Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Finansrätt’ Category

Det pågår ett spel med mycket höga insatser i förhandlingarna om nedskrivningen av den grekiska statsskulden, rapporterar Svenska dagbladet. Bakgrunden är att i det räddningspaket som skall förhindra en grekisk statskonkurs ingår en ”frivillig” nedskrivning av de privata borgenärernas krav. Försöken att rädda Grekland undan totalkollaps (ordet är ett försök från min sida att stegra ordet ”kollaps”, för där är Grekland redan) bygger alltså på två bärande pelare: dels finansiella tillskott från EU-ländernas skattebetalare, dels en nedskrivning av själva skulden, inklusive den skuld som privata investerare köpt.

Det ser av rapporteringen att döma ut som om alla investerare är med på att en avskrivning skall ske. Den centrala frågan är nu tydligen bland annat med vilken ränta den efter avskrivning kvarvarande skulden skall löpa. Det rör sig om till synes fjuttiga tiondels procentenheter, men som varje bostadsköpare vet, känns de där tiondelarna i plånboken –  både hos den som skall betala och förstås hos den som tar emot pengarna. Några av de privat investerarna uppges vara skyddade genom försäkringar (credit default swaps) och därför kunna tvärvägra att gå med på avskrivningen om inte deras räntekrav tillgodoses.

Där står vi och tiden börjar bli knapp: Grekland står en hårsmån ifrån konkurs och avföringen är med hög hastighet på väg mot fläkten. Hur kunde det bli så?

Det antyds i rapporteringen lite dunkelt att ett problem skulle ligga i att några av de privata investerare som nu vägrar gå med på skuldavskrivningen – hedgefonderna – är oreglerade. Det tror jag inte är problemet. Även genomreglerade verksamheter kan köpa försäkringar mot sina kreditrisker, och är man försäkrad, gör det en inget om Grekland går i konkurs: de drabbar andra, inte mig. Problemet ligger alltså snarare i försäkringen. Samtidigt är dock försäkring under normala tider ett sätt att ”pulverisera” förluster, och det är bra. Om jag tar ut en försäkring hos något bolag och en försäkringsskada inträffar, är det bolaget och dess andra kunder som tillsammans bär förlusten utöver min självrisk. Med andra ord bär var och en av oss en försumbar liten förlust, istället för att en skall bära hela förlusten. På detta sätt skyddas enskilda och enskilda verksamheter mot att gå i konkurs när en skada inträffar, och det tjänar åter hela kollektivet på. Med andra ord bör vi inte förbjuda försäkring mot kreditrisker, och då sitter vi även nästa gång i samma situation som nu, att somliga vinner på krona och förlorar inget på klave.

Men skall inte bankerna ta smällen för att de varit så oförsiktiga att låna pengar till Grekland? Nja, trots all min kritik mot finansbranschen måste jag just i det här avseendet säga att det inte riktigt är bara bankernas och andra finansiella instituts fel att de nu sitter med Svarte Petter.  Som Andreas Cervenka skrev i en krönika, riggades regelverket på ett sådant sätt att statspapper ansågs vara helt ofarliga att äga. Med andra ord kunde finansvärlden räkna sina statspapper fullt ut mot sitt kapitaltäckningskrav (alltså mot de pengar som ett finansiellt institut måste äga – de mesta av finansbolagens tillgångar är luftpengar). Politikerna såg alltså till att kunna finansiera sina välfärdslöften till en billig peng genom att definiera sin egen kreditvärdighet till excellent. Med andra ord hade finansbranschen inte större val annat än att köpa bland annat grekiska papper. Nu är det hela en soppa som politikerna själva kokat och i vilken de börjar snart bli möra.

Ett alternativ till en framförhandlad lösning på skuldavskrivningsproblemet skulle förstås vara att använda lagstiftningsmakt och helt enkelt förkunna för de privata investerarna att deras krav nu är värda enbart 40 procent av sitt nominella värde och att på resterande skuld en viss procentsats ränta utgår. Visst, det är möjligt, och tydligen leker också Grekland med tanken på en variant av detta (som enbart kommer att träffa de grupper som ännu sätter sig emot en förhandlad lösning). Problemet är bara – vad exakt är skillnaden mellan en konkurs och en tvångsmässig skuldnedsättning? Om man tillgriper lagstiftningsvapnet, kan man lika gärna låta Grekland gå i konkurs.

Med kan inte Grekland gå i konkurs, då? Jo, det kan det, men man bör nog tänka lite längre än till konkursen – det lär finnas ett liv efter också. Hotet om en process i Europadomstolen är tomt: denna process må ta tid, men skulderna är då redan avskrivna (konkursen skulle knappast skjutas upp av en sådan process). Det är föga troligt ens att domstolen skulle finna något anmärkningsvärt i en sådan tvångsskuldsanering, så i slutändan skulle antagligen finansbranschen kasta pengar efter mina praktiserande kolleger, inget annat.

Om Grekland dock helt enkelt konfiskerar de pengar som man tidigare uppgivit sig ha lånat (för det skulle en konkurs i praktiken innebära), kommer för lång tid framöver ingen att vara beredd att låna ett öre till Grekland. Det innebär att Grekland måste leva på precis det som skattebetalarna betalar in. Det är inte mycket, i synnerhet inte i ett land där skattefusk verkar vara nationalsport (här och här). Det i sin tur innebär att Grekland kommer att behöva göra allt det som man nu värjer sig emot – avskeda statsanställda, skära ned välfärdsstaten, sälja offentlig egendom med mera -, bara att det kommer att behöva ske mycket, mycket snabbt och kaotiskt. Det är bättre när man kan vidta alla dessa åtgärder stegvis, om än så fort som möjligt, än att en konkurs tvingar en till att mer eller mindre stänga butiken omedelbart. En konkurs är alltså verkligen – och trots alla tyskar och finnar som tycker att idén är intressant, eftersom de förståeligt nog är trötta på att betala grekernas skattesmiteri – det sämsta tänkbara alternativet.

I just det grekiska fallet är mitt bestämda intryck att denna kris är från början till slut hemmasnickrad. De grekiska politikerna har – med befolkningens åtminstone halvgoda minne – låtit den statliga byråkratin svälla över alla förnuftiga gränser, har – på befolkningen uttryckliga krav – byggt upp en välfärdsstat som förvisso ur vårt perspektiv ter sig liten, men som landet inte hade råd med, och har tillåtit att befolkningen använt de av euron givna låga räntorna till en lånefest som heter duga, samtidigt som alla smiter undan skatter och förvaltningen är genomkorrupt. Att Grekland får det mycket, mycket tufft framöver, är inget som jag kan känna så där överväldigande mycket medlidande för.

Problemet är bara att grekerna genom politikernas förtjusning i sina egna skulder och genom eurosamarbetet lyckats ta hela kontinentens ekonomi och därmed hela världsekonomin till gisslan. När hela bygget rasar, tror jag inte ens hedgefonderna kommer att lyckas tjäna på det.

Vi får hoppas att de inser det själva.

Annons

Read Full Post »

Andreas Cervenka skriver idag i Svenska dagbladets näringslivsbilaga  populärvetenskapligt och upplysande om vad pengar är och inte är. Det är inte helt lätt att förstå pengar, men Cervenka får fram problemet med fiat-pengar, alltså pengar utan reellt underlag: de fungerar bara om alla tror på att systemet och alla systemets deltagare levererar – uppstår problem (som för närvarande), riskerar hela bygget att kollapsa.

Det enda som Cervenka enligt min mening inte jobbar fram tillräckligt väl, är problemet med tillgångsbaserade pengar. Dessa pengar har nämligen en tendens att förvärra en ekonomisk nedgång. Även i en guldbaserad finansiell ekonomi spelar nämligen förtroendet en central roll.

Tänk er en medeltida bank. En köpman A kommer och sätter i bankens pengavalv en hög med guld värd 100 enheter av valfri valuta. Eftersom köpmannen är på väg till fjärran länder, kan banken räkna med att pengarna kommer att ligga kvar en stund. Alltså kan banken, när köpman B kommer in och undrar om hon kan få låna 50 enheter pengar för en investering, bevilja lånet: köpman B får 50 av köpman A:s pengar i handen. Den uppmärksamma läsaren upptäcker problemet: om nu köpman A av någon anledning oförmodat vill ha tillbaka alla sina pengar i ett svep, kan banken inte ge henne 100, utan bara 50 – banken är i konkurs, såvida den inte kan uppbringa 50 någon annanstans ifrån. Banken måste alltså alltid hålla en viss bråkdel av de inlånade guldtackorna i reserv när någon kund oförväntat kräver sina pengar tillbaka, vilket på ett naturligt sätt begränsar kreditvolymen i samhället (och det är det som Cervenka tycks vara ute efter, det som han – liksom i viss utsträckning jag – upplever som en positiv effekt).

