Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Rättsteori’ Category

Den offentliga upphandlingen är emellanåt föremål för kritik: det är inte alltid upphandlarna förstår den bransch inom vilken de upphandlar och alltför många gånger tycks priset vara mera avgörande än kvalitetsaspekter. Också kontrollen och uppföljningen av upphandlingen brister med jämna mellanrum. Det är omstritt huruvida något är fel med systemet i sig (en statlig utredning tycks tyda på att det finns sådana fel), men idag läser jag en (gammal) artikel som kan kasta något ljus över den grundläggande problemställningen.

Poängen med den offentliga upphandlingen är att bredda marknaden för offentliga tjänster, och dess yttersta syfte är att få fram den leverantör som till billigaste peng kan leverera den bästa tjänsten. Istället för att låta ett offentligt monopol eller ett företag med goda politiska förbindelser sköta leveransen av offentliga tjänster skall uppdraget utannonseras och alla intresserade inbjudas att komma med anbud. För att detta skall fungera och alla intresserade skall ha samma fakta att förhålla sig till, krävs att annonseringen av tjänsten är rätt så konkret och i detalj specificerar vad som förväntas av leverantören. Detta förutsätter god branschkunskap och åtskilligt förutseende: skall man beställa ett dataprogram, måste man alltså veta exakt vad programmet skall kunna göra och man måste också förutse tillkommande behov. Med andra ord måste man ta sig en mycket ordentligt funderare och helst ta in många olika synpunkter innan man ens kan skriva specifikationen. Sedan är det bara att hoppas att någon tror att hon kan skriva ett program av den förväntade kvaliteten också. Problemet är detsamma med i stort sett alla upphandlingar: man måste veta mycket väl vad man behöver för att kunna göra en bra upphandling.

Detta leder till att det är svårt att i samspråk med leverantören komma fram till specifikationer allt eftersom arbetet med att ta fram tjänsten fortskrider. Leverantören förväntas veta vad som gäller redan innan något avtal över huvud taget blir aktuellt, och villkoren skall vara desamma för alla potentiella leverantörer. Den offentliga upphandlingen – som ju genom att bredda marknaden bland annat skall spara pengar – kostar alltså, dels för att man mycket tidigt i processen måste veta vad man vill ha (vilket kräver interna utredningar och alltså arbetstid redan innan något avtal över huvud taget blir aktuellt), dels för att man låser sig till den specifikation som man en gång publicerat och därmed i värsta fall nödvändiggör ytterligare en upphandling om specifikationerna skulle behöva ändras eller tillägg till tjänsten så småningom visa sig vara önskvärda eller nödvändiga.

Denna effekt kan förklaras med teorin om Relational Contract Law. I sin ursprungliga version gör Relational Contract Law en distinktion mellan diskreta och relationära avtal. Diskreta avtal är sådana där avtalet koncentreras till en viss punkt och avtalsparternas identitet är tämligen likgiltig. Ett exempel på ett sådant diskret avtal skulle kunna vara ett köp av en påse tuggummi: köparens och säljarens identitet är rätt så egal för motparten, och i många fall behöver köparen och säljaren aldrig mera träffas. Hela relationen är slut inom en kort tid. Denna modell bygger mycket av den traditionella avtalsläran på, med dess betoning av att positionerna är låsta när avtalet är slutet och dess insisterande på avtalets lydelse som den viktigaste faktorn i avtalsrelationen.

Relationära avtal är annorlunda. Här är avtalet ett moment i en koordineringsstrategi mellan parterna, där deras förhållande påverkas till endast ringa del av själva avtalet och långt mer av förtroendet och tilliten mellan parterna. Relationära avtal behöver inte vara långvariga avtal, utan de kan också vara i grunden diskreta avtal som är inbäddade i återkommande affärsrelationer, som till exempel leveransen av kontorsmaterial från en pappershandel till en revisionsbyrå. Det är själva relationen som är långvarig, och avtalet utgör då en del av denna relation, som är långt mera komplex än som låter sig fångas av juridiska regler som betonar förutsebarhet och kontroll.

Mot denna bakgrund framstår den offentliga upphandlingen i många fall som ett försök att göra relationära avtal diskreta. En offentlig upphandling gäller i många fall en viss period, som leverans av kollektivtrafiktjänster över de närmaste tre eller fem åren eller leverans av mat till kommunens storkök över det närmaste året. Eftersom antalet potentiella leverantörer är begränsat, är det inte heller uteslutet och i vissa fall inte ens sällsynt att den som vunnit ett offentligt uppdrag vinner igen när uppdraget läggs ut på offentlig upphandling för nästkommande period. Avtal för offentliga tjänster uppvisar alltså många drag som är typiska för relationära avtal.

Lagen om offentlig upphandling och dess föreställningsvärld kräver dock att hela relationen packas in i specifikationerna. Utrymmet för justeringar, för diskussioner som leder till en pragmatisk hantering av lokala problem är litet. Denna begränsning innebär att leverantören ställer in sig på en konkret målbeskrivning av vad som skall åstadkommas med tjänsten och att köparen ser sig förhindrad att i efterhand justera villkoren för avtalet. Detta i sin tur bäddar för katastrofer som konkurser under pågående avtalsperiod eller bortglömda specifikationer som i efterhand inte kan föras in i avtalsförhållandet.

Den nordiska avtalsrätten med dess – enligt min mening i vissa fall alltför långtgående – acceptans av relationära drag (i form av den kontraktuella lojalitetsplikten, skälighetsprincipen och andra grepp som tillåter justeringar efter det att avtalet kommit till stånd) är i grunden rätt väl lämpad att hantera relationära avtal. Problemet är att denna avtalsrätt inte riktigt får komma till uttryck i den förvaltningsrättsligt betonade upphandlingsrätten. Helt bortsett från katastrofer som Carema, Trafikverkets utköp av Balfour Beatty Rail eller DSBFirsts problem är en fråga på vilken jag faktiskt inte lyckats hitta något entydigt svar också vad det egentligen kostar att ta fram upphandlingsspecifikationer, och hur denna kostnad förhåller sig till de besparingar som gjorts genom att bredda marknaden för offentliga tjänster. Det finns utan tvivel en transaktionskostnad i ett omvandla ett relationärt avtal till ett diskret sådant.

Frågan förefaller alltså vara om och i så fall hur man kan göra den offentliga upphandlingen relationär.

Annons

Read Full Post »

Sedan en tid tillbaka är jag intresserad av reglering och regleringsteknik. Något man numera ganska snabbt stöter på kallas behavioural economics, som utgör en blandning av ekonomi och kognitiv psykologi.

Den ekonomiska delen avser ekonomi som studien av incitamentsstrukturer: vad får folk att välja såsom de gör? Traditionell ekonomisk vetenskap utgår ifrån att folk i grunden är rationella, att de väljer det som de tror i längden är bäst förenligt med deras intressen. Därvid är traditionell ekonomi absolut beredd att acceptera att vi alla har flera intressen och att dessa kan stå i konflikt med varandra. För att mäta intressens tyngd hos varje individ använder man traditionellt mätenheten pengar: hur mycket är du beredd att betala för en god och smaskig hamburgare, jämfört med ett längre liv utan fetma? Genom att på sådant sätt identifiera och mäta intressen och deras tyngd, kan man göra avvägningar mellan olika individers respektive intressen och komma fram till en lösning på olika intressekonflikter som är bäst för helheten, för samhällsekonomin.

