Sven Oskarsson och Sten Widmalm går till generalattack mot den svenka biståndspolitiken på Dagens Nyheters debattsida. Författarna berättar att deras forskning visar att det inte finns någon nödvändig länk mellan ekonomiskt bistånd och liberala värderingar, och att den svenska biståndspolitiken (som till stor del bygger på denna antagna länk) därför i stora delar är förfelad.
I grunden tycker jag att författarnas analys är klok och riktig. Jag skulle vilja lägga till några aspekter.
Den svenska biståndspolitiken säger sig vilja befrämja rättsstaten, jämlikhet och demokrati i största allmänhet. Det gör man genom att stödja projekt i mottagarländerna som passar den svenska smaken. Vi försöker alltså att påverka mottagarländerna i en riktning som vi själva anser vara önskvärd. Vi kallar denna påverkan för hjälp och för praktisk solidaritet.
Det är biståndet inte. Biståndet är en form av utrikespolitik, och som all utrikespolitik skall det befrämja Sveriges intressen. Som författarna till debattartikeln skriver, kan det finnas anledning att fundera på om vi har råd med demokratiska friheter om alla andra spelare sätter den ekonomiska tillväxten främst. Vi har alltså ett intresse att främja demokratiska värderingen i mottagarländerna av den enkla anledningen att vi själva har ett intresse av att inte omges av fientliga stater med ett annat samhällssystem. Vi försöker att transplantera våra egna värderingar. (Mauro Zamboni skrev Juridisk tidskrift 2002/03 nr 2 s. 390 en mycket intressant artikel om detta: Begreppet rättsstat: vad vill egentligen de svenska hjälporganisationerna förmedla. Artikeln finns tyvärr inte tillgänglig på nätet, men Juridisk tidskrift finns på dessa bibliotek.)
Denna transplantering stör förstås de eliter i mottagarländerna som inte har något intresse av att bli av med sin makt. Den stör dock också – och det bortser man alltför ofta ifrån inom biståndsvärlden – stora delar av befolkningen i mottagarländerna. Ett bra exempel är faktisk jämställdheten: för oss i Europa är det kanske naturligt att fundera över jämställdheten och för många av oss är det också naturligt att vilja främja den. Det är dock en skillnad mellan att främja jämställdheten här hos oss själva och att åka till ett annat land och där berätta för kvinnorna och männen att deras åsikter om familjebildning och social över- och underordning är felaktiga. Tänk bara på hur vi själva reagerar när muslimer försöker att berätta för oss att vårt samhälle är missriktat och dess skick ruttet: försök då att föreställa er hur det ser ut när någon av oss kommer ner till ett afrikanskt land och ställer som villkor för livsnödvändig hjälp att människorna där skall förändra sitt enligt vår mening felaktigt ordnade samhälle. Klart att man hellre tar hjälp av den som erbjuds utan att några villkor på kulturell förändring ställs.
Biståndsarbetet har enligt min mening ganska tydliga drag av kulturimperialism över sig: det utgör ett ”Take Up the White Man’s Burden” i modern tappning. När mottagarländerna nu får alternativ i form av kinesisk, indisk och rysk hjälp och alternativen stödjer befintliga strukturer istället för att vilja omvandla dem, är det ganska naturligt att eliterna och i viss mån även befolkningen i stort i mottagarländerna ber oss att dra dit peppar’n växer.
Detta innebär ett tvåfaldigt nederlag för oss. Dels lyckas vi inte överföra värderingar som vi själva anser vara goda och riktiga. Vi lyckas inte göra något åt den förskräckliga homofobin i stora delar av världen, vi lyckas inte främja jämställdhetsarbete. Dels är auktoritära samhällssystem på frammarsch, vilket i det långa loppet hotar oss. Säg vad man vill om USA (jag är själv mycket kritisk i synnerhet till Bushadministrationens politik), men hellre vill jag att en av oss bossar runt resten av världen än att Kina gör det.
Det finns alltså anledning att omvärdera vårt bistånd och att inse att den form av lite smått kulturimperialistisk såkallad solidaritet som vi den senaste tiden hållit oss med inte fungerar. Kanske ett mera intressebetonat biståndsarbete av klassiskt slag – där vi stödjer det som främjar oss själva – är både ärligare och i slutändan mera effektivt. Det är bra att författarna försöker att få igång en diskussion om detta.
När de dock sedan kopplar ihop det misslyckade svenska biståndet med lokaliseringen av biståndsmyndigheterna, kan jag inte annat än att småle. Jösses, Uppsala självt – där författarna verkar – har på mycket goda grunder betecknats som ”den akademiska bondbyn”. Det låter ju på författarna som om en lokalisering i Karlstad eller i Uppsala gör världens skillnad i kvaliteten av olika policyinriktningar för bistånd. Det verkar mest som om författarna tycker att det är tråkigt att de, för att kunna prata med biståndsmyndigheterna, måste ta sig till Värmland istället för att få åka till den hägrande huvudstaden. Jag undrar vad som fått författarna att ta till detta icke-argument.
Splittringen mellan biståndsmyndigheterna är en annan sak, och där kanske författarna har en poäng. Huruvida myndigheten har sitt säte i Karesuando, Karlstad eller Kristianstad spelar dock i Internettider knappast någon roll.