There are no free lunches. Så brukar ekonomer uttrycka det faktum att allt har sitt pris. Det finns heller ingen reglering som inte har biverkningar.

Inte heller i en tillgångsbaserad penningekonomi (alltså i en ekonomi som exempelvis baseras på guld) är det uteslutet att en bank går i konkurs (jfr exemplet ovan). Om och när en bank går i konkurs, går det – åtminstone om inga möjligheter finns att uppbringa mera guld – inte att rädda banken. Den kommer att kollapsa. ”Bra”, säger nu kanske någon, ”då blir vi av med banker som roffar åt sig vinsterna och övervältrar skulderna på skattebetalaren.” Förvisso.

Men en bank är alltid en del av ett sammanhang, ett system. Om en bank faller bort, utmärks alltså konkursen av att det inte finns nog med guld i bankens valv. Det innebär att de som lånat banken guld, inte kommer att få tillbaka allt sitt guld. Det innebär att andra banker i sin tur hamnar i ett farligt läge. Precis samma situation som idag alltså, med den avgörande skillnaden att centralbanken inte genom en knapptryckning kan rädda någon: konkurser är och förblir konkurser. Såvida inte snabbt nytt guld kan uppbringas på marknaden, vill säga, men eftersom guld är en begränsad resurs (i motsats till elektromagnetiska konfigurationer på någon dator), är det alls inte omöjligt att alla håller hårt i sitt guld och konkurserna alltså inte går att undvika.

Med ett feltal samtida konkurser i den finansiella världen hamnar dock också den reella ekonomin i kläm, eftersom många moderna investeringar (från järnvägsbyggen till grundande av sjukhus) knappt går att finansiera utan kredit. När den reella ekonomin hamnar i kläm, uttrycker sig det ofta i arbetslöshet: ett problem i den stora depressionen i slutet av 1920-talet, början av 1930-talet var att flera länder in i det längsta försökte att hålla fast vid guldmyntfoten och alltså accepterade accelererande krediter i den finansiella sfären – resultatet torde vara välbekant.

Också den moderna välfärdsstaten vilar i stor utsträckning på krediter. Det finns knappt någon stat som lyckas finansiera sina välfärdsåtaganden utan kredit – välfärdsstaten innebär faktiskt i vissa läge en lika stor statsfinansiell påfrestning som fordom ett mindre krig. Om vi genom tillgångsbaserade pengar begränsar kreditvolymen, begränsar vi också välfärdsstaten. Detta är ett politiskt val, men med tanke på att de som är mest sura på bankerna och det kapitalistiska systemet också brukar vara de som mest omhuldar välfärdsstaten, bör det klargöras vad de finanspolitiska alternativen innebär.

Slutligen är en tillgångsbaserad penningekonomi också slösaktig i så måtto att tillgången måste transporteras. Om en bank (åtminstone en centralbank) måste ha guld för att täcka de kontanta medlen som finns i omlopp, måste guldet inköpas, transporteras till något kassavalv och bevakas. Åtminstone jag har svårt att föreställa mig hur man skall kunna undvika alla dessa värdetransporter: en tillgångsbaserad ekonomi kan väl per definition inte förvaltas med digitala medel. Vilka implikationer detta skulle ha för kreditkort och andra bekvämligheter vi vant oss vid, övergår mitt något söndagströtta huvuds fantasiförmåga just nu, men jag är inte på rak arm helt säker på att sådana betalningsmedel fortsatt skulle fungera.

Jag inser problemet med fiat-pengar, och jag kan se attraktionskraften i ett betalningssystemet som genom naturliga mekanismer begränsar kreditvolymen. Jag är dock stensäker på att ett försök att basera det finansiella systemet på en reell tillgång förvisso skulle tillfredsställa en femårings nyfikenhet, men att den skulle göra livet väldigt mycket svårare för en femtioåring.

Vad vi än gör, bör vi försöka analysera vilka konsekvenser det skulle få.

Read Full Post »

Grekland är i fullt kaos: den såkallade trojkan av långivare ställer – efter många skönmålningar och tomma löften från den grekiska regeringens sida, skall tilläggas – allt tuffare krav på landet. De som står i skottlinjen verkar denna gång vara statsanställda och folk som jobbar i reglerade – läs skyddade – näringar: den ena kategorin kommer att uppleva uppsägningar i stor skala, den andra ovälkommen priskonkurrens. Pensionärer får sig också en släng av sleven: deras pensioner minskas med upp till 20 procent. Reaktionen blir strejker och ytterligare ekonomiskt kaos.

Den svåra situationen för flera länder i Europa, men i synnerhet för Grekland, har Jonas Sjöstedt tagit till anledning att kräva kommissionsordförandens avgång för bevisad inkompetens. Eftersom Sjöstedt är intresserad av att bli ordförande i (V), lägger han förstås till några slängar om att det är de illvilliga bankerna som påverkar kommissionen, och att det alltså i slutändan är bankerna som är bovarna i det europeiska och globala finansdramat.

Han har rätt och inte rätt, och beskedet till grekerna måste tyvärr bli att problemet inte enbart ligger hos bankerna, utan också hos dem själva, att de levt över sina tillgångar. Europeiska kommissionen må vara inkompetent – det kan man ha olika åsikter om – men försöket att rädda bankerna är inte den punkt där dess inkompetens bevisas.

Den globala finanskrisen tog sin omedelbara början i en politisk önskan om att fler personer i USA borde bli husägare, eftersom eget ägande av boendet antogs ha positiva effekter på den sociala samhörigheten och samhällsklimatet i stort. Alltså såg politikerna i USA till att folk som egentligen inte hade råd genom statliga institutioner fick lån att köpa hus: till grund för detta låg antagandet (som också vi i Sverige historiskt gjort oss skyldiga till) att fastigheter bara ökar i värde. När de statliga instituten hade börjat ge högrisklån, drog den privata sfären med och tog det hela ett steg längre, genom avtalskonstruktioner som till och med skribenterna nu i efterhand medgivit att de inte förstod. Incitamentet – anstiftan, om man så vill – kom från den politiska sfären, själva brottet begicks av den privata sfären.

När huspriserna föll och låntagarna inte längre kunde betala, gjorde olika investerare allt större kreditförluster, vilket i sin tur ledde till att en stor bank – Lehman Brothers – gick i väggen, med påföljd att många andra gjorde kreditförluster, med påföljd att till slut ingen vågade ge kredit längre, eftersom ingen längre visste vem som satt med vilken kreditrisk. För att över huvud taget få kredit, var låntagarna tvungna att betala svindyra räntesatser.

Dessa svindyra räntesatser påverkade också ekonomin hos de stater som finansierar sina löpande utgifter helt eller till största delen genom att uppta lån. När dessa stater – däribland Grekland – belastades med allt högre lånekostnader, raserades deras statsfinansiella korthus: man kom till en punkt där man inte längre ens kunde betala räntorna på sina många lån, än mindre amortera på dessa lån . Men märk väl: medan alltså den höga räntesatsen var ett utflöde av privatekonomiska kasinoekonomier, var det faktum att flera stater hamnade i statsfinansiell kris huvudsakligen ett resultat av politiska beslut, nämligen att erbjuda medborgarna en välfärdsstat för vilken landet självt inte kunde betala, utan för vilken man var tvungen att låna.

Det hela gjordes värre av att flera stater kom till en punkt där man ansåg att man var tvungen att rädda bankerna. Jag är ingen stor fan av bankernas beteende under och efter krisen, jag är starkt kritisk mot köp av egna aktier och mot att bonus betalas på intäkter som levererats genom skattefinansierade räddningspaket, men:

Bankerna har en central ställning i den moderna ekonomin. Moderna investeringar går i all regel inte längre att betala genom att idogt spara ihop till dem. De kräver att de som har pengar över (och alla som har pengar på banken och vill ha ränta på dem, liksom alla som äger aktier eller dylika instrument, har pengar över) lånar till dem som vill investera. De som har pengar över och de som investerar möts i den finansiella sektorn: utan banker, börser och andra finansiella institutioner skulle investeringsvilliga företagare inte hitta pengar att investera. Om alltså en bank fallerar, händer flera saker.

