vid uppsåt har man insett konsekvenserna, vid vårdslöshet borde man ha insett dem.

Det hela har sin processuella sida, i det att alltså straffrätten kräver att bland annat uppsåt styrks bortom rimligt tvivel. Det är svårt. Hur kan man fastställa vad någon någon gång i det förflutna insett eller inte insett? Uppsåt är alltså svårt att bevisa över huvud taget och än svårare att bevisa på ett sådant sätt att inga rimliga tvivel finns kvar att gärningsmannen haft uppsåt. I tvistemålsprocessen – genom vilken också skadeståndsansvaret avgörs – räcker det med att saker och ting är styrkta, alltså med att det är rimligt säkert att den svarande borde insett konsekvenserna av sitt handlande. Det är en förhållandevis lätt match.

Det finns ännu en skillnad mellan straff- och skadeståndsrätt, och det är vem som får föra process. Brottmål kan i all regel – det finns några få undantag – endast föras av åklagare. Brottmålen administreras alltså av myndigheter, och det innebär att det går trögt. Det finns endast ett begränsat antal åklagare och poliser, och de skall alltså utreda och i förekommande fall lagföra alla typer av brott. En skadeståndsprocess kan däremot initieras av den som tror sig ha lidit en skada: det jag riskerar med en process jag förlorar, är att jag behöver betala motpartens kostnader för rättegången, inget mer. Detta är i och för sig ett starkt incitament attinte stämma, men om jag är hyfsat säker på att jag lidit skada och att det är just den motpart som jag valt som på ett vårdslöst sätt åsamkat mig denna skada, får jag stämma som jag vill.

Man bör påpeka att det i en brottmålsprocess också går att driva ett enskilt skadeståndskrav. Problemet med det är dock att skadestånd på grund av brott kräver att ett brott föreligger: först måste alltså bevisas att brott föreligger (brottet är en såkallad prejudiciell fråga), med alla de krav som följer av det, och endast om ett brott föreligger, kan det bli tal om skadestånd. I dessa fall är alltså skadestånd en funktion av brottet, och det grundläggande systemet är straffrättsligt.

Lägger man ihop dessa pusselbitar, blir det aviserade förslaget inte fullt så ingripande som det ser ut på Ekots sida. Den som fotograferats måste alltså, eftersom hon inte får driva process själv, vända sig till åklagaren, som skall utreda huruvida ett brott föreligger. Är åklagaren övertygad om att hon har bevisning som leder till fällande dom, skall sedan en brottmålsprocess initieras där det bevisas bortom rimligt tvivel att den fotograferande haft avsikt att fotografera på ett integritetskränkande sätt. Det kommer inte att bli många fällande domar, eller antagligen ens många processer, om integritetskränkande fotografering, är mitt tipps.

Detta kan ha goda skäl. Fotografering är en del av yttrandefriheten, och det skall inte vara lätt att förbjuda fotografering. Som integritetsskyddskommittén påpekar, måste medborgarna också veta vad som är och vad som inte är tillåtet när det gäller att få plåta. Det är alltså en svår avvägning det här handlar om, men den väg som man nu tycks ha valt innebär alltså det minsta tänkbara ingreppet i fotograferingsrätten.

Det doftar därför något litet av symbollagstiftning.

Read Full Post »

Svenska dagbladet rapporterade igår kväll om demonstrationer framför Sveriges ambassad i London till förmån för Wikileaks grundare Julian Assange. Tidigare samma dag publicerades i tidningen Roland Porier Martinssons kolumn om det som han anser vara ett förvrängt perspektiv på USA:s agerande gentemot Wikileaks. Jag har enormt svårt att acceptera vare sig demonstranternas eller Poirier Martinssons argumentation.

Vad gäller demonstranterna, gör dessa enligt min mening det fel som både Mårten Schultz och jag redan påpekat, nämligen att sammanblanda våldtäktsanklagelserna mot Assange med Wikileaks läckande av diplomatpost. Jag medger för all del att sammanträffandet av båda händelserna – under omständigheter (förundersökning inleds, inleds inte, inleds) som får det hela att se ut som en tanke – är uppseendeväckande och olyckligt. Icke desto mindre betyder ”Justice for Assange” i häktningsmålet ingenting annat än att han frias om det skulle visa sig att han skulle vara oskyldig till våldtäkt. Att kräva ”Quit prosecuting the truth teller”, som det står på en av plakaterna på bilden, är en konstig form av logik: bara någon berättar en obekväm sanning om en stat som många älskar att hata, skall åklagarmyndigheten hålla fingrarna ifrån den personen även i avseenden som ingenting har att göra med personens berättande av sanningen.