Ett grundantagande i denna ekonomins hållning är att folk a) vet vad de vill och b) vet att rationellt väga sina intressen mot varandra. Det är här  behavioural economics kommer in. Inom psykologin har man nämligen kunnat visa i många olika experiment att folk a) absolut inte alltid vet vad de vill, utan att de väger intressen olika beroende på hur man ställer frågan och hur andra väljer, och b) att folk ofta inte är kapabla att rationellt – eller till synes rationellt – väga sina intressen mot varandra. Man kan visa att människor i interaktion med andra människor ger upp en personlig fördel för att bestraffa någon som de uppfattar som en fuskare i sociala sammanhang (trots att moraliska överväganden väger tyngre i scenarier som ligger långt bort i tiden än i scenarier som utspelar sig inom den närmaste framtiden). Man har kunnat visa att den kortsiktiga vinsten idag närmast alltid trumfar den stora vinstmöjligheten imorgon (10 kr. med 100 procents säkerhet idag är faktiskt mycket mindre än 5 000 000 kr. med 1 promilles säkerhet om två veckor). Man har kunnat visa att folk ger upp sina idéer om vad som är rätt när de upplever att alla andra runt omkring dem har en annan uppfattning.

Psykologins insikter betyder – och det är här ekonomin kommer in – att man kan lägga upp situationer på ett sådant sätt att folks val påverkas utan att de märker det. Beroende på hur man ordnar situationen, kommer det att bli övervägande sannolikt att en stor andel personer kommer att följa den väg som den ordnande vill.

Ett exempel är de små flugor som numera ofta är målade på urinoarer i herrtoaletter (kvinnliga läsare må ursäkta detta mycket manliga exempel, men det är ett av behavioural economics mest klassiska). Målar man en fluga på en urinoar, kommer den genomsnittlige mannen att försöka sikta när han kissar, antingen i tron att det rör sig om en fluga som kan skrämmas bort, eller i ett försök att tvätta bort bilden. Resultatet är att det inte skvalar i samma utsträckning längre på pubarnas herrtoaletter. Ett annat exempel som har testats är att berätta för villaägare med höga elräkningar hur mycket som grannarna på gatan i genomsnitt betalar för elen: ingen vill vara sämre än genomsnittet och elräkningen tenderar att sjunka efter en sådan upplysning. Eller olika kollektiva arrangemang: ett exempel från USA – där ju någon allmän pension inte finns – är att företagare som kräver av sina anställda att de tydligt skall säga ifrån när de inte vill vara med på företagets pensionsförsäkring (opt-out) får fler anställda att gå med på försäkringen än företag som kräver att den anställda skall själv anmäla sig för att gå med (opt-in).

Samtliga dessa scenarier utmärker sig genom att de inte tvingar folk att göra något. Män på urinoar har fortfarande alla möjligheter att stritta som de vill. Villaägare kan ge fanken i grannarna och värma stugan till 35 graders värme. Anställda som inte vill lägga pengar på någon pensionsförsäkring kan gå ur systemet. Faktum är dock att de flesta beter sig så som den som ordnar saken vill (precis som de flesta av oss faller för frestelsen att köpa smågodis när detta ligger nära kassan på snabbköpet), och att man alltså utan att använda tvång kan styra folk till sitt eget och andras bästa.

Några av behavioural economics överstepräster (ordet skall inte förstås som pejorativt här) är Richard Thaler och Cass Sunstein, som talat och skrivit om libertarian paternalism, med vilket begrepp de menar just en paternalism – alltså ett statligt omhändertagande av den enskilda medborgaren – som inte är förenat med tvång, utan med ett ordnande av incitamentsstrukturer. Staten tar hand om oss utan att vi vet om det, helt enkelt genom att likt en marknadsförare (marknadsförarna upptäckte de relevanta psykologiska mekanismerna långt före psykologerna) ordna vår omgivning så att vi omedvetet väljer det som de statliga tjänstemännen anser vara bäst för oss. Thaler och Sunstein har i ämnet skrivit den i den anglosaxiska världen rätt så kända boken Nudge, som jag dock själv ännu inte hunnit läsa.

Sunstein har blivit rådgivare åt Vita huset i regleringsfrågor och har alltså fått den amerikanska presidentens öra. Thaler har nu fått den brittiska premiärministerns öra. Vi kan alltså förvänta oss att – som alltid när det handlar om trender som fått fotfäste i den anglosaxiska världen – samma trend också kommer till oss (till vilket måhända detta inlägg bidrar). Frågan är hur vi skall ställa oss till det.

Jag själv är enormt kluven. Det finns många sidor på frågan. En är att – förutsatt att behavioural economics verkligen funkar – juridiska regleringar kan tänkas få större genomslagskraft, att antalet brott mot reglerna minskar och att vi alltså kanske upplever mindre tvister. Det låter åtminstone bra (huruvida det verkligen är bra, är en annan fråga). En annan sida är att det ju kan vara bra om folk inte blir överviktiga, låter bli att röka, tecknar pensionsförsäkringar och gör annat som är bra för dem.

Ändå tycker jag också att hela idén låter enormt skrämmande: en grupp av tjänstemän bestämmer vad som är bäst för mig, anlitar ett gäng psykologer och ekonomer, gjuter med mina kollegers hjälp en viss incitamentsstruktur i lagtext och får mig sedan att göra det de vill. Jag märker förvisso inte det, och blir alltså inte upprörd över det, men icke desto mindre styrs jag av andra i vars verksamhet jag inte har insyn.

Det är kanske inte så skrämmande när det handlar om att minska fetma, få folk att avsluta pensionsförsäkringar eller att minska sina uppvärmningskostnader. Men hur blir det när det gäller annat, när det gäller ”frivilliga” dagsverken för staten (som skulle vara en form av skatt), lydnad inför auktoriteter (vilket möjliggör för auktoriteterna att göra vad de vill), när det gäller de verkligen viktiga frågorna? Är inte en omsättning av behavioural economics till regleringsteknik en version av George Orwells 1984? Är det inte 1984 även om insikterna används i syften som många skulle acceptera som goda?

Faktum är att de psykologiska insikterna finns, och att det finns ett gäng ekonomer och jurister som redan börjat tänka på hur vi kan använda psykologins rön inom lagstiftningen. Vi kan inte förhindra att folk har idéer, vi bör inte förhindra att de meddelar andra sina idéer och vi bör inte heller förhindra att de som lyssnar på idéerna blir övertygade (som tydligen Barack Obama och David Cameron blev).

Men så länge tid är, bör vi kanske få våra egna idéer avseende vad vi tycker om själva företeelsen behavioural economics, eller kanske snarare den regleringsteknik som använder sig av dess insikter, nämligen libertarian paternalism.

*****

Uppdatering: En bra illustration till hur det kan se ut när våra preferenser manipuleras finns i serien Yes, Prime Minister.