De som har pengar i den banken gör förluster, som dock täcks genom insättningsgarantier, alltså av staten. De som har givit banken pengar för att låna dessa pengar vidare till någon annan som har mera omedelbar nytta av pengarna (alltså, igen, vi alla som har någon form av sparande utanför rena bankkonton) får inte sina pengar tillbaka, utan tar förlusten. Om den som lånat en bank pengar själv är en bank, riskerar den processen att få en upprepning: ännu en bank fallerar, med samma konsekvenser. Är det en stor bank som fallerar (som Lehman Brothers), är denna risk större än när det är en liten bank (som HQ Bank) som fallerar. I slutet riskerar vi att stora delar av finansmarknaden slås ut, att viktiga investeringar därför – i brist på lånekapital – uteblir och att därför den reella ekonomin tar skada, med arbetslöshet och andra otrevligheter som följd.

Alltså: jag har ingen åsikt om Jonas Sjöstedts tal om kommissionens inkompetens – det är en möjlig läsning av det som skett. Men att argumentera mot bankräddningar, är att argumentera för en finansiell och ekonomisk kris av än större omfattning än vi redan har. Att påstå att roten till det onda enbart ligger i den privata sektorn, är historieförfalskning: politikerna i olika länder har haft och har sin beskärda del i skulden för krisen.

Jag håller med Sjöstedt om att den finansiella sektorn måste regleras hårdare, och jag är rätt förtjust i det engelska förslaget att skilja konsumenttillvända banker från investeringsbanker, då det kan ge oss en möjlighet att förhindra att banker blir too big to fail. Hårdare kapitalkrav är säkerligen också en bra idé.

Men de finansiella, ekonomiska och juridiska sammanhangen är alldeles för komplicerade för att rättfärdiga Sjöstedts något infantila rop efter kommissionens avgång. Det ropet kan som sagt vara rättfärdigat på andra sätt, men inte med påståendet att kommissionen skulle ha ansvar för nuvarande kris.

Read Full Post »

Den datoriserade börshandeln har nu varit på tapeten ett tag, med ganska kraftfulla uttalanden av finansminister Borg och med tydligen starka åsiktsskillnader hos aktörerna på börsen. Nya regleringar är på tapeten, vilket i sig skapar ett motstånd. Jag ifrågasätter inte att regleringar kan behövas: om det är något vi lärt oss under den här finanskrisen, så är det väl att inte heller de finansiella marknaderna är så transparenta som skulle krävas för att en fri marknad skall vara självreglerande. Marknader behöver en struktur, spelregler om man så vill, för att kunna fungera på ett sätt som minimerar negativa externaliteter. Så långt, så gott. Men inte desto mindre undrar jag.

Jag anser mig vara hyfsat bevandrad i ekonomi, i vart fall något mer än genomsnittsmedborgaren: mitt yrke som kommersiell, om än teoretisk, jurist medför att jag måste ha en viss grundläggande ekonomisk och finansiell bildning. Jag tycker dessutom att ekonomi och finansiell ekonomi är spännande och kul. Men jag börjar bli förvirrad av alla åsikter och påståenden som försöker förklara vad det är som händer, men som inte framstår som fullt acceptabla.

De som påstår att det finansiella systemet och dess aktörer inte är att skylla för något, har helt uppenbart fel. Den som säljer avtalsfordingar vars innebörd hon sedermera erkänner att hon själv inte förstår, leker med elden och med andras pengar. Eftertanke är inget som tycks belönas på de finansiella marknaderna, och det är enligt mitt sätt att se saken ett systemfel i sig. Så visst har det finansiella systemet ett strukturellt problem.

Men inte heller de som nu pekar på Anledningen till problemet kan jag verkligen tro på. Om jag inte förstått hel fel, reagerar den datorstyrda handeln på det som händer på börsen. Det som händer på börsen, är dels datorstyrd handel, dels handel som fysiska personer – människor – bedriver. I slutändan måste, även om datorerna också följer datorer, någonstans finnas en människa som fattar något köp- eller säljbeslut, eftersom annars datorerna inte skulle ha några beslut att använda i sina algorytmer och börsen skulle vara helt slumpmässig. Att den är helt slumpmässig, har ingen påstått, och alltså finns någonstans människor som är orsaken till svängningar som måhända förstärks av datorerna, men som inte datorerna ger upphov till. Med andra ord kommer en reglering av den datorstyrda handeln kanske kunna ta ut några toppar i handeln, men själva svängningen kan en sådan reglering inte göra så mycket åt.

Sedan är väl finanskrisen inte datorernas fel, utan alla dess byggstenar är gjorda av människor, från beslutet att ge krediter till folk som inte kan betala för dem till beslutet att lägga dessa krediter i särskilda bolag till beslutet att ge dessa särskilda bolag orealistiskt höga kreditvärdighetsbetyg till beslutet att finansiera allmän välfärd genom lån. Vi har allså med människor att göra som rättar sig efter information om husvärden, om statsskuld och om kreditbetyg, men som självfallet också har irrationella och/eller felaktiga föreställningar om vad denna information verkligen innebär. Som kollektiv skapar vi alltså vårt elände själva.

Ingen har dock hittills lyckats presentera en fullödig förklaring för hur människor i en beslutssituation beter sig, än mindre för hur människor på en global finansiell marknad beter sig, där de konfronteras med information om vad andra människor gör som har andra kulturella, sociala och ekonomiska värderingar. Med andra ord tycks de till synes rimliga förklaringar avseende den finansiella krisen som vi får endast avse delsystem (som datorer eller dåliga kreditbeslut), medan ingen lyckas förklara hur det hela hänger ihop och varför vi får sådana enorma svängningar.

Att i ett sådant läge reglera marknaderna med goda resultat framstår mest som en fråga om tur. Vet man inte om de bakomliggande mekanismerna, kan man inte medvetet påverka dem, utan man kan bara göra något, vad som helst, som ur någon viss aspekt framstår som förnuftigt, men som lika gärna kan visa sig vara förödande. Vi förefaller inte förstå den globala marknaden – den är kanske för ny för att kunna förstås – och det innebär att jag har svårt att hålla med vare sig apologeterna för de finansiella marknaderna eller de som uttalar sin svavelosande fördömelse över dessa. Vi vet inte vad vi håller på med – ingen av oss.

Vad då göra?

Som jag ser det, har vi två möjligheter, och det är i grunden dessa två möjligheter vi kan välja mellan; allt annat är variationer på temat.

Vi kan antingen gå tillbaka till mindre marknader som vi tycks över historien ha utvecklat en viss förståelse för. Vi kan med andra ord bryta ner den finansiella och industriella globaliseringen: det är bara fråga om att åter upprätta valutaregleringar och export- och importrestriktioner. Detta kommer att innebära att vi också förlorar de fördelar som globaliseringen inneburit, vilket framför allt kommer att drabba dem i Sydostasien och på andra ställen som med hjälp av globaliseringen just kommit upp ur den totala fattigdomen. Det är ett högt pris, men det kanske kan vara värt att betala det om vi upplever att de återkommande och till synes alltmer allvarliga finansiella kriserna är ännu mera hotfulla än en tillbakagång till den relativa ekonomiska stagnation som vi haft under framför allt 1970-talet.

Det andra alternativet är att hålla fast vid globaliseringen. Då måste vi dock räkna med en inlärningskurva. Globalisering i sig är förvisso inget nytt – vi hade ett liknande fenomen strax före första världskriget – men dess snabbhet och dess penetration av precis alla befolkningsskikt är nytt och därför okänt. Vi kommer att göra misstag och vi kommer att behöva betala ett visst pris i form av elände för vårt beslut att acceptera globaliseringen, men om vi upplever att globaliseringens fördelar överväger, är det kanske värt det priset.

För närvarande har vi valt det andra alternativet – eller valt och valt: det är många som felaktigt påstår att globaliseringen skulle utgöra någon form av naturlag – men vi är inte beredda att betala priset. Vi tycks vilja ha globaliseringen, men gärna under villkor som vi var bekanta med före globaliseringen, då nationalstater relativt snabbt kunde reglera bort de värsta problemen och ansvaret för politiska val var tydligt placerat. Vi vill äta kakan och ha den kvar. Det går som bekant inte.

Vi måste alltså enligt min mening fatta ett mycket grundläggande beslut. Vill vi vrida klockan tillbaka? Då vet vi vilka regleringstekniska medel vi skall använda. Eller vill vi fara ut i okända vatten? Då bör vi vara lite mera ödmjuka i våra regleringsanspråk och försiktigt testa oss fram: annars riskerar vi att grundstöta.

