Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Internationell handel’ Category

För tre dagar sedan avkunnade WTO:s Appellate Body sitt avgörande i processen mellan USA och EU om otillåtet stöd till Airbus (ett sammandrag finns här, hela avgörandet här – observera att det senare dokumentet omfattar 669 sidor). Även om Appellate Body ändrade panelens avgörande i några viktiga avseenden (framför allt avseende den emfas med vilken EU åläggs att åtgärda stödåtgärderna för att få de att stämma överens med WTO-rätten), kan – föga förvånande – konstateras att de medlemsstater som står bakom Airbus ägnat sig åt otillåtna stödåtgärder. Första rundan går till USA, med andra ord.

EU har dock en egen process mot USA om otillåtna stödåtgärder till Boeing som ännu inte är avgjort (se slutet av sammandraget). Det blir intressant att se hur det målet går: den internationella flygplansindustrin är så liten att dessa avgöranden har mycket stor vikt för företagens kommersiella framgång.

Man kan reflektera att målet återigen visar att politikernas fagra ord om frihandel just inte är mycket mer än fagra ord. När konkurrensen hettar till, är frihandeln inte längre så viktig, utan då är det ”våra” arbetsplatser, ”vår” industri och ”vår” kunskap som trumfar alla andra hänsyn, och det även när det finns förhållandevis klara folkrättsliga regler i bakgrunden. Det unika med WTO och de traktat som organisationen förvaltar är att det åtminstone finns ett kompetent domstolsliknande organ som kan avgöra tvisterna och dessutom några embryon till sanktioner. Den internationella handeln är ett område där regler inte lika lätt som på andra politiska områden kan köras över av politiska hänsyn, vilket i längden tenderar till att gagna de politiskt svaga.

Det bör vi kanske minnas när vi anklagar WTO för allsköns elände: utan WTO skulle det antagligen vara ännu värre.

Annons

Read Full Post »

Den grekiska tragedin fortsätter. Enligt rapportering i både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter blir någon form av statsbankrutt allt svårare att undvika för landet, med följder för både enskilda länder och Eurosamarbetet som är ytterst svåra att överblicka. Det som inte framgår av tidningsrapporteringen är, vad det här egentligen handlar om, hur det här fungerar i sina grunder, och jag vill därför göra ett försök att kort (fast det blir långt) skissera varför – rent ekonomiskt och rättsligt sett – Grekland är i svårigheter.

Ett lands budget finansieras i huvudsak genom skatter – eller borde i huvudsak finansieras genom skatter. Knappt någon stat av västerländsk välfärdsmodell har pengar att betala alla sina åtaganden ur egen ficka, och alltså tar man upp lån. Lån kan man ta upp på många olika sätt.

Det klassiska sättet var att gå till banker (det var bland annat så Barclays och Rothschild på 1700- och 1800-talen gjorde sin förmögenhet).  ”Problemet” ur staters perspektiv med denna lösning är tvåfalt. Dels är även bankers resurser begränsade, så att därmed lånen och på den omvägen finansieringsmöjligheterna för välfärd begränsas, dels – och det är nog det som är värre – utgör de banker som kan låna till staters åtaganden ett ganska litet gäng. Sådana små grupper av kreditorer kan lätt samordna sig och sätta press på en stat att göra än det ena, än det andra som borgenärerna tycker är lämpligt.

Ett annat sätt att ta upp lån som ger staterna mer rörelsefrihet är att gå direkt till den del av allmänheten som är beredd att investera i statspapper. Man går alltså till börsen: staten säljer skuldförskrivningar. Dessa skuldförskrivningar kostar en viss summa pengar (säg: 100 kr.) och löper över en viss tid med viss ränta. I slutet av löpperioden skall skuldförskrivningen inlösas, det vill säga att köparen får tillbaka sina pengar. Vinsten för köparen av pappret är räntan under löptiden: köparens pengar görs alltså räntebärande på ett liknande sätt som när de sätts in på ett bankkonto.

Den säljande staten får alltså in pengar för att täppa till luckor i budgeten och köparna får räntebetalningar under ett visst antal år. Statsskulden kan sedan regleras genom att sälja eller köpa upp skuldförskrivningar. Fördelen för staten när många små investerare köper skuldförskrivningar – jämfört med när några stora banker gör det – är att de små investerarna har svårt att samordna sig och att gemensamt kräva en viss ekonomisk politik av den säljande staten. Man pulveriserar motståndet, helt enkelt. Förfarandet har en nackdel också, men den kommer jag till. Tills vidare kan konstateras att nästan alla stater i Väst använder sig av möjligheten att sälja sina skuldförskrivningar på värdepappersmarknaden.

För att det skall finnas köpare för en stats papper, måste några villkor vara uppfyllda. Köparna måste framför allt vara något så när säkra på att den ränta som pappret enligt sin lydelse betingar verkligen kan betalas, och på att skuldförskrivningen i slutet av löpperioden köps tillbaka. Börjar köparna bli osäkra på huruvida dessa villkor uppfylls, kommer de att dra sig för att köpa de ifrågavarande pappren. Den som redan har köpt sådana papper, kommer att vara frestad att sälja dem till någon som är mera benägen att ta risker. Detta innebär att kretsen av potentiella köpare minskar – bara de mest riskbenägna blir kvar – och att staten alltså inte kan ta upp lika stora lån som när många köper: underlaget av tillgängligt kapital minskar helt enkelt i takt med att antalet köpare avtar.

I detta läge kan staten försöka att sockra budet. Man kan till exempel sälja pappren billigare än som framgår av deras lydelse, så att den som köper pappret får mera tillbaka än hon investerat. En förbindelse som ger 100 kr. när den skall lösas in i slutet av löptiden kan exempelvis säljas för 90 kr. Det andra man kan göra är att höja räntan: risken att inte få tillbaka sina pengar är lika stor, men kan man köpa en chans att tjäna riktigt mycket pengar, är fler villiga att ta en risk. Får jag, i dagens läge, 14 procents ränta på en tillgång när jag för andra tillgångar kanske får 3 procents ränta, är jag kanske villig att ta en risk med några av mina pengar. Går det, så går det, och förlorar jag inte pengarna, tjänar jag en rejäl hacka.

Problemet för den säljande staten är att det blir dyrt. Det är precis som för privatpersoner: lånar man mot dyra ränteprocent, äts en stor del av ens budget upp av kostnader för räntebetalningar, men påföljd i värsta fall att man måste ta nya lån bara för att kunna betala ränta och amortering på de gamla. Det hela riskerar alltså att bli en ond cirkel, där lånebehov föder lånebehov.

Det är detta som hänt Grekland. Grekland har inga pengar att betala räntorna på sina lån och att samtidigt betala det välfärdssystem som byggts upp i landet. Någonstans måste man nu spara för att få ihop budgeten, annars blir skulderna bara större och större, med risk för att i slutändan ingen vill ha med Grekland som motpart att göra längre.

I det läget finns några möjligheter. Man kan omförhandla lånen, vilket är ett ganska klassiskt sätt att ta sig ur en kris. Nu visar sig dock nackdelen med massmarknaden: det är jättesvårt att samordna alla långivare så att man kan omförhandla lånen. Enligt privaträttsliga principer kräver en förändring av ett avtal alla parters godkännande, och det är alltså närmast omöjligt att lyckas få ett sådant godkännande på en massmarknad som den för statsskulder. Alltså måste man hitta ett sätt som inte vilar på privaträttsliga mekanismer.

Alternativet är att staten helt enkelt förkunnar att man inte kommer att betala hela eller någon del av sina skulder. Det är inget juridiskt problem att göra det, eftersom det inte finns några riktigt bra medel för att komma åt en suverän stat som förklarar sig ovillig att betala sina skulder. Man kan förvisso gå till domstol eller initiera ett skiljeförfarande, men förlorar staten där, är ju inte sagt att den kommer att betala. Det är dessutom svårt till omöjligt att utmäta statliga tillgångar i utlandet (exempelvis en ambassadbyggnad). Men det är det mindre problemet.

