Sviterna i barnläkarfallet fortsätter. Chefsåklagare Erika Lejnefors släpper selektivt uppgifter ur förundersökningen, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter, och meddelar att den döda flickans medicinering inte journalfördes. Manne Jönsson, chef för Västerortspolisen – som var ansvarig för formerna för gripandet av barnläkaren (det var med andra ord inte åklagaren) – försvarar sig i Svenska dagbladet mot den kritik som framkommit mot att polisen skulle ha stormat sjukhuset: så var det inte, påstår han, utan gripandet skedde under odramatiska former. Peter Althin, som företräder den döda flickans föräldrar, önskade att åklagaren kunde släppa förundersökningssekretessen, eftersom debatten om fallet blivit skadlig för både sjukvården och rättsväsendet.
I mångt och mycket bekräftar dagens rapportering min uppfattning att vi skall låta bli att spekulera i vad som kan ha förevarit, och i vad som har hänt vid flickans säng eller under förundersökningen. Vi vet inte. Vi kan inte uttala oss om eventuella motiv hos vare sig barnläkaren eller åklagaren innan vi vet på vilket faktaunderlag som dessa baserade sitt agerade. Vi kan inte uttala oss om de långsiktiga följderna för den palliativa vården innan vi vet hur domstolarna ställer sig till fallet och vad som egentligen är föremål för prövning i fallet. Vi borde vänta och ställa våra skarpa frågor till de inblandade när vi vet vilka av våra frågor som är relevanta. Detta har jag tjatat om och behövt försvara i alltför vidlyftiga ordalag både i förrgår och igår.
På en punkt har dock min bedömning ändrats, och på denna punkt sällar jag mig nu till kritikerna av hur åklagarväsendet behandlar målet. Min kritik går inte mot den åklagare som handhar fallet som förundersökningsledare, utan mot chefåklagare Erika Lejnefors.
Förundersökningen är antingen offentlig eller sekretessbelagd. Hela debatten i fallet har blivit skev eftersom vi inte vet vad i tidningarnas rapportering som är sant och vad som inte är det. Vi vet inte vilka fakta det finns i målet och vi vet inte – och kan inte ens spekulera i – vilka bevekelsegrunder de inblandade haft för sitt agerande. Med andra ord borde vi inte debattera fallet innan förundersökningen är offentlig.
Att i detta läge gå ut och släppa valda delar av förundersökningen i hopp om att tysta debatten är så omdömeslöst att jag baxnar. Lejnefors borde ha hänvisat till den tidpunkt då förundersökningen blir offentlig eller ha släppt helt och hållet på förundersökningssekretessen. Selektiv informationshantering i en upprörd situation är det värsta hon kunde göra: det leder till ytterligare konspirationsteorier och till ytterligare missförstånd, till ytterligare tillmälen från medicinskt och naturvetenskapligt håll avseende att jurister inte skulle förstå obduktionsprotokoll och till ytterligare skada för både rättsväsendet och sjukvården.
Lejnefors har antagligen gjort ont värre och hon borde antingen veta bättre själv eller ha någon förnuftig pressekreterare som vet att det finns ingenting värre än att berätta delar av sanningen som man uppfattar den när debatten redan är igång. Hon borde ha hållit tyst.
Detta är hittills den enda omständighet som jag är tillräckligt säker på är sann för att kunna lägga den till grund för kritik av någon i fallet inblandad person, läkare som åklagare. I övrigt vidhåller jag att vi ingenting vet och därför inte kan ha någon vettig åsikt om målet.
Jakob om det fanns ett pris för bästa inlägg i upprörd debatt så vore det här en stark kandidat. Superbt klokt! Jag tycker faktiskt att du borde försöka få det publicerat i en tidning, nästan omöjligt jag vet.
Jag baxnar ofta över bristen på kommunikationsförmåga, omdöme och insikter i mänsklig psykologi, som gång på gång blottas hos tjänstemän och politiker.
Som det ser ut nu kan ”juristsidan” anföra det fullständigt vidriga ”ingen rök utan eld”-argumentet; dvs.: Nå’t skumt har hon gjort! Annars skulle åklagaren minsann inte ha häktat henne!
Den uppkomna situationen gör att många av ren ryggmärgsreflex känner avsky mot rättsväsendet: en kunnig och erfaren barnläkare tycks stå mot en okunnig, enfaldig och osympatisk åklagare – som med sitt exempel gör att döende framöver får kippa efter andan i smärta och dödsångest eftersom ingen längre vågar erbjuda dem lindring.
Det framstår som att de förtvivlade föräldrarna fått den okunniga åklagarmänniskan att tappa omdömet och agera känslomässigt utan att kolla fakta. Man kan också förledas att tro att den godtyckliga behandlingen av barnläkaren är legio när det gäller människor ur lägre samhällsskikt som inte har något att sätta emot.
Och fyra poliser behövs för att hämta barnläkaren? Trodde de att hon skulle göra våldsamt motstånd? Ta sjuka/döende barn som gisslan? Gå bärsärkagång med skalpellen?
Det hela framstår som ett övergrepp som skadar tilltron till hela rättssystemet.
Alltså har det hanterats på sämsta tänkbara sätt.