Som sagt, jag är inte emot försöken att reglera de finansiella marknaderna: det behövs enligt min mening nya regleringar för nya fenomen. Jag är bara emot tvärsäkra uttalanden om vem som är boven i dramat när det finansiella systemet åker gungfly: vi vet helt enkelt inte varför det är som det är, och det skulle vara välgörande om någon av alla dessa experter någon gång skulle kunna erkänna det.

Reglera alltså gärna. Men gör det försiktigt och med ödmjukhet, ty vi veta icke vad vi göra.

Read Full Post »

En teori

Sedan krisen började kliar det i fingrarna på mig att skriva något om HQ Bank och dess öde. Artiklarna är så många att jag inte ens skall försöka länka någonstans annat än det mest nödvändiga (vilket gör det svårt att komma ut på Twingly). Jag vill bara så där i största allmänhet lufta en teori – jag hoppas på upplysande och initierade kommentarer.

Sedan finanskrisens början beklagas att det regelverk som i och för sig också gäller för banker – bland annat att ett företag som saknar förmåga att betala sina skulder i den takt som de förfaller riskerar att sättas i konkurs – inte appliceras, att bankerna tycks stå höjda över de regler som gäller för annan kapitalistisk verksamhet. Det talas om ”too big to fail”, om systemiska risker, om att skattebetalaren har ett sådant intresse av en fungerande finansmarknad att banker inte rimligen kan tillåtas gå omkull. Avskräckningen har försvunnit, sägs det, bankerna har fått lära sig att när allt kommer till kritan skattebetalaren hoppar in i bräschen och langar upp plånboken. Finansmarknaden riskerar att utvecklas till en verksamhet där man kan tjäna grova pengar när det går bra och låta skattebetalaren stå för notan när det går dåligt. Regler behöver man inte bry sig om, varken sådana regler som gäller för andra eller ens regler som är skapade med banker som adressater.

Därav min teori. Jag har ingen aning hur grova HQ Banks förseelser mot regelverket egentligen var. Jag vet inte vilken ställning banken hade på marknaden. Jag noterar dock med stort intresse att ingen drar parallellen med Lehman Brothers. HQ Bank är alltså en så liten spelare att man kan offra den utan att sänka hela banksektorn.

Kan det hända att Finansinspektionen helt enkelt hittat rätt bank för att statuera ett exempel? Genom att dra in HQ Banks tillstånd visar inspektionen att reglerna är tänkta att efterföljas, och att efterföljas till punkt och pricka. Annars, visar myndigheten, drar sig tillsynen inte för att återkalla tillstånd. Finansinspektionen har hittat ett bra sätt att visa att den menar business när den gnäller på bankers hantering av sin verksamhet.

Jag får vatten på min konspirationsteoretiska kvarn av en formulering hos Svenska dagbladet idag (i sammanhang med Annika Falkengrens uttalanden om HQ Banks öde):

Resonemanget [att utländska aktörer nu skulle börja sky den svenska marknaden, min anm.] bygger på att nya aktörer helt enkelt skulle vara rädda att satsa i en verksamhet som kringgärdas av ett strängt regelverk med hårda straffpåföljder. Redan nu finns en ökad oro hos bankdirektörer för att nya internationella och europeiska regler kring utökade riskkontroller och revisioner ska leda till kraftigt höjda kostnader för bankerna.

Regelverket har väl inte hittats på igår? Det är väl ingen nyhet att det hotas med stränga straffpåföljder? Det är väl klart som korvspad att kontroller och revisioner kostar pengar?

Det ser ut som om bankerna hittills högaktningsfullt och i syfte att hålla nere sina kostnader struntat i regelverket, att de nu lite yrvaket noterar att regelverket faktiskt är ett regelverk – i motsats till en trevlig liten uppförandekod. Det framgår inte riktigt av artikeln om citatet ovan utgör journalistens tolkning eller något som Falkengren sagt, men i synnerhet i det senare fallet är det enormt avslöjande.

Ser jag slughet där ingen finns, eller är Finansinspektionen att gratulera till ett synnerligen lyckat schackdrag?

Read Full Post »

Svenska dagbladet snubblar jag över en artikel som lämnar mig konfunderad. En arbetslös person i Sverige, klassad som lätt förståndshandikappad, ärver en tillgång – fondandelar – som finns i Finland och som personen i fråga får tillgång till när hon fyllt 33, vilket betyder år 2015. Fondandelarna är värda ett antal hundra tusen. ”Du har en förmögenhet”, säger Försäkringskassan då (och får medhåll av förvaltningsdomstolarna), och drar in på olika bidrag. Resultatet är att en i praktiken medellös person som i framtiden kommer att få en mindre förmögenhet idag måste kämpa för att få ihop privatekonomin.

Nu skall genast påpekas att inget tyder på att det här är Försäkringskassans fel. Felet – om det nu finns ett fel – ligger nog i lagstiftningen, som kanske inte skrevs av någon som hade fantasi nog att tänka på att någon bidragstagare kan ärva en tillgång som hon får disponera över först i framtiden. Det händer och är oundviklig: livet är sjukare än vilken akademikerhjärna som helst, brukar jag säga till mina studenter, och den här typen av ”missar” (igen: om det nu är en miss) i lagstiftningen är nära nog oundviklig. Det finns alltid praktiska situationer som är så sällsynta eller skruvade att lagtextförfattaren inte hade anledning att tänka på dem och som därför i enskilda situationer kan leda till ytterst märklig resultat.

Varav då min konfundering? Jo, min magkänsla börjar undra vad som egentligen utgör en förmögenhetstillgång. In abstracto är svaret enkelt: en förmögenhetstillgång är allt som kan omvandlas till pengar. Frågan är central här: har vår bidragstagare en förmögenhetstillgång, är hon – även moraliskt – inte nödvändigtvis berättigad till bidrag; har hon ingen förmögenhetstillgång, finns det verkligen ett fel i lagstiftningen. Är alltså det arv som hon får ut år 2015 en tillgång som kan omvandlas till pengar?

Det är mycket som kan omvandlas till pengar. Framtida krav är ett ganska typiskt exempel: en stor del av den vardagliga finansiella industrin bygger på det, i form av såkallat factoring. Factoring betyder att man belånar eller säljer krav för vilka man får betalt först om en tid. Tänk dig att du är småföretagare och har kundkrav på vilka du normalt lämnar 30 dagars kredit: fakturan förfaller till betalning först 30 dagar efter datum för fakturans utställande. Jag uppfattar marknadens praxis sådan att jag numera blir förvånad om jag måste betala tidigare än vid nästa månadsskifte: den företagare som kräver betalt omedelbart eller inom tio dagar känns nog ganska snål.

Samtidigt har företagaren själv räkningar att betala. De svider alltså att behöva vänta på betalning i 30 dagar, i synnerhet när det dyker upp oförutsedda kostnader. Alltså tar företagaren till factoring. Vid detta arrangemang tar ett finansiellt institut över fakturan och blir alltså den som har rätt att göra kravet gällande mot kunden. Företagaren får betalt omedelbart, med avdrag för den ränta som löper under tiden fram till dess kunden skall betala (till kreditinstitutet) och för den risk som alltid är förbunden med att lämna kredit (man vet ju inte om man får betalt om 30 dagar). Om företagaren alltså har ett krav på 100 kr., kan hon få exempelvis 80 kr. idag av kreditinstitutet, mot att kreditinstitutet tar över kravet och får 100 kr. om en månad av kunden. Företagaren har reda pengar på handen och kreditinstitutet tjänar en slant på någon annans faktura. Kunden betalar det som hon skall betala, nämligen 100 kr. och märker ofta inte ens att hon betalar till någon annan än sin motpart. Alla är nöjda.

Det framtida kravet är alltså en förmögenhetstillgång i näringsidkarens hand. Även andra framtida tillgångar kan vara förmögenhetstillgångar. Bönder kan sälja nästa års skörd idag. Det kallas för en terminsaffär och innebär att bonden tar risken att ta för lite betalt idag – priserna för skörden har kanske stigit till nästa år – och köparen tar risken att betala för mycket – priserna har kanske sjunkit till nästa år. Samtidigt vet köparen idag att hon får bonden skörd nästa år – hur den än utfaller – och bonden får reda pengar idag för något hon har faktiskt tillgång till först nästa år. Alla är nöjda.