Det som blir det stora problemet, är framtiden: en stat som en gång visat lång näsa åt investerarna kommer att ha svårt att i framtiden övertyga investerarna att låna nya pengar. Genom att förklara att man inte tänker betala, sanerar man alltså kvickt sina skulder, men man täpper samtidigt eftertryckligt till penningkranen för framtiden. Ingen jättebra idé, alltså.

Det sista alternativet är att spara pengar någon annanstans, så att man kan fortsätta betala sina räntor och amorteringar och ge investerarna ett lugnande intryck av att skulderna kommer att betalas. Då kommer antagligen räntorna att sjunka och hela statsskulden bli lättare att bära.

Problemet med det alternativet är att det som man kan spara på är – välfärdssystemen, med den politiska kostnad det innebär för en demokratiskt vald politiker att berätta för väljarna att man skär ner på sjukhus, pensioner, a-kassa och annat för att kunna betala utländska investerare. Resultatet blir lätt de upplopp som vi på senare år sett på olika håll i Europa.

Ingen angenäm sits, alltså, och man kan förstå att grekiska politiker är desperata. Samtidigt måste man dock också påminna om att grekiska taxiförare gick i strejk för att regeringen tänkte avkräva dem kvitto på sina utgifter. Med andra ord gällde strejken möjligheten att fuska med skatten. Grekiska arbetstagare har rätt att gå i pension vid 60-årsåldern, en förmån som inte ens kommer relativt välmående tyskar eller svenskar tillgodo. Greklands statsförvaltning är korrupt och ineffektiv, och den grekiska välfärdsstaten åtminstone fläckvis mycket mera generös än landet rimligtvis har råd med.

Därmed inte sagt att jag tycker att Greklands välfärdsstat måste skäras ner. Som sagt finns andra alternativ, däribland en inställelse av betalningarna eller en statsbankrutt. Man kan också försöka att omförhandla lånen, men med tanke på att man under flera år fuskat med statistiken hellre än att erkänna problemet, är tidsramen nu så kort att detta inte ser ut att vara ett framkomligt alternativ med tanke på de många investerare som måste vara med på båten.

Alla dessa alternativ har alltså sitt politiska pris. Det finns ännu ett alternativ, och det är att Euroländerna ingriper och betalar åt Grekland. Även detta alternativ har dock ett pris: dels ger det inte Grekland något incitament att göra något åt sina ekonomiska problem, så att dessa kommer att upprepas, dels blir det svårt att förklara för tyskar som måste jobba tills de är 65 varför de skall betala för att greker skall få gå i pension vid 60. Det politiska problemet skjuts alltså från Grekland till andra länder. Klart att dessa länders politiker inte vill hjälpa så gärna.

Samtidigt ligger ett politiskt pris också i Euroländernas inaktivitet. Genom att marknaderna ser att Eurosamarbetet inte är någon garanti för att enskilda medlemmars skulder betalas, blir trovärdigheten hos samtliga Euroländer med dålig ekonomi sämre. Investerarna vet ju att ingen kommer att komma till undsättning. Med andra ord är Grekland ett test case för att se vad Euroländerna kommer att göra. Gör de ingenting, kommer turen snart till andra länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Storbritannien – som samtliga är i ungefär samma statsfinansiella situation som Grekland. Försök att tänka er vilka följder för marknaderna det skulle ha om Storbritannien tvingades ställa in sina betalningar, och ni fattar allvaret i den grekiska krisen.

Jag har ingen rekommendation för någon i det här läget. Jag ser bara en enda stor rävsax som samtliga inblandade sitter i och ingen bra utväg. Interesting times, minsann.

Hoppas bara att de inte blir för intressanta, dessa tider.

Read Full Post »

Dagens Nyheter rapporterade igår eftermiddag om att förslaget till ACTA-avtal nu offentliggjorts. ACTA står för Anti-Counterfeiting Trade Agreement och skall bli ett internationellt avtal i vilket de deltagande staterna förbinder sig att gemensamt skydda immaterialrätten. Det har varit en hel del debatt om de hittills hemliga förhandlingarna, och Dagens Nyheter rapporterar också lugnande att inga fildelare skall stängas av enligt franskt mönster. Så skönt.

Jag har förstås inte hunnit mer än att skumma förslaget – jag är för närvarande föräldraledig och barnen kör med mig så att knappt någon tid för ordnade tankar finns kvar. En första snabbspolning indikerar dock att förslaget som det ligger nu inte tycks innebära några revolutionerande nyheter för svensk del. Nyheten ligger i att det rätt så aggressiva försvaret av immaterialrätten skall få ytterligare en internationell dimension.

De verkligen bindande delarna av förslaget – de artiklar som innehåller ordet shall, snarare än may, som är mera tillåtande än befallande – är inte särskilt uppseendeväckande. Det handlar om interimistiska åtgärder före process (alltså bevissäkring – vilket för svensk rätts del inkluderar den misslyckade IPRED-lagen – och bevarandet av status quo), om förstörelse av gods som gör intrång i immaterialrätt och så vidare. Såvitt jag så här efter en ytlig genomgång kan bedöma, krävs knappt ens lagstiftningsåtgärder i Sverige för att tillfredsställa de centrala ACTA-kraven.

Något mera uppseendeväckande är de tillåtande artiklarna. (Här kan man i och för sig fråga sig varför ett internationellt avtal måste tillåta det som stater enligt folkrätten ändå får göra, nämligen att lagstifta i stort sett som de behagar, men låt gå.) I artikel 2.13 talas till exempel om en rätt för myndigheter att informera privata rättighetsinnehavare om detaljer avseende transporter av gods som kan antas göra intrång i en immaterialrätt.

Den enda meningen jag kan se med bestämmelsen är att tull- och polismyndigheter blir privata rättighetsinnehavares förlängda arm. Genom en underrättelse från myndighetens sida får rättighetsinnehavaren möjlighet att föra en civilrättslig talan mot den presumtiva utövaren av intrånget. Med andra ord får i de stater där bestämmelsen genomförs polis och tullverk i uppdrag, inte bara att vaka över att straffbud följs, utan också över att privata får möjlighet att på privat väg genomdriva sina rättigheter. Jag är inte säker på att jag tycker om denna outsourcing av privatpersoners intresse att hävda sina civila rättigheter.

Bestämmelsen må vara formulerad som ett may – alltså tillåtande – men det politiska trycket att genomföra bestämmelsen kommer nog att bli stort: ”Varför har ni gått med på den texten när ni inte vill genomföra en sådan åtgärd?” Här tror jag att det kan krävas fler och ganska ingående bedömningar av, inte bara den juridiska, utan också den politiska framtiden för ACTA innan det känns helt bekvämt att Sverige biträder avtalet. I sammanhanget kan uppmärksammas att det skall finnas ett sekretariat som följer avtalets implementering i konventionsstaterna, och att detta sekretariat med intill visshet gränsande säkerhet kommer att bi en egen politisk kraft som driver ACTA:s grundläggande verklighetsbeskrivning.

En annan artikel där jag fastnar redan vid en ytlig granskning av texten är propagandaartikeln 4.4. Enligt denna artikel förbinder sig konventionsstaterna att bedriva offentlig propaganda och utbildning avseende immaterialrättens stora betydelse. Detta tycker jag är rätt illa.

Dagens politiska majoritet må stå bakom den reellt existerande immaterialrätten, alternativt står en tillräckligt stark minoritet bakom dessa rättigheter. Immaterialrätten är dock politiskt omstridd åtminstone till sin omfattning (om än kanske inte till sin existens i princip), och motståndarna håller på att bedriva ett träget politiskt arbete för att få ändringar till stånd.

I detta läge ser ACTA ut att kapa konventionsstaternas resurser för att sprida den ena sidans politiska budskap, nämligen att immaterialrätten är underbar och måste bevaras och utökas. Jag vill inte positionera mig i den egentliga politiska striden – jag är dock missnöjd med att immaterialrätten hela tiden utökas på ett sätt som för mig framstår som åtminstone svårmotiverat – men jag blir lite skrämd när stater ingår folkrättsligt bindande förpliktelser att bedriva åsiktspropaganda åt ett bestämt håll. Myndigheter skall genomföra demokratiskt givna uppdrag och bidra med expertkunskap, men inte bedriva åsiktsreklam.