Anaïs: Jag skulle hålla med dig om du formulerar det tydligare. Det är mediehanteringen som skötts på sämsta tänkbara sätt – hur det ser ut med själva förundersökningen, vet vi i dagsläge ännu inte.
Förtydligande: mitt inlägg kommenterar endast hur det _framstår_.
Eller hur man genom sin oskicklighet inom området kommunikation låter det framstå.
Den bild som lätt målas upp är faktiskt motbjudande och väcker en stark och begriplig vrede. För att inte tala om en misstro mot rättsväsendet som man har intresse av att försöka reparera.
Anaïs: Du har helt utan tvekan en viktig poäng.
Saken är förstås den att vi redan vet en del om denna förundersökning.
Vi vet att man öppnat sällsynt dramatisk med häkning och anklagelser om mord. Något som t.ex. ifrågasatts av förre överåklagaren Alhem som vill ha en utredning. Vi vet också att det krympt ihop till att läkaren förstts på fri fot. I princip olagligt om man inte nu är säker på att längre fängelsestraff inte kommer på fråga. Någonting har alltså hänt.
Vi vet också att åklagaren inledningsvis trodde att det var en rättsläkare som anmält mordmisstanke. Det var helt fel. Varför skulle man inte kunna vara kritisk redan nu mot detta. Detta är varken ett litet eller förlåtligt misstag. Hade hon haft rätt skulle förra måndagens pådrag varit motiverat. Men nu hade hon hon 180 grader fel.
För tydlighetens skull detta handlar inte om läkarens speciella sociala status. Jag för min del blev tvärförbannad över det sätt två inhyrda juggar behandlades av polisen och OKV i fjol. Säkerhetsfrågan kring ett kärnkraftsverk är speciella. Därför använder man t.ex. apparatur som kan larma om någon passerat en byggsprängning någon dag tidigare eller för den delen rakat sig.
Det är nog nödvändigt. Men lika nödvändigt är att det då finns genomtänkta rutiner för hur man hanterar när någon fastnat med raklöddret i kontrollen. Det hade man inte och ingen kan väl påstå att man varit duktig på att improvisera.
Även i ett sådant här fall behövs det rutiner. Sådan finns desutom. Elisabeth Brandt valde att strunta dem. Nu får hon hantera den uppmärksamhet detta skapat.
Varför vet vi inte. I vilket fall har vi inte hela bilden. Men vi vet i alla fall att ett av skälen var att hon missförstått sitt eget underlag..
BÄSTE HERR HEIDBRINK .. eller skall man kanske tala om ”jheidbrink”? –Å va´fö två olika namnbenämningar; som ju inte är ett namn och en signatur.
-Glöm inte, att det var sjukhusfolket som först gick ut och ..skrek om ”vanliga rutiner”, ”praxis!, med medicineringen av barnet. Och som säkert fick allmänna åklageriet att skaka i trosan. Och helt säkert till möjligheten att, ja kanske helt lägga ner misstankarna. …alltså medicinare, Ni vet sånt som fixa våra kroppar när dessa krånglar till sig, sånt leker man inte med.
Och med nu vi andra parten i sjukhusverksamheten, har vi ju ..i alla fall fått brottsutredningen att gå vidare. Och så förhoppningsvis att sjukhusfolket inser, att grunden för deras sjukhusverksamhet INTE är något deras egna uppgjorda rutiner och praxisar, utan vad vi svenska folket anser, per vår lagskrivning.
Och jag har fått berätta om hur man på Centrallasarettet i Västerås kör ”vanliga rutiner”, ”praxis”, med att INTE svara på besvärliga frågor om biverkningar kring min hjärt by-pass operation. Att förhoppningsvis, man också i Västerås kommer att svara på frågor, som jag lyckades få från Örebro, förstås först efter att ha läst lagen för dem.
Jakob. Går det inte att rikta samma kritik mot de tre chefsåklagare som skrev på DN debatt häromdagen.
http://www.dn.se/opinion/debatt/horribelt-lagercrantz-1.816763
”Brottsmisstanken grundar sig på att flickan efter att den livsuppehållande behandlingen avbrutits fått en dos av två läkemedel som direkt orsakat hennes död – för övrigt samma läkemedel som används vid aktiv dödshjälp.”
Är inte detta att släppa delar av förundersökningsmaterialet?
Jag läser ett påstående, två läkemedel har direkt orsakat spädbarnets död. Dessutom påstås att dessa läkemedel (båda två om jag läser grammatiken rätt) används vid aktiv dödshjälp. Det är ett värdeladdat påstående. Det för tankarna till åklagarens tidiga olyckliga spekulation över motivet (barmhärtiget).
Alexander: Du har en poäng som jag faktiskt inte såg, men jag tycker ändå att det är en skillnad mellan att ange vad brottsmisstanken avser (även fast åklagarna nog sträcker sig lite för långt här och lägger alltför många värderingar i sitt uttalande) och att ange vilken konkret omständighet som förfarandet grundas på. Förstår du den distinktion jag försöker göra?
Du har dock rätt i att även gårdagens uttalande nog går åtminstone en aning för långt.
