Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Processrätt’ Category

Paulina Neuding skrev nyligen i Svenska dagbladet om kognitiv juridik, det vill säga juridisk forskning som försöker klarlägga vilka konsekvenser som kognitionsvetenskapernas ifrågasättande av bilden av människan som rationell och förnuftig varelse har. Neuding påpekade att även i USA, där denna gren av den akademiska juridiken är som starkast, den fortfarande måste anses vara i sin linda. Helt riktigt, på vilket jag uppmärksammas (igen) genom en mejllista idag.

Inför USA:s Supreme Court pågår för närvarande ett mål – Perry v. New Hampshire – om huruvida fällande domar som enbart grundar sig på ögonvittnesutsagor är förenliga med USA:s konstitutionella garantier om rättvisa rättegångar. Tydligen trodde många att domstolen skulle ta tillfället i akt att äntligen ta tag i det oerhört problematiska med ögonvittnesberättelser (jfr denna blogg), om så bara genom att påminna om dess egen tidigare praxis. Men icke: som framgår av protokollet – jfr sidorna 4 till 7 – tycks domstolen anse att juryn väl kan värdera ögonvittnesberättelser. Det är rätt optimistiskt, det.

Och då framförs inte ens den starkaste versionen kritiken mot ögonvittnesberättelser. Man skulle kunna argumentera att sådana berättelser i stort sett är värdelösa i sig, men i förevarande mål sägs bara att ögonvittnen som dessutom utsatts för viss påverkan skall hanteras varsamt. Det som domstolen alltså, av förhandlingen att döma, är i färd att göra är att hålla för öronen, ögonen och munnen och vägra erkänna forskningsrön om människans kognition som numera är så ofta upprepade av oberoende forskarlag att något tvivel knappast kan finnas: människan är ett uselt lagringsmedium för historisk information, och hennes berättelser bör i stort sett aldrig tas för sanna utan att de styrks av teknisk bevisning.

Att acceptera dessa rön och omsätta dem till processuella regler skulle minska antalet fällande domar, helt utan tvivel, och i synnerhet i mål där ord står mot ord – som i sexualbrottsmål – skulle det vara svårt att få någon dömd. Men, hur var det nu igen?

”Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig dömas.”

Annons

Read Full Post »

Den här flitigt aktive kommentatorn Johan Tisell ringde mig idag avseende en fråga som han gjort praktisk erfarenhet av, men som jag kände att jag saknade verklig insikt i. Han fick därför en erbjudan att skriva ett gästinlägg, vilket följer här nedan:

Då jag nyligen avlutat ett tvistemål om fordran, har jag grubblat på värdet av muntlig bevisning och samhällets i stort totala brist på efterlevnad av menedsreglerna i tvistemål.

De rättsfall jag känner till om menedsdomar är typiskt en kompis som vittnar falskt till förmån för gärningsmannen. Ofta i trafik-, misshandels-  och sjörättsmål. T.ex. har Hugo Tiberg skrivit om ett exempel för några år sedan. Det typiska är att den först dömde får en normal dom för fortkörning, rattfylla och liknade. Sedan får den ljugande kamraten ett strängare straff, då även en 18-åring typiskt får ovillkorligt fängelse för mened.

Det är lätt för samme åklagare som vunnit ursprungsmålet, att använda samma bevisning i menedsmålet, då det är samma beviskrav i de båda målen – de är ju båda brottmål. Man kan också, på goda grunder, anta att åklagaren känner sig motiverad att sätta åt den som ljuger honom rakt i ansiktet.

Men i tvistemål är det annorlunda. I ovan nämn mål, var det redan i den skriftliga förberedelsen uppenbart att någon av parterna (och i ena fallet, fanns även ett vittne) måste avse att begå mened. Parterna var oense både om vem som deltagit i ett visst möte och vad som sagts. I domen framgår tydligt vem rätten funnit mest trovärdig, dock vilar slutet på en kombination av detta och viss skriftlig bevisning.Om nu parten, som upplever att motparten ljugit, vill att samhället skall bestraffa den som bör ha ljugit, vad händer då?

Om det är den vinnande parten som anser att den tappande parten ljugit, struntar nog den vinnande parten i att anmäla. I vart fall om den tappande parten fullgör domslutet.

Om det är den tappande parten som anmäler mened anses den nog bara att vara en dålig förlorare eller rent av rättshaverist.

Skall istället rätten åläggas att rapportera mened till åklagare? Det är förekommande att olika myndigheter har strikt skyldighet att anmäla brott, t.ex. enligt miljöbalken skall tillsynsmyndighet anmäla misstänkt brott. Jag tycker dock inte att rätten skall ha denna skyldighet, då det skulle kunna rubba rätten förtroende som opartisk, särskilt i tvistemål, där rätten är passiv. En parallell kan göras med läkares dubbla skyldighet att både bota men också anmäla t.ex. skär- och skottskador samt behov av körkortsåterkallelse.

Antag då att en vinnande part trots allt och på ett trovärdigt sätt anger menedsbrott? I mitt fall ovan kan man tänka sig att utöver vad som framkommit under ed så finns annan bevisning som visar att den som uppgav sig delta i möte bevisligen var på annan plats samtidigt. Detta torde vara fullgod bevisning också i brottmål.

Jag tror ändå att ingenting händer, åklagarna prioriterar inte detta.

Slutsaten är att detta är en ytterligare förklaring till varför muntlig bevisning har så ringa värde i Sverige. Utöver det som ibland debatteras här om vittnespsykologi.

