Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 maj, 2009

Göran Rosenberg föreslår idag i en kolumn i Dagens Nyheter att det bör införas en allmänn samhällstjänst (som ersättning för den snart avskaffade allmänna värnplikten, ser avsikten ut att vara, och för alla, kvinnor som män). Det omedelbara syftet med en sådan tjänst skulle vara att fostra unga människor in i det samhälle ”de ytterst delar med varandra” och att sammansvetsa nationen. Det ultimära syftet är att stärka den samhörighet mellan medborgarna som måhända krävs för att demokratin skall fungera. En välkommen bieffekt är enligt Rosenberg att en sådan tjänst skulle ”stärka samhällets förmåga att fullgöra sina åtaganden”.

Jag har själv en gång tyckt som Rosenberg och har därför förståelse för hans åsikt och för den bekymrade panna i djupa veck som ligger bakom artikeln. Icke desto mindre är jag emot en allmän samhällstjänst.

Min första invändning är totalt icke-juridisk, utan snarare påverkad av mitt intresse för historia. Nationer är inget som är naturligt, utan nationsbygget har med vapen i hand fått genomdrivas mot befolkningens vilja och intressen. Med början i Dackefejden och andra medeltida uppror som vände sig mot statens alltmer ökande kontroll av regionala förehavanden har centralmakten fått brutalt sätta sig över den klanstruktur som utgör regionala identiteter. Vi har onekligen vunnit en del på detta, då vi genom denna centrala kontrollmakt har möjlighet att värna svaga och att garantera någon form av något så när enhetliga levnadsförhållanden över hela landet. Icke desto mindre är nationen en konstgjord produkt, och jag är inte säker på att vi bör med tvångsåtgärder hålla liv i denna skapelse. Om vi tycker att vi måste bygga nationer, anser jag nog snarare att det i så fall bör ske på åtminstone europeisk nivå, att alltså ungdomar från olika länder och kulturer bör tvingas att ge en del av sitt liv till gemensamt arbete i samhällets tjänst. Att fortsätta bygga på nationen Sverige upplever jag som ett försök att cementera en struktur som i dagens värld stjälper, snarare än hjälper. Men som sagt är denna invändning icke-juridisk.

Mina juridiska invändingar är två. Dels är obligatorisk samhällstjänst för att stärka samhällets förmåga att uppfylla sina åtaganden inget annat än dagsverken. Det är en form av skatteuttag utöver de pengar som alla betalar på sina inkomster. En sådan samhällstjänst kan fullt jämföras med ett system där en arrendator inte bara betalar pengar för sitt arrende, utan också därutöver fullgör arbete på jordägarens mark. I arrende- och andra förhållanden kan åtminstone dagsverken kombineras med sänkt avgift, men utgångspunkten i Rosenbergs resonemang tycks ju vara att samhällstjänsten skal utgöra en förstärkning av de samhälleliga tjänster som vi redan betalar skatt för, så att samhällstjänsten läggs ovanpå skatterna. Samhällstjänst utgör i det perspektivet en form av tvångsarbete. Jag kan inte tycka att staten/det allmänna/samhället har rätt att av medborgarna kräva sådan tjänstgöring.

Detta leder till den andra invändningen. Samhällstjänst som tvångsarbete kommer att negativt påverka dem som försöker att förvärvsarbete på samma områden där det finns samhällstjänstgörande ungdomar (gissningsvis undersköterskor, renhållningsarbetare och andra relativt lågkvalificerade jobb). Samhällstjänst skulle alltså vara ett tvångsarbete som menligt påverkar en del av arbetsmarknaden. Samhällstjänst skulle med andra ord innebära ett ingrepp i arbetsmarknadspolitiken och därför också i arbetsmarknadsparternas frihet att själva gestalta arbetsmarknaden. Eftersom jag i grunden är mycket positiv till att låta arbetsmarknaden regleras genom kollektivavtal och inte lagstiftning, är jag skeptisk mot samhällstjänst.

Rosenberg gör förvisso förbehåll för att detaljerna i en eventuell samhällstjänst måste utredas. Eftersom jag dock inte delar hans utgångspunkt – värnandet om den nationella samhörighetskänslan – tenderar jag till att se de juridiska problemen, och jag har svårt att se hur dessa problem skall lösas. Det problem som är tyngst är problemet att samhällstjänst innebär tvångsarbete. Sådant tvångsarbete kan jag acceptera som ett straff (även fast jag också i det avseendet tycker att det är lite obehagligt), men jag kan inte acceptera det som led i ett nationsbygge.

Om vår samhörighetskänsla är beroende av tvång, om vi inte frivilligt förmår att välja samhörighet till den grupp av människor som vi delar en politisk organisation med, är den mycket mera grundläggande frågan huruvida vi över huvud taget skall ha den politiska organisation som vi har idag. Att framtvinga kulturell samhörighet med juridiska tvångsmedel slår mig som en upprepning i annan tappning av kungarnas sammansvetsande av sina länder med blod och järn.

Och det känns knappast som någon framtidsmodell.

Annons

Read Full Post »