De går mer än för långt. Åklagarna föregriper ju domen och säger sig ha händelseförloppet klart för sig. De säger inte i citatet att detta _är_ brottsmisstanken, utan att brottsmisstanken utgår från detta _faktum_ – vilket, minst sagt, återstår att bevisa. Och så ”guilt by association”-knepet att tala om aktiv dödshjälp – när de själva nämner att den livsuppehållande behandlingen upphört, i vad jag förstår, samförstånd.
Artikelförfattarna gör ett övertramp i avsikt att skydda en kollega, vars karriär (som det ”Per” säger är korrekt) borde vara över.
Jag är litet osäker på om jag skulle posta detta här, på gårdagens blog eller kanske till och med på måndagens. Jag lägger det här och hoppas ni ursäktar om den hamnat fel. Om så skulle vara fallet kan väl du Jakob flytta det.
I avvaktan på mer fakta i frågan om det som hänt på Astrid Lindgrens Barnsjukhus skulle jag vilja drista mig till att ta upp den frågeställning som Jakob Heidbrink presenterda när han startade den här diskussionen i sin blog den 9 mars. Eftersom jag är varken jurist, läkare, teolog eller filosof tänkte jag ta mig friheten att näma mig problemet från en kanske litet annorlunda vinkel.
Jakob skrev sammanfattningsvis: ”Filosofi är inte bara för filosofer. Den är all kunskaps moder. Som samhällsmedborgare och – för vissa av oss – som jurister måste vi börja ta ett mera principiellt grepp om den oändligt komplexa frågan vilket liv vi anser vara heligt, om något.
Annars får vi leva med den mörka avgrund som öppnar sig varje gång en läkare aborterar ett foster, avbryter en behandling eller hjälper en patient att dö.”
Låt mig börja med att citera den Hippokratiska eden, som jag antar alla läkare avlägger. Här svär man bl.a. att: ”Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.”
Det syns mig klart att den varken tillåter åtgärder från läkarens sida avsedda att förkorta en patients liv eller medverkan i någon form till självmord. I så motto tycks här inte föreligga någon konflikt med gällande svensk lag. (Jag lämnar medvetet frågan om abort utanför diskussionen nu i syfte att kunna fokusera på frågorna kring vården i livets slutskede).
Teknisk och medicinsk utveckling har gjort att dagens läkare kan använda kemiska substanser, som i många fall är giftiga, och teknisk utrustning för att ge för patienterna ”gagnerik” behandling på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Samtidigt innebär detta att man i vissa kommer fall arbetar i gränslandet mellan liv och död. Människan inte är nu en biologisk organism och inte en maskin vilket innebär att olika människor kan reagera olika på samma behandling. Det är därför som läkaren, i motsats till ingenjören och för den del också juristen, måste arbeta ”efter förmåga och omdöme”, beprövad praxis och erfarenhet. De har inte förmånen att få arbeta med system som följer enkla kända lagar och som därför är förutsebara.
Jag förstår att detta upplevs av framförallt jurister som en gråzon och att det är något man har svårt att acceptera för den som är van att arbeta med rätt och fel, skyldig och oskyldig, svart och vitt. Men, sådant är nu en gång för alla livet och jag tror vi måste acceptera och lära oss att leva med det även om det kan tyckas som om ”mörka avgrunder” gapar mot oss på alla sidor.
På något vis tror jag att den här situationen liknar en s.k. Nash-jämvikt. (John Nash fick 1984 Nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med just detta inom spelteorin). Läs gärna mer om detta i den ypperlige danske teknikjournalisten Tor Nørretranders lilla intressanta bok ”Den generösa människan”.
En Nash-jämvikt karaktäriseras av att deltagarna, som här skulle kunna sägas vara å ena sidan ”jurister” vars strävan är att skapa ”klara gränser” och på den andra sidan ”teologer” som vill hävda ”livets helighet”. Den situation som de tillsammans oönskat hamnar i när det gäller vård i livets slutskede är en Nash-jämvikt i så motto att ingen av dem har någon nytta av att överge jämvikten på egen hand. Nash-jämvikten är till sin natur inte optimal för samtliga aktörer. Därför tror jag också att Göran Hägglund har fattat ett klokt beslut när han avvisat Statens medicinsk-etiska råds begäran om nya riktlinjer för vården i livets slutskede med motiveringen att ”de riktlinjer som finns fungerar väl och att det inte går att detaljreglera dessa svåra etiska frågor”. Vi måste nog lära oss och acceptera att leva med den här ”gråzonen” och använda oss av etik och inte juridik.
Detta sagt, för att nu anknyta till det aktuella fallet med den för dråp misstänkta barnläkaren, innebär inte att det inte ska vara möjligt att juridiskt pröva en vårdhandläggning som uppfattas som tveksam. Men kanske måste vi då avstå från att basera granskningen på gråzons-frågor som halter av olika farmaka, huruvida döden inträffat si eller så mycket tidigare än ”naturligt” och istället som Thor argumenterade för igår koncentrera oss på frågor om motiv och uppsåt.
Problemet med ”gråzons-frågorna” illustreras väl av ett litet inlägg av Mårten Schulz på hans blog där han skrev så här: ”Jag vet inget om omständigheterna i sak (fallet med barnläkaren) och avhåller mig från att spekulera i väntan på att de som vet något om omständigheterna i sak fått uttala sig i prövningen. Men hypotetiskt är det så att om jag stänger av din respirator och pumpar i dig en dödlig dos morfin efteråt som skyndar på döden eller över huvud taget inverkar i förloppet – men typiskt sett genom att påverka tidpunkten för döden – så är det brottsligt. Om jag däremot pumpar dig full med morfin när du redan är död är det som mest ett brott mot griftefriden.”
