Håkan Boström skriver idag på Dagens Nyheters opinionssida om turerna kring domaren i Pirate Bay-rättegången. Boströms mycket simpla budskap förefaller vara att domaren i målet tillämpat lagstiftningen, och att anklagelserna om jäv i själva verket är motiverade av ett missnöje med utgången i målet.
Må så vara. Enligt min mening gör dock Boström det lite väl lätt för sig. Det är en missuppfattning att den dömande verksamheten helt enkelt skulle bestå i att applicera lagtext på beteenden, vilket Boström tycks förutsätta. Den dömande verksamheten är inte uttömd i och med att man fastställer de i målet förekommande fakta och sedan stoppar in målet (subsumera fakta) under tillämplig lagtext. Om det skulle vara så enkelt, skulle vi inte behöva domare som är skolade i juridik, utan endast sådana som är skolade i fastställande av fakta.
Språkets inherenta tvetydighet innebär att det vid alla juridiska tillämpningar kan förekomma olika meningar, eller åtminstone olika hållbara argumentationsmönster. Detta utvisas redan av det enkla faktum att vi är måna om att i varje process ha två parter och en oberoende domare: parterna argumenterar var för sin lösning av de juridiska frågorna, och domarens uppgift är (förutom att auktoritativt fastställa vad som har hänt) att avgöra vilken argumentation som är den mest övertygande.
Att en domare bestämmer sig för att någon argumentation är mera övertygande än den andra, innebär dock inte att den andra argumentationen är helt uppåt väggarna fel. Det innebär bara att domaren ansett en argumentation i det konkreta fallet vara starkare än den andra. Det innebär i sin tur att man kan vara av en annan uppfattning än domaren. Det innebär också att man potentiellt kan tjafsa i all oändlighet om varje mål (vilket också görs – på något sätt skall vi forskare i juridik också tjäna våra pengar). Detta i sin tur är anledningen till dels att vi har en högsta instans som slutligen avgör vilken argumentation som skall anses väga tyngst (vilket krävs av förutsebarhets- och rättssäkerhetsskäl), dels att den högsta instansen kan ändra sig och i nästa mål nyansera sig eller ändra praxis. Det finns inga juridiskt korrekta svar, utan endast juridiska svar som för närvarande är förhärskande eller gällande.
Mitt budskap är att varje domare har valmöjligheter i varje mål, och att någon objektivitet i strikt bemärkelse inte finns inom juridiken. Domaren kan bestämma sig för vad som skall anses ha bevisats i målet. Hon kan i viss mån och med beaktande av lagstiftningens ordalydelse bestämma sig för vilka rättsregler som skall anses vara tillämpliga i målet. Hon kan bestämma sig huruvida de bevisade omständigheterna passar in under rättsreglernas ordalydelse. De juridiskt korrekta svaren utgör en korridor, där det finns helt klart felaktiga svar, men där de rätta svaren kan ligga lite var som helst inom den tillåtna korridoren.
Detta är anledningen till att 4 kap. 13 § 10 p. rättegångsbalken utformats så här:
En domare är jävig att handlägga mål […] om eljest [annat än i de tidigare uppräknade fallen] särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.
Frågan i Pirate Bay-målet är huruvida domarens medlemskap i åtminstone en förening (SFIR) utgör någon jävsgrund. Enligt egen uppgift är SFIR inte bara någon diskussionsklubb, utan har till syfte att främja själva immaterialrätten (till skillnad från att främja kunskaperna om densamma), och har i sina remissvar i lagstiftningsärenden givit klara besked om att de straffrättsliga instrumenten till immaterialrättens skydd skall stärkas. Eftersom domaren inte bara utgör vilken medlem som helst i SFIR, utan dessutom är styrelseledamot, kan man på enligt min mening mycket goda grunder säga att hans medlemskap i SFIR är en omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Det är svårt att komma ifrån känslan att domaren genom sitt medlemskap i SFIR visat att han inom ramen för det juridiskt möjliga är böjd att ta till det för en fildelare hårdaste alternativet. Detta utgör en sådan misstanke som enligt ordalydelsen i jävsbestämmelsen innebär att domaren inte får handlägga målet.