Författarnas inlägg är alltså enligt min mening i grunden klok och bör debatteras. Synd bara att de själva drar något av löjets skimmer över sig mot slutet av artikeln.
*****
Se för övrigt också Niclas Berggrens blogg om ämnet (som nationalekonom har han samma utgångspunkt som författarna till debattartikeln).
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
”Vi lyckas inte göra något åt den förskräckliga homofobin i stora delar av världen”
Man kan typ ana författarens läggning i även den saken.
Jonte: Vilken tölpaktig kommentar. Jag har fru och barn hemma, om det nu intresserar någon.
@jheidbrink:
Tyvärr,
får man dras med tölpaktiga kommentarer när man har en öppen debatt…
Nästan den enda trösten är att motsatsen är värre:
Inga tölpaktiga kommentarer men heller ingen fri debatt.
Man får hoppas att det första alternativet står sig åtminstone under vår levnad. Sedan får vi försöka utbilda de med dålig förmåga att göra sig gällande skriftligt så att de kan få känna stolthet och säkerhet i att uttrycka sig så att de får respekt.
Den intressanta frågan är ju hur hållbar kapitalism+autokrati modellen är i längden. Kombinationen liberal demokrati och fria marknader har ju visat sig ganska robust och motsåndskraftig. Man får ju hoppas att Kina och de andra utvecklas i en mer västerlänskt riktning när deras medelklass börjar kräva mer friheter och det sker generations växling i makt eliten.
Rickard: Om en sådan utveckling skulle ske (och författarnas poäng är väl att det inte finns något självklart i att det blir en sådan utveckling) tror jag bestämt att detta måste få vara en kinesisk utveckling, inte en utveckling som vi påskyndar genom att villkora bistånd (som för övrigt inte längre bör ges till Kina: landet är starkt nog att klara sig självt). Exemplet Singapour visar att du kan ha en stor och stark medelklass som ekonomiskt är hur fri som helst, men som inte kräver politiska friheter.
”Det är biståndet inte. Biståndet är en form av utrikespolitik, och som all utrikespolitik skall det befrämja Sveriges intressen.” >
Nja, det är ju ett lite förenklat perspektiv på svensk utrikespolitik och biståndspolitik i synnerhet. Biståndet är en del av utrikespolitiken absolut, men den formas ju utifrån en rad olika intressen och kompromisser som i vissa fall samverkar och ibland faktiskt motverkar varandra. I ett internationellt perspektiv kompliceras bilden ytterligare.
Sen vill jag nog påstå att vi faktiskt lyckas väldigt bra på en rad områden som berör just demokrati och jämställdhet. Eller ännu tydligare: är det någonstans vi lyckas så är det där.
Det är bara det att kineser och andra nykapitalistiska diktaturer faktiskt gör de investeringar som vi själva inte vågar eller kan göra, och detta är självklart en väg till utvidgat inflytande. Money talks!
Det intressanta är ju också att se att Kina faktiskt öppnat upp och blivit mer demokratiskt i ett längre perspektiv (även om det är långt ifrån demokratiskt). I många auktoritära stater i Asien pågår idag också långtgående decentraliseringsprocesser som stärkt den lokala demokratin. Denna analys missar de flesta som inte har specialkunskap, utan väljer att se den nationella statsmakten som det enda maktcentrumet i landet.
Det är också farligt att tillskriva andra kulturer och människor ett mindre behov av inflytande och mindre tolerans för oliktänkande.
Mänskliga rättigheter och demokratiska värden är universella och knappast kulturimperialistiska. Det är bara att ställa en öppen fråga till vilken bonde som helst på exempelvis den kambodjanska landsbygden och denne kommer att definiera dessa begrepp på ett sätt som vilken västerlänning som helst skulle acceptera.
Som verksam inom mänskliga rättighetsbiståndet tycker jag att artikeln förtjänsfullt lyfter fram den verkliga biståndsproblematiken till skillnad från den märkliga pajkastning som tidigare varit av tämligen okunniga individer.
Jens: Lika farligt som det är att tillskriva andra människor något ointresse av det som vi kallar för mänskliga rättigheter – där är vi helt eniga – lika farligt är det att bara förutsätta att vår tolkning av vad demokrati och ”mänskliga rättigheter” innebär automatiskt gäller också i andra länder. ”Mänskliga rättigheter” är ett mänskligt påfund precis som högerregeln i vägtrafiken – det finns ingen gudomlig förkunnelse om att ”detta är era rättigheter”. Många svenskar tycker idag att vår tolkning av exempelvis representativ demokrati är den enda verkligen demokratiska, vilket innebär att vi förklarat alla icke-nordiska länder till att vara annat än demokratier. Detsamma gäller för mänskliga rättigheter: de är inte universella, utan ett västerländskt påfund.
Det må hända att vi har haft framgång med vår propagering av vår tolkning av demokrati- och rättighetsbegreppen i exempelvis Kina (fast forskarnas resultat verkar ju indikera att du har fel där), men frågan är och förblir vem i hela friden som bett oss att komma till Kina och göra propagande för vår samhällsmodell. Det enda svar jag tror är möjligt är att det är vårt utrikespolitiska intresse som bett oss, ingen annan.