”… skyndar på döden eller över huvud taget inverkar i förloppet – men typiskt sett genom att påverka tidpunkten för döden …”. Uppenbarligen är det redan idag ett känt faktum att olika patienter kan reagera olika på de preparat som används vid palliativ sedering (bl.a. morfin, thiopental) och att detta kan påverka tidpunkten för när döden inträder. Så lägger man gränsen för brott vid frågan om huruvida sederingen ”… över huvud taget inverkar i förloppet …” måste vi nog omgående sluta helt med detta och det tror jag inte att det är någon som på allvar vill föreslå. Utgår vi istället från huruvida det ”… påverkar tidpunkten för döden” är vi nog om möjligt ännu värre ute för vem åtar sig att lägga två fingar på bibeln och svära att sederingen förkortat livet med just si eller så mycket.
Det är nog som Mårten så vist avslutat sitt inlägg: ”Juridiken är inte så svår. Det är verkligheten som är svår”. Så får vi då nog acceptera och leva med verkligheten sådan den är även om somliga skulle tycka det vore enklare om den vore svart eller vit och inte så där besvärligt grå.
Vad trevligt att hitta en blogg där det finns en tydlig analys utan spekulation. Tack.
EN RIMLIGEN ANALYS, att hade inte polispatrullen som hämtade barnläkaren på sjukhust, bestått av, åtminstone mer än en styck polisman -nu alltså 4 stycken- så hade det ju uppenbart varit stor risk för att sjukhusfolket hade försökt hindra gripandet. ..så inte skall polisen skämas för att de nu kom några stycken till sjukhuset.
Visst Gavne och sedan hade hon och Lagercrantz blåst i väg i en porsche på en brottsturne ute i landet. precis som Bonnie and Clyde.
Ingvar: En liten rättelse bara, vi svenska läkare avlägger inte den Hippokratiska eden. Åtminstone inte som någon del i utbildningen eller inför legitimering eller liknande.
Anledningen är nog ffa de delar som inte klingar lika väl nu ett par tusen år senare… Din version är ju som du vet bara en bråkdel av hela eden.
Hej Jakob,
Det var ett tag sedan vi jobbade ihop (-98), och jag fann precis den här sidan.
Intressant fall och jag tror det är bra att vårdpersonal får veta att de inte åtnjuter åtalsimmunitet.
Min son Felix blev dödad på Danderyds sjukhus vid en förlossning p g a slarv, se http://www.danderyds.com. Jag nämnde för D S att jag tänkte polisanmäla efter att Socialstyrelsen och HSAN hade sagt sitt. Svaret blev att ”det finns ingen åklagare som skulle ta sig an ett sådant fall”. Vårdpersonal vet att de är onåbara och denna hitintills rådande ansvarsfrihet föder hybris. Skönt att det finns åklagare som vågar ta tag i vårdärenden attityden kan ändras.
Jag har skrivit debattartiklar om vården, fick nyligen en publicerad i Dagens Medicin och den här tidigare i GP
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=325605
Karin: Du tillför ett helt nytt perspektiv till debatten på denna blogg, och jag tycker att det är ett värdefullt perspektiv, i synnerhet med Hugo Lagercrantz och andra läkarföreträdares reaktion i åtanke.
Sedan måste du förlåta mig att minnet sviktar lite: Crawford-THG, Vasamuseet eller H&Co?
Jakob
Låt oss inte dra några som helst slutsatser av det här nu men vi kan väl ändå reflektera litet över det och känna efter vad vi tycker att det sänder för signaler.
Enligt pressen har åklagarmyndigheten nu släppt följande uppgifter och kommentarer: ”Halten av narkosmedlet thiopental i Linneas blod var 1 000 gånger högre än vid normal användning. Och den skrevs aldrig in i journalen. Dessa uppgifter är besvärande för den dråpmisstänka läkaren. Flickan fick i sig en vedertagen (hoppas hon menade veritabel – min anm) cocktail som används vid aktiv dödshjälp, säger åklagaren Elisabeth Brandt.” Och vidare ”Av journalerna går att utläsa att barnet fått morfin, dock inte i den mängd som motsvarar det som fanns i hennes kropp. Och tiopental finns överhuvudtaget inte i journalen, säger vice chefsåklagare Erica Lejnefors till Svenska Dagbladet.”
Såväl begreppet ”dos” som begreppen ”halt”, ”koncentration” och ”styrka” har förekommit när man pratat om det här. Så, låt oss börja med att reda ut begreppen. ”Halt”, ”koncentration” och ”styrka” är synonyma begrepp och beskriver den mängd av en substans som finns i en viss volym eller mängd av ett annat medium. I det här sammanhanget är enheten mg/ml typisk. ”Dos” är ett annat begrepp som anger en mängd och kan uttryckas som vikt i t.ex. mg eller volym i ml.