Boström har rätt i att P3:s fynd inte precis är något scoop – vi har vetat om domarens medlemskap i SFIR sedan några veckor. SFIR:s (och även SFU:s) medlemskap i internationella organisationer som tycks ha samma linje som SFIR har i Sverige förstärker dock de frågor som man måste ställa till domaren.
Och det just precis eftersom domarämbetet handlar om så mycket mer än ”bara” lagtillämpning.
*****
Uppdatering: Nu har också professor Claes Sandgren givit sig in i debatten. På Svenska dagbladets Brännpunkt säger han att han anser anklagelserna om jäv vara långsökta. Detta säger han dock inte som sin personliga mening, utan stödd på en dom i Regeringsrätten, där en tjänsteman på Skatteverket som tillfälligt tjänstgjorde som domare inte ansågs jävig i ett mål där hennes ordinarie arbetsgivare var part.
Jag känner inte till domen och har idag inte heller tid att leta efter den. Jag har dock ingen anledning att tvivla på Sandgrens professionella bedömning. (Kanske är jag dock jävig: Sandgren var medbedömare av min avhandling före disputation och avgav ett mycket smickrande utlåtande.) Jag har dock svårt att tro att jag skulle kunna acceptera Regeringsrättens dom såsom den framställs av Sandgren som riktig och i längden hållbar.
Dömande verksamhet är känslig, och det är – för att använda ett gammalt engelskt sätt att uttrycka saken – viktigt inte bara att ”justice is done, but that it is seen to be done”. Jag har ingen anledning att tvivla på Pirate Bay-domarens kvalifikationer, och det är inte heller det som är frågan här. Frågan är framför allt huruvida hans uppdrag som styrelseledamot i en förening som mycket starkt – om än på ett abstrakt plan – givit uttryck för att upphovsrätten inte bara bör bevaras, utan förstärkas genom straffrättsligt skydd, gör honom jävig.
Jäv betyder inte att han är partisk. Jäv betyder att det finns anledning att tro att någon omständighet föreligger som kan antas vara av sådan art att förtroendet för opartisk behandling av målet rubbas. För mig hade det varit en sak om domaren hade varit ordinarie medlem i SFIR – det hade för mig fallit under kravet på att domare skall hålla sig à jour med rättsutvecklingen. Som styrelseledamot är han dock på ett helt annat sätt involverad i föreningens ställningstaganden.
En tillfälligt förordnad domare skall inte döma i mål mot sin ordinarie arbetsgivare och en styrelseledamot i en intresseförening som tagit ställning i en mycket infekterad fråga skall inte döma avseende frågor som direkt och märkbart påverkar föreningens intresseområde. Detta minskar enligt min mening förtroendet för att domaren verkligen kan hålla det avstånd från målet som krävs för en opartisk behandling. Detta är alltså enligt min mening jävsgrundande.
Oavsett vad Regeringsrätten säger.
Haha! Vilken tendentiös artikel! Ännu en. DNs ledarredaktion är ”jävig”!
DN är Bonniers lilla [****] glöm aldrig det. Den ledarskribent som ifrågasätter upphovsrättsmaffian får kicken direkt.
OK, en bra text.
Betr Håkan B är han en av de bättre på DNs ledaravdelning, vilket i o för sig inte säger så mycket.
Men din genomgång är mkt intressant. Detta om den obefintliga absoluta sanningen, el det (enda) juridiskt korrekta. Att det är tolkningar och avvägningar av olika argumentationers tyngd.
Vilket kan växla mellan olika tider, olika rättsuppfattningar.
Alltså, ”bör” argumentationens tyngd avgöras av den allmänna rättsuppfattningen.
Men – hur avgöra vad som är det? Hur motverka att domares och domstolars rättsuppfattning t ex släpar efter den allmänna opinionen?
Lars-Erick: Nej, de olika argumentationernas tyngd bör definitivt inte avgöras av den allmänna rättsuppfattningen, eftersom den växlar med tidningsrubrikerna. Det finns ett mycket hälsosamt mått av konservativism inom juridiken: har vi en gång bestämt oss för vad som typiskt sett är den tyngst vägande argumentationen (och även det tar tid, då alla synpunkter måste komma fram och värderas), måste detta gälla till dess tungt vägande skäl talar emot det. Annars riskerar vi förutsebarheten och därmed rättssäkerheten.