Johan Tisell

Read Full Post »

Högsta förvaltningsdomstolen avkunnade den 20 maj en dom som jag inte blir riktigt klok på. Jag misstänker att det åter är domsmotiveringen som spökar, men den här gången kan det också ha att göra med en brist på förvaltningsrättslig bildning. Kanske läsarna kan upplysa mig om var jag står.

Målet rör järnvägsområdet. Ordningen enligt järnvägstrafiklagen är den att den som innehar järnvägsspår (en infrastrukturförvaltare, som det kallas) efter ansökan av berörda parter fördelar tåglägen mellan parterna. Beslutet hur tåglägena fördelats kan inte överklagas, men det finns en möjlighet att vända sig till Transportstyrelsen med en begäran om att denna skall pröva huruvida tilldelningsbeslutet fattats i enlighet med den underliggande lagstiftningen. Det rör sig alltså om en förvaltningsintern rättsprövning.

Transportstyrelsens beslut kan sedan överklagas till allmän förvaltningsdomstol och kommer därmed in i det vanliga förvaltningsrättsliga instanssystemet. Det är dock här skon klämmer. Enligt förvaltningsrättslig praxis får nämligen en myndighet inte utan lagstöd överklaga beslut som ändrar dess beslut. Om däremot en enskild överklagar ett beslut i högre instans, skall enligt 7a § förvaltningsprocesslagen den myndighet som ursprungligen fattade beslutet behandlas som den enskildas motpart och får då också rätt att överklaga. Frågan var hur detta nu påverkar processen i mål om kapacitetsfördelning på järnväg.

Det statliga spårnätet förvaltas nämligen av Trafikverket, en myndighet. I sin egenskap av infrastrukturförvaltare, alltså i sin egenskap av de sökandens motpart, uppträder dock Trafikverket inte som förvaltningsmyndighet, utan som avtalspart (hur det går ihop, tänker jag söka pengar för att få undersöka närmare). Trafikverket skall alltså i detta avseende behandlas som vilken infratstrukturförvaltare som helst. (Det finns några privat ägda spårsystem, varav Arlandabanan – A-Train – torde vara det mest kända.)

I målet hade en privat sökande begärt rättsprövning av Trafikverkets tilldelningsbeslut hos Transportstyrelsen. Transportstyrelsen ändrade Trafikverkets beslut, varpå Trafikverket begärde domstolsprövning. Transportstyrelsen förlorade målet.

Transportstyrelsen ville nu överklaga denna dom till kammarrätten, och frågan var alltså hur man skulle se på Trafikverkets och därmed Transportstyrelsens roll. Var Trafikverket en enskild som överklagat och hade därigenom Transportstyrelsen blivit motpart och fått rätt att överklaga förvaltningsrättens dom, eller handlade det här om två förvaltningsmyndigheter med påföljd att Transportstyrelsen inte fick överklaga domen?

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att Trafikverket i sin egenskap av infrastrukturförvaltare uppträder som privat part och därför hade rätt att överklaga Transportstyrelsens dom till förvaltningsrätten. Så långt, så konsekvent. Jag hade på grundval av detta förväntat mig att Trafikverket nu även framgent i processen skulle behandlas som enskild: om Trafikverket uppträdde som enskild, var Transportstyrelsen dess motpart och skulle därmed ha rätt att överklaga förvaltningsrättens dom.

Men tji! fick jag. Högsta förvaltningsdomstolen uttalar:

Endast Trafikverket överklagade Transportstyrelsens beslut. Trafikverket kan dock trots att verket uppträder i sin egenskap av infrastrukturförvaltare inte anses som enskild i den mening som avses i 7 a § FPL. Länsrätten borde därför inte ha behandlat styrelsen som motpart. Detta innebär att Transportstyrelsen inte med stöd av 7 a § FPL haft rätt att överklaga länsrättens dom. Någon annan föreskrift som ger Transportstyrelsen en sådan rätt finns inte.

Det händer alltså något med Trafikverket mellan ärendet hos Transportstyrelsen och ärendet i förvaltningsrätten. Från att ha varit en vanlig infrastrukturförvaltare, blir Trafikverket en ovanlig enskild, nämligen en enskild som inte är enskild i den meningen som anges i förvaltningsprocesslagen. Men varför då?

propositionen till den lag som införde 7a § förvaltningsprocesslagen har jag inte kunnat hitta något speciellt om vem som skall anses vara enskild. Alltså måste Högsta förvaltningsdomstolens dom ha sin grund i rättspolitiska överväganden. Men vilka är dessa överväganden? Varför skall Transportstyrelsens – eller för den delen Trafikverket – sakna rätt att få prövat ända upp till högsta instans frågor om kapacitetsfördelning på det statliga järnvägsnätet? Finns inget prejudikatsintresse? Är det olämpligt att förvaltningsmyndigheter uppträder mot varandra i domstol? Varför det, i så fall?

Jag vill hoppas att alla kan vara eniga om att Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar fakta, men motiverar inget. Jag undrar alltså: har jag missat fakta som för en förvaltningsrättslig expert skulle vara uppenbara, eller är den här domen ytterligare en i raden av domar som är illa motiverade?

Jag fruktar det senare.

Read Full Post »

Jäv?

Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) kom för någon vecka sedan med ett beslut i ett jävsärende som jag tycker kan finnas anledning att diskutera. I målet var fråga om en domare som bedömt en ansökan om anstånd (uppskov) med betalning av skatt enligt 4 kap. 13 § 10 punkten rättegångsbalken är jävig att avgöra själva den underliggande taxeringsfrågan.

Situationen var alltså att Skatteverket påfört en enskild person en skatt. Normalt innebär detta i svensk rätt att skatten skall betalas även om den enskilda överklagar taxeringsbeslutet. I tveksamma gränsfall där taxeringens giltighet är osäker kan dock den enskilda begära anstånd med betalningen till dess målet är avgjort. Domstolen kommer då att på ett preliminärt material att pröva huruvida sådant anstånd skall beviljas. I förevarande mål hade domaren funnit att det inte fanns skäl att bevilja anstånd. Domaren hade alltså ansett att det prima facie fanns tillräckliga skäl för att anse taxeringen som giltig. Frågan var om domaren därefter var jävig i målet rörande det fullödiga överklagandet av själva det slutliga taxeringsbeslutet.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att så inte var fallet. Materialet i anståndsärendet är med nödvändighet ofullständigt, och en bedömning av detta material betyder inte att domaren tagit ställning i den underliggande frågan huruvida taxeringen slutligen är giltig eller ej.

Frågan har paralleller inom civil- och brottmålsprocessen, där frågor om kvarstad (frysning av svarandens medel) eller häktning också innebär preliminära bedömningar av ett ofullständigt material i själva sakfrågan. Med andra ord tycks den underliggande principen för Högsta förvaltningsdomstolens beslut vara att dessa förhandsbedömningar inte binder domaren till något slutligt ställningstagande, och att det därför inte kan vara tal om något jäv.

Jag personligen tycker att detta inte låter helt odiskutabelt. Den ifrågavarande punkten talar om att domaren skall anses jävig ”om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.” Det innebär att domaren inte personligen de facto behöver vara jävig, men att det finns skäl att frukta att allmänheten anser henne vara jävig och därför rättsväsendets förtroende hos allmänheten sätts på spel. En domare som gjort en förhandsbedömning att ett beslut om taxering ser ut att vara välgrundat, att kärandens krav i ett tvistemål kan anses vara välgrundat eller att det finns starka misstankar mot en viss person som  därför skall häktas, ses nog förmodligen av många som rätt bunden till sitt beslut. Domaren måste ju sedan i förekommande fall vid beslut i huvudsaken i vart fall implicit medge att hon haft fel i sin preliminära bedömning.

Kan vi verkligen utgå ifrån att domare besitter denna storhet? Och, långt viktigare med tanke på formuleringen i 4 kap. 13 § 10 punkten rättegångsbalken: kan vi verkligen utgå ifrån att allmänheten litar på att domare besitter den storheten?

Jag tillåter mig tvivla.

Read Full Post »

Tidiga insikter

Enligt propositionen till rättegångsbalken (1942:5) yttrade den utredande processrättskommissionen år 1926:

Kommissionen erinrar därvid om att man vid ett angivande av de allmänna krav, som böra ställas på en god rättegångsordning, plägar säga, att den skall garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet. Till en viss grad äro emellertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. (prop. 1942:5 s. 266 f.)

Jepp. De olika kraven är kommunicerande rör och vi kommer aldrig att kunna maximera allt på en gång.

Kanske något att minnas när vi nästa gång klagar över rättegångar som inte gått tillräckligt till djupet eller som dragit ut på tiden eller på ett rättsväsende som kostar för mycket.

Read Full Post »

Domstolsplikt?

Kristdemokraterna vill införa domstolsplikt, rapporterar Svenska dagbladet som refereras i Dagens Nyheter. Jag är inte säker på att jag tycker att förslaget är bra, men det får mig åtminstone att fundera.

Bakgrunden är debatten om nämndemännen i domstolarna. Dessa är inte juridiskt formellt skolade, utan skall representera allmänheten, så att allmänhetens värderingar avspeglar sig i domstolarnas verksamhet. Detta är en vacker tanke, som dessutom vilar på en riktig insikt, nämligen att juridik långt ifrån är någon automatisk tillämpningsverksamhet, utan att värderingar spelar in.

Problemet i Sverige är att ”allmänhet” här i landet översatts med ”politiska partier”. Det är med andra ord de politiska partierna som nominerar nämndemännen, och det är inte alltid de mest klarsynta och skarpsinniga personer som utnämns. I synnerhet Mårten Schulz och signaturen Profanum Vulgus har på denna blogg varit kritiska mot nämndemannainstitutet. Jag själv är heller inte särskilt imponerad.

Kristdemokraterna föreslår alltså nu att man slutar med de politiska utnämningarna, och att man istället övertar en del av det amerikanska systemet. Där har alla som är registrerade som röstberättigade – något man måste sköta själv – skyldiga att ställa upp som jurymedlemmar. Den som har registrerat sig som väljare måste alltså räkna med att behöva sitta i domstolen, lyssna på en förhandling och sedan ta ställning till huruvida den tilltalade är skyldig eller inte.

De amerikanske jurymedlemmarna gör inte mer än så: de uttalar sig om huruvida den tilltalade är skyldig eller ej. De svenska nämndemännen gör mycket mer: de är med när det gäller att utmäta påföljder och över huvud taget i hela processen. De svenska nämndemännens röst väger därvid lika tungt som de lagfarna domarnas, så att utbildade jurister kan överröstas av en majoritet lekmän.