Sine ira et studio – utan ilska och ivrighet – brukar krävas av den juridiska processen. Om Assange är en våldtäktsman, bör han behandlas som sådan. Om han inte är det, bör han frias. Så enkelt är det faktiskt, alldeles oavsett Assanges förtjänster eller tillkortakommanden i andra avseenden.

Det är också (o)lustigt att demonstranterna alltså kräver att rättsväsendet skall ta hänsyn till politik. Den politiska önskan om Wikileaks fortsatta arbete skall styra rättsväsendets behandling av Assange i straffrättsliga sammanhang. Om det accepteras, är vi snart vid en punkt där en politisk opinion legitimt kan kräva att mutanklagelser eller anklagelser om tjänstefel lämnas utan utredning för att det finns någon politisk önskan som väger tyngre. Välkommen till bananmonarkin, i så fall.

Om – om – det svenska åklagar- och domstolsväsendet skulle ha låtit sig ledas av politiska hänsynstaganden i sin utredning av våldtäktsanklagelserna mot Assange, skulle det vara en skandal av sådan dignitet att vi skulle ha anledning att fundera över hela vårt sätt att hantera rättsliga frågor i det här landet. Jag håller det i likhet med Mårten för osannolikt att vi har sådan anledning, men jag låter mig överbevisas om att jag har fel. Det förs dock ingen bevisning, utan det som framkommer är konspirationsteorier av mer eller mindre avancerat slag. Jag har ytterst svårt att tro på konspirationer som kräver att fler än fem personer helt håller tyst om konspirationen. Det finns mera avancerade konspirationer – 11 september var en sådan – men de är ytterst sällsynta och har sannolikheten emot sig i sådan grad att jag för egen del kräver tung bevisning innan jag tror på något sådant. Att anmälarna, åklagare och domstolen skulle vara med i en konspiration utan att någon tingsnotarie eller bekant till någon av de inblandade skulle läcka information om konspirationen till någon bloggare eller journalist är helt enkelt väldigt långt ute på sannolikhetsbanan.

Vad gäller Poirier Martinssons argumentation, förefaller han att helt ha missat poängen. Man behöver inte vara någon USA-hatare för att tycka att det sätt på vilket landet nu tar upp kampen mot Wikileaks är förkastligt och inte värdigt en stat med USA:s moraliska anspråk. Det är en sak att låta rättsprocessen ha sin gång, att låta en åklagare utreda misstanke om spioneri och att lagföra Wikileaks för eventuella brott. Det är en helt annan sak att utsätta finansierings- och betalningsförmedlingsföretag för press att skära av någon från penningflöden på grundval endast av utrikesdepartementets åsikt om att målpersonen eller -företaget begått ett brott.

Utrikesdepartementets blanka påstående om att Wikileaks begått brott är, även om detta påstående skulle vara sannolikt, i sig inte ens ett indicium om Wikileaks skuld, lika lite som blanka påståendet om våldtäkt gör Assange till en våldtäktsman. Endast rättsväsendet har, efter en process i vilken skuldfrågan prövats, i en rättsstat rätt att konstatera att någon begått brott. USA:s utrikesdepatements åsikt i frågan om Wikileaks agerande är irrelevant för skuldfrågan.

Åsikten är dock inte irrelevant för ett privat företag vars verksamhet kan förvandlas till ett sannskyldigt helvete om staten USA skulle bestämma sig för att göra livet svårt för företaget. Det faktum att åtminstone Paypal medgivit att det amerikanska utrikesdepartementet propsat på att Paypal nog borde gå till handling mot Wikileaks är i sig en indikation på att en part i ett ännu så länge helt öppet mål utsatt motparten för sanktioner. Paypal har lånat sig som redskap för ett politiserat agerande från USA:s utrikesdepartement i en straffrättslig fråga, vilket i sig är en skandal. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet genom press på Paypal skaffar sig sanktionsmedel mot en part som till dess att det finns en fällande dom måste betraktas som oskyldig, kastar tvivlets skugga över USA:s hållning till rättsstatlighet, due process och fair trial. Det måste få sägas, och det borde sägas främst av de som betraktar USA som en i stort sett positiv makt i världen (såsom jag själv).

Poirier Martinssons hållning tycks vara att det enkla faktum att USA är bättre än Saudi Arabien och att USA hittat ett sätt som utåt låter sanktionerna mot Wikileaks framstå som en privat aktörs handlande innebär att kritiska frågor eller höjda ögonbryn är ett tecken på anti-amerikanism. Om detta är den korrekta tolkningen av hans argumentation, måste jag nog tycka att hans argumentation är så totalt befriad från nyanser att den är lika konstig som argumenten som anförs av demonstranterna i London.

Och där står vi, i ett moras där den ena sidan inte förmår skilja våldtäkt från informationsspridning och den andra sidan inte förmår skilja mellan värnande om rättsstatlighet och anti-amerikanism. Hurra för det demokratiska samtalet!