Dessutom är det ju en öppen fråga vad du menar med ”den allmänna opinionen”. Menar du de som är mest högljudda? De som har störst möjlighet att påverka andra? Skall en domstol behöva köra en representativ opinionsundersökning avseende avgörandet mellan huruvida avtal bör komma till stånd enligt kontraktsprincipen i något visst fall? (Om du inte förstod den sista frågan, visar det att ”den allmänna opinionen” i många fall inte ens förstår frågeställningen och därför är en irrelevant aspekt av det juridiska beslutsfattandet.)
OK Jakob. Din kommentar visar att det inte är helt enkelt. Vilket var det jag ville få fram…
Samtidigt så menar jag att lagar och lagars tillämpning faktiskt måste (el bör) ha en förankring i det allmänna rättsmedvetandet.
Jag påpekade dock svårigheten att bedöma vad som är just det. Opinionsmätningar blir ju rent löjligt fel. Därför ser jag dina invändningar mot min önskvärda utopi, som ett bekräftande av verklighetens komplexitet. Och hur den kan manipuleras t ex av tidningsrubriker.
Det allmänna rättsmedvetandet går inte att klart definiera, och blir svårt för ens en objektiv jurist att klara ut.
Det blir mer en filosofisk fråga än en juridisk dock. Men viktig likafullt.
Lars-Erick: Jo, vi kan mötas såtillvida att hänsyn till att den allmänna opinionen tycks kräva något visst utslag aldrig kan helt uteslutas – domare är ju del av sin samtid. Huruvida domarna bör ta sådana hänsyn, beror väl på frågeställningen: dödsstraff är kanske något annat än fildelning som är något annat än skattskyldighet.
Jag vill göra en distinktion. Allmänt rättsmedvetande är en annan sak än (tillfälliga) opinioner.
Så jag kan ha viss, om än begränsad, förståelse för juridisk ”konservatism”.
Och så är det ju det att jag som politiskt intresserad inte vill ta bort min möjlighet att påverka en opinion som enl mig hamnat fel.
T ex ett opininosläge som övergått till att bli en rättsuppfattning som innebär accepterande av dödsstraff. Då förbehåller jag mig rätten att tycka och ge uttryck för en avvikande åsikt. Och för att vända denna uppfattning.
Och jag vill leva i ett samhälle där jag fritt kan kommunicera denna min synpunkt! Utan att registreras på annat sätt än att jag självfallet vill bli läst!
Lars-Erick: Vad har dina krav på yttrandefrihet med den dömande verksamheten att göra? Eller har någon velat förbjuda kritiken mot enskilda avgöranden?
PP ftw då lars-erick.. =)
Jakob. Haha, nej det om yttrandefrihet var inte en spark åt vare sig dig eller den dömande verksamheten.
Det var en syftning på de ”tveksamma lagar” som kommit det senaste året, you name it. Lagar som kränker integritet och försöker framtvinga självcensur. Etc.
Jakob håller du med ordföranden i Juseks domsotlsektion?
Vi domare behöver nya etiska regler
Publicerad: Newsmill.se 2009-05-13, Uppdaterad: 2009-05-13
Ja, det börjar lukta inte bara jäv utan även en rättsskandal. Domaren var den som beordrade razzian mot Bahnhof. Läs Oscar Swarz blogg inlägg nedan.
TPB-domaren = Bahnhofdräparen
Claes Sandgren verkar ju inte ens hålla med om att Regeringsrätten dömt på ett korrekt sätt! Han hävdar alltså att kollegan Norström blivit orättvist påhoppad och stöder sig på en dom i Regeringsrätten som han (förmodligen) inte ens håller med om.
Det är iaf lite humor.
Jorma: Nej, det är vanlig juridisk argumentation. Sandgren säger att Norström enligt gällande rätt – se Regeringsrättens dom – inte kan anses ha varit jävig och att han alltså blivit orättvist påhoppad. I den delen har jag ingen anledning att betvivla Sandgrens bedömning.
Jag tycker dock att gällande rätt i så fall måste ändras genom praxis och noterar med viss tillfredsställelse att Regeringsrättens praxis på inget sätt är bindande för hovrätten eller Högsta domstolen.
Om någon vill veta hur det är att tjänstgöra i domstol i den dömande rollen så kan de maila mig (lejonet39@live.se). Jag ser nämligen på inläggen att det är oklart för de flesta vad som händer i en domstol.