Read Full Post »

Socialdemokraten Olle Ludvigsson skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om förslaget till reglering av finansmarknaderna: han svarar på inlägg av Moderaternas Gunnar Hökmark och Folkpartiets Olle Schmidt. Hans poäng är huvudsakligen att försvara det nu liggande förslaget till reglering, och det har jag inget att säga om, eftersom jag inte är tillräckligt påläst. På vägen gör han dock en annan viktig poäng, som jag alltid är lika förvånad över att mina liberala meningsfränder ofta inte inser. Han säger nämligen att otillräckligt reglerade marknader i längden är dyra. Han har självklart rätt. Sedan kanske han ändå lider av hybris vad gäller politikens förmåga att förebygga kriser.

Det finns en märklig tro inom vissa ekonomkretsar på att total avsaknad av reglering gynnar oss alla bäst. Eller nej, vänta: det sägs att en sådan avsaknad gynnar samhällsekonomin bäst, men däri ligger implicit att vi alla gynnas av avsaknad av reglering. Denna uppfattning är förstås befängd.

Den sista marknad som i sann bemärkelse varit oreglerad är vissa delar av finansmarknaden. Denna brist på reglering leder självklart till att den som vill vinna en konkurrensfördel kommer att använda alla knep – några otillåtna sådana finns ju i princip inte – för att öka sin vinst. Det kan handla om bristande information till investerare, om ”teaser rates” som göms långt i avtalstexten, om underlåten eller bristfälligt utförd kreditprövning. Inget av detta är eller har varit olagligt, bara förbaskat ofint. Problemet med denna taktik är att den är kortsiktigt lönsam för den enskilda personen, men i normalfallet långsiktigt mycket riskabel för ekonomin i stort. Den som avgår ur marknaden innan allt brakar ihop, har alltså tjänat en hacka, och någon annan får städa upp.

Detta är ett allmänmänskligt fenomen: vi har en ofta bevisad tendens att värdera kortsiktiga vinster högre än långsiktiga vinster. Vi värderar 5 000 kr. idag högre än 6 000 kr. i övermorgon. Hur i hela friden kunde man då vara så blåögd att låta finansmarknaderna vara fria och låta dem premiera kortsiktigheten?

Jo, teorin bakom detta var att finansmarknaderna är så konkurrensutsatta att de är transparenta, det vill säga att varje information – exempelvis att ”teaser rates” är ett farligt ofog – genast sprider sig till samtliga aktörer på marknaden. Denna teori har aldrig kunnat empiriskt beläggas, utan har räknats fram av teoretiska antaganden (exempelvis att människan är genomrationell) vars riktighet på goda grunder kan betvivlas. Men andra ord utgör oreglerade marknader ett utflöde av teoretiska antaganden utan empiriskt stöd.

Det är inte bara finansmarknaderna som behöver reglering. Vi har gjort samma misstag, samma synd av underreglering, varje gång vi liberaliserat en marknad. Det engelska experimentet med avregleringen av järnvägsmarknaden, avregleringen av den svenska flygmarknaden… varje gång har vi behövt lära oss på nytt att marknader som skall fungera behöver en grundstomme av reglering som innebär ett tvång att ta hänsyn också till de effekter som enskildas agerande har på systemet i stort.

En totalt oreglerad marknad lockar helt enkelt fram det sämsta i oss, det har historien – inte bara på finansmarknaderna – visat om och om igen. Bland annat fick vi en konkurrenslagstiftning just för att marknaden för företagsförvärv inte kunde anförtros enskilda: det ledde bara till monopol som gjorde övervinster på allmänhetens bekostnad.

Alltså: självklart måste alla marknader regleras, även – och kanske i synnerhet – den viktiga finansmarknaden. Denna insikt har inte mycket med ideologisk inriktning att göra, utan utgör en läxa som vi vid det här laget – efter 200 år av kapitalism – borde ha lärt oss.

Samtidigt skall vi inte tro, vilket Ludvigsson tycks göra, att vi kan förhindra kriser genom en smart reglering. Varje reglering leder nämligen till en motreaktion: en reglering frammanar en reaktion. De som skall regleras kommer nämligen att utveckla en stor del kreativitet för att hitta luckor i regleringen. Denna effekt har påvisats många gånger sedan 1960-talet, då Stewart Macaulay (hans biografi och publikationer finns här) först pekade på den. Med andra ord: oavsett hur vackert och genomtänkt ett förslag kan te sig på pappret, kommer det att i verklig implementering att te sig totalt annorlunda och kommer att få effekter som upphovsmännen aldrig kunnat tänka på.

Denna kreativitet kommer också att leda till en annan effekt, som kallas för regulatory capture. Med detta betecknas det förhållandet att regleringsmyndigheten, för att kunna hålla jämna steg med dem som skall regleras, måste anlita folk som känner marknaden, alltså med andra ord personer som tidigare lagt ner sin skäl i att undvika regleringens effekter. Dessa personer kommer inte att bli av med sina kontakter och vänskapsrelationer bara för att de byter sida: tvärtom är ju poängen från regleringsmyndighetens sida att hålla koll på marknadens beteende. Med andra ord kommer dessa ”överlöpare” att ha blandade lojaliteter, dels en anställningslojalitet, dels en social lojalitet.

Dessutom fortgår ju kreativiteten på marknaden. Regleringsmyndigheten kommer därför att behöva lyssna på marknaden, att ta in dess mening, innan ett regleringsprojekt sjösätts. Marknadens företrädare har då alla incitament att betona det sunda i marknaden och tona ner det som inte är så bra för ekonomin i övrigt. Regleringen kommer alltså att bli bristfällig hur vi än gör, och vi kommer alltid att i efterhand reagera på missförhållanden som redan visat sig.

Så är det med all juridik, eftersom juridiken alltid är reaktiv. Den reagerar alltid i efterhand: exemplen då någon lyckats sjösätta en reglering och förhindra ett problem innan det uppstått är ytterligt få. Eftersom juridiken är politikens främsta maktmedel, kan juridikens brist härvidlag breddas till politiken: politiken kommer alltid att vara reaktiv, och ytterst sällan proaktiv.

Med andra ord är kostnadsargumentet mot reglering fåfängt, eftersom någon reglering som inte kostar inte finns och eftersom vi behöver reglering för att ha fungerande marknader. Samtidigt skall vi inte inbilla oss att vi kan förhindra kriser genom någon lämplig reglering: vi tar hand om problem som vi känner till – imorgon kommer vi att ha andra problem, som ingen kunde tänka på idag, och som därför kommer att vara oreglerade.

Exakt hur mycket vi skall reglera, går med denna osäkerhet inte att säga. Här finns politiska skillnader och trossatser som i sig alla är lika legitima. Ytterligheterna är dock, såvitt den historiska erfarenheten visar, inte framgångsrika. En total reglering kommer att leda till att ingen vill syssla med verksamheten i fråga, en ofullständig reglering kommer alltid att leda till motreaktioner som ingen förutsett och avsaknad av reglering leder till enskildas vinster på bekostnad av ekonomin i stort.

Denna lärdom borde leda till en viss ödmjukhet inom politikens kretsar. Både Ludvigssons artikel och de debattartiklar av Gunnar Hökmark och Olle Schmidt utgör inte precis perfekta exempel på någon sådan ödmjukhet.

Domedagsprofetior är nämligen lika överdrivna som förtröstan i politikens möjlighet att lägga livet tillrätta för oss.