Det sistnämnda är måhända en politiskt sett borgerlig åsikt (senast uttryckt i en debattartikel i Svenska dagbladet i fredags förra veckan), men jag vill ändå anta att det rör sig om en fundamental fråga där i slutändan alla politiska åsiktsriktningar egentligen torde ha samma intresse. Jag tror (och hoppas) alltså att det inte är en borgerlig åsikt.

Lika lite som staten skall bedriva åsiktspropaganda för ACTA, bör staten bedriva åsiktspropaganda för feminismen eller för aktieägandet eller för djurens rätt eller för minskade skatter. Detta bör de politiska aktörerna stå för: statens myndigheter bör, så långt det går, bidra med faktaunderlag för debatten och i övrigt verkställa demokratiskt givna uppdrag vars utformning som sådan myndigheten inte bör tillåtas påverka.

I annat fall riskerar nämligen det som är gemensamt – det allmänna, alltså staten eller ”samhället” – att användas för det som är enskilt, nämligen en viss politisk åsikt. Att Sverige i ett folkrättsligt traktat skall binda sig för att ha åsiktspropagerande myndigheter är illa.

Djävulen bor som vanligt i detaljerna, och det här förslaget innehåller ännu så länge många olika formuleringar och valmöjligheter. Det är dock bra att det offentliggjorts så att det kan diskuteras. I denna debatt måste samtliga olika varianter som förslaget tillåter diskuteras, och man bör av principskäl utgå ifrån extremlägena, alltså ett mycket svagt eller ett mycket starkt samarbete.

Det må nämligen vara osannolikt att extrema saker händer, alltså att ACTA får en extrem utformning åt någotdera håll, men som finanskrisen lärt oss, är det osannolika ändå hyggligt sannolikt.

Read Full Post »

Det har visat sig att flygplanet som störtade mellan Jemen och Komorerna hade flygförbud i EU. Eftersom ett flygförbud inom EU dock bara gäller just inom EU, fortsatte planet att flyga utanför EU. Nu kräver EU:s trafikkommissionär Antonio Tajani att en global svarta lista tas fram på vilken förtecknas flygbolag som inte uppfyller säkerhetskraven (Dagens Nyheter är mest utförlig, men även Svenska dagbladet rapporterar). Frågan är dels huruvida man över huvud taget lyckas med något sådant, dels vad en sådan svarta lista skulle innebära.

Trafiksäkerhetsbestämmelser är till stor del internationella. Problemet är dock att det är hemlandets myndighet som kontrollerar att bestämmelserna följs. I luft- och sjötrafiken innebär det att det är flagglandets myndigheter som kontrollerar att luft- och sjöfartyg uppfyller de internationella kraven. Eftersom många flygplan och sjöfartyg är registrerade i länder i tredje världen, innebär detta att kontrollen av säkerheten till sjöss och i luften är överlämnad till myndigheter i tredje världen.

Den som nu förväntar sig något halvxenofobiskt resonemang om kulturer, tror fel. Jag tror absolut att även tredje världens tjänstemän har ett intresse av att luft- och sjöfartyg skall vara säkra. Problemet är ekonomiskt och utbildningmässigt. I länder med få ingenjörer och utan pengar, där en stor del av befolkningen lever på eller under fattigdomsgränsen, är det illusoriskt att tro att några större resurser kan läggas ned på att kontrollera trafiksäkerhet. De resurser som finns lägger fattiga stater läggs bättre på att kontrollera skatteuppbörd och att utveckla utbildningsväsendet än på att flygplan och båtar skall vara säkra. När en fattig stat (såsom Panama eller Liberia) dessutom gjort en affärsidé av att erbjuda främmande rederier förmånliga skatteregler, blir problemet så stort att man i princip kan glömma säkerhetskontrollerna.

Inom sjörätten talar man därför om möjligheten att införa en ”port state principle”, alltså principen att säkerheten kontrolleras av destinationsstaten för fartyget, inte av fartygets hemland. Problemet med det är dock att flaggan för ett fartyg (även ett luftfartyg) är som passet för en person: sjö- eller luftfartyget står huvudsakligen under hemlandets kontroll och ansvar, och det är en känslig statssuveränitetsfråga att låta länder i den rika världen (dit fartygen i praktiken ofta är destinerade) fullgöra en myndighetskontroll som avser ”personer” som tillhör tredje världen, i synnerhet om det skulle innebära att fartyget inte längre får flyga någonstans över huvud taget. Det som kan tolereras är att vi i den rika världen får bestämma vem som får komma till oss, men när vi vill bestämma vem som får röra sig mellan Jemen och Komorerna är dessa stater av förståeliga anledningar känsliga. Jag tror alltså inte att EU:s förslag (framhastat som det är, till yttermera visso) kommer att kunna genomdrivas politiskt, annat än möjligen inom den rika världen.

Även om förslaget skulle kunna genomdrivas, är frågan vad det skulle leda till. Om flygbolag svartlistas, innebär det för de samvetslösa bolag som flyger sådana plan som det nyss störtade endast att de pro forma måste omstrukturera sin verksamhet med jämna mellanrum: måla en ny logga på flygplanet och registrera ett nytt ägarbolag, så är problemet löst till dess myndigheterna kommer på dig igen.

Skall man internationellt registrera flygplan, blir det återigen en fråga om förtroende. Tror någon att vi kommer att lita på jemenitiska myndigheter om de skulle döma ut ett SAS-plan? Med tanke på hur känslig en stor del av den svenska befolkningen är redan när EU-stater har åsikter om det vi håller på med, är det föga troligt. Kommer Jemen att lita på våra myndigheter när de säger att ett flygplan inte är luftvärdigt? Kanske i några fall, men inte när det dessutom finns andra politiska dispyter mellan Jemen och EU och ett flygförbud i Jemen skulle uppfattas om politiskt motiverat.

Det som hänt är en tragedi, men vi måste sluta tro att vår modell av myndigheter som kontrollerar allt från barns tillväxttakt till hur det ser ut på våra fabriksgolv är ekonomiskt möjlig i länder som inte är lika rika som vi. Vi måste också fundera på vilken inställning till statssuveräniteten vi i slutändan har: är det vår modell som gäller – för att det är den mest ”moderna”, vad det nu skall betyda – innebär det att vi begränsar andra staters suveränitet, i synnerhet om vi nu skulle använda vår ekonomiska makt för att genomdriva den föreslagna globala listan. Använder vi vår makt på den punkten, får det dock vara slutgnällt när exempelvis USA använder sin makt för att tillförsäkra amerikanska medborgare sin försörjning med råolja – makt(miss)bruk som makt(miss)bruk, det finns ingen skillnad mellan de två sätten att utnyttja vår betydelse i världen.

Allt går inte att ställa till rätta med regleringar och lagstiftning. Ibland suger livet bara. Det är tråkigt och i vissa situationer – som den nu – hemskt, men så är det.

Buy a hard hat.

Read Full Post »

Göran Rosenberg skriver i en kolumn i Dagens Nyheter idag om frihandel och protektionism. På sitt vanliga sätt gör han detta övervägt och nyanserat, och även fast jag inte håller med honom om allt han skriver, tycker jag att hans resonemang är tänkvärt. Jag kan dock inte annat än att reagera när han avslutar sin betraktelse med ganska lösligt hållna ord om globalisering byggd på tilltro – frågan är nog faktiskt något mera komplicerad än så.

Visst måste frihandel få ifrågasättas. Protektionism leder till en fördyring av varor och utgör en subvention av inte alltid helt allmännyttiga intressen, men om vi politiskt vill vara oss själva nog, kan vi självfallet välja att betala det pris som protektionism innebär och slopa frihandeln. Frihandeln har också ett ekonomiskt pris, kanske inte i artificiellt dyra varor, men i det faktum att mycken verksamhet som kulturellt är viktig – såsom exempelvis industrijobb i ett socialistiskt påverkat samhälle som det svenska – riskerar att försvinna när andra kan göra samma jobb på ett komparativt mera effektivt sätt. Inget politiskt val är utan kostnad i en eller annan form: ”there are no free lunches”, utan någon betalar alltid. Frihandelsförespråkarna har en tendens att missa den poängen.