Read Full Post »

Som de flesta torde ha lagt märke till, publicerade professora emerita Madeleine Leijonhufvud igår på Dagens Nyheters debatt några tankar om den svenska straffrätten och om vilka handlingar som vi kollektivt väljer att bestraffa. I detta sammanhang funderade hon på om det skulle vara motiverat att bestraffa föräldrar som supar sig fulla när de har hand om ett barn. Detta uppfattades allmänt som ett konkret förslag att straffa föräldrar som beter sig på detta sätt – vilket det inte är. Men det ger ändå upphov till några allmänna påpekanden av käpphästkaraktär.

Madeleine Leijonhufvud förekom i TV4:s nyheter igår kväll och funderade i den lilla snutt man fick höra på om en lag mot supande föräldrar skulle kunna få samma attitydverkningar som lagen mot barnaga påstås ha haft. Därtill kan man säga att

(a) kausalitetsverkan mellan lag och allmän opinion är omöjlig att fastställa (var det lagen som ändrade attityden eller skiftande attityder som möjliggjorde lagen, bara att attitydförändringen visade sig i opinionsmätningar först efter lagens tillkomst). Med tanke på den uppsjö av lagar vi har som inte påverkar attityder ett dyft – till exempel att äkta makar skall vara trogna varandra – tyder dock det mesta på att det inte var lagen som ändrade attityder, utan tvärtom; och

(b) vem i hela friden har givit lagstiftaren eller någon annan rätt att ändra folks attityder? Man kan legitimt straffa beteenden, men att påverka attityder genom lagstiftning har starka drag av Orwells 1984.

Talet om attitydförändring visar också att Leijonhufvud själv ser vilka enorma övervaknings- och därmed effektivitetsproblem en lag mot supande i barns närvaro skulle leda till (vilket är självklart: Leijonhufvud är  bra på sitt ämne). Vad är supande: tre eller fyra eller fem glas vin, starköl eller sprit? Hur får man reda på supandet i barns närvaro: genom att installera kameror i folks hem? Eller genom angiveri, vilket oundvikligen leder till utpressningssituationer? Vilka beviskrav skall gälla: behövs det av vittnesmål oberoende stödbevisning? Med mera.

Kort sagt: en lag av det innehåll som Leijonhufvud tagit upp till funderande skulle inte fungera – den skulle vara en såkallad ”signal från samhället” och lagar skall inte vara ”signaler från samhället” – de skall vara verkställbara och allvarligt menade. Samtidigt har Leijonhufvud lyft en intressant och viktig fråga som i rabaldret om superi-”förslaget” (som sagt, något förslag är det inte) kommit bort.

Behöver vi verkligen alla straffbud vi håller oss med?

Read Full Post »

Narrenspiegel

Mitt i examinationsträsket får jag en liten stund över för att upptäcka denna notis: fyra moderata riksdagsledamöter vill komplettera diskrimineringslagen med en ”anti-Jantelag” i syfte att påverka attityder och i längden alltså djupt inrotade svenska kulturella föreställningar. Jag skulle tro att många –kanske de flesta – i likhet med mig anser att förslaget är – minst sagt – lite smålöjligt. För en jurist uppkommer frågan hur man skall definiera vad som utgör Jantelagen: det minsta man kan kräva när lagstiftaren drämmer till med den straffrättsliga släggan är väl att definitionerna är så klara som möjligt (därmed inte sagt att all straffrättslig lagstiftning uppfyller detta minstakrav). Jag har svårt att förstå hur man skall kunna skapa en hållbar definition av Jantelagen.

Mitt tema här är dock ett annat: jag vill nämligen rida käpphäst igen. Som sagt antar jag att många anser att förslaget är lite löjligt. Frågan är, som så ofta: varför? För egen del är mitt svar tudelad. Dels har jag svårt att se att den som tillrättavisar någon att inte förhäva sig skulle falla i samma kategori som den som diskriminerar någon annan på grund av sexuell läggning, etnicitet eller hudfärg, och det även fast jag har svårt att acceptera diskrimineringslagstiftning över huvud taget. Dels har jag svårt att tro att en komplettering av diskrimineringslagen med något Jante-element skulle påverka kulturella attityder.

Eller är det någon som på allvar tror att, bara för att riksdagen med en majoritet (alltså minst 175, maximalt 349 personer) säger ”aja-baja” till den som anser att ingen skall tro att hon är något, detta kulturella fenomen försvinner? Tror någon att den genomsnittliga svenskan genom lagstiftning kan förmås att bli mindre irriterad över folk som ivrigt pekar på sina egna förtjänster? Den som svarar ”nej” på dessa frågor – vilket jag skulle tro är en ganska stor del av läsekretsen – bör dock ta ett steg tillbaka och fundera på de vidare implikationerna av detta ställningstagande.