När det gäller ”halten” eller ”koncentrationen” av morfin respektive thiopental i flickans kropp så avses mängden av respektive substans i mg per ml blod. Den ”dos” hon fått av substanserna skulle mest troligt anges i mg. Tydligen har RMV:s experter skrivit i sitt protokoll att ”Det går inte att utifrån en koncentration i blodet räkna tillbaka till en given dos, det vill säga att göra någon bedömning av mängd och styrka på tillförd thiopentallösning.” Här tycks man vara fullt eniga med de läkare som har yttrat sig i samma fråga i debatten. Så, ”dosens” storlek måste tydligen lämnas därhän. Återstår ”halten” eller ”koncentrationen” i flickans kropp och den ska alltså ha varit ”1 000 gånger högre än vid normal användning”. Vad innebär då det?
Enligt en artikel författad av de svenska läkarna Jonmarker C, Westrin P, Larsson S, Werner O. ”Thiopental requirements for induction of anesthesia in children.” Anesthesiology 1987; 67: 104-7. är en normal induktionsdos (”narkosdos”) för nyfödda till spädbarn 3,5-7,0 mg/kg kroppsvikt. Ett spädbarn väger ca 3 kg och har en blodvolym på ca 240 ml. Om då den vid obduktionen uppmätta halten thiopental i blodet var 1 000 gånger högre än vad som normalt används skulle det innebära att hon hade tillförts mellan 10 500 och 21 000 mg thiopental. Thiopentallösning innehåller 25 mg/ml. För att ge henne 10 500 mg thiopental skulle man alltså behövt injicera 420 ml lösning och för 21 000 mg hela 840 ml. I ett blodsystem som inte rymmer mer än 240 ml!
Redan på gymnasiet fick vi lära oss att alltid göra en rimlighetskontroll av de resultat vi räknade fram i såväl matte som fysik och kemi. Rätt siffror men fel storleksordning och svaret blev underkänt. Plats för egna reflektioner.
I en artikel ”Elevated morphine concentrations determined during infant death investigations: artifacts of withdrawal of care.” av Watterson J, Peaire A, Hinman J. i J Forensic Sci 2008; 53: 1001-4, som onekligen känns rätt relevant i sammanhanget, har man enligt uppgift konstaterat att man vid analys av halten morfin hos neonataler och små barn som obducerats efter avslutad, palliativ, behandling på intensivvårdsavdelning funnit skillnader mellan förväntad och uppmätt koncentration på upp till 1 500 ggr. Plats igen för egna reflektioner.
Och slutligen: I flera artiklar i fackpressen har beskrivits att thiopental bara långsamt bryts ner och lämnar kroppen och alltså kan detekteras långt efter det injicerats. Vidare har också beskrivits hur just thiopental används för narkos av neonataler och små barn i samband med den typ av magnetröntgen som flickan gått igenom innan beslut om att avbryta behandlingen fattades.
Begrunda och dra de slutsatser ni vill av detta. Jag tycker i vart fall att det är fakta som inte kan förbigås och som kanske borde stämt till eftertanke litet tidigare. Det har tagit mig mindre än ett par timmar att hitta de bägge citerade artiklarna på den öppna medicindatabasen PubMed. Det är som sagt inte juridiken som är så svår – det är verkligheten som är svår.
Med stort intresse och beundran för fackkunskaper samt akademiskt och filosofiskt resonemang av olika människor följer jag diskussionen om affären med prematurbarnets död på den här bloggen. Jag ber främst att få tacka Jacob Heidbrink som tagit initiativet och som tålmodigt lagt sig vinn om att med snille och smak bemöta inlägg från alla oss icke-jurister. Alla gör det för att de finner juridiken i samhället viktig.
Lika säkert som att vi alla en gång skall dö så är det oundvikligt att träffas av juridiken under livstiden, då den reglerar många förhållanden oss människor emellan. Som statsvetare är jag intresserad av affären ur statsvetenskapligt perspektiv.
Affären har principiell betydelse på flera nivåer : individuellt ansvar, rättsväsendets funktion, sjukvårdens funktion, lagstiftningen, etik, men också för allmänhetens förtroende för både rättsväsendet och socialväsendet som företrädare för staten.
En bild är att Nemesis har anklagat Hippokrates för mord och strävar efter att bringa honom inför Justitia. Det är symboliskt välfunnet att Justitia avbildas med bindel för ögonen, inte minst med tanke på principen om allas likhet inför lagen.
Affären berör en av rättsstatens grundbultar; ”the rule of law”. Som du vet kan Rättsstaten även beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten. En rättsstat innebär frihet från godtycke för den enskilde.
Som du påpekar agerar en åklagare förvisso med stöd av lagar och regler som han har att följa . Men åklagarens roll går sannolikt inte att detaljreglera. (Liksom inte heller läkarens). Någonstans måste det finnas utrymme för en åklagares tolkning av dessa regler. I det sammanhanget ställs det i fråga om den aktuella åklagaren med uppsåt eller alternativt av oaktsamhet har överträtt reglerna.
Åklagaren har enligt uppgift gjort bedömningen med stöd av utlåtande från rättsläkare och rättsmedicinalverket. Åklagarens chefer har sannolikt tagit del av materialet innan de skrev artikeln i DN. Sjukvårdens företrädare har också rejält stuckit ut huvudet i media.