Samtidigt har frihandeln enligt min mening bevisat att den är det i jämförelse med alla andra handelssystem mest effektiva medlet att reducera fattigdom. De förluster som vi i Sverige gör när tredje världen tar över jobb som kan skötas billigare där, är enligt min mening en solidaritetsuppoffring. De problem i form av usla arbetsförhållanden som vi möter i många utvecklingsländer är inte rimligen något vi kan lasta frihandeln för, utan utgör framför allt ett lokalt problem i dessa länder. Vill vi påverka dessa länder, är detta förvisso moraliskt tveksamt om vi samtidigt påstår nationernas suveränitet (det är och förblir en form av neokolonialism att föreskriva andra stater hur deras byråkrati skall organiseras), men vår möjlighet att påverka är långt större när den utländska staten och vi har gemensamma intressen än när vi pekar fingret på den utländska staten. Som sagt, i min värld har frihandeln sina egna kostnader, men dessa är lättare att bra än kostnaderna hos samtliga alternativ.

En globaliserad värld (vi får väl se hur globaliserad den ännu är när den ekonomiska krisen ligger bakom oss – WTO räknar med en minskning av världshandeln på sisådär nio procent i år) kräver nu egentligen ett globaliserat politiskt system. Detta krav har sitt ursprung, inte bara i att det självfallet finns legitimitet i att politiskt kunna kontrollera vad ekonomiska spelare håller på med, utan också i ekonomins egna förutsättningar.

Jag skulle vilja tro att den ekonom som ännu påstår att någon marknad över huvud taget mår bra helt utan regler är ett ganska sällsynt och utrotningshotat djur. Ekonomiska system behöver spelregler som måste vara förutsebara och pålitliga. Det rör sig från system för att kunna genomdriva kontraktuella åtaganden via att tullsatser för varor måste kunna fastställas med säkerhet till att alla spelare på marknaden måste hålla sig till vissa gemensamma regler för produktionsvillkoren avseende sina produkter, i synnerhet vad gäller arbetsmiljö och miljön i stort. Ett allas krig mot alla är inte effektivt, inte ens inom ekonomin: informationsassymetrier och externaliteter måste regleras, och den enda spelare som kan reglera sådant är staten, alltså politiken.

Det vore alltså önskvärt att ha ett gemensamt politiskt system som sätter lämpliga standarder för all ekonomisk verksamhet i världen. Med ett sådant system skulle vi kunna lägga ett bra fundament för frihandel och skulle kunna ingripa för att förhindra frihandelns värsta avvigsidor. Sköna nya värld…

Problemet ligger nämligen i det lilla ordet ”lämpligt”. Vad är en lämplig standard? Är det lämpligt att arbetsdagen, såsom i Sverige, normalt är åtta timmar lång, eller borde den vara längre eller kortare? Är det lämpligt att förbjuda genmodifierad mat, även fast det inte finns någon vetenskaplig indikation på att denna skulle på något sätt vara hälsofarlig? Är det lämpligt att handla fritt med jordbruksprodukter, även om det innebär att marginaljordarna i Europa kommer att växa igen? Vad är det som är lämpligt?

Här har vi olika åsikter redan i Sverige. Jag tycker förvisso om öppna landskap, men om detta innebär att jag skall subventionera bönder, är jag rätt ointresserad. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om huruvida Norrland är tätt, glest eller inte alls befolkat, och tycker därför att åtminstone en del av den kommunala utjämningen och hela glesbygdsstödet är olämpliga. Däremot har jag andra intressen – utbildning, ett starkt rättsväsende, ett seriöst försvar – som andra anser är olämpliga utgiftsområden. Jag tenderar till att i Sverige vara i minoritet.

Om vi skall ha ett globaliserat politiskt system, kan vi tänka oss ett sådant system antingen genom direkta val eller genom regeringsrepresentation. I direkta val skulle det då kunna hända att jag hamnar i en majoritet (holländarna har knappast något intresse av att subventionera Norrland och syrierna knappast något intresse av att subventionera västgötska bönder), men hur skulle den som då plötsligt hamnar i minoritet hantera detta? Stora system har en tendens att bryta sönder i bitar, och erfarenheterna från EU och parlamentsvalen rekommenderar inte precis någon global lagstiftande församling.

Återstår regeringsrepresentation. För att implementera Rosenbergs globalisering byggd på förtroende, skulle alltså den svenska regeringen behöva gå med på att exempelvis finanssektorn i Sverige regleras av ett organ som kanske inte innehåller någon enda svensk, kanske inte ens en västerlänning, utan är helt tillsatt av folk från Lybien, Mozambique och Iran. Vilken svensk regering kan gå med på det? Erfarenheterna från FN:s tidigare Människorättskommission är ur västerländskt perspektiv inte heller särskilt positiva, då där en mängd för oss ganska skumma regimer höll varandra om ryggen.

Någon globalisering byggd på förtroende tror jag inte på, helt enkelt för att jag inte tror att mänskligheten är en sådan gemenskap att vi  trots våra mycket olika kulturella och sociala erfarenheter verkligen kan arbeta ihop så nära som skulle krävas. Däremot tror jag på en globalisering byggd på regler: WTO är ett ruttet system, och dess grundvalar skakar under trycket av den pågående krisen, men det är det bästa systemet som vi för närvarande kan åstadkomma. Istället för att jaga det idealiska, anser jag, bör vi lägga vår kraft på att under de närmaste åren rädda så mycket av det system som vi nu har och att sedan avhjälpa dess brister.

Det kommer att kosta kraft, tid och engagemang. Det kommer inte heller att gå utan mycket laddade värdekonflikter. Systemet kommer alltid att upplevas som bristfälligt av någon. Sådan är politiken, sådan är juridiken.

”Förtroende” i den bemärkelse som Rosenberg tycks efterlysa är dock någon som vi inte kan bygga genom politiska åtgärder, utan endast genom kontakt människor emellan. Det gör det svårt till omöjligt att uppnå genom att bygga institutioner.

Tyvärr.

Read Full Post »

Regeringen Obama har givit det amerikanske handelsministeriet i uppdrag att se över sekretesspolicyn vad gäller internationella avtal, skriver Dagens Nyheter. Den svenska riksdagen skall dessutom imorgon, torsdag, rösta om ett förslag som skulle innebära att regeringen ges i uppdrag att inom EU verka för att ACTA-förhandlingarna offentliggörs. Det låter ju som om de krav på insyn som kommit från flera håll tagit skruv.

Måhända, men håll inte andan än. Den amerikanska översynen beräknas vara klar om några månader, vilket förstås är en tillräckligt luddigt angiven tidpunkt för att man skall kunna forcera förhandlingarna om ACTA och fördröja beslutet om att förhandlingsunderlaget skall offentliggöras till den tidpunkt då avtalet är i hamn. Beroende på hur långt förhandlingarna har kommit nu (och det vet vi ju inte), kan detta utgöra en fullt rimlig taktik. När kritiken sedan kommer, ursäktar man sig med att den generella översynen som behövdes för att också kunna ta ställning till ACTA-frågan tyvärr tog längre tid än man trott.

Vad gäller riksdagens initiativ kan man säga att det inom EU – vilket också framgår av artikeln – finns ett krav på enhällighet i dessa frågor. Det räcker alltså med att en enda stat inte tycker att det låter bra med offentlighet för att regeringen skall ränna in i ett blindskär. Man kan också undra exakt vad som skall anses ligga i uttrycket ”verka för”. Räcker det med att på fikarasten under förhandlingar om något annat propsa Angela Merkel: ”Hörru, Angie, vad sägs om att göra ACTA offentligt? Nej? Nähä, då.” Eller krävs något mer? Hur mycket är något mer? Hur förhåller sig ”att verka för öppenhet” till alla de trängande och pressande frågor som inom EU för närvarande ställs om protektionism och stimulanspaket? Även om omröstningen imorgon skulle leda till att riksdagen enhälligt uppdrar åt regeringen att ”verka för” öppenhet i ACTA-förhandlingarna, är detta något som regeringen utan några större problem kommer att kunna ignorera eller åtminstone lågprioritera.