Soliga hälsningar
Oliver
Har det någon betydelse i sammanhanget ur ett juridiskt perspektiv att Sandgren tydligen ska ha skrivit en artikel i GP där han krävde att IPRED-lagen skulle införas?
Är det inte också lite underligt att kunskap och information om upphovsrättsfrågor av dessa herrar likställs med krav på skärpt lagstiftning på området, så att man sen inte ens i tanken kan separera kunskap om aktuell lagstiftning från önskemål om framtida lagstiftning?
Kan vi nu snälla en gång för alla komma överens om att SFU och SIRF inte är ”diskussionsklubbar”? Det är organisationer som företräder kommersiella intressen som försöker tillskansa sig mer pengar på bekostnad av det allmännas bästa.
När hörde någon någonsin någon från de organisationerna tala om att optimera skyddstiderna, och då mena i förhållande till målet med upphovsrätten: att tillse medborgarnas behov av ”verk”. Jag är övertygad att om så vore så skulle de ganska snabbt komma fram till det alla andra kommer fram till. Mellan 10 och 20 år för filmer och något under 10 för musik. Men någon med en sådan åsikt får inte ens lov att vara medlem, det ser stadgarna hos de stora moderorganisationerna till…
[…] avslutar med att hänvisa till ett intressant inlägg i […]
Jeane: Det har enligt min bestämda uppfattning ingen betydelse att Sandgren förespråkar ett starkare processrättsligt skydd för upphovsrätten. Förutsatt att hans beskrivning av Regeringsrättens dom är riktig – vilket jag som sagt inte har någon som helst anledning att betvivla – kommer han i sin artikel inte verkligen med någon egen åsikt, utan bedömer läget utifrån gällande rätt såsom den tolkats av den ena av de två högsta instanserna i svenskt domstolsväsende. Hans inlägg är intressant och klargörande, och tydliggör att vi har att göra med en debatt om hur domstolarna bör tolka lagstiftningen.
I denna debatt är jag som sagt inte på Regeringsrättens sida. Var Sandgren står, vet jag inte, men av formuleringarna i hans artikel att döma (jfr också Jormas kommentar ovan) tycker inte heller Sandgren att rättspraxis är odelat bra.
Mumfi: SFU är enligt min mening en diskussionsklubb. Vad gäller SFIR är jag mera benägen att hålla med dig. Det har jag också sagt här på bloggen sedan jag uppmärksammades på SFIR:s remissyttranden i olika immaterialrättsliga frågor.
”Jorma: Nej, det är vanlig juridisk argumentation. ”
Ja jo, om du med det menar att han i en rättegång har en åsikt bestämd (dvs försvarsadvokat vs åklagare) och sen använder sig av exempel som stöder den predeterminerade åsikten för att övertyga sin omgivning eller åtminstone domstolen om hur rätt den åsikten är.
Han hade ju precis lika gärna kunnat poängtera fall där domare avstått ett mål på grund av det ena eller andra jävsskälet och angett det som en orsak till att målet bör tas om. Som jag förstått det är ju jävsreglerna nuförtiden EU-anpassade (det var väl därför vi införde delikatessjäv i svensk lag till att börja med?) och han hade ju precis lika gärna kunnat hänvisa till house of lords och rättegången mot Pinochet, inte sant?
Att folk gräver fram en krönika som bekräftar att hans åsikt antagligen redan var bestämd från början förvånar mig inte. Såna där kopplingar har folk ju hittat på varenda en av de som klivit fram och varit tvärsäkra hittills.
Som lekman har jag mycket svårt att hänga med i detta juridiska resonemang.
Om delikatessjäv anses vara när tilltron till en domares opartiskhet är ifrågasatt så är det helt orimligt att detta INTE ska vara delikatessjäv.
”När hörde någon någonsin någon från de organisationerna tala om att optimera skyddstiderna, och då mena i förhållande till målet med upphovsrätten: att tillse medborgarnas behov av verk.”
Nja, jag har för mig att Daniel Westman resonerade ungefär i de banorna under seminariet om TPB-domen även om han bara tog upp de principiellt viktiga med den debatten utan att själv landa i någon konkret bedömning på lämpliga skyddstider.
Jorma och Connyt: Nu är det faktiskt ni som missförstår jävsreglerna.