Read Full Post »

Förra veckan skrev prof. Peter Wahlgren om kognitiv juridik på sajten Dagens juridik. Jag har själv (begränsad) insyn i kognitionsvetenskaperna genom min fil.kand.-examen i allmän språkvetenskap – språk är en aspekt av kognitionen. När jag just sitter med examinationen i en av mina kurser, kan jag hålla med Wahlgren om att det finns all anledning för jurister att hålla koll på kognitionsvetenskaperna, eftersom kognitionen påverkar den juridiska processen.

Betygsättning är myndighetsutövning och skall alltså vara rättssäker. Detta är inte enkelt att åstadkomma: examinatorn får inte ta hur mycket tid som helst på sig (tio arbetsdagar är en allmänt förekommande rekommendation), men skall göra ett grundligt och samvetsgrant jobb. Har man något hundratal texter framför sig, innebär detta att man kanske har en kvart eller tjugo minuter på sig för varje text (om man har tur), vilket inte är mycket.

Detta handlar alltså om masshantering. Det som inställer sig är en känsla av att man oavsett hur noga man är inte kan komma ifrån att humöret påverkar betygsättningen, liksom självfallet trötthet och andra fysiska omständigheter. Har jag just rättat en riktigt dålig text som får mig att undra huruvida studenten över huvud taget varit med på undervisningen, alternativt huruvida man över huvud taget når fram till studenterna, blir i alla fall jag på dåligt humör. Detta gynnar, om jag inte aktar mig, den som kommer efter den dåliga texten: är efterföljande text ens halvbra, blir jag så glad att risken finns att jag sätter ett högre betyg än som egentligen är motiverat.

Egentligen skulle jag alltså behöva gå igenom hela examinationshögen minst två gånger. Det finns dels ingen tid för, dels får jag inte betalt för denna ytterligare service. Det hela måste bli klart, och bli klart fort. Det som riskeras är studenternas rättssäkerhet.

Jag måste erkänna att jag hatar examinering. Det känns som en omöjlig uppgift, en uppgift vars syfte jag utan vidare inser och anser måste uppfyllas, men som är exakt hur svårt som helst att åstadkomma. Jag är ju bara en kognitivt begränsad människa, inte någon halvgud som kan frigöra sig från sitt humör, sin trötthet, sin hunger, sina andra åtaganden.

Jag kan inte föreställa mig annat än att domstolarna har samma problem med målhanteringen som jag har med examinationen. Frågan blir alltså hur vi hanterar människans kognitiva begränsningar i ett system som har höga krav på sig att vara rättssäkert.

Det kan finnas all anledning att följa upp Wahlgrens tanke.

Read Full Post »

Sms-lån är ett mycket dumt sätt att ta kredit, om inget annat för att det är väldigt dyrt. Ett kreditföretag på nätet är ärligt nog att ange procentkostnaden för en sådan kredit: för en kredit över 1 000 kr. betalar man 2 230 procent, för en kredit på 2 000 kr. betalar man 792 procent och för en kredit på 3 000 kr. 654 procent.

Procenttalen är skrämmande höga, men det måste påpekas att det här inte nödvändigtvis rör sig om ocker. Skulle det föreligga ocker, skulle kreditavtalet enligt 31 § avtalslagen vara ogiltigt. Det avgörande i paragrafen är att de förmåner som en part betingar sig skall stå i uppenbart missförhållande till det vederlag som parten utger; tillkommer sedan andra fakta (som att den som skall betala förmånen varit i trångmål eller dylikt), föreligger ocker. I sms-lånens fall skulle förmånen bestå i den höga räntan, och den första frågan är alltså om denna står i uppenbart missförhållande till vederlaget. I denna bedömning måste ett flertal element ingå, varav jag här bara nämner två.

Dels måste man ta hänsyn till de absoluta summorna. Betalar man 300 kr. för ett lån på 1 000 kr. som man har över 30 dagar (vilket det företag kräver vars hemsida jag inledningsvis citerat), är den absoluta summan inte riktigt lika skrämmande som procenttalet. Det är ju också där marknadsföringsargumentet ligger: skulle företaget marknadsföra sig självt med procenten istället för de absoluta siffrorna, skulle förhoppningsvis ett mindre antal personer ta sådana krediter. Den absoluta kostnaden för krediten är relativt försumbar, och alltså är detta ett argument emot att något uppenbart missförhållande skulle föreligga.

Dels utgör räntan ersättning, inte bara för den tid som kreditgivaren måste avvara pengarna, utan också för den risk som kreditgivaren tar. Det företag som jag citerar är berett att ge kredit också till den som har betalningsanmärkningar, alltså till den som visat sig ha svårt att betala tillbaka krediter. Företaget tar alltså en risk att inte få tillbaka sina pengar och den risken avspeglas legitimt i procenttalet. Även detta utgör ett argument emot att det här skall vara ocker. Slutsatsen blir att frågan om ocker antagligen redan stupar på första kriteriet, och att sms-lånen inte kan angripas på denna grund.

Detta innebär i sin tur att det är svårt till omöjligt att komma åt sms-lånen genom lagstiftning. Ett förbud mot hela verksamheten kan tänkas krocka med EU:s regler om kapitalets fria rörlighet. Dessutom skulle ett sådant förbud förmodligen snart kringgås på något annat klyftigt sätt: här finns grova pengar att tjäna, och detta brukar stimulera folks kreativitet. Lagstiftning kan tänkas utgöra ett bra stöd till andra insatser, men jag tillåter mig att tvivla huruvida den skulle kunna strypa hela marknaden.

Om något skall göras, skulle jag i första hand föreslå regler om marknadsföring, att nämligen sådana krediter måste marknadsföras, inte bara med en liten text om procenttalet någonstans längst nere på affischen, utan med procenttalet utsatt i minst lika stora bokstäver som huvudtexten. Jag skulle misstänka att redan detta får somliga personer att avstå. Sedan bör man kanske se över läroplanen i skolan. Musik och träslöjd i all ära, men det är märkligt att folk skall ha hantverk på skolschemat när de inte får någon obligatorisk utbildning i finansiell privatekonomi. Det är skrämmande hur oförstående många verkar vara inför ens de mest elementära fakta inom ekonomi.

Detta är den ena poängen som jag vill göra i anledning av sms-lån. Lagstiftning och förbud är sällan allena saliggörande. Lagstiftning och förbud kan bära upp och förstärka andra trender, men ensam kan en text på ett papper sällan förändra verkligheten. Vi har ett äkta problem med sms-lånen, men jag tvivlar på att vi kan lösa detta problem genom en enda omröstning i riksdagen om ett förbud.

Den andra poängen illustreras av en artikel i Svenska dagbladet idag som avser en person som på ett mycket enkelt sätt lurat till sig flera tusen kronor av sms-kreditföretag. Kreditföretagen tycks rycka på axlarna: de räknar med förluster (därav ju också deras räntesättning). Min poäng av detta blir att det finns en oöverstiglig motsats mellan flexibilitet och säkerhet.

Alla säkra system kräver övervakning, kontroller och tillsyn. Säkra system blir alltså automatiskt byråkratiska och formella: övervakningen måste organiseras, dokument och personer granskas, klagomål utredas och mycket annat mer. Med andra ord kan säkra system aldrig vara flexibla, eftersom varje form av flexibilitet automatiskt minskar säkerheten. Detsamma gäller tvärtom: flexibla system kan aldrig vara säkra. Vill man ha ett flexibelt system, måste man – liksom kreditföretagen i artikeln – acceptera vissa förluster och ett visst missbruk.