ACTA kommer med stor sannolikhet också i framtiden att förhandlas fram i hemlighet. Jag är rätt kluven i frågan om hemlighet, men jag har tidigare konstaterat att saker och ting nu gått så långt att hemlighetsmakeriet spär på paranoian hos mig och andra om vad ACTA innehåller. Det vore alltså bäst att offentliggöra.

Samtidigt vill jag ta avstånd ifrån Vänsterpartisten Erik Josefssons fortsatta tal om att ACTA inte skulle utgöra något handelsavtal. Det gör det visst det, och det faktum att de delar av ACTA som är kända innehåller straffrättsliga bestämmelser ändrar inte på det. (Jag förstår för övrigt inte varifrån Josefsson fått det där med att ACTA skulle innehålla civilrättsliga bestämmelser – det återspeglar inte det som jag vet om avtalet.) ACTA innehåller framför allt befogenheter för tullen som backas upp med straffbestämmelser avseende immaterialrättsintrång. Detta är en hyggligt vanlig blanding av bestämmelser i ett handelsavtal, och jag undrar vilken definition Josefsson har på ”handelsavtal” för att ACTA skall anses inte utgöra något sådant avtal.

Moderaten Karl Sigfrid kräver på Newsmill en förändring av den nuvarande upphovsrätten. Jag tror att det i princip är en omöjlighet att åstadkomma, eftersom upphovsrätten i sin nuvarande form är nedlagd i konventioner som har över hundra år på nacken och till vilka många stater än anslutna. Jag tror inte att Sverige har politisk och ekonomisk vikt nog att ensidigt säga upp dessa konventioner och köra ett eget upphovsrättsligt rejs. Vi är fångna i ett gammaldags system som vi inte ensidigt kan ändra, och frågan är nu hur vi gör det bästa av detta gamla system. ACTA ser inte ut att vara ett försök att utveckla flexibilitet inom det befintliga systemet, utan förefaller utgöra ett försök att förläna nuvarande system ännu mer rigiditet. Om detta är sant, bör ACTA-förhandlingarna inte leda till något bindande avtal (vilket kan förhindras genom att Sverige utnyttjar det veto som vi faktiskt har: kompetensen på avtalets område är nämligen delad mellan EU och medlemsstaterna).

Huruvida ACTA dock utgör en skärpning av systemet, en bekräftelse av systemet eller något helt annat, vet vi inte, eftersom innehållet i förhandlingarna inte är känt och inte heller inom den närmaste framtiden kommer att bli känt. Vi famlar i blindo med vår kritik.

Min gissning är att vi kommer att fortsätta göra det tills avtalet är i hamn, och det alldeles oavsett Obamaregeringens och den svenska riksdagens vackar initiativ.

Read Full Post »

Sedan i fredags är jag igång om ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). Igår belyste jag från ett mera folkrättsligt perspektiv det dokument som Erik Josefsson publicerat på sin blogg och som han anser utgöra del av ett utkast till ACTA, och undrade om det här var ett ”vanligt” handelsavtal eller om det fanns mer i det. Idag tänkte jag granska några av detaljerna lite närmare.

Det första som jag tycker är uppseendeväckande är Artikel 2.14 (1). Där talas om piratkopiering ”on a commercial scale”, alltså i kommersiell skala. Detta begrepp definieras i två alternativ: antingen föreligger kopiering i kommersiell skala när det rör sig om avsiktlig (”wilful”) kopiering i syfte att uppnå en kommersiell fördel eller en privat finansiell vinst (alternativ b) eller så föreligger kopiering i kommersiell skala (enligt alternativ a) om det förvisso inte finns något direkt eller indirekt syfte att uppnå finansiell vinst, men intrången är betydande (”significant”).

Det här är luddigt, riktigt luddigt. Alternativ (b) är i och för sig inget problem: ”wilful” torde man kunna tolka så att det skall röra sig om uppsåtliga upphovsrättsintrång, alltså i princip straffbara upphovsrättsintrång. Detta är förvisso inte helt säkert – ”wilful” är ett riktigt svårt ord att översätta i sammanhanget – men jag vill anta att det är det närmaste man kan komma (det skulle nog tekniskt sett motsvara vårt likgiltighetsuppsåt). Det skulle innebära att ACTA egentligen inte ändrar något i förhållande till tidigare avtal och konventioner på området, och fråga är vad det egentligen är parterna vill åstadkomma.

När det gäller alternativ (a) är förstås frågan vad i hela friden som menas med ”betydande”. Såvida det inte finns någon definition i avtalet, är det i princip upp till domstolarna i varje stat som ansluter sig till det färdiga ACTA att avgöra det. ”Betydande” — i förhållande till vad? I förhållande till rättighetsinnehavarens årsomsättning? Eller mera så där allmänt, typ: ”Oj, det där var mycket…”?

Den här bestämmelsen kommer att föranleda bråk om den antas, och det är redan tämligen klart att medieindustrin kommer att anse nästan vad som helst vara betydande, även fast denna bedömning kanske inte delas av gemene man. Det enda sättet att fastställa vad det är som verkligen menas med ”betydande” är att få mål till domstol, eftersom det är domstolarna som i sista hand kommer att tolka implementeringslagstiftningen (internationella avtal blir bindande för svenska medborgare bara om riksdagen har sagt så eller om de är bindande genom att EU ingått dem – vilket riksdagen ju godkänt) . Det innebär att medieindustrin i vanlig ordning måste stämma först och ställa frågor sedan.

Man kan förvisso också tänka sig att den svenska lagstiftaren i den framtida implementeringslagstiftningen tar ställning till vad som menas med ”betydande”. Detta skulle i så fall antagligen framgå av förarbetena till lagstiftningen (SOU:n, propositionen med mera), som förvisso inte är formellt bindande, men som domstolarna tenderar till att följa.

Med tanke på att förhandlingarna om ACTA förs i hemlighet och med tanke också på den minst sagt bristande diskussion som föregick FRA-lagen och IPRED, finns tyvärr befogade farhågor att förhandlingsdelegationerna kommer att komma fram till någon form av gentlemen’s agreement vad som skall anses vara betydande kopiering. När sedan detta i rekommendationsform dyker upp i förarbetena, går den internationella bakgrunden inte att spåra – vilket inte precis utgör den öppenhet som justitiedepartementet i sin igår av mig citerade promemoria efterlyser. (Och ja, här är jag något konspirationsteoretisk, vilket dock är en funktion av att vi ingenting får veta – man börjar räkna med det värsta.)

Den andra öppna definitionen i det förslag som Josefsson har på sin blogg är ”materials and implements” som används vid påstådd (”alleged”) piratkopiering. Dessa ”materials and implements” skall kunna beslagtas i bevissyfte (Artikel 2.14 (2) (b)) och i förekommande fall kunna förstöras utan att ägaren får någon ersättning för värdet av sin egendom (vilket alltså liknar förverkande enligt svensk rätt; Artikel 2.14 (2) (d) (ii) och slutet av bestämmelsen). Dessa ”materials and implements” skall ha använts för illegal framställning av skyddat material, men åtminstone beslaget av sådana ”materials and implements” skall inte begränsas av att dessa måste identifieras, utan hela klasser av föremål skall kunna beslagtas.

Det här är inte helt lätt att bena ut till sin betydelse. ”Materials” betyder ”material”, ”råvaror” och torde avse disketter, hårddiskar, magnetband (såvida någon ännu använder dem) och alltså – faktiskt – också mp3-spelare. ”Implement” betyder ”verktyg” och här finns alltså i sammanhanget en betydande överlappning med ”materials”. Dubbleringen är förmodligen avsedd att förebygga kreativa argument om att något inte skulle utgöra ett ”material”, utan ett ”implement” och säkerställa att verkligen allt som används för piratkopiering kan beslagtas i bevissyfte och förverkas.

Detta är ur svenskt perspektiv inte heller helt uppseendeväckande i princip. Vi har beslag av föremål som kan ha använts i brottsligt syfte eller som har betydelse för en brottsutredning i 27 kap. rättegångsbalken, och förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Det man kanske kan befara är att ribban för förverkande skulle behöva sänkas här: förverkande får enligt 36 kap. 2 § 1 st. brottsbalken bara ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.