Enligt min mening är det således inte bara anseendet för åklagarens och läkarens och kanske delvis för dessas skrån som står på spel. Oron bland sjukvårdspersonal och allmänhet rör den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten.
Som det ser ut nu. Men vad vet vi egentligen?
(Tänkte jag säga tills jag läste Ingvar Ericsons inlaga härovan om research, rimlighetskontroll och överslagsberäkning. Vasst, Ingvar, vasst!)
[…] som behandlar den juridiska kring processen mer ingående och i sitt senaste inlägg poängterar analyserar åklagarsidans senaste utspel, Mårten Schultz tar också förtjänstfullt upp det selektiva urvalet av information från […]
JAG VORE TACKSAM för om Jakob Heidbrink vill mer förklara, vad för NYTT! perspektiv till debatten här, som Karin här ovan tillför?
Med, vad jag förstår, hennes mening, att sjukvårdpersonal får veta att de inte åtnjuter åtalsimmunitet. …som väl inte är nått NYTT här i denna debatten?
Å så undrar jag över om sviktat minne, med vad med Crawford-THG, Vasamuseet eller H&Co?
..tackar på förhand.
INGEN företrädare för vården har framfört önskemål, eller i deras uttalanden avspeglat attityden, att de bör åtnjuta åtalsimmunitet.
Detta argument är befängt och sänker nivån på diskussionen som borde präglas av att söka förståelse.
Det är väl mycket sannolikt att åklagaren har bevis som stärker hennes misstankar och som ger svar på alla de frågor läkarkåren ställer nu när det närmast ser ut som kollegan följt en praxis många själv följt genom åren. Har åklagaren inga ytterligare stöd för sin anklagelse är väl förvåningen och reaktionen begriplig?
Gavne: Den senare frågan angår inte dig, utan står mellan Karin och mig.
Det som Karin bidrar med att hon faktiskt är den ena i debatten här hittills som varit med om att hennes barn felbehandlats. Hon har alltså inte själv utsatts för felbehandling, utan den mest närstående man kan ha har utsatts för felbehandling. Jag anser att hennes perspektiv på saken fördjupar diskussionen ytterligare.
Du har för övrigt en icke så lite raljerande ton, som jag vill be dig dämpa något.
Ingvar: Du har – som vanligt – rätt i det mesta du säger, men slutsatserna från analysen får anstå till dess vi vet vad som menas med ”1 000 gånger högre” värden: det uttalandet kan vara en riktig fadäs, men det kan också vara ett tafatt försök att under villkor av förundersökningssekretess rättfärdiga sig inför en kritikstorm. Mycket av det som media rapporterar stöder slutsatsen att åklagaren kanske klantat sig någonstans, men enligt min mening måste vi utgå ifrån att allt det som skrivs i media (och inte bara om det här fallet) är på något sätt förvrängt, inte för att media är lögnare (fast sådana journalister finns), utan för att det i princip är omöjligt att i ett kort sammanhang ens belysa de få fakta man har tillgång till.
Jag håller tillbaka med uttalanden om åklagaren till dess jag vet mera.
Uppdatering: Jag skrev mitt svar ovan innan jag läst dagens skörd av rapporteringen i målet. Hur jag ser på situationen efter det att protokollet släppts, framgår av mitt senaste inlägg (som man kan hitta här till höger i marginalen).
Jakob,
Först endast oss emellan; det var på Crawford.
Sedan till alla menade inte jag att vårdpersonal rent juridiskt åtnjuter åtalsimmunitet. Likhet inför lagen skall gälla.
Däremot i praktiken händer det sällan att vårdpersonal åtalas. Vad det beror på har jag inget svar på men kanske beror det på något av följande:
Få orkar anmäla efter ett svårt trauma?
Medicinska underlag finns inte (jo, det händer att vårdpersonal som har slarvat inte journalför allt/slarvar bort underlag och allt finns inte på data).
Det är som patient svårt att får reda på vilka fel som har begåtts. Vårdpersonal är inte direkt pratsamma när kollegor har gjort fel, inte ens på andra sjukhus.
Polis och åklagare orkar inte sätta sig in i komplicerade medicinska frågor?
Attityder hos polis och åklagare? Jag vet ett fall där vid polisanmälan polisen sade ”men det förstår du väl att det inte var med flit”. Poliser borde känna till vållandebrott tycker man.
Åklagare vänder sig till Socialstyrelsen för sakkunnigutlåtande och eftersom Socialstyrelsen är helt emot att vårdpersonal åtalas så slätar de i sina utlåtanden över ett slarvigt agerande? (Skriver t ex att det endast föreligger indirekt samband).
Karin: Tråkigt att vi behöver få någon form av kontakt igen i denna kontext.
Den principiella fråga som föranleds av det du skriver är väl huruvida det ligger ett egenvärde i att åtala vårdpersonal. Ett sådant värde kan jag se om det skulle visa sig – vilket jag inte vill utesluta – att svårigheterna med att åtala vårdpersonal leder till att vårdpersonal missbrukar sin makt över andra människors liv. Eftersom alla som inte granskas kan falla i slarv, kanske det finns ett självständigt värde i att det nu aktuella fallet klargör för vården att den inte står utanför juristers granskningsuppdrag.