För det första, Jorma, har jävsreglerna ingenting med EU att göra. Din reaktion härvidlag är faktiskt uttryck för en ganska skrämmande provinsialnationalistisk svensk hållning som verkar anse att allt dumt kommer från EU. Faktum är att de flesta dumheter som våra politiker skyller på EU är hemmagjorda och inte har med EU att göra. IPRED-lagen är till exempel just inte något EU-krav, vilket EU-domstolen klarställt, trots att våra fega svenska politiker så påstått. Jäv är en renodlat svensk fråga.
Vad gäller Sandgrens argumentationsmönster är det faktiskt inte samma sak huruvida någon enstaka tingslagman avstått från att döma och hur vår högsta förvaltningsrättsliga instans avgjort ett mål där frågan om jäv var tvistig. Vad en enskild domare gör på eget bevåg får stå för den domaren; vad en högsta instans gör, har giltighet för hela rättsväsendet, i det här fallet främst förvaltningsdomstolarna. Det finns en betydande skillnad i generell auktoritet här, och Sandgrens argumentation är stark just för att han kan stödja sig på något av det starkaste argument som finns inom juridiken, nämligen ett avgörande från en högsta instans.
Conny: Problemet här består i att juridiken inte rimligen kan rätta sig efter den som skriker mest högljutt. Det som ibland kallas den allmänna uppfattningen eller det allmänna rättsmedvetandet är normalt antingen någon form av majoritetsmening bland en försvinnande liten minoritet vars röster hörs i den offentliga debatten, eller så är det en indikator för att talaren inte har några rationella argument och därför måste åberopa något som ingen rent empiriskt vet huruvida det finns.
Jurister måste därför göra sina egna jävsbedömningar. Med detta sagt, håller jag dock med om dels att det förefaller finnas en utbredd misstro mot domarens opartiskhet i det här målet, dels att denna misstro har viss fog för sig. Eftersom båda dessa kriterier är uppfyllda, är jag också böjd att anse att domaren i Pirate Bay-målet var jävig, men jag har respekt för de som anser att det är tveksamt huruvida det andra kriteriet är uppfyllt, alltså huruvida allmänheten har fog för sin misstro eller huruvida den bara jagar hjärnspöken.
[…] Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum – förklarar förtjänstfullt vad jäv är. HAX tycker att det är svensk logik att många tidigare misstag gör det senaste misstaget OK, eftersom man inte orkar ta tag i eländet. Svensk myndighetskontroll anser att professorn är ute och cyklar. Svensson och Scaber Nestor är överens: Ta om hundratals mål! Scaber Nestor pekar dessutom vidare till Claes Sandgrens egna kopplingar till upphovsrättsindustrin. Brokep fnissar åt eländet. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, jäv, juridik, piratpartiet, Tomas Nordström, TPB-domen, upphovsrätt. Tags: fildelning, jäv, juridik, piratpartiet, Tomas Nordström, TPB-domen, upphovsrätt […]
Nu tolkar du mig väldigt underligt. Jag har väl aldrig påstått att jävsreglerna är dåliga? Jag hade iaf fått för mig att vi införde delikatessjäv för att harmonisera våra jävsregler med EG-rätt. Att det visade sig vara fel tyder väl inte på att jag tycker EG-rätt är dåligt?
Jag kan ha blandat ihop korten dock. Det är väl rätt klart att han lika gärna kunde hänvisat till Langborgermålet om han haft motsatt åsikt i frågan. Det var nog det målet jag syftade till när jag fick för mig att Svenska jävsregler ändrats pga EG-rätt. Det var definitivt det jag syftade till när jag menade att han lika gärna kunnat hitta argument för att kalla det jäv som motsatsen. =)
Europadomstolen är väl en tyngre instans än HD?
Regeringsrätten menar att frågan om jäv ska bedömas med hänsyn tagen till det aktuella målets individuella karaktär. Den hävdar att det kan vara skäl att ställa lägre krav på en kollegial domstol än en ensamdomare
En fråga dock – är Tingsrätten verkligen en kollegial domstol? Det är ju bara en domare och fyra nämndemän?
Jorma: Jag ber om ursäkt – jag har tydligen blivit så känslig att jag ser trångsynthet bakom alla påståenden om att vi fått något från EU. Delikatessjäv är lite omstritt vad exakt som menas med begreppet, men åtminstone 4 kap. 13 § 10 p. rättegångsbalken har funnits mycket längre än EU.