Med andra ord är en förmögenhetstillgång som utfaller först om fem år redan idag en förmögenhetstillgång. Den arbetssökande i Sundsvall skulle exempelvis kunna låna pengar mot sitt arv och betala tillbaka pengarna (plus antagligen ganska väl tilltagen ränta) först om fem år. Hon skulle också kunna sälja sin tillgång till någon annan (här kan i och för sig ett testamente komma i vägen, men det bortser jag ifrån nu), som idag betalar en viss summa som tar hänsyn till att fondandelar faktiskt kan sjunka i värde till om fem år och som alltså är mindre än fondandelarna idag är värda.

Det hela innebär att vår medellösa arbetssökande faktiskt redan idag sitter på pengar. Samtidigt har man då inte tagit hänsyn till att hon faktiskt klassas som lätt förståndshandikappad och att en försäljning av en sådan tillgång som det är fråga om här faktiskt inte är helt enkel. Hon kan tänkas ha någon form av god man som måsta vara med på noterna innan hon kan sälja eller belåna sitt arv, överförmyndaren kan tänkas behöva vara med på noterna och sedan är det ju rent generellt inget bra tips att sälja just nu, när man inte vet varthän ekonomin är på väg.

Samtidigt är de olika bidragsformerna tänkta för personer som är beroende av pengarna, inte för personer som tycker att det är för jobbigt eller att det är dåligt läge att sälja någon tillgång de har. Skulle vår arbetslösa person här kunna få bidrag och behöva betala för sig själv igen först när arvet blir disponibelt för henne, skulle det inte finnas någon anledning att vägra folk bidrag som bor i fashionabla villor i förnäma förorter och som tillfälligt har svårt att få ihop pengar till det nödvändigaste. Vill vi bevara bidragets funktion som sista utväg, måste vi kräva att folk gör sig av med sina förmögenhetsvärden innan de är berättigade till bidrag, även om tillgången ifråga kan vara svår eller otymplig att omsätta till reda pengar.

Reglerna förefaller alltså vara rätt skrivna och det verkar inte vara lika synd om personen i artikel som mina moraliska instinkter först signalerade. Frågan är dock varför mina moraliska instinkter och min juridiska analys glappar så mycket – det brukar de inte göra. Kanske är det journalistens makt: artikeln är tendentiöst skriven och appellerar trots sin kyliga ton till vår rättvisekänsla.

Ännu mer skäl att aldrig lita på sin moraliska intuition, utan att tänka först och skrika sedan.

Read Full Post »

Tyskland förbjöd med verkan från i går natt affärer som innebär såkallad naken blanking, vilket ledde till att börserna i hela världen tog en störtdykning, rapporterar både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel uppgav i ett ganska dramatiskt tal att anledningen till åtgärden var att naken blankning hotar Euron och därmed hela Europasamarbetet.  En kritisk kommentar till åtgärden och en video av hennes tal finns hos Süddeutsche Zeitung. Jag måste erkänna att jag inte förstår vare sig åtgärden eller reaktionen, fast jag har mera förståelse för reaktionen.

Naken blankning innebär att man säljer aktier som man varken äger eller lånar. Det var förklaringens korta version.

Den långa versionen lyder som följer. Om jag tror att en tillgång vilken som helst (ta guld eller något liknande påtagligt) kommer att sjunka i värde, kommer jag, om jag är otursam nog att sitta med en sådan tillgång, att se till att jag blir av med den så fort som möjligt. Alltså går jag något litet under det för tillfället rådande priset och ser till att jag hittar en köpare som får ta smällen av det sjunkande priset. Om alltså guldpriset för närvarande ligger på 100, men jag är övertygad om att den snart kommer att sjunka till 90, lägger jag ut min tillgång till försäljning för, säg, 95. Hittar jag en köpare, har jag förvisso gjort en förlust jämfört med dagens marknadspris, men jag har ändå kommit ut ur det hela med en mindre förlust än om jag väntar till att priset sjunkit till 90.

Problemet, sett från samhällets perspektiv, är att min försäljning kommer att påverka rådande marknadsläge. Mina konkurrenter upptäcker att jag säljer guld billigt, tror att jag vet något som de inte vet, blir försiktiga och säljer billigt, de också. Detta leder till att min ursprungliga försäljning blir till en självuppfyllande profetia: priserna sjunker för att jag tror att de sjunker och handlar därefter.

Allt detta förutsätter förstås dels att jag är tillräckligt inflytelserik för att påverka marknadsläget. Om dock fler aktörer än jag har samma uppfattning, kommer detta kollektiva agerande att leda till att priserna över lag sjunker. Marknadsekonomin har en hel del med flockpsykologi att göra.

Nu kan det dock hända att jag har tur och inte äger någon tillgång som kommer att sjunka i värde. Detta är faktiskt dubbel tur, eftersom jag då – om jag är tillräckligt riskbenägen – kan dra fördelen av ett prisfall. Det är här naken blankning kommer in. Eftersom företeelsen är intimt förknippad med finansmarknaden, talar jag nu om statsobligationer, alltså om av stater utgivna skuldebrev.

Det krävs inget snille för att räkna ut att många Västländer kommer att få problem med upplåningen (mekanismerna bakom detta har jag beskrivit här med ledning av Greklands exempel; problemen är dock tämligen allmänna i Väst). Staterna kommer alltså att behöva betala högre ränta när de säljer nya skuldebrev. De gamla skuldebreven med lägre ränta kommer alltså att sjunka i värde. Dessutom kommer alla skuldebrev att sjunka i värde för att investerarna börjar tvivla på att de får betalt för sina papper över huvud taget. Med andra ord krävs inget snille för att räkna ut att priserna på skuldebreven kommer att sjunka.

Om jag nu inte äger något sådant skuldebrev, kan jag köra en naken blankning: jag säljer skuldebrev som jag lovar att leverera, inte nu genast, utan om två veckor. Inget konstigt med det: det sker ju hela tiden. Köper jag en ny bil, kommer bilhandlaren i många fall inte att ha bilen i butiken, utan hon kommer att behöva beställa den från producenten. Med andra ord säljer bilhandlaren en bil hon inte har, att levereras om några veckor. Samma sak gör man genom naken blankning.

Sjunker kursen som förutspådd, och sjunker den förbi mitt försäljningspris, tjänar jag en hacka: jag får in det tidigare försålda beloppet, men när det är dags att leverera, köper jag in skuldebreven för en penning som ligger under mitt försäljningspris. Differensen är min vinst.

Jag förstår inte det ohederliga i det. Om priset inte faller som förutspått, kommer jag att åka på en häftig smäll: jag kommer att göra en förlust om jag måste köpa in skuldebreven till ett pris som överstiger mitt försäljningspris för två veckor sedan. Jag spelar alltså, men med min kunskap som insats: har jag gjort en korrekt bedömning, vinner jag, har jag gjort en felaktig bedömning, förlorar jag. Det låter ganska juste i mina öron.

Men nu är ju detta finansmarknaden. Av någon för mig faktiskt helt obegriplig anledning verkar nästan alla människor, oavsett kulturell bakgrund, ha problem med folk som tjänar pengar på pengar. Det är i de allra flesta kulturers ögon berömvärt att tjäna pengar på sitt eget arbete, något mindre berömvärt, men fortfarande helt ok att tjäna pengar på handel, men helt förkastligt att tjäna pengar på pengar. Som sagt, jag begriper inte instinkten, men jag har hittills inte träffat på någon kultur där finansmarknaden inte anses vara suspekt.

Tyskarnas (och andras: blankningsförbud är populära) reaktion förefaller mig således att vara en överreaktion som förbiser det egentliga problemet. Det egentliga problemet ligger i att väldigt många länder i Västvärlden har dragit på sig skulder som kommer att bli mycket svåra – kanske omöjliga – att betala tillbaka. Räntan på staters skuldebrev stiger, priserna på breven sjunker. Som kravallerna i Grekland visar, är det ytterst svårt för demokratiskt valda politiker att göra något åt problemet. Krisen för euron är en politisk kris i första hand.

Jag erkänner att det finns en ond cirkel här, där blankning spär på ett problem som redan uppstått. Blankning är alltså inte oproblematiskt, men de ord som följer blankningsförbud och andra liknande åtgärder är rena (själv)bedrägerier: det talas i griniga och ilskna ord om ”spekulanterna” som förstör för euron, om den oansvariga finansmarknaden… Men, ingen: problemet är politiskt. Politikerna passar bollen till en part som måhända parasiterar på ett politiskt problem, men som inte utgör anledningen till problemet.

Blankningsförbudet bär således obehagligt starka drag av populism.

