Jag är lite sent ute – man har ju faktiskt också ett arbete att sköta – men jag välkomnar att regeringen nu äntligen tycks ha lagt åtminstone någon prestige bakom sig och accepterat en ny version av FRA-lagen. Av tidningarnas beskrivningar att döma – Dagens Nyheter finns här, Svenska dagbladet här – har de flesta invändningarna tillgodosetts. Lagen tycks så här i den korta beskrivningen utgöra en acceptabel kompromiss mellan statens legitima intresse att få spana och bedriva underrättelseverksamhet och medborgarnas legitima intresse att få ha sin privatsfär i fred.
Samtidigt är det för tidigt att ropa hej ännu. Dels ligger, när det gäller sådana här lagar, sprängstoffet normalt någonstans i en undanskymd hörna av förslaget, och jag vill se hela förslaget i fulltext innan jag tycker att det är bra. Dels vill jag veta vilka direktiv den specialdomstol som nu skall inrättas får, och hur ledamöterna skall utses: kommer det att bli en partssammansatt domstol, vilket i praktiken skulle innebära att FRA och försvaret går till sina kolleger med ansökan om lov att spana, eller kommer det att sitta yrkesdomare med offentlig rätt som specialitet i den här domstolen, så att en viss neutralitet garanteras? Man kan fibbla och trixa på den här punkten, och även här vill jag veta hur detaljerna ser ut innan jag brister ut i jubel.
Det här ser i alla fall i dagsläget ut att vara en seger för FRA-lagens kritiker, och vi får hoppas att det förhåller sig så även i verkligheten och när förslaget väl publiceras i sin helhet. Samtidigt kan jag inte annat än hålla med vänsterpartiets Alice Åström och tycka att den här lagen jäktas igenom lagstiftningsprocessen på ett alldeles ovärdigt och förfärligt sätt. Det är dock inte det första lagförslaget där så sker, och syndaregistret är lika omfattande hos oppositionspartierna som hos Alliansen. Den korta remisstiden och det kohandelsaktiga i den här lagstiftningsprocessen är högst beklagligt, men så är det ibland i politiken. Tråkigt, och regeringen hade gjort ett bättre jobb om man givit mera tid, men bara resultatet är acceptabelt och förnuftigt, kan jag faktiskt inte längre kritisera förslaget som sådant, utan bara den svenska politikens allmänt slarviga hanterande av oppositionsmeningar. Oppositionen försöker att hålla soppan varm och bör inte få stöd i det – förutsatt att förslaget är lika välavvägt i verkligheten som det nu ser ut att vara.
Kort och gott: vi får väl se hur det blir med den här lagen. Låt oss vänta och granska förslaget när vi väl fått ett lagtextutkast. Till dess kan vi väl glädjas åt att vi åtminstone tycks ha kunnat förhindra det värsta.
*****
Min skepsis mot förslaget får för övrigt stöd i Mark Klambergs uttalanden på hans blogg. Mark har gått så långt att han avsagt sig sina uppdrag i folkpartiet – det verkar finnas många små djävlar i detaljerna i det förslag som idag i pressen firas som bloggosfären triumf över regeringen.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Öppna inte champagnen än!
Konspiratoriskt anlagda kritiker anser att lagtekniska skrivningar inte är det mest relevanta.
De anser att de rent fysiska implementeringarna är viktigare.
Finns de fysiska möjligheterna att missbruka möjligheterna så kommer detta att göras oavsett hur lagtexten är skriven.
Regeringen håller med om detta.
Det är därför man talar om möjlighet att få skadestånd när (eller om) så sker.
Igår var en sorgens dag!
Det är två saker som jag oroar mig för:
Vad i hela fridens namn är ett ”trafikstråk”, och när har man blivit felaktigt spanad på.
Som alla, som över huvud taget varit inblandade i något nätverksrelaterat vet, så tar enskilda paket i en transmission över nätet alltid den bästa vägen. Man kan inte bara spana på en punkt och tro att man ska kunna få tag i ett helt kommunikationsflöde. Man kan således inte sätta sig på, säg, en lina mellan Stockholm och Göteborg och samla på sig allt som kommuniceras där. Rätt som det är så tar delar av ett samband vägen över Moskva eller Oslo. De enda ställen där man kan få en helhetsbild utan att fånga in allt, är ändpunkterna, där det bara finns en kommunikationslinje. Så vad menas då med trafikstråk? Ska de, som förut, samla på sig allt och sedan efter analys, av allt, lämna ut vad som uppfyller vissa krav på ”trafikstråk”. Exempelvis att det i realiteten gick mellan Stockholm och Göteborg, oaktat att det sändes dels via Oslo dels via Moskva? Trafikstråk är ingen term som existerade i förgår, det kan betyda vad som helst.