Europadomstolen: vilken domstol menar du? EG-domstolen kallas ibland för ”Europadomstolen” och har absolut företrädesrätt framför alla nationella domstolar vad gäller tolkning av EG-rätt. Denna rätt har i sin tur företräde framför nationell rätt, vilket innebär att det på de områden där det finns EG-rättsliga bestämmelser är EG-domstolen som väger tyngst. Processrätten är dock i stort sett helt nationell, så att EG-domstolen inte spelar någon roll i denna fråga.
Europadomstolen – den domstol som verkligen heter Europadomstolen – är domstolen som har jurisdiktion över den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna i Strassbourg. Denna domstol är förvisso tung, men på ett relativt begränsat område, och dessutom krävs det normalt ytterligare nationella åtgärder från lagstiftarhåll innan Europadomstolens domar genomförs. Europadomstolen är alltså ingen domstol som på något sätt är överordnad de svenska domstolarna, utan den har jurisdiktion över ett område (mänskliga rättigheter) som de svenska domstolarna inte har något som helst att säga till om. (Till undvikande av missförstånd: har Europadomstolen sagt att svensk lagstiftning inte passar ihop med svensk rätt, är det alltså lagstiftaren som måste ändra lagen – domstolarna har ingen rätt att frånse lagstiftning som står i strid med Europadomstolens praxis.)
Tingsrätten är en kollegial domstol, eftersom nämndemännen utgör domare i målet och har samma vikt som yrkesdomaren. Det innebär att det är ett kollegium av domare som avgör målet.
Ok, ”någonsin” kanske var att ta i lite. Men generellt kan sägas att de står långt in på den ena sidan den luddiga gränsen.
Men varför tro på mig, läs stadgan för ALAI som är moderorganisationen, där man är medlem om man är medlem i den lokala avdelningen SFU:
http://alai.org/index.php?option=com_content&task=view&id=8&Itemid=12
Eller varför inte se till vem som finansierar SFU?
http://www.upphovsrattsforeningen.com/medlemmar.asp
Förutom public service, vilket borde åtgärdas, så är det samma bolag som de på åklagarsidan.
Jag tycker din professor är ute och cyklar. För det första gör han en felaktig värdering i TPB domarens engagemang.
”Att redan Norströms medlemskap i två föreningar, som främst är mötesplatser för information och utbildning i immaterialrättsliga ämnen, skulle göra honom jävig framstår som långsökt i ljuset av Regeringsrättens synsätt”
Han visar att han inte satt sig in i kritiken mot Norström. Framför allt inte styrelsearbetet.
Vidare skriver professorn att ”Det handlade om en tjänsteman som var tjänstledig från Skatteverket för att tillfälligt vara domare i kammarrätten. Hon beslutade i ett mål där hennes ordinarie arbetsgivare var part”
men regeringsrätten skriver i princip att hennes ordinarie (lokala) arbetsgivare inte var part i målet. Efter ett långt resonemang om omorganisation på skatteverket landar man i att domaren jobbat någon annanstans och med helt andra uppgifter.
”Såvitt avser det nu aktuella målet framgår av utredningen att AA tidigare tjänstgöring hos Skatteverket avsett annan verksamhet än sådan som var aktuell i målet hos kammarrätten och även att hon arbetat på annat håll i landet än den enhet hos Skatteverket som förde talan i målet.”
Dessutom har domaren inte varit ensam:
”Hon deltog vidare endast som en
av tre ledamöter vid beslut om avslag på begäran om muntlig förhandling.”
Jag tycker regeringsrättens snåriga resonemang snarare förstärker misstanke om jäv i TPB-rättegången. Norström uppfyller inte de förmildrande omständigheterna i regeringsrättens dom. Han var ensam domare och han jobbar i en styrelse med just de här frågorna.