Detta gäller nu inte bara kreditmarknaden, utan alla juridiska system. Det innebär bland mycket annat att Försäkringskassan, om den skall ha järnkoll på vilka pengar som utbetalas och till vem, inte kan vara flexibel. Det innebär att ett processystem som är rättssäkert inte kan vara flexibelt. Det innebär att ett straffrättsligt system som är rättssäkert inte kan vara flexibelt.

I den allmänna debatten missar vi ofta denna poäng. Försäkringskassan skall ha järnkoll på pengarna och samtidigt vara tillmötesgående, smidig och flexibel. Detta går inte, utan förenar man båda kraven – flexibilitet och säkerhet – måste man kompromissa bort på båda sidorna. Systemet blir varken fullt ut flexibelt eller fullt ut säkert. Detsamma med rättssäkerhet i process: är en process rättssäker, tar den tid, kostar pengar och är omständig att hantera. Vill man ha en flexibel process, måste man tumma på rättssäkerheten. Och så vidare.

Det som vi borde göra är att dra samma slutsats som kreditföretagen, att vi nämligen har ett val. Antingen vill vi ha ett säkert system – vilket jag personligen tycker är ett oeftergivligt krav åtminstone i processrätten – som är oflexibelt eller så vill vi ha ett flexibelt system, som då inte kommer att vara säkert och där vi måste acceptera svinn, förluster och missbruk. Kreditföretagen här har valt det andra alternativet, och det är faktiskt (trots all kritik mot deras verksamhet) berömvärt att de tycks kunna acceptera konsekvenserna av sitt val.

Om bara vi kunde göra samma sak avseende de allmänna systemen – nämligen att acceptera konsekvenserna av våra val.

Read Full Post »

Samtidigt som Migrationsverket fått ner sina handläggningstider och behandlar ärenden snabbare än tidigare, väljer fler asylsökande som fått avslagsbeslut att överklaga, vilket sammantaget innebär att handläggningstiden för asylärenden ökat, skriver Svenska dagbladet. Det är nog ungefär det man kunde tänka sig: fenomenet att rättssäkerhetsgarantin möjlighet till överklagande negativt påverkar rättssäkerhetsgarantin beslut inom rimlig tid är inte nytt.

I den dagliga politiska diskursen slänger man sig gärna med begreppen rättsstat och rättssäkerhet som hade dessa begrepp någon fast innebörd. Det har de dock inte, lika lite som begreppen demokrati, frihet eller rättvisa. Man kan nog definiera en omistlig kärna i rättssäkerhet som innebär att i förväg fastställda rättsregler enligt ett i förväg givet system skall appliceras på i förväg stipulerade situationer. Visst. Men innebär kravet att tillämpningssystemet skall vara fastställt i förväg också att det måste vara en domstol som tillämpar reglerna? Här skiljer sig olika uppfattningar åt, och faktum är att många regler tillämpas av förvaltningsmyndigheter, inte av domstolar, såsom i fallet med asylbeslut.

För närvarande är de som anser att verkliga rättssäkerhetsgarantier (vad det nu i det enskilda fallet närmare betyder) kräver ett domstolsförfarande i överläge. Jag bekänner att jag hör till dessa personer. Vi har krävt och fått ett domstolsförfarande i asylärenden, alltså en möjlighet för den sökande att överklaga Migrationsverkets beslut till en riktig domstol som står utanför den vanliga myndighetsorganisationen (domstolar är dock i Sverige endast en särskild form av myndighet, inte någon självständig statsmakt). Självklar utnyttjar de berörda den nya möjligheten att få sin sak prövad i domstol, och det var ju också just det som var tanken.

Problemet är bara att begreppet rättsstat för många – kanske till och med alla – också inrymmer ett krav på att man vid tvist om rättigheter och skyldigheter skall få sin sak prövad och slutligen avgjord inom rimlig tid. Detta krav är en aspekt av garantin för rätten till en rättvis rättegång i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Ett bygglov som jag får om 25 år är inte mycket värt, och ett asylbeslut som kommer efter elva år innebär att jag under elva långa år inte vet om jag skall satsa på det nya landet eller om detta är lönlöst, då jag deporteras imorgon. Alltså: snabba beslut, tack!

Men hur skall beslutet vara snabbt om jag först behöver ett beslut från Migrationsverket innan jag kan vända mig till domstol? Jag måste ju igenom två instanser och om dessa instanser skall göra ett hyggligt grundligt jobb – vilket också anses ingå i rättsstatsbegreppets kärna – måste jobbet få ta tid. Man utreder inte en enskild människas öde i en handvändning. Alltså måste både Migrationsverket och domstolen få tid på sig, och sammanlagt innebär rättssäkerhetsgarantin ordentligt jobb plus rättssäkerhetsgarantin domstol att rättssäkerhetsgarantin snabbhet stryker på foten. Svårt att få ihop det här.

Men, tänker kanske någon, kan vi inte helt enkelt låta domstolen vara den första och enda instansen? Jovars, det skulle fungera, men det skulle inte leda till kortare handläggningstider. Som jag uppfattar majoritetsmeningen idag, anses kravet på ett rättsstatligt domstolsförfarande i all regel innebära att processen skall vara ackusatorisk. En ackusatorisk process är en process där domstolen så neutralt som det är möjligt lyssnar på två tvistande parters berättelser och juridiska argumentation och sedan fattar ett beslut om vem av parterna som haft den bättre argumentationen. Alltså behöver parterna tid att förbereda sig, vilket innebär att Migrationsverket som part i en ackusatorisk process måste utreda den asylsökande… vilket innebär att vi i tidshänseende får exakt samma problem som vi försöker lösa.

Alternativet är en inkvisitorisk process, där domstolen både utreder och fattar beslut. Domstolen skulle alltså i denna processform få lyssna på den asylsökandes berättelse, göra egna undersökningar och efterforskningar och sedan fatta beslut på grundval av ansökan och det som domstolen fått fram. Om vi skulle välja den vägen, skulle vi dock vara i en situation där vi ersatt ett tvåinstansförfarande med Migrationsverket och domstol genom ett eninstansförfarande med endast domstolen. Då verkar det bättre att helt enkelt ta bort möjligheten till överklagande – situationen skulle i stort sett bli densamma som om Migrationsverkets beslut automatiskt var slutligt. Rättssäkerhetsgarantin domstol skulle ryka.

Det är med juridiken som med allt annat också – det är sällan eller aldrig att det finns en rätt lösning. Meningarna går isär på den här punkten, men min personliga åsikt är att juridiken i främsta rummet är ett konfliktlösningsmedel mellan olika motstående intressen: ju fler intressen, desto fler möjliga avvägningar mellan dem finns det, och desto svårare blir det att hitta en lösning som alla eller ens de flesta kan vara nöjda med. På det här sättet liknar problemet med överklaganden av asylärenden problemet nimby som jag skrev om igår: motstående intressen är i många fall ett nollsummespel, där man kan befrämja det ena intresset endast på bekostnad av det andra intresset. Ger man asylsökande eller markägare rätt till överklaganden, behöver man inte förundras över att asylprocessen drar ut på tiden, eller att det inte blir någon utbyggnad av miljövänliga sätt att utvinna energi.