Om detta dock skulle innebära att vård som borde ges, men som i sig är farlig, inte längre ges, eller att – såsom påstås ha skett i USA – läkare pådyvlar patienter onödiga vårdåtgärder endast för att vara på den säkra sidan, skulle det kanske vara en icke-önskvärd konsekvens av den närmare granskningen.
Det är svårt att säga var jag tycker att gränsen skall gå. Har du något förslag?
Man måste nog skilja på fel och fel. Handhavandefel i akuta situationer kan man inte komma ifrån, likaså ”fel” där vetenskapen inte är tydlig. De fallen lämpar sig inte för åtal och det är nog inte heller någon åklagare som skulle ta ett sådant fall.
Vad jag däremot tycker skall åtalas är fall där vårdpersonal i normala situationer struntar i rutiner, vetenskap och beprövad erfarenhet. Där man tar onödiga genvägar och faktiskt spelar rysk roulette med människoliv. Ja, sådana fall finns och kan lämpligen rubriceras som (grovt) vållande till annans död.
Jag utgår från min sons död för att exemplifiera: Ta alla dessa förlossningar där förlossningspersonal struntar i att övervaka fosterljuden fast man driver på med värkstimulerande dropp. Det är mycket väl känt inom förlossningsvården att värkstimulerande dropp kan göra att värkarbetet blir för effektivt så syretillförseln till barnet stryps. Därför finns det tydliga rutiner att när man driver på med droppet skall fosterljuden och moderns värkar övervakas med s k CTG kontinuerligt. Ändå struntar förlossningspersonal i det. I HSAN finns varje år ett antal fall som gäller just detta. Varje år dör ett antal barn i onödan p g a syrebrist vid förlossningen och några hundra barn överlever men får hjärnskador. Barn som var helt friska.
Efter att vårdpersonal har dödat ett barn så här får man kritik, erinran eller en varning i ansvarsnämnden HSAN. Leder det till att man ändrar sitt riskbeteende? Kanske. Jag vet bara att överläkaren som kritiserades i mitt fall hade bara några år tidigare fått en erinran för att hon hade orsakat ett annat barns död på ett liknande sätt. Efteråt kan man jobba kvar som vanligt.
Jag tror att onödiga riskbeteenden försvinner i större utsträckning i vården om man vet att det finns en reell risk att man kan åtalas. Jag tror dessutom att vården skulle bemöda sig att ta hand om patienter bättre när ett fel har begåtts i syfte att undvika polisanmälan. Det är vanligen så att sjukhuset vägrar att kommunicera med dig när personalen har orsakat en svår patientskada. Man står där helt ensam och förkrossad.
Karin: Tänkvärt. Jag måste erkänna att ditt perspektiv leder till en komplexitet som jag måste smälta först innan jag ger dig ett bra svar.
Vi är dock eniga i så måtto att jag håller med om att åklagaren bör undersöka om det finns misstankar för att något mer än en vanlig felbedömning förekommit. Huruvida så är fallet idag, vet jag inte, men jag litar på dig att du har skäl för den beskrivning som du ger.
Sekretessen måste väl bedömas i förhållande till uppgifterna i sig och värderas fortlöpande. Om skyddssubjektet i sig, föräldrarna el. möjligen brottsutredningen, inte tar skada råder väl inte sekretess? Vad åklagaren väljer att ”ge ut” till media är väl emellertid inte liktydigt med vad som skyddas av sekretess. Förstår sig snarare som att du ifrågasätter den mediala hanteringen av ärendet. Men ur vilken synvinkel. Spelar det ingen roll att föräldrarna vädjat till åklagaren att offentliggöra uppgifterna?
Soyandlentils: Jag måste inledningsvis påpeka att det som jag skriver i det här svaret är en framställning av mekanismer som jag tror mig känna igen i debatten. Jag säger inte att jag själv har någon kritik mot åklagaren – det har jag inte, annat än vad gäller mediehanteringen – eller att jag på något sätt själv skulle ifrågasätta åklagarens kompetens. Håll detta i minnet när du läser det jag har att säga.
Min kritik ligger i att åklagaren inte släpper hela förundersökningsmaterialet, utan endast sådana delar av materialet som påstås visa att åklagaren haft fog för att inleda en förundersökning. Eftersom folk i allmänhet är kloka nog för att veta att det sällan är glasklart huruvida någon gjort rätt eller fel, och eftersom många dessutom vet att förundersökningen också innehåller delar som ännu inte offentliggjorts, inställer sig frågan varför åklagaren offentliggjort just den delen av förundersökningen som förefaller tala för åklagaren. Finns det något som döljs? Varför släpps inte hela materialet om nu en del av materialet tydligen kan släppas? Vad är det som pågår egentligen?
När man dessutom selektivt släpper ett dokument som tydligen inte ens talar med någon särskild styrka till åklagarens förmån, framstår åklagaren som löjlig: hon offentliggör endast valda delar av materialet som antas tala till hennes förmål och lyckas då släppa material som inte ens verkligen talar till hennes förmån, utan vars riktighet kompetenta personer ifrågasätter. Det leder i sin tur till att folk börjar undra vilken pajas åklagaren är och om hon är kompetent.