Samtidigt förstår inte börsens reaktion. Visst, det tyska blankningsförbudet indikerar att politikerna nu hittat en lämplig syndabock, och att detta kommer att leda till att finansmarknaderna får ta fler smällar. Samtidigt har inget i de ekonomiska indikatorerna förändrats: bolagen står lika starka eller svaga som i förrgår, samhällsekonomin i flera Västländer fortsätter att vara körd i botten… Det finns ingen anledning för paniken.

Sammantaget illustrerar detta att det är  båda parterna som måste ändra beteende. Politikerna måste inse att det är svårt till omöjligt för finansmarknaderna att krossa en ekonomiskt stabil stat, och finansmarknaderna måste börja ta hänsyn till underliggande ekonomiska realiteterna igen. Problemet nu består i att politikerna tror sig kunna bli av med sjukdomen genom att amputera någon annans arm, och den amputerade skriker att hennes ben förstörts.

Det grundläggande problemet är inget vi kommer åt med juridiska medel. Vi kan inte få statsskulden att försvinna annat än genom en statskonkurs – vilket knappast är tillrådligt – och finansmarknadernas grundläggande irrationalitet kan inte lagstiftas bort. Finansmarknaderna behöver reglering, utan tvivel. En bra reglering bör dock kunna jämföras med förebyggande hälsovård, inte med amputation.

Totalförbud mot en viss typ av affärer – och till yttermera visso ett förbud som blir mycket svårt att övervaka – utgör en amputation: man tar bort denna typ av affärer. (Man kan fullfölja liknelsen med att säga att den bristande möjligheten att övervaka förbudet liknar en slarvigt gjord ihoptråkling av såret). Förebyggande hälsovård utgörs av regler såsom tillfälliga stängningar av marknaden när paniken blir för akut, upplysningsskyldigheter, kanske förbud mot vissa avtalsklausuler (förutsatt att man sedan också är beredd att investera pengar för att övervaka förbudet).

Blankningsförbudet kanske kommer att bestå, kanske kommer det att utvidgas till hela Europa, kanske till hela världen. Inget av detta kommer att rädda euron.

Helt enkelt för att ekonomiska problem inte går att lagstifta bort.

Read Full Post »

Den grekiska tragedin fortsätter. Enligt rapportering i både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter blir någon form av statsbankrutt allt svårare att undvika för landet, med följder för både enskilda länder och Eurosamarbetet som är ytterst svåra att överblicka. Det som inte framgår av tidningsrapporteringen är, vad det här egentligen handlar om, hur det här fungerar i sina grunder, och jag vill därför göra ett försök att kort (fast det blir långt) skissera varför – rent ekonomiskt och rättsligt sett – Grekland är i svårigheter.

Ett lands budget finansieras i huvudsak genom skatter – eller borde i huvudsak finansieras genom skatter. Knappt någon stat av västerländsk välfärdsmodell har pengar att betala alla sina åtaganden ur egen ficka, och alltså tar man upp lån. Lån kan man ta upp på många olika sätt.

Det klassiska sättet var att gå till banker (det var bland annat så Barclays och Rothschild på 1700- och 1800-talen gjorde sin förmögenhet).  ”Problemet” ur staters perspektiv med denna lösning är tvåfalt. Dels är även bankers resurser begränsade, så att därmed lånen och på den omvägen finansieringsmöjligheterna för välfärd begränsas, dels – och det är nog det som är värre – utgör de banker som kan låna till staters åtaganden ett ganska litet gäng. Sådana små grupper av kreditorer kan lätt samordna sig och sätta press på en stat att göra än det ena, än det andra som borgenärerna tycker är lämpligt.

Ett annat sätt att ta upp lån som ger staterna mer rörelsefrihet är att gå direkt till den del av allmänheten som är beredd att investera i statspapper. Man går alltså till börsen: staten säljer skuldförskrivningar. Dessa skuldförskrivningar kostar en viss summa pengar (säg: 100 kr.) och löper över en viss tid med viss ränta. I slutet av löpperioden skall skuldförskrivningen inlösas, det vill säga att köparen får tillbaka sina pengar. Vinsten för köparen av pappret är räntan under löptiden: köparens pengar görs alltså räntebärande på ett liknande sätt som när de sätts in på ett bankkonto.

Den säljande staten får alltså in pengar för att täppa till luckor i budgeten och köparna får räntebetalningar under ett visst antal år. Statsskulden kan sedan regleras genom att sälja eller köpa upp skuldförskrivningar. Fördelen för staten när många små investerare köper skuldförskrivningar – jämfört med när några stora banker gör det – är att de små investerarna har svårt att samordna sig och att gemensamt kräva en viss ekonomisk politik av den säljande staten. Man pulveriserar motståndet, helt enkelt. Förfarandet har en nackdel också, men den kommer jag till. Tills vidare kan konstateras att nästan alla stater i Väst använder sig av möjligheten att sälja sina skuldförskrivningar på värdepappersmarknaden.

För att det skall finnas köpare för en stats papper, måste några villkor vara uppfyllda. Köparna måste framför allt vara något så när säkra på att den ränta som pappret enligt sin lydelse betingar verkligen kan betalas, och på att skuldförskrivningen i slutet av löpperioden köps tillbaka. Börjar köparna bli osäkra på huruvida dessa villkor uppfylls, kommer de att dra sig för att köpa de ifrågavarande pappren. Den som redan har köpt sådana papper, kommer att vara frestad att sälja dem till någon som är mera benägen att ta risker. Detta innebär att kretsen av potentiella köpare minskar – bara de mest riskbenägna blir kvar – och att staten alltså inte kan ta upp lika stora lån som när många köper: underlaget av tillgängligt kapital minskar helt enkelt i takt med att antalet köpare avtar.

I detta läge kan staten försöka att sockra budet. Man kan till exempel sälja pappren billigare än som framgår av deras lydelse, så att den som köper pappret får mera tillbaka än hon investerat. En förbindelse som ger 100 kr. när den skall lösas in i slutet av löptiden kan exempelvis säljas för 90 kr. Det andra man kan göra är att höja räntan: risken att inte få tillbaka sina pengar är lika stor, men kan man köpa en chans att tjäna riktigt mycket pengar, är fler villiga att ta en risk. Får jag, i dagens läge, 14 procents ränta på en tillgång när jag för andra tillgångar kanske får 3 procents ränta, är jag kanske villig att ta en risk med några av mina pengar. Går det, så går det, och förlorar jag inte pengarna, tjänar jag en rejäl hacka.

Problemet för den säljande staten är att det blir dyrt. Det är precis som för privatpersoner: lånar man mot dyra ränteprocent, äts en stor del av ens budget upp av kostnader för räntebetalningar, men påföljd i värsta fall att man måste ta nya lån bara för att kunna betala ränta och amortering på de gamla. Det hela riskerar alltså att bli en ond cirkel, där lånebehov föder lånebehov.

Det är detta som hänt Grekland. Grekland har inga pengar att betala räntorna på sina lån och att samtidigt betala det välfärdssystem som byggts upp i landet. Någonstans måste man nu spara för att få ihop budgeten, annars blir skulderna bara större och större, med risk för att i slutändan ingen vill ha med Grekland som motpart att göra längre.

I det läget finns några möjligheter. Man kan omförhandla lånen, vilket är ett ganska klassiskt sätt att ta sig ur en kris. Nu visar sig dock nackdelen med massmarknaden: det är jättesvårt att samordna alla långivare så att man kan omförhandla lånen. Enligt privaträttsliga principer kräver en förändring av ett avtal alla parters godkännande, och det är alltså närmast omöjligt att lyckas få ett sådant godkännande på en massmarknad som den för statsskulder. Alltså måste man hitta ett sätt som inte vilar på privaträttsliga mekanismer.

Alternativet är att staten helt enkelt förkunnar att man inte kommer att betala hela eller någon del av sina skulder. Det är inget juridiskt problem att göra det, eftersom det inte finns några riktigt bra medel för att komma åt en suverän stat som förklarar sig ovillig att betala sina skulder. Man kan förvisso gå till domstol eller initiera ett skiljeförfarande, men förlorar staten där, är ju inte sagt att den kommer att betala. Det är dessutom svårt till omöjligt att utmäta statliga tillgångar i utlandet (exempelvis en ambassadbyggnad). Men det är det mindre problemet.

Det som blir det stora problemet, är framtiden: en stat som en gång visat lång näsa åt investerarna kommer att ha svårt att i framtiden övertyga investerarna att låna nya pengar. Genom att förklara att man inte tänker betala, sanerar man alltså kvickt sina skulder, men man täpper samtidigt eftertryckligt till penningkranen för framtiden. Ingen jättebra idé, alltså.