Som Socialdemokraternas Thomas Bodstöm påpekar i artikeln, är det svårt att tvinga folk till ett sådant engagemang att de kan förväntas intellektuellt hänga med en hel förhandling. Det innebär att det ligger åtskilligt i det han säger, att man nämligen i det fall att Kristdemokraternas förslag genomförs också måste fundera på att begränsa nämndemännens makt till frågan om skyldig eller icke-skyldig.

Detta är nu inte så enkelt. ”Skyldig” har nämligen (åtminstone) två konnotationer inom juridiken. Dels är frågan huruvida det objektiva händelseförlopp som åklagaren påstått verkligen hänt. I den meningen är alltså frågan huruvida den tilltalade företagit de handlingar som åklagaren påstått. ”Skyldig” betyder dock dels också att den tilltalade hade det nödvändiga uppsåtet. ”Uppsåt” är ett enormt komplicerat begrepp: det översätts ofta med ”avsikt”, men det stämmer inte riktigt. När det rör sig om ”skyldig” i denna senare – subjektiva – mening, korsas gränsen mellan juridik och faktiskt fastställbara omständigheter, och nämndemännen skulle ändå bli involverade i det juridiska resonemanget.

Detta kräver nu, som Bodström säger, en del engagemang. Man måste hänga med, man måste vara intresserad för att göra ett bra jobb. Erfarenheterna från USA är inte särskilt uppmuntrande. Jag har själv bekanta som inte röstar för att de inte har lust att mitt i ett viktigt projekt på jobbet kallas till domstol och behöva sitta av sin tid där istället för att kunna ta hand om sina kunder. Det allmänna tenderar också till att vara rätt snålt med ersättning, och mina bekanta är alla så lyckligt lottade att de skulle förlora mycket pengar på att sitta i domstol. Hellre låter de alltså bli att rösta.

Nu är inte rösträttsfrågan aktuell för Sveriges del, men ersättningen har en påverkan på engagemanget. Tänk er en relativt fördomsfull person som tjänar hyggligt mycket pengar som tvingas att låta sitt företag eller jobb gå i ide för att delta i en process. Tänk er också att processen involverar en fråga som är hyggligt kontroversiell och där förutfattade meningar är legio, såsom straffrätt, åtal mot en person med invandrarbakgrund eller narkotikabrott.

Vår hypotetiska ofrivilliga nämndeman skulle ha alla skäl att vilja ha det här överstökad. Hon är irriterad över att över huvud taget behöva vara i domstol och hon avskyr den tilltalade eller det påstådda brottet på rent allmänna grunder. Skulle hon vinnlägga sig om att göra ett kyligt och välavvägt jobb? Jag tvivlar på det.

Det innebär att man i så fall också skulle behöva ha något slags filter, såsom man har i USA. Där får båda parter i processen försöka få bort enskilda jurymedlemmar som inte passar parten. Man rotar i folks privatliv och deras måhända mindre väl övervägda uttalanden, och selektionen av juryn kostar ofta en del tid och därmed pengar: advokaten och åklagaren skall ju ha betalt.

Förslaget verkar inte vara helt genomtänkt. Jag sympatiserar med det i princip, dels för att det vänder sig mot de politiska utnämningarna som jag anser vara tveksamma i en rättsstat, dels för att det skulle bredda underlaget av olika värderingar som gör sig gällande i domstolen.

Det är dock inte så enkelt att man kan ta något som funkar i ett annat land i en viss flora av rättsregler och helt enkelt överföra det till ett annat land. [Uppdatering efter ett tips av Claes Martinson:] Detta kallas inom rättsteorin för Legal Transplant och är ett känt fenomen. [Slut på uppdateringen.] En måhända lite halsbrytande analogi till biologin – förlåt, alla biologer – skulle vara att man överför en organism från sitt naturliga biotop till en ny omgivning. Det är långt ifrån givet att organismen, som genom evolution anpassat sig till en viss miljö, också klarar sig i en annan miljö, där andra faror och andra problem lurar som organismen inte är anpassad till. Detsamma gäller rättsregler: de utgör ett sammanhang, idealiskt sett ett system, och man kan inte plocka från ett system till ett annat, lika lite som man utan vidare kan plocka en skruv ur en flygplansmotor och sätta in den i en modellbil.

Jag tror alltså i slutändan inte verkligen på Kristdemokraternas förslag, men jag låter mig övertygas om partiet också har bra idéer för hur följdändringarna i den svenska rätten skall genomföras som förslaget skulle nödvändiggöra. Jag tror tyvärr snarare att vi bör avskaffa lekmannadomarna över huvud taget, eftersom dagens juridik blivit för komplicerad för att man skall kunna hantera den om man inte har en ganska grundlig utbildning i den. Den enda plats där jag skulle vilja bevara lekmannainslaget, är tryckfrihetsprocessen.

Samtidigt är jag medveten om att min hållning andas en viss juristimperialism. Jag är alltså beredd att låta mig övertygas, men jag är tills vidare skeptisk.

Read Full Post »

Vittnesbevisning

Kanske det är lite dumt att lägga ut det här, men när jag läste Richard Dawkins The Greatest Show on Earth igår, stötte jag på denna video (som refereras i boken). Kolla själva!

Den studie till vilken videon ansluter presenteras här och innebär enligt min mening att skrämmande slutsatser måste dras angående vittnesbevisning i domstolar. Som signaturen Profanum Vulgus flera gånger påpekat, verkar det finnas all anledning att värdera vittnes-”bevisning” i samma klass som uttalanden i en Kalle Anka-tidning.