Denna mekanism – vars framställning alltså som sagt inte innebär att jag på något annat sätt än vad gäller mediehanteringen är kritisk mot åklagaren – är, eller borde åtminstone vara, välkänd. Varje gång en offentlig person försöker försvara sig mot kritik genom att berätta endast delar av sanningen är detta en inbjudan till journalister att gräva vidare och att hänge sig åt spekulationer avseende vad som måhända kan tänkas inte ha berättats. När man kommit så långt, finns inget att göra längre: det blir en närmast övermänsklig uppgift att undanröja det redan givna intrycket att man försökt manipulera allmänheten. Det är enligt min mening exakt detta som nu gjorts.
Märk väl också att min kritik mot Lejnefors framställdes INNAN hon ens släppt obduktionsprotokollet. Hon började alltså prata om delar av förundersökningsmaterialet som vid tillfället då hon uttalade sig inte vare tillgängliga för allmänheten, vilket än mer inbjuder till spekulationer. Det gör det hela ännu värre.
Inte ens släppandet av obduktionsprotokollet har dock lett till någon förbättring, eftersom slutsatserna där tydligen är angripliga. Den debatt som nu uppkommit är om åklagaren blint litat på ett enda uttalande, eller om hon inhämtat synpunkter på obduktionsprotokollet. Dessa delar av förundersökningen är dock ännu hemliga, och alltså spekuleras igen. Det blir svårare och svårare att få känslorna lugna.
Åklagarna i det här målet har genom sin mediehantering enligt min mening riskerat att åsamka rättsväsendet skada, och jag hoppas att det finns en mycket bra förklaring till deras vårdslösa hantering av pressen i det ännu hemliga förundersökningsmaterialet.
Det som orsakar skada är all osaklig kritik av en förundersökning som bedrivits precis som vilken annan som helst, minus det faktum att den riktats mot en person i en samhällsgrupp som sällan begår brott samt att denna utredning blottar samhällets, politikers och läkares totala oförmåga att faktiskt ta tag i problemet med gränsdragningarna kring vård i livets slutskede/dödshjälpsfrågorna. Inom rättsfilosofi eller straffrätten är detta knappast något nytt problem. Du liksom många andra verkar dessutom ha en väldigt märklig bild av hur tung bevisning som krävs för ett påstående om skälig misstanke. Ingen har väl påstått att utredningen nått upp till ens åtalskraven ännu. Men, det är ju alltid lätt att sitta vid sidlinjen…
Till Juristen,
Intressant analys,
här några korta frågor/påståenden
– Jag förstår att socialstyrelsen tar hjälp av tännsjö – men juristen skall väl inte låta sig förledas av en utilitarist (även om han verkar under pseudonym; professor tännsjö)
– har den sk palliativa vården verkligen stöd i svensk lag, var?
Hälsningar/ Per-Åke Persson
Per-Åke: Din första fråga antyder avsmak för utilitarism i den form som Tännsjö företräder. Medan jag själv inte heller är helt övertygad om utilitarismens förtjänster, anser jag dock att Tännsjö har en plats i ett rådgivande etiskt organ på samma sätt som någon annan filosofisk inriktning, oavsett om denna må vara buddism, kristendom, naturrätt eller något annat. Tännsjö företräder en åsikt i vårt samhälle som är lika giltigt som alla andra åsikter.
Vad gäller din andra fråga är utgångspunkten att allt som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet. Eftersom det enligt svensk rätt inte är något brott att underlåta att hjälpa, och eftersom ett avbrott i en livsuppehållande behandling utan vidare yttre påverkan från någon leder till döden, har vid avbrytande av en sådan behandling ingen ingripit för att påskynda döden, utan den som hittills ställt sig emot döden har avslutat sina hjälpande åtgärder. Det som är förbjudet enligt svensk rätt är att ingripa för att påskynda döden: det innebär motsatsvis att det är tillåtet att låta bli att förhindra döden.
[…] 13, 2009 av jheidbrink Jag kritiserade i förrgår åklagaren i barnläkarfallet för sin enligt min mening bristfälliga mediehantering. Jag har i kommentarerna […]
Tack för svar Jakob,
Du har rätt – kravet är ”god vård”
Vad som nu besvärar mig är utilitaristen tännsjös medverkan i den ständigt pågående definieringen och omdefinieringen av begreppet ”god vård”
När det skenheliga och försåtliga begreppet ”palliativ vård” numer, utan inskränkning, blivit synonymt med ”god vård” så är det ju helt i linje med tännsjös ideer (och ju mer av den desto bättre)
Vi befinner oss på ett sluttande plan, och glider snabbt:
från Hippokrates och mot tännsjö
Hälsningar/ Per-Åke Persson
Per-Åke Persson; läkare på Hippokrates tid hade det förhållandevis lätt med de etiska frågeställningarna. Deras förmåga att ingripa i sjukdomsförlopp och förhindra döden var mycket begränsad. Så har det varit genom historien: läkarens makt över liv och död har varit ytterst liten. Först i modern tid har det blivit möjligt att bota svåra sjukdomstillstånd – men också att uppehålla och utsträcka livet på ett sätt som plötsligt väcker etiska frågor. Vi _kan_ med aktiva insatser uppehålla livet till varje pris. Frågan är nu istället om vi _bör_ göra det; eller om vår makt över liv och död övergått i maktmissbruk.
Jag ser inget sluttande plan, utan helt nya möjligheter som väcker helt nya frågor.