Frågan blir i detta läge politiskt: vilken avvägning mellan olika intressen är den mest rimliga? Är det viktigare att asylprocessen går snabbt, eller är det viktigare att det finns möjlighet till domstolsprövning av Migrationsverkets beslut? Om vi bestämmer oss för det senare, måste vi också ta ställning till om den utdragna processen i asylärenden som detta oundvikligen leder till sedan skall få tjäna som ett försvar mot avvisning, när asylprocessen dragit ut i fyra, fem år: kan den som själv genom överklagande frammanat sin osäkerhet använda osäkerheten som argument för att få stanna i Sverige? Om det inte skall kunna ske, är vi beredda att acceptera det stora mänskliga lidandet som oundvikligen går igen med en avvisning till kanske osäkra regioner i främmande länder efter kanske många år i den svenska tryggheten?

Vi diskuterar dessa relaterade problem som om de vore isolerade, vilket jag tror är en anledning till att vi aldrig riktigt lyckas bli konstruktiva i vår debatt. Kanske är det dags att inse att problemet är mycket mera komplext än vi hittills givit sken av.

Read Full Post »

En opublicerad studie vid Växjö universitet visar att fyra av tio svenska tjänstemän och kommunpolitiker kan tänka sig att frångå lagens regler för att gynna det lokala näringslivet, skriver Svenska dagbladet. Därtill kommer några fynd avseende korruption, nämligen till exempel huruvida tjänstemännen anser det vara acceptabelt att låta sig själva och frun (”partnern” hade kanske varit det bättre ordet, med tanke på att många kommunala tjänstemän numera är kvinnor) bjudas på middag av någon som vill ha avtal med kommunen. Sammanblandningen är olycklig, då den blandar ihop två olika frågor. Den senare frågan handlar om korruption, den förra om allas likhet inför lagen.

Vad gäller korruptionsbiten utmärks korruption av att man gör någon en tjänst utanför reglerna i förväntan om att motparten ställer upp med en gentjänst, antingen genast (typ sedlar i ett kuvert) eller om någon stund (exempelvis ett kraftigt rabatterat kök när nästa villarenovering stundar). Korruption har många schatteringar, och visst kan middagsbjudningar falla under korruptionsbegreppet. Förvaltar man det allmännas medel, skall man inte låta sig bjudas eller beskänkas av motparter: skulle just en motpart som bjudit på en flådig middag få det eftertraktade avtalet, går misstanken inte att undanröja att avtalet köpts för en trevlig stund på en god restaurang. Korruption är brottslig (från båda sidorna, alltså både tagande av muta och bestickning).

Att frångå reglerna för någon som inte ställer upp med en gentjänst, utan endast för att motparten är i en särskild situation, behöver inte vara korruption. Korruption är individuell, vilket det inte är att exempelvis gynna en lokal företagare när det gäller att ge dispens från strandskyddet i syfte att få denna att stanna kvar inom kommunen. Att särskild gynna någon som befinner sig i en viss situation ställer däremot ifråga allas likhet inför lagen. Denna princip är förankrad i 1 kap. 9 § regeringsformen.

Frågan är dock vad det innebär att alla är lika inför lagen. För att ta ett i sammanhang lite främmande exempel är en återfallsförbrytare inte lika en förstagångsförbrytare. Den som stjäl för första gången kommer lindrigare undan än den som åker dit för sin femtielfte stöt. Detta har faktiskt stöd i lagstiftningen, nämligen i 29 kap. 4 § brottsbalken. Två personer kan alltså ha begått samma gärning, kanske till och med tillsammans, och ändå straffas en person hårdare än den andra, utan att flertalet av oss reagerar. Varför?

Jag tror att det – bortsett ifrån det hämndbegär som enligt min mening en gång för alla och tyvärr utgör del av den straffrättsliga diskursen – finns två förklaringar till varför vi inte anser olikbehandlingen i mitt exempel utgöra en olikhet inför lagen. Dels och mest uppenbart är den strängare påföljden stadgad i lag. Återfallsförbrytare utgör enligt lag en annan kategori än förstagångsförbrytare. När allas likhet inför lagen skall bedömas, måste det ju rimligen gälla likheten inför lagen för alla som faller inom samma kategori. Har man olika legala kategorier, kan man olikabehandla de olika kategorierna utan att för den skull ifrågasätta allas likhet inför lagen.

Den andra anledningen är mindre uppenbar. Vissa kategoriseringar anser vi vara acceptabla, andra inte. Exempelvis anser flertalet av oss att det inte är acceptabelt att skapa en legal kategori som består av invandrade personer, medan andra juridiska regler skulle gälla för infödda svenskar. Märk dock väl att rent formellt allas likhet inför lagen skulle garanteras om vi helt öppet hade olika regler för olika etniska grupper: är man invandrare och söker bygglov, gäller ett system, är man infödd svensk, ett annat. Så länge alla invandrare och alla svenskar inom sin grupp behandlas som alla andra, är den formella likheten inför lagen intakt. Likheten inför lagen har alltså också att göra med vilka olika juridiska indelningar av folk vi är beredda att acceptera.

En indelning som de facto ständigt är lika aktuell, men som är väldigt illa omtyckt är att den som har råd skall få använda sina pengar till att hamna i en bättre kategori. Även om exempelvis den medicinska grundförsörjningen av hela befolkningen är excellent, anser många av oss fortfarande att det ligger något inte närmare specificerat ”orättvist” i ett system där den som har råd kan välja att investera sina pengar i än bättre vård istället för i dyrt vin till kvällsmaten. Just den hierarki som pengar skapar är vi människor av för mig inte helt förståeliga grunder särskilt allergiska emot. Vi accepterar förvisso att exempelvis en kulturförening som inte lyckas kommersiellt får statliga pengar medan en etablerad kulturinstitution inte får det, men om den etablerade kulturinstitutionen skulle använda sin kommersiella framgång till att köpa sig privilegierat tillträde till en åtråvärd lokal, är vi inte med längre.

Problemet som nu dykt upp i sammanhang med den totalt omdömeslösa före detta landshövdingen Samuelsson på Gotland har därför enligt min mening två rötter. Den ena roten är att företagare inte de lege (enligt lag) utgör någon särskild kategori. Det intressanta i sammanhanget är dock att bestämmelsen i 5 kap. 7 a § plan- och bygglagen (som ger kommunerna möjlighet att upphäva strandskyddet) liksom även bestämmelserna i 7 kap. 17 ff §§ miljöbalken är rätt flummigt formulerade: vad är ett ”angeläget” intresse? Här kommer personer i olika ställning som har i princip samma begäran att behandlas olika beroende på huruvida deras ansökan anses utgöra ett sådant ”angeläget” intresse eller ej. Här finns alltså möjlighet för förvaltningsmyndigheterna att i det enskilda fallet göra bedömningar av vilka kategoriseringar mellan olika personer som är lämpliga. Här vilar alltså frågan om allas likhet inför lagen inte på lagens egna kategoriseringar mellan personer, utan uteslutande på de moraliska kategoriseringar som vi som allmänhet är beredda att acceptera från förvaltningsmyndigheternas sida.