Vad detta innebär för rättssäkerheten och för frekvensen av felaktigt fällande domar, inte bara i Sverige, utan också i resten av världen, vill jag inte ens spekulera i. Jag kommer dock framgent att avböja att ställa upp som vittne. (Uppdatering: Att detta är ett korkat uttalande, har påpekats från flera håll på Juridikbloggen, och jag måste erkänna att min egen retorik farit iväg med mig. Jag menar alltså inte det jag säger här: självfallet inser jag att jag har vittnesplikt.)

Och förresten: inga kommentarer som avslöjar poängen med studien, tack!

*****

Uppdatering: Signaturen Erik tipsar om denna klipp som förstärker intrycket att vittnesbevisning inte går att lita på för fem öre.

Read Full Post »

I det barnläkarmål som nu sedan ett år tillbaka kokar på lågor av olika storlek har det från åtskilliga håll i debatten gjorts gällande att medicinska åtgärder i livets slutskede skall bedömas av medicinska, inte juridiska, experter. De juridiska experterna, har det sagts, saknar kompetens att verkligen i efterhand bedöma vad som har skett och hur påkallad en viss ifrågasatt åtgärd var. Det är den medicinska expertisens område och juristerna skall hålla sig på avstånd. Jag håller inte med om det, men det vet de som följt mina inlägg i debatten.

Nu får jag vatten på min kvarn. I Quick-fallet har visats hur opålitlig även naturvetenskaplig och medicinsk expertis kan vara (Svenska dagbladet rapporterar här, här och här, Dagens Nyheter här och här). Med andra ord: det blir inte bättre av att låta experter bedöma bevisningen. Men den här skandalen – för det är det denna historia är – ger upphov också till en allmän fundering.

Jurister har den måhända tråkiga egenskapen att de främst kan juridik. Allmänbildade personer kan förstås också annat, men är man domare eller åklagare eller någon annan typ av yrkesverksam jurist, har man – precis som alla andra med sina yrkesområden – fullt upp med att följa den juridiska utvecklingen. Att också hålla sig à jour med andra vetenskapsområden är nära nog omöjligt.

Det innebär att jurister i många fall inte verkligen är skickade att ta ställning till bevisningen. Vittnesbevisning är notoriskt opålitlig, helt enkelt för att vi människor kognitivt inte är särskilt väl utrustade att berätta om händelser som ligger i det förflutna: vi konstruerar historiska skeenden i lika mån som skeendena objektivt påverkat oss. Vi förändrar verkligheten genom vår uppfattning av den, helt enkelt, och ju längre tid som lider, desto större blir vår egen påverkan. Skriftlig bevisning är väl det enda som verkligen fungerar: juridik går ut på att läsa, så det är vi väl tränade i. När dock skriften beskriver exempelvis ekonomiska upplägg eller tekniska eller naturvetenskapliga skeenden, står vi oss i många fall åter slätt och behöver expertis för att förstå vad det är som sägs. Rent naturvetenskapliga eller tekniska skeenden går förstås inte att begripa för den som inte är väl påläst inom det relevanta ämnet.

Det innebär att jurister i många fall är utlämnade till andra fackexperter. Problemet är dock att även dessa experter kan ta fel: vittnespsykologerna under 1990-talet som lyckades producera minnen om övergrepp mot barn som aldrig ägt rum minns vi förhoppningsvis. Men det är bara toppen på isberget: varje part kommer dragandes med sin expert som förstås påstår saker som passar den parten; olika handelsexperter är oeniga om vad som är eller inte är vanligt och godtagbart på marknaden; koncentrationer av toxiska medel i människoblod påstås visa än det ena, än det andra; och så vidare. Det är absolut inte ovanligt att det inte ens riktigt går att fastställa vad som faktiskt har hänt, utan endast att göra sannolikhetsuppskattningar av detta.

Juridiken jobbar alltså alltid under osäkerhet. Problemet att parterna kommer med olika experter som får betalt för att påstå olika saker, kan man måhända till viss del lösa genom att skapa oberoende expertmyndigheter. En sådan myndighet är Rättsmedicinalverket, vars utlåtande i barnläkarmålet angripits ur alla möjliga synvinklar. En annan möjlighet är att ta professorer till hjälp, som antas vara oberoende av parterna och så objektiva som människomöjligt i sin bedömning av fakta. Ibland kan dock inte ens dessa korrekt identifiera vad som är ben och vad som inte är det.

Inom det juridiska systemet finns därför olika medel att hantera osäkerheten. Det viktigaste är kanske att den juridiska processen inte är något sökande efter Sanningen (med stort S), utan endast ett ställningstagande till vilken av olika berättelser som ter sig som mest sannolik. Någon som är dömd i domstol för ett brott är alltså ofrånkomligen i många fall endast sannolikt en brottsling (vilket för övrigt gör justitieminister Asks utspel om skampålar ännu farligare än det redan är – läs Mårtens Schultz inlägg i frågan). Någon som friats måste betraktas som oskyldig, men huruvida det överensstämmer med Sanningen, kommer vi förmodligen aldrig att få veta.

Ett annat medel är fördelningen av bevisbördan. För att någon skall kunna fällas för brott, måste det vara sannolikt bortom allt rimligt tvivel att personen ifråga begått ett brott. Bortom allt rimligt tvivel på grundval av det tillgängliga materialet, skall väl tilläggas. För att någon skall kunna vinna ett tvistemål, måste det finnas en betydande övervikt i sannolikhet för att den vinnande partens berättelse är den som överensstämmer med Sanningen.