Utkastet till ACTA verkar inte kräva så mycket, utan verktyg för framställande av immaterialrättsligt skyddat material som sådant skall tydligen närmast automatiskt kunna förverkas. Det är tveksamt huruvida en så låg tröskel för förverkande skulle stå sig vid en bedömning enligt Europakonventionens äganderättsskyddsbestämmelser: en dator kan användas till att kopiera immaterialrättsligt skyddat material, men också till mycket annat. Det verkar vara oproportionerligt att utan vidare beslagta och låta förklara förverkad varje dator som används för någon illegal kopiering.

Något som är helt oklart är hur bestämmelserna om beslag och förverkande relaterar till bestämmelserna om strafflagstiftning, alltså om kopiering i kommersiell skala. Jag var initialt frestad att tro att beslag och förverkande skulle vara villkorade av misstankar om kopiering i kommersiell skala, men faktum är att texten som sådan inte gör den kopplingen. Det sägs tvärtom att ”utöver stycke 1” (”further to paragraph 1”) det skall införas bestämmelser om beslag och förverkande.

Det innebär att det faktiskt rent tekniskt verkar vara befogat att befara att privatpersoners mp3-spelare skulle kunna beslagtas och förklaras förverkade av tullen om spelarna innehåller någon enstaka piratkopierad låt. Nu är i och för sig den text som Josefsson har på sin blogg inte hela avtalstexten, och frågan kan komma i en annan dager om man ser texten i sin helhet, men jag börjar förstå panikropen. (Det skall dock också anmärkas att Michael Geist rapporterar att frågan om just dessa åtgärder är omstridd och att flera stater inte vill acceptera förslaget i denna del.)

Sammanfattningsvis finns det en hel del oklarheter i det dokument som Josefsson publicerar och det kan innebära två saker: antingen är det här helt ofarligt och innehåller mest bara saker som vi redan har i svensk rätt. Då är det enda farliga att vi skulle folkrättsligt låsa oss vid nuvarande rättsläge. Den alternativa tolkningen är att det här är så luddigt formulerat att det i konkret tillämpning kan bli ett långt steg framåt på den inslagna vägen att ge medieindustrin stora maktbefogenheter i händerna, och då är det faktiskt ett rätt farligt förslag.

De ansvariga politikerna bör därför vara vak- och varsamma. Regeringen bör dessutom publicera förhandlingsförslagen.

Annars bör vi medborgare rent av princip vara emot förslaget.

Read Full Post »

Av en läsare av denna blogg har jag fått lite ytterligare information om ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) och jag börjar bli rätt konfunderad vad det egentligen är som pågår här. Som jag skrev i fredags, förs förhandlingar om ett internationellt handelsavtal som i många avseenden liknar IPRED-direktivet, och som det därför finns all anledning att vara uppmärksam på.

Nu är just detta ganska svårt, eftersom förhandlingarna förs – vilket är brukligt i sådana sammanhang – i hemlighet. Jag har i fredags försvarat de deltagande regeringarnas rätt att föra förhandlingar i hemlighet, och det håller jag fast vid. Det som dock får mig att tveka lite är det faktum – som påpekats i kommentarerna till fredagens inlägg – att om man inte stämmer i bäcken, regeringen sedan kommer att argumentera att det föreligger ett fait accompli, ett fullbordat faktum i form av ett internationellt avtal som regeringen redan skrivit under på och som det skulle vara pinsamt om riksdagen skulle förvägra sitt godkännande. Med andra ord ligger det en oerhört press på våra riksdagsledamöter när de skall ta ställning till ett internationellt avtal som regeringen framförhandlat med andra. Det är pinsamt och potentiellt skadligt för Sverige om sedan riksdagen inte backar upp Sveriges företrädare utåt.

Med andra ord finns en risk att det är för sent att stoppa ACTA när ett färdigt förslag redan ligger. Detta förtar inte mitt principiella stöd för att regeringar måste få förhandla i lugn och ro, men det inger tillräckligt mycket tvivel för att jag tycker att det är lönt att bevaka det lilla som vi i dagsläge vet om ACTA.

Nu kan det i och för sig hända att jag i detta fjärrstyrs av mäktiga intressen, vilket av Dagens Nyheter påstås ha skett i frågan om FRA-lagen (se diskussionen på bloggen Mitt i steget). Jag måste dock erkänna att detta inte skulle röra mig i ryggen: skulle ACTA visa sig vara rättsstatligt tveksamt och farligt, är och förblir ACTA rättsstatligt tveksamt och farligt, alldeles oavsett vem som fått igång mig. Detta gäller också FRA-lagen. Lagen bör rivas upp, om oppositionen så fjärrstyrts av någon pr-byrå. Det är ganska ointressant vem som är upphovsmannen till befogad kritik. Jag kommer alltså att fortsätta granska det som går att veta om ACTA.

Vänsterpartisten Erik Josefsson har på sin blogg lagt ut ett dokument som han anser utgöra en del av det ACTA som för närvarande diskuteras. Jag har ingen anledning att betvivla att han har rätt. Om han har rätt, utgör ACTA verkligen en form av IPRED. Frågan är då om vi över huvud taget skall reagera: eftersom IPRED redan antagits och träder i kraft den 1 april, spelar det väl kanske ingen roll att vi också får ett internationellt avtal i samma riktning?

Nja, det är kanske inte så säkert. Det mest uppenbara problemet är att, om ACTA skulle bli verklighet enligt det förslag som Josefsson publicerar, Sverige skulle vara folkrättsligt bundet att behålla IPRED. Livrem skulle alltså läggas till hängsle: inte bara skulle Sverige vara förpliktad enligt EG-rätten att ha något som liknar IPRED, utan vi skulle också vara folkrättsligt förpliktade att bibehålla denna tveksamma lag. Vi låser oss alltså ännu mer och även EU skulle få svårt att ändra uppfattning.

ACTA-förslaget såsom det presenteras av Josefsson liknar alltså som sagt i stor utsträckning IPRED. En fråga som Josefsson ställer är huruvida ett sådant internationellt avtal verkligen utgör ett handelsavtal. Jag kan förstå hans tveksamhet, men jag skulle nog acceptera avtalet som åtminstone handelsrelaterat, eftersom det handlas med immaterialrättsligt gods över gränserna. Även fast ACTA tycks innehålla långtgående förpliktelser för de anslutna staterna att implementera civilrätttslig och civilprocessuell, liksom även straffrättslig lagstiftning, kan man därför argumentera att detta är handelsrelaterat på samma sätt som TRIPS-avtalet eller avtalen om internationell handel med farligt gods. ACTA är enligt min mening handelsrelaterat, men kanske inte något renodlat handelsavtal.

Justitiedepartementet konstaterar också i sitt promemorium daterat den 4 februari inför mötet med näringsutskottet den 12 februari att:

Avtalet ingås både av EU och dess medlemsstater, vilket innebär att rådet antar avtalet med enhällighet och att dessutom de enskilda medlemsstaterna ansluter sig enligt sitt respektiva nationella förfarande. För Sveriges del kan det innebära ett krav på godkännande av riksdagen (RF 10:2).

Eftersom EU endast har exklusiv kompetens att företräda alla medlemsstaterna på rent handelspolitiska områden, innebär detta att även justitiedepartementet medger att ACTA inte är ett rent handelsavtal. Jag tror inte att detta principiellt sett spelar så stor roll för hur man skall ställa sig till hemligheten i förhandlingarna: som sagt, jag tycker att den principiellt sett är berättigad, men jag befarar att regeringen sedan kommer att argumentera att Sverige ”måste” ratificera avtalet, eftersom vi annars skulle göra oss till åtlöje. Vi kommer att få tid att debattera, var så säkra: däremot kommer vi inte att ha någon praktisk möjlighet att påverka avtalet när förslaget är klart, och det kommer också att finnas press på oss att acceptera avtalet som det är.

