Om den inte är äkta, har någon för mycket tid

Dagens nyhet är den påstådda lagrådsremiss som uppges ha läckts från justitiedepartementet. Dagens Nyheter rapporterar om den förmenta remissen, Svenska dagbladet rapporterar om att justitieministerns pressekreterare förnekar att någon lagrådsremiss skulle finnas. Dokumentet kan laddas ner här.

Jag har inte hunnit annat än skumma dokumentet och dess text. Det innebär att jag inte har någon åsikt om dess innehåll. Däremot har jag en åsikt om hur sannolikt det är att dokumentet är äkta.

Om det skulle röra sig om en förfalskning, har någon i det här landet definitivt för mycket tid. Dokumentet ser ut att vara uppbyggt som en lagrådsremiss vanligen är uppbyggd, prosan i texten är den som man som jurist förväntar sig av regeringskansliet och allt är med: bakgrunden, allmänmotivering, specialmotivering – the works. Det är ingen lätt match att på ett trovärdigt sätt förfalska ett 99 sidor långt dokument, och det kräver mycket arbete. Jag tror inte att det är en förfalskning.

Samtidigt skall sägas att justitieministerns pressekreterare tekniskt sett inte ljuger ens om dokumentet skulle visa sig vara äkta. En lagrådsremiss som förbereds är ingen lagrådsremiss, utan ett pågående ärende hos ansvarigt departement. En lagrådsremiss som inte ännu översänts till lagrådet är helt enkelt ingen remiss. Någon ”opublicerad lagrådsremiss” finns inte: det skulle vara ett dokument som skickats till lagrådet, men som inte publicerats på regeringens hemsida i vanlig ordning och kanske till och med inte diarieförts. Så illa är det inte.

Även om pressekreteraren tekniskt sett inte ljuger, är – förutsatt att det läckta dokumentet verkligen utgör det dokument som man på justitiedepartementet arbetar på – hennes uttalande dock medvetet vilseledande. Det är lite som att säga ”I didn’t inhale” när man ertappats med byxorna nere efter att ha ljugit om sina erfarenheter med droger. I så fall rör det sig alltså om ett medvetet vilseledande av allmänheten, vilket nog är lika illa som en rak lögn.

Enligt min mening visar dokumentet alla tecken på att vara äkta: om det inte är det, hoppas jag att förfalskaren läser detta och tar emot mina komplimanger för en mycket skickligt genomförd förfalskning. Om dokumentet är äkta, har regeringen idag gjort sig skyldig till ett medvetet vilseledande (eller försök därtill) av allmänheten.

Samtidigt är det väl ett tecken i tiden att man är benägen att tro på dokumentets äkthet även utan att ha sett det…

Read Full Post »

Sensationalism, inte någon verklig nyhet

Solna tingsrätt har enligt Dagens Nyheter förelagt internetleverantören Ephone att bevara uppgifter om ip-nummer till dess ett mål om utelämnande enligt IPRED-lagen av numren till bokförlag  avgjorts. Föreläggandet har förenats med ett hot om vite på 500 000 kr. för det fall att Ephone ändå skulle radera uppgifterna.

Wow! Vilken icke-nyhet!

Det finns inom processrätten något som i juridisk fackterminologi kallas för interimistiska tvångsåtgärder. Poängen med dessa åtgärder är att motverka det förhållande att det i vissa lägen när A kräver något av B kan finnas en närmast oemotståndlig frestelse för B att före processens slut förstöra det som A kräver eller att på något annat sätt se till att göra sig immun mot påföljder ifall målet skulle gå B emot. Om jag exempelvis kräver 50 000 kr. av någon annan, kan det ju finnas skäl för den jag stämmer att flytta sina pengar utanför Sverige för att säkerställa att jag, även om jag vinner, inte får se en spänn av de pengar jag har rätt till. Som motmedel kan jag då begära såkallad kvarstad, det vill säga att kronofogden redan innan målet är avgjort tar 50 000 kr. av motparten och håller dem till dess målet är avgjort. Förlorar jag målet, får jag normalt också betala ränta på det belopp som kronofogden hållit på för min räkning.

En annan variant av samma tema – och det är den varianten som är tillämplig nu – är att domstolen ålägger en  part att inte förändra sakernas faktiska tillstånd till dess målet är avgjort. För att sätta makt bakom orden och för att skapa en viss rättssäkerhet förenas sådana förelägganden normalt med vite. Med andra ord anger domstolen hur mycket det kostar att bryta mot föreläggandet. För att föreläggandet skall bita, måste det förstås föreläggas vite med ett sådant belopp att det inte lönar sig för den som skall följa föreläggandet att ignorera det. I förevarande fall tyckte domstolen tydligen att 500 000 kr. var en lämplig summa. Med tanke på de värden som förlagen påstår det gäller är summan knappast upprörande hög.

Det skall kanske påpekas också att vitet, i det fall Ephone skulle bryta mot föreläggandet och ändå radera de begärda uppgifterna, inte tillfaller förlagen. Vitet skall i så fall betalas till staten. Bokförlagen har alltså ingen egen vinning av att domstolen förelagt vite. Skulle Ephone förstöra ip-numren och förlagen ha synpunkter på detta, får förlagen i förekommande fall föra en skadeståndstalan mot Ephone och bevisa att de haft en ekonomisk skada av att Ephone förstört uppgifterna. Detta är dock i så fall en annan process och förs inte heller under IPRED-lagen.

Det här är som sagt en icke-nyhet, i synnerhet eftersom Ephone hela tiden sagt att bolaget kommer att bevara uppgifterna och ge dem till förlagen i det fall att domstolarna skulle finna att Ephone är förpliktat att göra det. Vitesföreläggandet skall bara säkerställa att Ephone inte ändrar sig under processens gång och är absolut inte uppseendeväckande.

Read Full Post »

Kanske dags för en utredning?

Rektorn för Kungliga konsthögskolan har enligt Dagens Nyheter själv anmält skolan till Högskoleverket. Bakgrunden finns den här gången i de svartbyggen som en student vid skolan ställt upp i Stockholmstrakten. Det hela sammanhänger så klart med den senaste tidens debatt om konstnärers lagbrott och konstskolornas ansvar för dessa.

Jag har själv redan sagt vad jag tycker i sakfrågan. Med tanke på den upprördhet och de diskussioner som nu förekommer på ömse sidor av debatten anser jag dock att det kanske börjar bli dags för en gedigen och oberoende utredning av frågan vilket ansvar som skolorna skall anses ha. Att konstnären själv får stå för sina duster med rättsväsendet, kan det enligt min mening inte råda någon tvekan om, och det är för mig heller inte tänkbart att skapa någon form av undantag från straffrätten för den som anser sig eller påstås vara konstnär. Frågan handlar för mig uteslutande om skolornas ansvar. Det bör nu klarläggas huruvida skolorna har något sådant ansvar: den här osäkerheten skadar både skolorna och juridiken.

I yttrandefrihetens och det akademiska oberoendets namn anser jag att skolorna inte bör få något självständigt ansvar för sina studenters lagbrott. Det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret är och bör förbli individuellt, och den fackmässiga bedömningen av olika verk bör inte påverkas av normsystem som, liksom juridikens, inte avser konstnärliga bedömningar.

Stöder en professor med råd eller dåd aktivt en brottslig handling, och har professorn det uppsåt som krävs för att kunna hållas ansvarig för sin medverkan, är också detta en individualiserad bedömning. Skolan är inte och bör inte vara ansvarig för individers snedsteg.

Som sagt: konst är konst och juridik är juridik. Vi vinner just ingenting på att sammanblanda dessa två frågor.

Read Full Post »