Och när blir någons integritet kränkt? När man bereder sig tillgång till den förtroliga kommunikationen naturligtvis. Den som är jurist kan säkert svara på om det är i ögonblicket man sprättar upp kuvertet eller när man tar ut och läser brevet. Jag vill anse att redan det faktum att staten tar upp mitt meddelande och på det applicerar ett filter, på annat än på adressinformationen, så har min integritet blivit kränkt. Då jag inte kan veta hur ett sådant filter är utformat kan jag inte värja mig mot den åtgärden. Skulle man då från statens sida försöka kompensera mig måste jag då först identifieras. Att identifiera ett så stort antal människor är antagligen inte praktiskt. Jag tror att man därför kommer att anses felaktigt spanad på först då någon har tagit ut din kommunikation för manuell avläsning och det tydligt framgår vem du är…
Dessutom har ingen analyserat det faktum att det inte fungerar. De man vill spana på skyddar sig, de andra vill man inte spana på. Alla som fastnar i filtret kommer att, på grund av statistiska självklarheter och motåtgärder att vara, oskyldiga. Utformar man ovan nämnda domstol på ett någorlunda vettigt sätt kommer man inte att ha möjlighet att bygga sociogram. Om man inte bygger sociogram, och man inte får spana på allmänna trender, vad ska man med det till då?
1. Den som litar på att någon svensk domstol -hur den än är sammansatt av jurister och vilka direktiv domstolen än får- verkligen kommer att värna enskildas rättigheter när Staten lägger hela sin tyngd i den andra vågskålen är patologiskt naiv.
2. En seriös domstol, vars majoritet är sammansatt av dokumenterat hårdföra FRA-lagskritiker utan juridisk skolning, får väl anses ha i avgörande grad större vilja till att värna enskildas rättigheter.
3. I ovan punkten 2 nämnd typ av domstol kommer givetvis inte inte att bli verklighet.
Djuphals: I så fall är jag patologiskt naiv, trots att jag erkänner att det historiskt varit illa med den personliga integriteten i Sverige. Högsta domstolen har på senare tid i ett flertal fall givit dom till enskildas fördel i integritetsmål (titta på Mårten Schultz blogg till vilken jag länkar här till höger: han är expert på de här frågorna). En domstol som tillsätts med folk vars enda merit i sammanhanget är att de tycker illa om lagstiftningen är enligt min mening ett haveri för rättsstaten som är lika illa som att ge FRA tillgång till hela det svenska telenätet. Enligt min mening skall jurister, ingen annan, sitta i domstolar.
Mumfi: Din tekniska analys är förstås helt riktig och går inte att säga emot. Jag vet inte hur man gör, men konstaterar att det verkar funka i Tyskland – något sätt verkar alltså finnas.
Vad gäller integritetskränkningar, har du däremot åtminstone juridiskt sett rätt i din utgångspunkt, men ändå fel i resultatet. Det finns över huvud taget ingen såkallad rättighet som är absolut. Inte ens rätten till liv är det: staten har ingen skyldighet att bygga trafiksystem där jag garanterat inte blir dödad, och vi tillåter också aborter (på mycket goda grunder, men visst är det ändå någon form av liv som utsläcks). Uppsåtligt dödande får också förekomma i nödvärnssituationer och i krig, och vi – eller åtminstone några av oss – diskuterar dessutom huruvida uppsåtligt dödande skall vara tillåtet i fall där någon är obotligt sjuk och ligger i koma.
Om inte ens rätten till liv är okränkbart, är inte integritetsrätten det heller. Finns det välavgränsade och hyftsat konkreta misstankar, får integriteten trädas för när, såsom i en brottutredning där den som innehar föremål av betydelse för utredningen måste lämna detta ifrån sig, även om hon själv inte är misstänkt för något brott. Att spaningen kommer att påverka en viss del av det fria meningsutbytet mellan medborgarna är alltså inte i sig integritetskränkande i sådan utsträckning att man med nödvändighet måste göra någon principiell poäng av det hela.
Däremot har du en poäng i att jag måste kunna undvika att bli spanad på, men jag undrar om detta med nödvändighet leder till att spaningsmetoderna måste vara kända av allmänheten. Som sagt kringgärdas alla rättigheter av gränser, och dessa gränser är satta med hänsyn till motstående intressen. Staten och det allmänna har ett legitimt intresse av att få bedriva spaning i militärt säkerhetssyfte, och där detta intresse med styrka gör sig gällande måste integritetshänsynen vika.
Jag tycker alltså att du är för principiell, eller snarare enögt principielll: integritetshänsynen kan inte vara den enda ledstjärnan.
Med detta sagt vill jag dock se lagförslaget innan jag uttalar mig om den omgjorda FRA-lagens egentliga värde.
Jheidbrink: Du missförstår vad jag försöker säga. Min poäng var inte att påstå att den personliga integriteten skulle trumfa några andra intressen. Visst kan man diskutera proportionaliteten i denna lag. Speciellt i förhållande till att den inte kommer att fungera till det syfte den uppgetts avse. Men om vi bortser från det så var min tanke att belysa omöjligheten i att ersätta de utsatta.
För det första så förutsätter ett sådant ersättande att man flyttar gränsen för när man utsatts för en integritetskränkning. Från att vara när någon bereder sig tillgång till att vara när någon faktiskt brukar informationen. Det andra är att för att kunna erbjuda ersättningen i fråga måste man identifiera mottagaren av ersättningen. Det i sig är en än värre kränkning. Att erbjuda ersättning är ogenomförbart praktiskt, och kanske till och med lite förolämpande: de måste lämpligen inse omöjligheten, hur dumma tror de folk är?