Kategoriseringen av folk enligt den betydelse som de har för bygden förefaller mig inte a priori och utan vidare vara orationell eller diskriminerande. Anställer någon 100 personer i en ort med hög arbetslöshet, har alla i denna ort ett intresse av att stryka denna arbetsgivare medhårs, så att hon skall tycka det är trevligt att bedriva verksamheten. Samtidigt är den som anställer 100 personer i all regel en förmögen person och i slutändan behandlas alltså personer i samma principiella situation olika endast på grundval av hur mycket pengar de har. Ett annat exempel är att många av oss är angelägna om att stödja fordonsindustrin, men inte lika angelägna om att stödje vinimport. Är det likhet inför lagen att behandla personer olika beroende efter vilken betydelse de har för orten? Eller är det likhet inför lagen att behandla alla exakt lika? I det senare fallet måste vi avskaffa särskilda straff för återfallsförbrytare, skattereduktion för den som tjänar lite, subventioner för vissa allergimediciner och åtskilligt annat, åtminstone om vi menar allvar med våra högstämda ord.

Hela den här debatten handlar alltså enligt min mening egentligen inte om allas likhet inför lagen: den handlar istället om vilka kategorier av personer som legitimt har anspråk på att särbehandlas.

Och det är en helt annan fråga.

Read Full Post »

Fastighetsskatten är ännu en gång på tapeten. Den rödgröna oppositionen presenterade igår sitt förslag till en reform av fastighetsskatten (se Dagens Nyheter och Svenska dagbladet). Förslaget verkar krångligt (vilket också Dagens Nyheters ledarsida påpekar) och ger anledning att fundera på hur man utformar ett ”rättvist” skattesystem.

Ett skattesystem har i många fall två funktioner. Dels skall skatterna finansiera staten och dess verksamhet, dels används skattesystemet som styrmedel för att slussa ekonomisk verksamhet till områden som upplevs som önskvärda. För att det här skall funka – båda funktionerna uppfyllas – krävs att systemet upplevs som något så när rättvist i den bemärkelsen att lika fall behandlas lika och att den som har mycket bidrar med mycket, medan den som har lite inte behöver bidra med samma summa. När man lägger ihop de två funktionerna och det övergripande kravet på skattesystemets utformning, blir det hela väldigt komplext: skatter måste vara pålitliga inkomstkällor som skall främja verksamhet som upplevs som nyttig, samtidigt som de som känner sig orättvist behandlade inte får bli så många att skattefusket breder ut sig och äventyrar skatternas förmåga att fullgöra sina grundläggande uppgifter.

Som om det inte var illa nog är dessutom våra uppfattningar om vad som är rättvist eller ej divergenta, vilket innebär att olika grupper i samhället upplever olika saker som rättvisa. För politiker – som, för att kunna få den makt de behöver för att förändra samhället i den önskade riktningen, måste leverera till sina väljargrupper – innebär det en enorm frestelse att göra systemet så komplext att det i slutändan inte längre går att förstå – vilket i sin tur blir ett problem för skatternas legitimitet.

Det här problemet gäller inte bara för skattesystemet, utan för alla system genom vilka staten försöker att reglera medborgarnas verksamhet. Alla regelsystem måste börja med en huvudregel, som till exempel att innehav av fastigheter tyder på sådant välstånd och innebär en sådan vinst i form av undsluppna hyresbetalningar att det skall beskattas. Bra, en måhända rättvis huvudregel.

Genast börjar dock undantagen tränga sig på. Den som ärvt sin fastighet kanske inte har så mycket pengar som den som nyligen köpt sin fastighet för dyra pengar. Fastighetsinnehavet är i sig en tillgång, eftersom fastigheten kan belånas och i värsta fall säljas, men förmågan att bära en stor skatt varierar. En annan variation än arv kan vara att fastighetsinnehavaren är pensionär och har små regelbundna inkomster. Alltså skapar man ett undantag: låt pensionärerna och andra med små inkomster slippa skatt.

Med undantaget riskerar i sin tur att bli konstigt. Vad händer om fastigheten formellt skrivs i någons namn som har små inkomster, men som stadigvarande sammanbor med någon med stora inkomster? Nå, det är väl inte värre än att man skapar ett undantag från undantaget. Dessutom kanske även de som har mycket pengar inte kan förväntas betala hur mycket som helst för sitt fastighetsinnehav: det skulle riskera att göra fastighetsinnehav så oattraktivt att man tar kål på fastighetsmarknaden. Alltså skapar vi dessutom ett tak för hur mycket skatt man behöver betala. Sedan är marknadsvärden alltför rörliga för att utgöra ett bra underlag för skatten, alltså måste vi ta till något annat: då får vi väl skapa ett system med taxeringsvärden…

Så här kan man fortsätta i oändlighet. Om olika politiska partier får hålla på tillräckligt länge, skapar man system som i slutändan är helt oöverskådliga. Det är en tendens som man ser i alla regleringssystem av någon vikt: det börjar med en förnuftig huvudregel som sedan visar sig vara för omfattande, så att undantag behövs, som i sin tur visar sig vara svåra att avgränsa exakt, så att undantag från undantagen behövs, etc. in absurdum.

Sådana system har dessutom den svagheten att de är svåra att administrera. Förvaltningen måste ju hålla koll på att huvudreglerna och alla undantag och kontra-undantag tillämpas korrekt, så att staten får det som staten skall ha. Ju mera komplext systemet är, desto fler administratörer behövs. Dessa administratörer måste avlönas, vilket innebär att uppbörden eller inkomsterna från systemen minskar (alternativt regleringen i sig helt enkelt blir väldigt dyr), så att man i slutändan kommer till en punkt där det blir ekonomiskt vansinne att ha regleringssystemet.

Enligt min mening finns två sätt att komma till rätta med de här problemen. Det ena sättet är det enklaste: man skapar ett simpelt system och accepterar att det ibland slår snett och blir konstigt, eftersom man ändå aldrig kommer att få ihop ett system som gör alla glada. Den lösningen innebär en stor pedagogisk uppgift för politiken och innebär dessutom att politiker avstår från att leverera till sina väljargrupper. Alltså är den lösningen orealistisk.

Den andra lösningen är att man bygger in tillfällen för översyn med jämna mellanrum. Man skulle ju kunna tänka sig ett slag rullande system, där det vart (säg) tionde år äger rum en generell överyn då hela systemet skall göras om. Bygger man in någon form av kvalificerad majoritetskrav, kan man dessutom säkerställa att de flesta politiska aktörerna får vara med och bestämma hur grundreglerna skall se ut. Under de tio åren finns frihet att mixtra med systemet. Med andra ord accepterar man systemets över tid sjunkande kvalitet, men reagerar på detta genom att redan vid systemets sjösättning komma överens om tidpunkten då det skall göras om från grunden. Den lösningen är kanske inte heller så där vansinnigt realistisk (och dessutom tekniskt svår: vad gör man om parterna vid översynen inte kan komma överens), men jag tycker ändå att det finns en viss attraktion i den.

Den viktiga poängen för mig här är dock att det rättvisan i ett regleringssystem och dess komplexitet är kommunicerande rör: enkla system är grovkorniga, komplexa (och måhända rättvisa) system är svåra att administrera. Vi kan inte inbilla oss att vi kan få ett enkelt system som dessutom är rättvist i de flesta fallen. Det skulle kanske kunna vara ett budskap som politikerna och vi alla andra bör ta till oss.