Fler medel finns. Den centrala poängen är dock att ett domstolsutslag aldrig är ett utlåtande om Sanningen. Vi förmodar att folk är oskyldiga till dess vi med stor sannolikhet övertygats om motsatsen. Vi förmodar att folk gör rätt för sig i sina avtalsenliga åtaganden till dess det med en ganska övervägande sannolikhet framgår att de inte gjort det.

Experter kommer inte att kunna förändra denna juridikens inställning, helt enkelt för att Sanningen inte finns för oss människor. Den som kan sin vetenskaps- eller kunskapsteori vet att vi endast kan göra rimliga antaganden, och att dessa antaganden kommer att vältas över ända i det ögonblick när vi får klara tecken på att vi haft fel. Man kan aldrig bevisa ens att ett naturvetenskapligt uttalande är sant, utan endast visa att det inte är sant. All mänsklig kunskap är relativ.

I barnläkarmålet, i Quickmålet, i våldtäktsmål, i avtalstvister, i alla mål där problemet ligger i att fastställa vad som faktiskt har hänt, är våra naturvetenskapliga och våra juridiska bedömningar til syvende og sidst osäkra. Fel kan begås och fel har begåtts. Somliga fel är grövre än andra: att släppa oskuldspresumtionen i våldtäktsmål eller att säga att något är ben som rimligen inte är det, det är grova fel. Grova fel är enligt min mening klandervärda och utgör skandaler.

Med fel – de begås hela tiden, och det kommer vi aldrig att komma ifrån.

Read Full Post »

I onsdags förra veckan avgjorde Englands Supreme Court (som ersatt det tidigare House of Lords) ett intressant mål om avtalsslut. Domen finns här – den är relativt tunn för att vara engelsk, bara 38 sidor.

Bakgrunden till domen är inte särskilt uppseendeväckande: liknande händelseförlopp förekommer hela tiden. A och B förhandlar om ett större avtal (i det här fallet i storleksordningen 15 till 20 miljoner kronor) och kommer så småningom överens om de flesta frågor som de betraktar som viktiga. Alla förhandlingar förs dock under ett villkor om att inget avtal skall anses ha kommit till stånd förrän båda parterna till den respektive andra parten lämnat ett behörigen undertecknat exemplar av det slutförhandlade avtalet. Med andra ord kan tekniskt sett inget avtal komma till stånd förrän detta villkor är uppfyllt. (Sedan finns, såvitt jag förstår, den logiska kullerbyttan i hela saken att skriftlighetsvillkoret i sig självt finns med i de villkor som håller på att förhandlas fram: avtalet stadgar alltså att det inte blir giltigt förrän skriftliga avtalsexemplar har utbytts, men detta villkor blir inte giltigt förrän avtalet blir giltigt, vilket i sig alltså förutsätter skriftlighet – eller kanske inte. Men det lämnar jag till någon annan gång.)

Hur som helst är parterna tillräckligt överens, och beställaren tillräckligt jäktad, för att de skall påbörja arbetet på det gemensamma projektet innan den formaliteten som stadgas i avtalet – undertecknade exemplar skall utbytas – har uppfyllts. Självfallet byter parterna aldrig undertecknade exemplar med varandra, trots att arbetet i stort sett verkar vara färdigt (annars skulle det här knappast ha blivit ett rättsfall). Hur är det nu, vad gäller? Parterna har redan fullgjort en stor del av sina prestationer, de har kommit överens om de flesta villkor som de behöver komma överens om, men de har inte fullgjort vad som krävs för att ett avtal skall föreligga – har vi att göra med ett avtal eller ej?

I svensk rätt har jag många gånger en känsla av att analysen är rätt grund (i vart fall i min del av branschen, nämligen den akademiska): man tycker helt enkelt att den som fullgör visar att hon är bunden av ett avtal. Det anses inte finnas någon anledning till att inget avtal skulle finnas när prestationerna väl börjat bytas med varandra. Brister det i överenskommelse avseende vissa villkor, kan ju domstolen fylla i med villkor som verkar vara förnuftiga i sammanhanget.

Jag tycker att detta är grunt, eftersom det förbiser att en domare inte har parternas insyn i deras förhållande, och eftersom jag tycker att i vart fall i den kommersiella sfären domstolarna i möjligaste mån skall undgå att skriva avtalet åt parterna. Det som jag uppfattar vara den svenska analysen är dessutom enligt min mening grund eftersom den förbiser möjligheten att i frånvaro av avtalet lösa problemen via ett resonemang om obehörig vinst, alltså utomobligatoriskt (alltså enligt den uppsättning regler som gäller när inget avtal är för handen).

Supreme Court har enligt min mening ett något mera djuplodande resonemang, även fast jag i just det här fallet inte är helt säker på att jag håller med domstolen. Supreme Court säger att ett avtal (eller kanske snarare en avtalssituation) måste tolkas, inte enligt parternas subjektiva vilja, utan enligt de tecken som framkommer för en oberoende tredje man. (Tekniskt uttryckt vilar engelsk kontraktsrätt tungt på förklaringsteorin, även fast det hela tiden talas om ”the intention of the parties” – frasen måste kompletteras med lärobokskvalifikationen ”as objectively assessed”.) Det finns med denna utgångspunkt sedan två med varandra besläktade villkor för att ett avtal skall komma till stånd:

a) att alla villkor som rättsordningen kräver för ett avtal är uppfyllda och

b) att alla förutsättningar som parterna själva indikerat som fundamentala har överenskommits.