För övrigt ska nämnas att regeringsrätten inte var enig. Knutsson har en avvikande mening som sammanfattas på åtta rader (att jämföra med åtta sidors snårigt resonemang) jag citerar:
Prövningen av om AA var jävig då hon deltog i kammarrättens beslut bör i första hand göras med utgångspunkt i jävsbestämmelserna i rättegångsbalken (jfr 41 § förvaltningsprocesslagen), närmare bestämt den s.k. generalklausulen i 4 kap. 13 § 10. Av den bestämmelsen framgår att en domare är jävig att handlägga mål om ”eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet. till hans opartiskhet i målet”. Enligt min mening utgör det förhållandet att AA har kvar sin anställning hos Skatteverket som är part i målet en sådan särskild omständighet som avses i bestämmelsen. Bolaget har därmed haft fog för sin jävsinvändning mot AA.
Domen finns här:
Klicka för att komma åt 3624-08.pdf
Avvikande mening:
Klicka för att komma åt 3624-08.pdf
Mumfi: Diskussionen om SFU är kanske inte så givande, då vi är eniga om bedömningen av Norströms styrelseuppdrag i SFIR. Jag väljer därför att inte gå i svaromål avseende din kommentar.
Alexander: Intressant. Jag kan fortfarande tycka att Regeringsrättens majoritets resonemang haltar åtskilligt, men läget kanske inte är så glasklart som Sandgren tycker. Jag själv håller mig utanför debatten om just den här domen – jag vill undvika att det här blir en diskussion om teknikaliteter jurister emellan – men konstaterar att det dels finns skäl att uppfatta Norström som jävig i just det här konkreta fallet och oavsett vad Regeringsrätten säger, dels att det inte är helt klart att Regeringsrättens praxis verkligen innebär att Norström skulle behöva betraktas som icke-jävig enligt gällande praxis.
Heidbink skriver: ”Oavsett vad Regeringsrätten säger.”
Låt oss även anta att Svea HovR kommer fram till att domaren ifråga INTE var jävig -är domaren ifråga då jävig?
Vad heidbrikaren alltså inte fattar är att svensk domstol bestämmer vem som är jälvig o att sådana som Heidbrink m.fl. har inte rätt (givet ovan förutsättningar).
Nu tror jag personligen att B. Ask har bett Svea HovR att besluta att domaren ifråga var jävig, men det är ju en annan femma.
Bo Hansson: Egentligen är det lite överflödigt att ge sig i kast med ditt tämligen överflödigt raljerande resonemang, men jag tycker att du förväxlar två saker med varandra. Det är en sak att det kan komma till ett beslut som inte längre kan överklagas (vilket för övrigt då inte är hovrätten, utan Högsta domstolens beslut, om jävsfrågan överklagas dit). I den meningen är det domstolens bedömning som gäller.
Det är en helt annan fråga dels hur man bedömer jävsfrågan innan ett slutligt beslut finns (där jag – och jag skulle vilja be att du använder mitt namn istället för ditt nedlåtande tillmäle ”heidbrinkaren” – bedömer att det mesta som framkommit i den allmänna debatten talar för att domaren varit jävig), dels huruvida man tycker att domstolen kommit fram till rätt beslut. Avseende det förra kan man hoppas att man genom den allmänna debatten kanske kan påverka domarna genom den allmänna debatten. Avseende det senare är en domstols dom inte ens juridiskt nödvändigtvis korrekt, bara för att det är slutligt.
Det som du ger uttryck för är en ganska förlegad rättspositivism, som man förvisso kan hysa, men som de flesta av oss positivister lämnat bakom sig för rätt länge sedan.
Eders höghet Jur. Dr. Jakob Heidbrink menar tydligen att:
”Avseende det senare är en domstols dom inte ens juridiskt nödvändigtvis korrekt, bara för att det är slutligt.”
Nja, ovan trams funkar typ vid fikabordet ihop med några lättlurade juridikstuderande.
Kan även nämnas att det finns en enorm praktisk skillnad mellan att ”ha rätt” och att i svensk domstol ”få rätt”: Rättshaveristerna, dit Eders höghet Jur. Dr. Jakob Heidbrink alltså får räknas, betonar det förstnämda medans övriga svenska myndigheter agerar efter det sistnämnda.
Bo: Synd att någon som faktiskt har en poäng är så raljant att han framstår som ganska dum. Jag låter din kommentar här ovan stå kvar, men dina framtida kommentarer kommer att raderas om du inte bemödar dig om en sakligare ton. Det här är inget ställe där man får kräkas upp sin trångsynthet.
[…] Bloggare har sedan hängt på kritiken, men också professionella jurister. […]