Mumfi: Intressant aspekt av det hela, som jag faktiskt inte tänkt på. Om jag förstår dig rätt, menar du alltså att de vars teletrafik avlyssnas normalt inte kommer att få reda på att avlyssningen inte gav något, annat än när det sker något ingripande mot dem…
Nej, det får jag heller inte riktigt ihop. Å andra sidan bör det väl stadgas uttryckligen i lagen att om nu någon blivit utsatt för ett oberättigat ingripande, denna person har rätt att få ersättning för övergreppet. Annars hamnar vi i att Högsta domstolen igen måste skapa rättspraxis på områden som inte täcks av lagstiftning. Helt överflödig är alltså denna del av lagen inte.
heidbrink: Enligt även min mening skall inga jurister sitta i domstolar (i vart fall inte som domare, möjligen som någon form av sakkunnig vad gäller paragrafvrängandet).
Har t o m svårt att förstå hur någon kunde komma på något så uppenbart dåraktigt som att låta jurister vara domare då det, något förenklat, är som att brandkårens personal utgjordes pyromaner.
Djuphals: Jag tror de testade något sådant i Kina under kulturrevolutionen. Det blev …sådär.
…tragiskt att det bara blev en test.
Djuphals: Har du läst vad jag har skrivit? Jurister, INGEN ANNAN, skall sitta i domstol. Det betyder att ingen annan ÄN jurister skall sitta i domstol. Det är alltså BARA jurister som skall sitta i domstol. Jag hoppas det har framgått vad jag menar.
Icke- jurister i domstol blev i nästan samtliga fall då det testats inte rättvisa, utan småaktig förföljelse av oliktänkande – pöbeljustis, med andra ord. I somliga fall vet experterna faktiskt bättre än det såkallade folket. (Vid det begreppsbruket blir jag alltid lite undrande: om det finns en motsättning mellan experter och folket, vad är då experterna? Människor från Mars? Guds utsända?)
Som du argumenterar tycks du ha vissa kunskapsluckor avseende både hur den svenska juridiken ser ut, hur den fungerar och hur experiment med ”folkdomstolar” utfallit i både stalinismen och nazismen.
[…] Isobels text och verkstad | Basic personligt | Liberal och långsint… | Baccus´ blog igen | Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum | alltomhanna | Lakes lakonismer | fredrik nordgren online | Folkpartiet i Nacka | Olofs blogg | […]
Nu tror jag, i och för sig, inte att just Stalins folkdomstolar, eller ens heller nazisternas, bestod till så stor del av just folket. Men låt gå.
Jag tror att det är viktigt att låta medborgare få insyn i processen runt domstolarna. Kanske inte så att man låter dem döma. Men om en domstol bestod av, säg, en eller två juristdomare och två medborgarvittnen kanske? Två slumpvis valda medborgare av god vandel.
Att låta politiker döma är snudd på folkdomstol i sig. Att de är i majoritet skrämmer mig. Antagligen vore det bättre att låta fyllot längre ner på gatan döma. Han skulle antagligen ha förstånd att låta juristdomaren hållas. En politisk aktiv domare har, per definition, en agenda och en uttrycklig vilja att implementera den.
Men att helt exkludera icke-jurister helt ger oss ett rättsväsende som inte är särskilt bra rustat för sämre tider.
Mot bakgrund av viss kvalificerad erfarenhet av hur det svenska ”rättssystemet” fungerar (med tillhörande blinda-döva-senila lagvrängare levande i den gängse tron att de är Guds befallningsmän), jämte även mot bakgrund av att Heidbrinkaren inte har någon som helst dito egen erfarenhet: Varför inte låta en domstol bestå av ett par hyggligt kvalificerade sakkunniga inom lämpliga respektive områden samt en tillhörande jurist (den senare skall dock endast har en rådgivande funktion ang. lagvrängeridelen).
Heidbrinkaren synes dock leva i villfarelsen att lagvrängerikompetensen på något oklart vis medför en kompetens villken gör lagvrängare mer lämpade som domare. Kan heidbrinkaren utveckla det tänket?
Djuphals: Ditt inlägg saknar all nivå: du argumenterar inte, du gormar. Jag skall inte bevärdiga det någon kommentar.
Mumfi: Jag har inte sagt att vi skall exkludera icke-jurister, utan att de inte skall sitta i domstol, varmed jag menar (och det kan missuppfattas) att de inte skall döma. Jag håller styvt på offentlighetsprincipen och kan också tänka mig medborgarvittnen under rättens överläggningar. Med tanke på de fadäser som vi på senare tid bland annat i Arboga upplevt med nämndemännen (som skall vara vanliga medborgare, men tenderar till att vara politiker), tror jag dock att medborgaren i gemen inte har utbildning att hantera känsliga rättsliga processer, där det finns fler hänsyn att ta än bara till parterna.