Detta gör det särskilt angeläget att regeringen omprövar sin ståndpunkt i sekretessfrågan, åtminstone i sådan grad att en meningsfull debatt kan föras innan faktum är fullbordat och att vi behåller en meningsfull möjlighet att säga nej när avtalet är klart. Man kan konstatera att näringsutskottet uppenbarligen anser samma sak. I § 5 i sitt protokoll den 26 februari av sammanträde 2008/09:32 säger utskottet:

Utskottet ville särksilt understryka vad regeringen anför i promemorian om att Sverige bör verka för dels att förhandlingsprocessen öppnas på så sätt att det blir möjligt att offentliggöra och ta in synpunkter på förlag, dels att tillräcklig tid ges för information och förankring.

Det förra är nog långt mera viktigt än det senare. ”Information och förankring” omfattar inte ”förändring” eller ”avböjande”. Om endast tid ges till ”information och förankring”, kommer ingen tid att finnas att diskutera innehållet i förslagen.

Upphovsrätten och annan immaterialrätt är ekonomiskt enormt betydelsefulla. Eftersom vi i Västvärlden håller på att förlora vår traditionella industriella bas och ersätta den med annan, immaterialrättsligt uppburen industri, har vi ett särskilt intresse av att den på immaterialrätten vilande industrin fungerar – det är nämligen den där vi har ett strukturellt övertag. Enligt min mening är och förblir det dock tveksamt huruvida de lagstiftningsåtgärder som på sistone inneburit att vi givit allt mer av traditionellt statlig tvångsmakt till medieindustrin är lämpliga. Jag tror inte på alla försäkringar om att vår rättskultur med mera kommer att förebygga missbruk, utan jag är benhårt övertygad om att makt korrumperar.

Om ACTA blir verklighet, kommer medieindustrins makt att cementeras, och medieindustrin kommer att korrumperas av sin makt. Vill vi verkligen det?

Det kan vi egentligen bara ta ställning till om vi får veta vilken makt som medieindustrin skall få. Jag återkommer i frågan.

Read Full Post »

I söndags publicerade några politiker i ett blocköverskridande initiativ en debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Artikeln rör något som kallas för Anti-Counterfeiting Trade Agreement (ACTA), vilket är ett förslag initierat av USA och Japan om utökade internationella handelsregler vad gäller övervakningen av handeln med immaterialrättsligt skyddat material. Problemet för författarna är att det rör sig om ett förslag, och att förhandlingarna mellan de inblandade regeringar och Europeiska kommissionen är hemliga. Ingen vet alltså vad förslaget exakt innehåller, varför också författarna kräver att förslaget skall offentliggöras för att kunna debatteras allmänt.

Författarna får idag mothugg av Peter Power, Europeiska kommissionens talesman i handelsfrågor, i en debattartikel i samma tidning där han påstår att det mesta som de ursprungliga debattörerna påstått om ACTA:s innehåll inte är sant. Bland annat säger han att det är helt offentligt att förhandlingar pågår.

Det är förstås lite svårt att ta ställning i debatten, i synnerhet eftersom inget konkret förslag ännu ligger på bordet. Däremot finns det på nätet ett dokument som påstås vara idédokumentet bakom förhandlingarna. Det är omöjligt att veta om dokumentet är äkta, men Powers uttalanden speglar dokumentet i sådan utsträckning att man nog kan utgå ifrån att innehållet i dokumentet inte är helt gripet ur luften, även om dokumentet som sådant skulle vara en förfalskning. Jag resonerar alltså utifrån detta dokument, men varnar för att tro att det jag skriver verkligen berör ACTA.

Lägger man ihop de olika pusselbitarna, framträder för mig följande bild.

a) Att de urspungliga debattörerna är upprörda över att förhandlingarna bedrivs ”i hemlighet” tycker jag är åtminstone något missriktat. Det är normalt och antagligen helt oundvikligt att internationella förhandlingar inte sker inför öppen ridå. Det finns en praktikabilitetsgräns för vad demokratin kan kräva av öppenhet: vissa saker måste intresserade parter helt enkelt få diskutera färdigt innan de lägger ett förslag som kan diskuteras av en större allmänhet. Det som i ursprungsartikeln implicit efterfrågas är inget mindre än någon form av direkt demokrati, att nämligen medborgarna skall få lägga sig i internationella förhandlingar redan innan det finns något färdigt förslag om vars antagande eller förkastande man kan diskutera.

Jag tror inte på direkt demokrati: jag tror förvisso på att även i en indirekt demokrati som den svenska medborgaren måste ha insyn och möjlighet att förstå vad som pågår och därigenom bilda sig en uppfattning, men att högljudda bloggare och aktivister skall få lägga sig i demokratiskt tillsatta regeringars förhandlingar och diskussioner anser jag vara opraktikabelt och dessutom föga demokratiskt. I slutändan är nämligen de som är intresserade av lagstiftning och upphovsrätt en minoritet, är inte valda och företräder absolut inte det mångciterade folket. De utgör företrädare för ett visst intresse, och är således i samma ställning som industriförbunden. Regeringar och regeringskanslier, liksom även Europeiska kommissionen, måste ha rätt att diskutera politikförslag utan yttre inblandning. Innan det är dags att anta ett föreslaget initiativ, måste det finnas en demokratisk debatt, men inte ännu på det stadium där förslaget utformas.

b) Power är nog lite långt framme med hakan när han påstår att våra rättigheter inte begränsas genom ACTA. Om förhandlingarna i någon mån speglar det dokument som påstås ha givit upphovs till förhandlingarna, är förvisso det mesta i förslaget obetänkligt: det rör sig om myndighetssamarbete, om rätt för enskilda att begära att myndigheten skall bli aktiv och liknande, helt normala, åtgärder i sammanhanget.

Detta är dock inte hela historien. Enligt förslaget skall avtalet också omfatta ”civil enforcement”, alltså privat genomdrivande av immaterialrättigheter i den internationella handeln. Om detta ännu diskuteras, är det åtminstone enligt svensk – och till viss del europeisk – rätt uppseendeväckande.

För det första nämner förslaget ”ex parte searches”, med vilket betecknas privata husrannsakningar. Sådana privata husrannsakningar finns i engelsk rätt (och kallas där för Anton Piller orders). I svensk rätt finns liknande åtgärder inom upphovsrätten i form av intrångsundersökning och från den 1 april i år genom möjligheten enligt IRPED-lagen att begära ut IP-adresser utan att någon konkret misstanke om brott begånget av någon enskild finns. Dessa civilprocessuella åtgärder har kritiserats (se denna examensuppsats från Lunds universitet om Anton Piller Order och intrångsundersökning – en snabbläst sammanfattning av uppsatsens innehåll och kritiken finns på sida 60 och framåt – och mitt inlägg här om IRPED-lagen). Om ACTA skulle leda till att dessa långtgående rättigheter för en (potentiell) kärande i ett civilmål ytterligare ökas, är det farligt: tyvärr inger EU:s och Sveriges agerande på sistone inget förtroende för att dessa skulle behandla rättsstatsaspekterna av frågan med någon känslighet.

Det talas i förslagsdokumentet också om att rättighetsinnehavaren skall få ”damages adequate to compensate, including measures to overcome the problem of right holders not being able to get sufficient compensation due to difficulty in assessing the full extent of damages”. Jag skrev om svenska skadeståndsberäkningsregler igår, och den här formuleringen i dokumentet får mig att misstänka att dessa beräkningsregler kommer att påverkas, förutsatt igen att förhandlingarna såsom de förs idag ännu återspeglar dokumentets innehåll. Det syfte som anges i dokumentet kan nämligen uppnås på flera sätt.

Ett sätt – som redan finns i svensk rätt – är att domstolen, när käranden objektivt har så svårt att bevisa omfattningen av sina skador att man inte rimligen kan begära att hon skall behöva göra det, får göra en skälighetsuppskattning av skadorna. En försiktig domstol – och de svenska domstolarna är försiktiga – lägger sig då i underkant av det tänkbara, eftersom principen ju är att det endast är verkliga skador som skall ersättas.

