Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 26 maj, 2009

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har enligt Svenska dagbladet gjort en rejäl vurpa på den hala isen. I ett tacktal för maten på en tillställning hos Föreningen svenska kompositörer av populärmusik sade hon enligt tidningen att hon gladdes över domen i Pirate Bay-målet. Nyheten är färsk ännu, så att bloggosfären inte tycks ha kommit igång på riktigt, men det är i det närmaste självklart att det nu kommer att klagas på etablissemanget (whatever that is) i allmänhet och på ministerstyre i synnerhet.

Juridiskt sett – och här lämnar jag alltså för stunden den politisk-moraliska bedömningen utanför – rör sig frågan om ministerstyre om 11 kap. 2 § regeringsformen, som stadgar:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Därtill kommer samma kapitels 7 §, där det står:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighetskall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Med andra ord skall de styrande här i riket hålla sig utanför domstolars och förvaltningsmyndigheters rättstillämpning i enskilda fall. Ministern får inte hjälpa Selina som är i färd att avvisas till Irak och kommunen får inte se till att socialförvaltningen ger Berta en plats på ålderdomshemmet. Det som de styrande får göra, är att ge ramarna, att bestämma lagstiftningens och reglernas innehåll. När det kommer till tillämpningen, har de styrande inte längre makt över enskilda ärenden.

För att Adelsohn Liljeroth skall ha gjort sig skyldig till ministerstyre, skall hon alltså ha bestämt hur domstolarna i Pirate Bay-målet skall döma. För att man skall kunna komma dit, måste man alltså argumentera att domarna är så lyhörda gentemot just kulturministern att hennes glädje över målets preliminära utgång i en överklagad och dessutom på jävsgrunder angripen dom i tingsrätten redan fått sin givna utgång.

Jag har här på bloggen fått många inlägg som åtminstone delvis har fått mig att tvivla på det svenska rättsväsendets allmänna tillstånd, men att domare skulle vara så ryggradslösa och hunsade att just kulturministerns ord leder till en viss given utgång, anser jag fortfarande vara alltför magstarkt. Jag skulle inte ens vilja acceptera något sådant om själva statsministern hade gjort en liknande vurpa: ministerstyre måste enligt min mening vara något mera handfast än att uttrycka gillande eller ogillande av en viss dom. (I förvaltningsärenden är detta en annan femma, eftersom förvaltningsmyndigheter är långt mera beroende av den politiska makten än vad domstolarna är, men nu rör det sig ju just om domstolar i Pirate Bay-målet.)

Jag kan därför som jurist inte anklaga kulturministern för ministerstyre. Som medborgare måste jag dock undra vad i hela friden hon håller på med. Att uttrycka gillande eller ogillande av en dom som inte har vunnit laga kraft (det vill säga en dom som ännu inte är slutlig då den kan överklagas eller har överklagats), är politiskt taktlöst. Kulturministern tar ställning i en fråga där vi inte ens vet hur den rättsliga bakgrunden exakt ser ut, och är alltså tydligen lika omdömesgill som någon som i ett pågående krig satsar hela sitt politiska kapital på att den ena sidan kommer att vinna.

Dessutom påverkar hon förvisso sannolikt inte själva domstolsprocessen, men hon påverkar debatten om den. Hur skall debatten om Pirate Bay-målet, om jävsfrågan där och om upphovsrättens vara eller icke-vara någonsin bli sansad om inte ens en minister kan hålla den glappande käften i styr medan domstolarna håller på att ta ställning till den rättsliga frågan? En dom som bekräftar tingsrättens ställningstagande i frågan – alldeles oavsett om den kommer i hovrätten, i tingsrätten (om processen där skulle behöva tas om på grund av jäv i första rundan) eller i Högsta domstolen – kommer nu automatiskt att misstänkas vara påverkad av politiken. I synnerhet om Adelsohn Liljeroth gillar tingsrättens dom, borde hon ha undvikit att utsätta domstolarna för den misstänksamhet som en även fortsatt fällande dom kommer att innebära.

Jag har hittills inte haft något särskilt intryck av kulturministern. Hon sköter väl sitt uppdrag vad gäller debatten om kulturutredningen, tycker jag – jag har svårt att bli engagerad i kulturdebatten. Efter det här måste jag dock säga att jag har ett intryck av kulturministern.

Och det intrycket är inte särskilt smickrande för henne.

Annons

Read Full Post »

Företrädare för näringslivet publicerar idag på Dagens Nyheters debattsida en lista med krav på förändringar av kollektivavtalen i de kommande avtalsrörelserna. Ur ett företags- och i förlängningen samhällsekonomiskt perspektiv förefaller kraven vara relativt rimliga, även om de är rätt så obekväma för arbetstagarna. Det kanske mest obekväma krav är kravet på flexibiliteten i arbetslivet, där näringslivet kräver att det skall kunna jobbas mer när mycket jobb finns och mindre när arbetet tryter. Det innebär, översatt till den individuella nivån, att man under vissa perioder förväntas jobba mer än sina 40 timmar i veckan och hantera detta inom familjelivet och ens sociala åtaganden och att man andra perioder skall behöva hitta på någon sysselsättning hemma. Kravet är kanske inte orimligt, men det är mycket obekvämt och därför antagligen svårt att få igenom.

Til syvende og sidst är det här en fråga för arbetsmarknadens parter att komma överens om. Näringslivet tycks inte ropa efter lagstiftning, utan just efter förändringar i kollektivavtalen, och sådana förändringar är det upp till näringslivet och fackföreningarna att komma överens om. Det hela är alltså en förhandlingsfråga, och måste bedömas ur ett förhandlingsteoretiskt perspektiv.