Jag skippar uppsättningen a), eftersom jag inte vill skriva någon lärobok i engelsk avtalsrätt. Vad gäller fråga b) tycker jag dock att domstolen är mycket sympatiskt öppen och vag och ändå respektfull gentemot parterna. Man säger att denna fråga måste besvaras på nytt i varje givet sammanhang. I detta sammanhang är det faktum att prestationerna har börjat utbytas bara ett element av många, även om det är ett tungt vägande element. Med andra ord kan parterna, även om de varit så oförsiktiga att de börjat byta prestationer med varandra, ändå anses stå utan avtal, varvid utomobligatoriska ersättningsregler kommer in i spelet.

Samtidigt säger dock domstolen också att det alltså inte är något villkor att parterna skall ha kommit överens om precis allt, utan att det är endast de centrala frågorna som måste ha överenskommits för att ett bindande avtal skall kunna komma till stånd. Exakt hur mycket som redan kommits överens om och hur frågor där det inte finns något avtal skall lösas, är sedan beroende av den individuella situationen igen. Detta leder (som i just det här fallet) till att domstolen mycket närgånget prövar vad parterna gjort och sagt och drar slutsatser av det. Detta leder förstås till en lång dom, men den är i gengäld klarare än de ofta korta svenska domar som fyller ut avtalet med regler som domaren tycker är förnuftiga.

I det här fallet fanns som sagt en klausul om att avtalsexemplar skulle utbytas. Denna klausul ledde i Court of Appeal (i instansordningen motsvarande våra hovrätter) till att avtalet underkändes. I Supreme Court fann domstolen att parterna gemensamt eftergivit detta villkor, med påföljd att ett avtal uppkommit.

Det är på denna punkt där jag har ett problem med domen, eftersom jag inte följer domstolens slutsatser helt och hållet. Jag är dock klar över vilka olika fakta i målet jag och domstolens ledamöter värderar olika, och domen är alltså föredömligt klar.

Trots att jag alltså inte håller med om domslutet, tycker jag att detta är en sympatisk dom. Jag gör det av följande skäl.

1) Reglerna andas en djup respekt för parternas suveränitet utan att hemfalla åt subjektivism. Denna respekt tycker jag saknas emellanåt i den alltmer domarcentrerade svenska avtalsläran.

2) Reglerna är beredda att acceptera att folk handlar först och tänker sedan och att juridiken kan vara hård mot sådan obetänklighet; å andra sidan erbjuder systemet skadebegränsande regler för just det fallet. I svensk rätt finns enligt min mening vissa tendenser till att anse att endast domstolen tänker, och att emellanåt ignorera parternas horisont. Det finns en tendens att skydda även kommersiella parter från sin egen brist på försiktighet.

3) Domen är synnerligen klar. Den är lång, förvisso, men jag tror mig ha förstått hur talan fördes, och jag har en känsla av att verkligen alla viktiga argument tagits upp och antingen inkorporerats i domstolens dom eller bemötts. I svensk rätt går emellanåt det korta och koncisa över det klara, vilket jag tycker är beklagligt (och om vilket jag bloggat här).

Det kanske är en politisk läggningsfråga, men jag tilltalas som sagt av denna doms stil och av de regler som domen vilar på. Jag anser att vi har en del att lära av det engelska sättet att hantera åtminstone kommersiella avtal.

Read Full Post »

Fri bevisprövning

Idag kommer tingsrättsdomen i styckmordsmålets senaste vända. De utpekade läkarna kräver staten på skadestånd för det lidande de utsatts för genom att – felaktigt, som de hävdar – ha utpekats som mördarna till Catrine da Costa (uppdatering: här blev det visst fel – läkarna utpekades att ha styckat hennes kropp) och att på grund av detta ha fått sina legitimationer indragna. Redan igår (jag är alltså sen, men så är det med föräldraledigt folk) publicerade läkarnas ombud en debattartikel i Svenska dagbladet vars syfte inte är helt klart för mig. Det som dock tycks framgå är att ombuden vill se en förändring av bevisreglerna i svenska domstolar. Det är ett intressant spår, och jag håller med ombuden.

I Sverige har vi, såsom ombuden skriver, fri bevisföring och fri bevisprövning. Fri bevisföring innebär att man får komma med i stort sett vilken bevisning som helst. Domstolen får förvisso avvisa uppenbart irrelevant bevisning, men finns någon som helst förmodad relevans (huruvida ett bevis är relevant eller ej, vet man ju först när man tittat på det), kan man komma dragandes med i stort sett vad som helst. Det amerikanska: ”Objection, your honour” (eller kanske snarare: ”your honor”) finns alltså inte i svenska domstolar.

Den fria bevisvärderingen betyder att domstolarna inte har några som helst regler att hålla sig till när de bedömer bevisningens styrka och relevans. Det hela blir en fråga om intryck. Ett vittnesmål kan utan vidare slå ut klar skriftlig bevisning, en tidningsuppgift kan tänkas i något mål väga tyngre än ett expertutlåtande.