Det sista alternativet är att spara pengar någon annanstans, så att man kan fortsätta betala sina räntor och amorteringar och ge investerarna ett lugnande intryck av att skulderna kommer att betalas. Då kommer antagligen räntorna att sjunka och hela statsskulden bli lättare att bära.

Problemet med det alternativet är att det som man kan spara på är – välfärdssystemen, med den politiska kostnad det innebär för en demokratiskt vald politiker att berätta för väljarna att man skär ner på sjukhus, pensioner, a-kassa och annat för att kunna betala utländska investerare. Resultatet blir lätt de upplopp som vi på senare år sett på olika håll i Europa.

Ingen angenäm sits, alltså, och man kan förstå att grekiska politiker är desperata. Samtidigt måste man dock också påminna om att grekiska taxiförare gick i strejk för att regeringen tänkte avkräva dem kvitto på sina utgifter. Med andra ord gällde strejken möjligheten att fuska med skatten. Grekiska arbetstagare har rätt att gå i pension vid 60-årsåldern, en förmån som inte ens kommer relativt välmående tyskar eller svenskar tillgodo. Greklands statsförvaltning är korrupt och ineffektiv, och den grekiska välfärdsstaten åtminstone fläckvis mycket mera generös än landet rimligtvis har råd med.

Därmed inte sagt att jag tycker att Greklands välfärdsstat måste skäras ner. Som sagt finns andra alternativ, däribland en inställelse av betalningarna eller en statsbankrutt. Man kan också försöka att omförhandla lånen, men med tanke på att man under flera år fuskat med statistiken hellre än att erkänna problemet, är tidsramen nu så kort att detta inte ser ut att vara ett framkomligt alternativ med tanke på de många investerare som måste vara med på båten.

Alla dessa alternativ har alltså sitt politiska pris. Det finns ännu ett alternativ, och det är att Euroländerna ingriper och betalar åt Grekland. Även detta alternativ har dock ett pris: dels ger det inte Grekland något incitament att göra något åt sina ekonomiska problem, så att dessa kommer att upprepas, dels blir det svårt att förklara för tyskar som måste jobba tills de är 65 varför de skall betala för att greker skall få gå i pension vid 60. Det politiska problemet skjuts alltså från Grekland till andra länder. Klart att dessa länders politiker inte vill hjälpa så gärna.

Samtidigt ligger ett politiskt pris också i Euroländernas inaktivitet. Genom att marknaderna ser att Eurosamarbetet inte är någon garanti för att enskilda medlemmars skulder betalas, blir trovärdigheten hos samtliga Euroländer med dålig ekonomi sämre. Investerarna vet ju att ingen kommer att komma till undsättning. Med andra ord är Grekland ett test case för att se vad Euroländerna kommer att göra. Gör de ingenting, kommer turen snart till andra länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Storbritannien – som samtliga är i ungefär samma statsfinansiella situation som Grekland. Försök att tänka er vilka följder för marknaderna det skulle ha om Storbritannien tvingades ställa in sina betalningar, och ni fattar allvaret i den grekiska krisen.

Jag har ingen rekommendation för någon i det här läget. Jag ser bara en enda stor rävsax som samtliga inblandade sitter i och ingen bra utväg. Interesting times, minsann.

Hoppas bara att de inte blir för intressanta, dessa tider.

Read Full Post »

Enligt Svenska dagbladet har euroländerna nu efter mycket om och men, och efter starkt motstånd från Tyskland, enats omkring att garantera ungefär hälften av den skuld som Grekland i år måste lägga om. Kanske är det min tyska börd som spökar, men jag är kritisk, och det trots att det grekiska problemet kan få enorma konsekvenser också för andra euroländer. Den grekiska regeringen har spenderat pengar som landet inte har: välfärdsstaten är av central- eller nordeuropeiskt snitt, fast landet inte är ens i närheten av Tysklands eller Sveriges BNP. Det är denna frikostighet med medel som inte fanns som nu straffar sig.

Ett lån är, ekonomiskt sett, en inteckning av framtida inkomster. När jag tar ett lån, använder jag mig idag av pengar som jag skall tjäna in i framtiden. För långivaren är det tvärtom: långivaren har idag pengar som hon inte behöver och ger dem till mig i syfte att förstärka sina framtida inkomster. När jag alltså tar ett lån, minskar jag mina framtida inkomster, och betalar jag inte tillbaka lånet, har jag ökat mina inkomster idag, men minskat någon annans inkomster imorgon.

Detta kan man nu se på olika sätt. Ett sätt att se på saken är att den som kan avvara pengar idag tydligen inte behöver dem, och alltså har en moralisk förpliktelse att dela med sig till andra som behöver pengarna. I så fall bör det inte finnas någon återbetalningsskyldighet, eftersom man omfördelar kakan, från den som har mycket, till den som har lite. Problemet med detta sätt att se saken är att man då också säger att ingen skall spara: den som spar, har ju för mycket idag. Denna hållning leder till att man för all framtid måste hålla koll på vem som tjänar vad och omfördela pengarna. Detta kräver en rätt stor byråkrati, och det gör det svårt för någon över huvud taget att samla på sig sådana medel att hon kan investera i stora projekt som skulle kunna öka allas välstånd över tid. Man skapar med denna hållning med andra ord ett samhälle som måhända vid varje given tidpunkt är rättvist i fördelningshänseende, men som på sikt kommer att stagnera, så att man i slutändan kommer att behöva fördela bristen, snarare än överflödet.

Ett annat sätt att se saken är att det är helt ok att idag använda pengar som man tjänar först imorgon, men att man inte skall kunna öka sin inkomst sammantaget över hela livet. Med andra ord måste man betala tillbaka de pengar man lånat. Kan man inte betala tillbaka, måste man sälja det man har. Detta sätt att se saken har den fördelen dels att sparandet lönar sig – man kan genom att ge lån till andra omfördela sitt överskott idag till sig själv imorgon och samtidigt möjliggöra investeringar som annars inte skulle bli av – dels att man skapar incitament att använda lån (om man nu vill ta dem) på ett sätt som innebär att man tjänar mer och alltså i framtiden både kan betala tillbaka lånet och själv uppleva en statusförbättring. Nackdelen är att detta sätt att se saken tenderar till att cementera inkomstskillnader: den som har lite, kommer inte att få något av andra, den som har mycket, kommer även i framtiden att ha mycket.

Inget av de två synsätten är alltså invändningsfritt. Moderna samhällen av europeiskt snitt har därför valt att delvis förena de två synsätten: staten tar via skattsedeln hand om fördelningen mellan rik och fattig, medan för varje enskild individ fortfarande gäller att man skall betala tillbaka det man lånat. Detta funkar något så när hyfsat, även om vi alltid kommer att bråka om precis hur mycket omfördelning och hur mycket eget ansvar för sin ekonomi man skall ha. Kompromissen mellan de två synsätten är inte naturgiven och måste alltid omförhandlas.

Det som Grekland dock gjort nu är att man genom sina lån inte bara omfördelat mellan rika och fattiga i Grekland (vilket man för övrigt inte gjort, eftersom den grekiska statsförvaltningen är notoriskt korrupt), utan att man genom lån också dragit in andra i denna fördelning, folk som inte fått rösta i Grekland och som inte fått vara med om att besluta hur pengarna skall användas. Grekland har alltså inte levt på sina egna, utan på andras tillgångar. När euroländerna nu garanterar Greklands skuld (eller åtminstone hälften av den), får alltså tyska, franska och nederländska skattebetalare vara med om att finansiera, inte bara sina med-borgare, utan också människor i Grekland som aldrig någonsin kommer att behöva ge något till tyska, franska eller nederländska skattebetalare.

Grekerna kommer dessutom att lära sig att det inte finns någon anledning att leva efter matsäcken: när det verkligen kniper, kommer ju andra att hoppa in i bräschen. Detta kallas på ekonomiska ”moral hazard”: om man vet att ens handlingar inte har några konsekvenser, finns ingen anledning att vara försiktig. Jag anser att detta är betänkligt och faktiskt ganska bekymmersamt.

På en blogg vars åsikt jag över huvud taget inte delar görs dock en intressant koppling i detta sammanhang. Räddningspaketen för de internationella storbankerna innebär nämligen exakt samma sak som lånegarantierna för Grekland – en moral hazard. Debatten vad gäller storbankerna bör nämligen vara exakt densamma som den som nu gäller Grekland: hur kan det gå an att bankerna tar lån och alltså intecknar framtida inkomster och att de sedan, när de satsat de lånade pengarna på värdelösa projekt, skickar notan till någon annan, nämligen skattebetalaren?