I detta perspektiv ser näringslivets utsikter att få framgång trots den pågående krisen inte särskilt goda ut. Det är förvisso närmast självklart att just i den artikel som publicerats idag inga löften ges om motprestationer från näringslivet – trots att man knappast kan förvänta sig eftergifter från arbetstagarparten om inte arbetsgivarna är beredda att bjuda till någonstans – men ser man sig omkring, tycks det inte finnas mycket som näringslivet är berett att ge.

Trots Lundby-Wedin-skandalen och den insikt om att fackföreningsföreträdare är av samma skrot och korn som deras motparter i företagen som denna skandal bör ha lett till även hos den mest vänstersinnade av medborgare, kan man konstatera att lönesänkningar inte precis verkar vara näringslivets melodi. Regeringens något klumpiga försök att strypa det misslyckade bonussystemet åtminstone i statligt ägda företag visar att näringslivstopparna inte är beredda att själva minska sin lön i paritet med det som förväntas av arbetstagarna. Några anställningsgarantier kan förstås inget företag ge, eftersom det är att be om konkurs när konjunkturerna är dåliga. En utbyggnad av trygghetssystemen skulle kosta samma summa eller mer än som kan sparas genom frysta eller sänkta löner och skulle alltså innebära ett tagande med den ena handen av det som den andra handen gav.

Den enda verkliga möjligheten för näringslivet att förbättra förhandlingsklimatet och öka chanserna för näringslivet att få igenom sina krav, är att näringslivstopparna bjuder till på lönesidan. Nu är det förvisso helt sant att direktörernas löner normalt utgör en relativt sett mindre summa än totalsumman av alla löner (inklusive arbetsgivaravgifter med mera) som ett företag måste bära, fast man i de mest eklatanta fallen av löne- och bonusskandalerna kan undra om inte några anställda hade kunnat hållas kvar i företaget om företagsledarna tagit mindre betalt. I normala fall utgör alltså en sänkning av direktörslönerna ingen verklig fördel för företaget.

Icke desto mindre finns här en viktig symbolfunktion som näringslivet med konstant blindhet förbiser. Om jag ber någon att dra åt svångremmen, kommer denna person med intill visshet gränsande säkerhet att vara mera beredd att göra så om jag tydligt och verkligt och offentligt gör samma sak. Inte att de mest välbetalda direktörerna behöver dra åt något särskilt: jag tvivlar på att det innebär någon verklig minskning av levnadsstandarden om man går från 4 till 3,5 miljoner kronor om året. Ändå är det förhandlingspsykologiskt viktigt att förhållandet mellan arbetstagarnas och direktörernas löner behåller ungefär samma proportioner, att inte direktörslönerna fortsätter stiga medan arbetstagarnas löner minskar och lönespridningen därigenom ökar.

Missta mig inte: jag tror att vi med intill visshet gränsande sannolikhet har för lite lönespridning i Sverige. Det ligger något märkligt i att någon som under långa år studerat och dragit på sig studieskulder tjänar lika mycket som en person som under samma tid arbetat och alltså tjänat pengar. Den som studerat hamnar jämförelsevis på minus, vilket antagligen är en av anledningarna till snedrekryteringen till högskolorna: när inte ekonomin lockar, är det en kulturell fråga huruvida högskolestudier lockar eller inte. På samma sätt betalas helt okvalificerade jobb antagligen något för bra i Sverige, eftersom de i kombination med stor anställningstrygghet för den som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden innebär en kostnad för företagen som det tar några år att väga upp med en motsvarande produktivitet från arbetstagarens sida. Jag anser alltså att vi har ett problem med lönestrukturen i Sverige.

Däremot tror jag inte på att höga löner måste höjas ytterligare för att vi skal ha kompetenta företagsledare. Dels kan företagsledarnas kompetens i många fall ifrågasättas, dels är en företagsledare – så viktig hon är – inte ensamt ansvarig för företagets framgångar: annars skulle det räcka med enmansbolag för att bli riktigt, riktigt framgångsrik och rik i Sverige, vilket det helt klart inte gör. Slutligen dels är den svenska företagsledareliten till övervägande delen svensk, trots att det internationellt betalas högre direktörslöner: de svenska direktörerna verkar inte ha någon större internationell arbetsmarknad, vilket innebär att vi inte behöver jämföra direktörslönerna internationellt för att hålla kvar de direktörer vi har.

Näringslivet och näringslivstopparna anser sig ofta vara en elit, och det är de kanske också på så sätt att åtminstone de som själva äger och driver företag är mera riskbenägna och mera påhittiga än vi vanliga anställda. När det gäller anställda direktörer är detta mera tveksamt, men jag vill kanske medge att åtminstone några av dem är folk med förmågan att bedöma en marknad och att hålla kontakter på ett bättre sätt än vi andra.

En elit måste dock vara mer än så, alldeles oavsett hur man definierar elit (och för mig är en överlägset skicklig rörmokare en rörmokarelit, så att jag inte lägger något klassperspektiv i det hela). En elit har privilegier, dels för att den är starkare än andra på sitt område, dels för att andra inser det och ser upp till eliten. Privilegier utan förpliktelser är dock inte ett tecken på någon elit, utan ett tecken på adel. Näringslivet för i alltför många sammanhang en argumentation som påminner om adelns argumentation på 1800-talet, och tar alltför sällan sitt ansvar som de som leder andra. (Detsamma gäller förresten närmast oavkortat också för politiken.)

Även när näringslivet alltså – som idag – har argument som enligt min mening är förnuftiga och borde få framgång, sitter näringslivet i en svår sits som det självt med eftertryck och ett lustfyllt grymtande placerat sig i. Det är dags också för näringslivet att bjuda till.

Då blir det mycket svårare för fackföreningarna att insistera på sina motsvarande privilegier.

Read Full Post »