Tanken bakom den fria bevisvärderingen är att det är svårt eller kanske omöjligt att i lag – och alltså generellt och utan att veta något som helst om det enskilda fall i vilken en bevisregel skall tillämpas – ange vad som väger tyngst i ett enskilt mål. En vittnesuppgift kan vara avgörande för att visa att ett påstått avtal är förfalskat. En tidningsuppgift som visar att experten är anställd hos någon som har ett stort ekonomiskt eller personligt intresse i målet kan undergräva expertens auktoritet. Eftersom den juridiska processens funktion inte är att fastställa någon form av objektiv sanning, utan endast att ta ställning till vilken av två påståenden mera bär riktighetens prägel, bör det vara upp till parterna hur de vill bevisa sina påståenden, och då måste reglerna vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra detta.

Den fria bevisvärderingen andas alltså stort förtroende för domstolarna. Det är faktiskt något tveksamt i vad mån domstolarna lever upp till det förtroende de fått. Här på bloggen har det förekommit mer än en berättelse från olika till synes inbördes oberoende personer (jag vet ju inte vem folk bakom identiteterna är) som påstår att domstolarna i många fall inte tar till sig akten utan rutinmässigt går på en myndighets åsikt, att domstolarna inte tar hänsyn till all bevisning, att domstolarna inte redogör för vilken bevisning som värderats på vilket sätt och att domslutet emellanåt inte tycks ha mycket att göra med den talan som parterna fört. Även tidigare justitiekansler, numera justitieråd (ledamot i Högsta domstolen), Göran Lambertz har framfört påståenden av detta slag. Jag måste erkänna att jag, när Lambertz kom med sina uttalanden i frågan, var mycket kritisk mot honom, men jag håller på att mjuka och att tro att vi faktiskt kan ha ett riktigt stort problem på handen.

Frågan är vad vi skall göra åt det hela. Om jag förstår ombudens argumentation rätt, vill de – i likhet med Lambertz – införa regler som tvingar domstolarna att i detalj motivera hur de sett på varje bevis. Om detta kopplas till reglerna om domvilla, alltså till att varje avsteg från motiveringsskyldigheten skall medföra att domen utan vidare kan överklagas, respektive resning medges, torde detta kunna lösa en del av problemet.

Ingen domare vill nämligen se sina domar underkända i högre instans. I dagens läge skyddas många domar genom regler om prövningstillstånd, vilka innebär att man måste få ett särskilt tillstånd för att få föra talan i högre instans. Skulle man införa en till domvillareglerna kopplade motiveringsskyldighet, skulle domarna i lägre instans behöva göra ett mycket grundligare jobb, om de vill undvika att få sina mål tillbaka för en förnyad prövning. Jag tycker faktiskt att en sådan regel skulle ha en så välgörande effekt på rättskipningen att jag skulle förespråka den alldeles oavsett huruvida vi har ett problem med illa genomtänkta och motiverade domar eller ej.

Det enda problem som jag kan se i detta är att detta kommer att kräva mera tid och arbete i domstolarna än som investeras nu, i synnerhet om klagomålen är befogade. Balanserna – antalet mål som ännu inte prövats – är redan stora: Centrum för rättvisa turnerar för närvarande runt landet med en undersökning om mål i långbänk i de svenska domstolarna. En motiveringsskyldighet som innebär att varje anfört bevis måste bedömas och individuellt tas ställning till kommer, om inget annat, kräva mycket längre domar, och sådana tar tid att utforma. För närvarande är domar i svenska domstolar mycket korta (se den idag senaste brottmålsdomen från Högsta domstolen här: sex sidor med ganska stort radavstånd): exempelvis brittiska domstolar avkunnar mycket längre domar (se det mål som idag råkade vara överst i UK Supreme Court: sexton sidor rätt tät text). Längre domar kräver mera tid och alltså mera resurser.

Trenden är dock att domstolsväsendet får klara sig med mindre pengar. Domsagorna, det vill säga det område som en domstol är ansvarig för, blir större och större när tingsrätter slås ihop och länsrätter blir förvaltningsdomstolar. Personal sparas in. Åtgärderna har å ena sidan potentialen att befrämja rättssäkerheten genom att det i större domstolar tenderar till att finnas större bibliotek och fler domare med skiftande erfarenhet. Å andra sidan blir det dock ett proportionellt mindre gäng som får ta hand om samma antal mål och ärenden, vilket minskar rättssäkerheten.

En motiveringsskyldighet under bibehållen fri bevisvärdering är alltså enligt min mening en förnuftig åtgärd, men måste backas upp av resurser i form av personal hos domstolarna för att den skall leda till de önskade resultaten. Att bara införa en motiveringsskyldighet skulle riskera att ytterligare öka balanserna i domstolarna.

När man ändå håller på, skulle man också kunna reformera andra delar av processordningen. Enligt min mening bör de kollegialt utformade domarna avskaffas, alltså tekniken att förena sig om en och samma text i en dom: låt varje domare skriva sin egen dom eller ansluta sig till någon annans formuleringar. Då blir det klarare hur varje individuell domare tänker: juridik är nämligen inte objektiv, utan bygger på ställningstaganden avseende en jämförelse mellan regel och verkliga skeenden som till syvende og sidst är subjektiva. Låt alltså människan framträda istället för att som nu gömma personen bakom domstolens kollektiv.

Därtill vore det väl samtidigt bra att förbjuda domare generellt att åta sig skiljedomsuppdrag, just för att de skall skipa statens rättvisa, inte ta näringslivets tvistlösningsuppdrag. Men det är en annan debatt.

Read Full Post »

Older Posts »