Om man anser att Jantelagen är utanför lagstiftarens räckvidd, att en diskrimineringslagstiftning som omfattar Jantelagen inte kommer att ha verkan, kan man väl rimligen inte anse att sexköpslagen, diskrimineringslagstiftningen, eventuell lagstiftning mot grooming, höjda straffsatser eller annan symbollagstiftning som skall sända en ”signal från samhället” påverkar attityderna hos adressaterna. Helt bortsett ifrån alla de andra komplicerade frågorna som sådan mera moralbetonad lagstiftning leder till: kan man på allvar anta att den som tycker att det är ok att köpa sex åtminstone från personer som inte är med våld tvungna att sälja sådana tjänster kommer att tycka att det är mindre ok bara för att det finns en sexköpslag? Kan man verkligen tro att något års tillägg till strafflatituden för våldtäktsbrott kommer at göra våldtäkter mindre frekventa i samhället? Är det verkligen rimligt att tro att den strikta förbudslinjen i narkotikapolitiken leder till att mindre droger används?

Som känt för de som läst mina inlägg förut, är mitt svar på dessa frågor ”nej”. Det kan för all del finnas andra anledningar att förbjuda, bestraffa och reglera än att påverka attityder. Anser man att varje sexköp är ett övergrepp även när säljaren av egen vilja saluför sin kropp, kan man argumentera att det är det allmännas uppgift att förhindra övergrepp mot dess medlemmar. Jag håller i just detta specifika fall förvisso inte med om beskrivningen av en frivillig sexförsäljning som ett övergrepp, men jag kan acceptera argumentationen som baserad på en något så när rimlig beskrivning av verkligheten och därför som förnuftig.

Men det är alltför sällan argumentationsmönstret. Det som allt oftare brukar anföras som argument är att det allmänna på något underligt sätt skulle vara förpliktat att lagstifta för att göra en moralisk poäng. Det som allt oftare brukar sägas är att ”samhället” sänder en ”signal”. Jag har svårt att acceptera att det skulle finnas någon mera konkret allmän samhällsmoral som med strafflagstiftningens hjälp måste genomdrivas. Det är en sak att all lagstiftning i slutändan baseras på moraliska föreställningar – det är en annan att använda lagstiftningen för att genomdriva moraliska föreställningar om vad som är rätt och fel.

Och jag har lika svårt att acceptera att samhället sänder ”signaler” genom strafflagstiftningen. Jag har svårt att tro att folk vid varje ord de yttrar, varje socialt missnöje de visar, varje avståndstagande till annan de markerar överväger huruvida deras handlingar eventuellt är straffbelagda. Jag tror inte heller att en våldtäktsman eller någon som är i färd med att dela ut en smocka stannar upp och funderar på att straffsatserna för det relevanta brottet nyligen har höjts. Det enda område där jag utan vidare kan tro att straffsatserna ingår i en nyttokalkyl är vid planerad ekonomisk brottslighet, eftersom det där normalt rör sig om annars välanpassade medborgare som har något att förlora genom att riskera finna sig själva på kriminalvårdsanstalten.

Den som alltså nu vill göra narr av våra fyra moderata riksdagsledamöter, får för min del gärna göra det. Den som gör det, bör dock vara uppmärksam på risken att göra narr av sig själv: det ser för mig inte ut som om man kunde skratta åt ”anti-Jantelagen” och samtidigt förespråka ”signaler från samhället” i andra sammanhang. Man får nog välja. Antingen förändrar lagstiftningen attityder, eller så gör den inte det. Om den förändrar attityder, kan den också förändra den såkallade Jantelagen.

Men det tror jag personligen som sagt inte på.

Read Full Post »

Niclas Berggren tipsar idag om denna studiesin blogg. I studien visas två effekter: dels tenderar amerikanska försökspersoner och jurymedlemmar att bedöma brott som påverkar ett litet antal människor hårdare än brott som påverkar ett stort antal människor när det gäller straffsatser och punitive damages, dels tenderar de amerikanska försökspersonerna mera till att själva begå brott när ett stort antal människor påverkas än när ett litet antal människor påverkas. Anledningen till denna effekt anses vara möjligheten att identifiera sig med offret. Rör brottet få offer, är det lättare att vara inkännande och alltså moraliskt uppröd än det är när det rör sig om en stor massa (lite i linje med Stalins dictum att en död person är en tragedi och en miljon döda statistik).

Min fråga är nu: finns anledning att tro att detta resultat är kulturellt betingat (mot vilket talar Stalin-citatet)? Kan det tänkas att samma effekt finns i svenska domstolar? I så fall kanske vi har ett strukturellt kognitivt problem på handen som bör hanteras.

Jag vet dock inte – har någon av läsarna något tankeväckande att säga om mina frågor?

Read Full Post »

Older Posts »