Svaret är att storbankerna utgör så stora spelare i det finansiella systemet att vi inte klarar oss utan dem, och att bankerna dessutom är skyldiga så mycket pengar till så många att en konkurs i en storbank hotar att dra med, inte bara banken, utan också en mängd småsparare och mindre företag. Too big to fail – för stora för att gå i konkurs. Nu när bankerna vet att de inte behöver riskera efterräkningar, kan de förstås fortsätta med att dela ut fantasilöner till mediokra anställda (bland vilka också direktörerna räknas) och att riskera pengar i projekt som inte går att räkna hem. Detsamma gäller för Grekland: Grekland som euroland är för viktigt för att gå omkull. När nu Grekland räddas, kommer landet alltså inte behöva reformera sig, utan kan fortsätta leva över sina tillgångar.

Detta innebär att problemen är exakt parallella, och att svaret på problemet därför bör utfalla på samma sätt. Kräver man att storbankerna skall nationaliseras, bör man också kräva att Grekland sätts under förmyndarregering. Kräver man att Grekland skall räddas, måste man i konsekvensens namn också kräva att storbankerna skall räddas. Båda är lika goda kålsupare.

I synnerhet eftersom åtminstone en storbank hjälpt Grekland att fuska med sina räkenskaper. Som sagt, fallen är parallella och aktörerna lika osympatiska i båda fallen.

Read Full Post »

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly krävde igår i Almedalen att bankers storlek skall begränsas (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar): hans motivering var att det inte kan gå an att banker som är för stora för att man med gott samvete och utan risk för ekonomin i sin helhet kan låta dem gå i konkurs i praktiken tar hand om vinsterna när det går bra och låter skattebetalaren stå för förlusterna när det går dåligt. Sedan lade han också till en harang om statligt ägande i banker. Den förra idén tycker jag är mycket mera intressant än den senare, men jag skall börja med att kort kommentera statligt ägande i banker innan jag går vidare till den huvudsakliga poängen.

Statligt ägande – inte bara i banker – är en principiell fråga av stor vikt. Ett statligt ägande kan bara ha ett syfte, nämligen att bredda ett företags beslut till att avse annat än bara ekonomiska aspekter av dess verksamhet. Det handlar alltså egentligen inte om ekonomi när man förespråkar statligt ägande, utan det handlar just om att komma ifrån det ekonomiska tänkandet.

Genom en sådan breddning åstadkommer man att ett företag, istället för att bedöma sitt eget bästa (vilket ligger i det ekonomiska systemet) också beaktar andras bästa. Det kan man ha olika uppfattningar om, men enligt min mening är det inte lämpligt att blanda kriterierna för ett beslut om man inte absolut måste. Det är svårt att hitta någon bra kompromiss mellan lönsamhet (så att företaget inte kostar pengar istället för att generera dem), arbetstillfällen, miljön och allsköns andra uppgifter. Man riskerar – och erfarenheten visar enligt min mening att risken materialiseras i nästan alla fall – att inte sköta någon av uppgifterna bra, eftersom man alltid måste ta hänsyn också till andra uppgifter. Då är det bättre med en renodling, och ett företag bör enligt min mening ha till enda uppgift att vara lönsamt. Alla andra önskemål får politiken uppfylla genom reglering av företagens verksamhet istället för direkt ägande.

Det är också så att den politiska processen med nödvändighet är långsam, eftersom alla intresserade grupper måste få komma till tals. Ekonomin är dock inte långsam, utan tvärtom snabbrörlig. Den politiska processen kan alltså inte genomföras på rätt sätt inom ekonomin, vilket vid statligt ägande innebär att den politiska processen riskerar att bli halvdan, samtidigt som det statligt ägda företaget riskerar att bli en föga snabbfotad supertanker. Ingen – varken ekonomin eller politiken – mår bra av denna sammanblandning.

Idén att ha ett stort statligt ägande av bankerna ger jag alltså inget för. Däremot tycker jag att idén att begränsa bankers storlek är bra. Ohly försöker förvisso sälja sin idé som någon form av socialism, men blotta faktum att han har chefen för Bank of England på sin sida (se The Economists artikel om regleringsstriden i England) indikerar att man inte behöver vara socialist för att dela Ohlys åsikt.

Frågan är bara hur man skall göra det. Vad exakt är en stor bank? Är det inlåningen som gör en bank stor? Frågan är i då fall om man skall prata om inlåning från deponenter eller från finansmarknaderna: är det avgörande att banken har många kunder som inte längre har något verkligt alternativ, eller är det avgörande att banken har en stor inlåningspost – av vilket slag som helst – i sin balansräkning? Om det är det senare: var sätter man gränsen? Hur stor får inlåningen vara?

En annan tanke skulle kunna vara att övervaka bankernas riskexponering, så att en bank inte får ta alltför stora risker. Right, men vad betyder det? Det var inte särskilt många som insåg att de värdepapper som nu inte längre går att sälja var riskfyllda, utan tvärtom ändrades reglerna för bankerna så att dessa papper fick ingå i kapitaltäckningskravet (alltså i beräkningen av hur mycket kapital en bank måste hålla i förhållande till sina skulder).  Det grundläggande problemet här är att det är svårt att inse att något är farligt innan något har hänt. När något har hänt, är det dock för sent.

Jag tilltalas alltså principiellt av att begränsa bankernas storlek. Jag anser det vara en skandal att banker som i åratal delat ut feta bonusar till sina anställda och feta utdelningar till sina aktieägare nu visar sig vara så viktiga för systemet i sin helhet att vi helt enkelt inte har råd att låta dem gå i konkurs. Konkurser är en viktig del av det kapitalistiska systemet, eftersom utan den förstörelse av icke-livskraftiga företag vi inte kan få fram vilka affärsidéer som bär sig.  (Min uppskattade kommentator Anaïs får förlåta, men jag ser faktiskt det kapitalistiska systemet i stor parallell med det evolutionära biologiska systemet: det företag som är bäst anpassat till sin omgivning förökar sig, det som inte – längre – är rätt för sin omgivning dör.) När banker inte längre kan gå i konkurs, är de inte längre del av det kapitalistiska systemet, och då är något mycket grundläggande fel på finansmarknaden.

När vi begränsar bankers storlek, måste vi dock vara tydliga. Vi måste kunna definiera exakt var gränsen går för när en bank blir för stor, och vi måste noggrant definiera vilket korsvist ägande mellan banker som skall vara tillåtet: det hjälper inget att begränsa individuella bankers storlek om sedan de mindre bankerna är så tätt ihopvävda att vi – istället för att rädda enskilda jättar med skattebetalarens medel – får rädda hela nätverk av banker.

Denna gräns förefaller mig vara svår, mycket svår att dra på något rationellt och icke-godtyckligt sätt. Jag vill inte utesluta att det går, men innan jag verkligen hejar på Ohly och Bank of Englands ordförande, vill jag veta exakt hur de tänker sig att genomföra en sådan reform. Det innebär också att jag varnar för att genomföra en reform av det här slaget snabbt: vi måste ha grundligt på fötter, vilket i sin tur innebär att vi måste fundera noggrant och länge.

I slutändan tror jag dock på idén. Den begränsning i äganderätten som ligger i idén är jag absolut beredd att acceptera. Här dyker det dock upp ytterligare ett problem: det är en sak att förbjuda nya banker att växa över en viss gräns, det är en helt annan att bryta upp befintliga banker i mindre enheter. I det senare avseendet hamnar vi i konflikt med det implicita löfte som bankerna och deras ägare historiskt fått att få bli hur framgångsrika som helst.

Man kanske kan koppla ett uppbrytande av bankerna till att bankerna måste restrukturera sig om de i framtiden vill genomföra omorganisationer, men det riskerar att låsa in bankerna i dagens organisationsform. Hur vi skall lösa konflikten med äganderätten avseende de banker som redan idag är för stora för vårt gemensamma bästa, vet jag faktiskt inte, och även här vill jag ser konkreta förslag innan jag hejar på de som föreslår reformen.

Det är lätt att få en bra principidé, men det är svårt att genomföra idéerna på ett bra sätt. Djävulen bor i det här avseendet inte bara i detaljerna, utan också i de principiella krockarna med andra mycket viktiga värden.

Låt er alltså inte förföras av tilltalande ord, utan fråga efter på vilket sätt de skall översättas i handling.

Read Full Post »

Older Posts »