Beroende på hur en regel som baseras på dokumentet utformas, skulle dock kunna tänkas att domstolarna ser sig tvungna att lägga sig i överkant, eller att ”typskador” av det slag som nu är aktuellt i Pirate Bay-rättegången blir vanliga. Detta medför stor fara för att någon enskild person som gjort intrång i annans upphovsrätt åläggs att betala även skador som andra åsamkat rättsinnehavaren, och att rättighetsinnehavaren får en möjlighet att få ”ersättning” för sin förmenta skada många gånger om, nämligen genom att det plussas på i ett flertal enskilda fall. I slutändan finns en risk att själva stämmande av påstådda kränkare av upphovsrätt i sig blir en lönsam verksamhet. Igen: jag litar inte på EU och Sverige att de uppmärksammar den risken innan den materialiseras.

ACTA är alltså potentiellt farligt, och det gäller att bevaka det som sker. Jag är dock inte med på att kräva att förhandlingarna skall föras inför öppen ridå: förhandlingar mår inte bra av hundratals miljoner deltagare. Med tanke på den urvattning av rättsstaten på immaterialrättens och IT-rättens områden som vi bevittnat den senaste tiden, är ACTA förvisso inte särskilt trevligt – eftersom det kan misstänkas bidra till en ytterligare underminering av rättsstatliga principer – men regeringar måste ha möjlighet att diskutera utan besserwissrar som tittar dem över axeln.

Att sedan våra företrädare inte riktigt har koll på vad deras åtgärder innebär, är tråkigt. Vi får tills vidare hoppas att ACTA inte baseras åtminstone på de förslag om civilrättsligt genomdrivande av rättigheter som framgår av det påstådda idédokumentet.

Read Full Post »

Då har alltså General Motors sagt sitt: SAAB skall bort ur koncernen. Tanken är att bolaget skall bli självständigt (igen) och klara sig på egen hand. Det hela är möjligt endast om den svenska regeringen skjuter till ett lån om fem miljarder kronor – annars ser det ut som att konkurs sannolikt inte kan undvikas, med åtföljande katastrof för Trollhättan och det redan rätt så krisdrabbade Västsverige. Tidningarna är fulla av rapportering: Svenska dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet skriver alla om händelsutvecklingen.

Det jag kommer att säga nu kommer att vara obekvämt för många, men jag tror mig uppriktigt ha goda skäl för det: låt bli att rädda SAAB. Det finns många olika anledningar till att låta bli, av vilka näringsminister Maud Olofsson faktiskt nämner några. Det finns en överproduktion av bilar i världen (det vill säga världen producerar fler bilar än det finns köpare för) och så har det varit ett tag – bilindustrin måste alltså krympa för att anpassa kostymen till marknaden. SAAB kommer inte att vara det enda offret i den här utvecklingen, och chanserna att rädda SAAB är alltså närmast obefintliga. Ett nödlån riskerar att kastas i sjön.

Det är också så att – trots att de oskyldiga anställda får lida för det – ett företag bör ta sina risker och bör stå för dem. SAAB har uppenbarligen misskötts länge och ansvaret för företagets nuvarande situation ligger helt och hållet i Detroit. Skattebetalare skall inte vara garanter för företagens äventyr: går det snett, så går det, och konkurs och stängning utgör de sanktioner som kapitalismen kopplar till den frihet det innebär att få sköta sin egendom själv. Om vi räddar SAAB, räddar vi i praktiken en del av General Motors och dess aktieägares pengar, och jag ser inga som helst anledningar till att göra det. De pengar som skulle gå åt till att rädda SAAB går istället lämpligen till att direkt hjälpa de som blir arbetslösa ifall bolaget måste läggas ned. Det är med andra ord inte företagsägarna, utan de anställda som skall ha pengarna och som skall få hjälp att få ett nytt arbete.

Dessa argument är välkända och är inte juridiska. Ett juridiskt argument är dock att vi, om vi hjälper SAAB, inte har någon anledning att inte också hjälpa andra industrigrenar. Om SAAB får pengar, varför skall inte möbelindustrin få pengar? Varför inte detaljhandeln? Varför skulle över huvud taget någon förvägras pengar? Om SAAB får hjälp att undvika rekonstruktion och en eventuell konkurs, måste vi i rimlighetens namn också ge samma hjälp till alla andra i en liknande situation.

”Men bankerna har ju redan fått pengar – det loppet är redan kört”, hör jag redan invändningarna. Jag håller inte med om det: bankerna är inte i samma kategori som industriföretag, helt enkelt eftersom bankerna inte är industriföretag.

I rimlighetens namn borde även bankerna ta sina förluster själva, i synnerhet de banker som föranlett den nuvarande krisen. Problemet är att vi, om vi låter banker dö, riskerar att låta stora delar av den tillverkande industrin också dö. Hela den nuvarande krisen utmärks av att fram till nyligen den som behövde kredit, fick sådan: behövde man kredit för att kunna överbrygga en svacka, fick man kredit; behövde man kredit för att expandera, fick man kredit; behövde man kredit för att köpa upp ett annat företag, fick man kredit. Kreditmöjligheterna har dock nu i stort sett försvunnit.

När kreditmöjligheterna försvinner, innebär det att den som tillfälligt har mer utgifter än direkta intäkter riskerar att bli insolvent i konkurslagens mening: hon saknar förmåga att betala sina skulder allteftersom de förefaller. Skulle denna oförmåga inte bara vara helt tillfällig, kan alltså ett företag som annars skulle vara fullt livskraftigt tvingas i konkurs, med åtföljande förlust av produktivitet och arbetstillfällen. Utan kredit kan ett företag inte expandera, ens om ett aldrig så gyllene tillfälle skulle erbjudas: det innebär att nya jobb som skulle kunna skapas inte kommer till. Kredit – möjlighet att tillfälligt få tillgång till andras pengar – är en grundförutsättning för den moderna ekonomin.

Därför klarar vi oss inte utan bankerna. Vi har ett sådant allmänt intresse av att ha ett fungerande bankväsende att vi helt enkelt är tvungna att rädda även banker som varit giriga och helt oförnuftiga. Detta bör förstås inte ske utan krav: under 1990-talets finanskris försvann bland annat Gotabanken, och det var helt rätt. I sista hand bör ett temporärt förstatligande kunna tänkas, bara staten sedan ser till att bli av med den nationaliserade banken igen. De svenska skattebetalarna fick faktiskt tillbaka merparten av sina pengar som lagts ut för att rädda bankväsendet efter kraschen på fastighetsmarknaden.

Däremot har vi inget allmänt intresse av samma slag av att ha två eller ens någon bilproducent i Sverige. Vi har ett allmänt intresse av arbetsplatser, men det är ett misstag att tro att mängden arbete är begränsat och att arbetstillfällena hos SAAB inte kommer att så småningom ersättas. Vi har över huvud taget inte något allmänt intresse av just något visst industriföretag, utan rimligtvis endast av att folk är i arbete. Detta bör vi dock – trots de svårigheter det innebär – kunna klara också utan att skapa prejudikat i form av nödhjälp till SAAB.

Senast det begav sig – under varvskrisen – spenderade vi åtskilliga hundra miljoner på att försöka rädda varvsindustrin – utan framgång. Vi lärde oss då – eller vi borde då ha lärt oss – en läxa, nämligen att industriföretag inte i längden går att rädda när marknaden sviker, och att pengarna därför inte skall komma industrin tillgodo.

Utforma hellre program för att lindra den smärtsamma övergången från bilismens till någon annan tidsålder i Västsverige. Det är Trollhättan bättre betjänt av, det är Västsverige bättre betjänt av, det är vi alla bättre betjänta av än illa genomtänkta industripolitiska och näringsrättsliga prejudikat.

Det är med andra ord i längden också de som nu riskerar arbetslöshet bättre betjänta av.

*****

Uppdatering: Regeringen har vägrat stöd till SAAB, rapporterar Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Trots oppositionens och fackets klagan på att regeringen skulle ha svikit, anser jag (som sagt) att beslutet är rätt, förnuftigt och långsiktigt. Nu får vi hoppas att regeringen förmår att bedriva en långsiktigt hållbar industripolitik i Västsverige som hjälper regionen att ställa om.

Read Full Post »

Older Posts »