Vad gäller fastighetsskatten i allmänhet, hörde jag för övrigt i mitten av 1990-talet ett förslag som jag inte riktigt förstår varför det inte diskuterats mera. Förslaget gick ut på att fastighetsskatten skulle beräknas på den senaste förvärvssumman, utan hänsyn till inflation. Det innebär att den som nyligen köpt sin fastighet betalar mycket (eftersom hon visat att hon har stålar), medan den som ärvt sin fastighet inte betalar något eller inte betalar lika mycket. Förvärvssumman skulle enkelt kunna skrivas in i fastighetsregistret i samband med lagfartsregistreringen.

Det låter väl enkelt och hyfsat rättvist?

Read Full Post »

Obduktionsprotokollet i barnläkarfallet har alltså släppts. Vad protokollet innebär för den straffrättsliga bedömningen, är ännu klart, eftersom den medicinska expertisen verkar vara något oenig i tolkningen av resultaten. Icke desto mindre protesterar barnläkarens advokat, Björn Hurtig, och anser att

[å]klagarnas agerande är oerhört egendomligt. Det värsta jag upplevt som advokat. De förefaller handla i panik och vill bara skydda sig själva. Ett PR-trick. Sekretessen är till för att skydda det lilla barnet och föräldrarna men det struntar åklagarna nu uppenbarligen.

Hans uttalande är självt lite märkligt, eftersom förundersökningssekretessen släpptes i samförstånd med föräldrarnas advokat Peter Althin. De som Hurtig alltså påstår sig vilja skydda, vill inte bli skyddade, och därmed torde väl åtminstone den kritken mot åklagaren falla bort. Hurtig borde kanske också tänka först och raljera sedan, precis som han kräver av bland annat åklagaren.

Samtidigt har polisen – som nu äntligen tycks ha identifierats också av journalisterna som den part som var ansvarig för de former under vilka gripandet skedde – nu bestämt avvisat att arresteringen skulle ha skett på något uppseendeväckande sätt, eller åtminstone att man hade kunnat hantera situation på något annat sätt. Ingen förutom de som faktiskt var med då läkaren greps, kan alltså uttala sig om formerna för gripandet, eftersom i nuläget ord står mot ord. Skall vi tillämpa den i rättsstater vanliga oskuldpresumtionen – och det skall vi väl? – måste vi alltså tills vidare utgår ifrån att kritiken mot arresteringens former bottnar i barnläkarens förståeliga upprördhet, inte i att arresteringen faktiskt skulle ha gått till på något anmärkningsvärt sätt.

Vi har allstå en obduktionsrapport vars betydelse ännu inte är fullt klarlagt, men som tycks vara angriplig. Frågan är om detta på något sätt påverkar – eller borde påverka – vår bedömning av fallet.

Jag tror faktiskt inte det. En åklagare som får en sådan obduktionsrapport på sitt bord måste börja utreda saken. Det är ingen utredning som Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skall sköta, eller Socialstyrelsen, eftersom dessa institutioner förvisso har den medicinska, men inte den juridiska kompetensen. När det är fråga om huruvida något kommit i konflikt med lagstiftningen, är det i vårt samhälle åklagaren som måste bestämma huruvida misstankarna är så konkreta att åtal kan väckas, och – förutsatt att åtal väcks, vilket jag vill påminna om inte ännu har skett – domstolarna som måste avgöra om ett lagbrott förekommit. Den medicinska kunskapen är här hjälpvetenskap: den måste förklara för juristerna hur den medicinska verkligheten skall tolkas. Vilka slutsatser som juridiskt sett skall dras av denna tolkning, är det som sagt inte läkarna, inte Socialstyrelsen, inte någon annan än rättsväsendet som har rätt att avgöra.

I detta perspektiv var det enligt min mening fullt riktigt att åklagaren inledde en förundersökning. Uppenbarligen var också misstankarna konkreta nog för att få en tingsrätt att gå med på en häktning av barnläkaren. Huruvida denna häktning i sig var nödvändig eller inte, vet vi ännu inte – eftersom förundersökningen i denna del är hemlig – men vid misstankar om mord eller dråp sker häktning närmast automatiskt, vilket med tanke på de värden som står till bedömning kanske inte är särskilt uppseendeväckande.

Förutsatt att rapporteringen om obduktionsprotokollets innehåll är korrekt, kan jag alltså inte förstå annat än att det var rätt beslut att inleda förundersökning. Huruvida själva förundersökningen skötts på rätt sätt, framgår absolut inte av obduktionsprotokollet och är alltså inte känt ännu: det är för tidigt att kritisera åklagaren på denna punkt. Med andra ord är vi inte mycket klokare idag än vi var igår innan obduktionsprotokollet släpptes. Det enda som vi kanske nu kan enas omkring är att obduktionsprotokollet är formulerat på ett sådant sätt att en samvetsgrann åklagare tittar närmare på fallet när hon får ett sådant protokoll på sitt bord.

Det är inte särskilt ofta som jag håller med vår socialminister Göran Hägglund, men i just det här fallet har han fullkomligt rätt i sin debattartikel i Svenska dagbladet idag: huruvida vi behöver nya riktlinjer och huruvida vi måste förändra lagstiftningen på området, vet vi först när en domstol uttalat sig om saken, företrädesvis i en lagakraftvunnen dom som inte längre kan överklagas. Om vi gör något som helst före denna tidpunkt, riskerar vi att ha handlat i onödan och att eventuellt att ha gjort situationen onödigt komplicerad. Om jag förstått kommentarerna från läkarhåll rätt, är det just en sådan komplicering som man inom yrket befarar. Låt oss alltså ligga lågt till dess vi vet hur rätten ser på sjukhusens praxis.

Idag ser det juridiskt sett tämligen oomstritt ut på följande sätt. Det är inget brott att avbryta en livsuppehållande behandling. Det är inget brott att medicinera en döende person i ångestdämpande och smärtlindrande syfte. Det är dock utan tvivel ett brott att avsiktligen förkorta en människas liv, om det så är med fem minuter. Det problem som här måhända kan uppstå är att man tydligen inom terminalvården rutinmässigt medicinerar för högt hellre än för lågt, för att vara säker på att en döende människa inte behöver lida. Det är uppenbarligen också känt att medicinerna har potentiellt dödande bieffekter, och det kan således tänkas, men det är inte – jag upprepar: inte – glasklart, att detta räcker för att fälla en läkare i denna situation för ett uppsåtligt brott. Det är heller inte nödvändigtvis gjutet att läkaren under alla omständigheter kan fällas för ett vårdslöshetsbrott.

Det som för mig abstrakt och utan att jag vill föregripa bedömningen just i det här fallet framstår som centralt är att man även i terminalvården kan kräva att läkaren faktiskt använder sig av sitt omdöme och inte slentrianmässigt doserar i doser som är maximalt höga, alltså utan att ens ha funderat på hur mycket som krävs i ångestdämpande och smärtstillande syfte. Man kan alltså kräva att läkaren inte rutinmässigt skuter på sparvar under användning av kanoner, utan att läkaren även i denna situation gör en rimlig och medicinskt försvarbar bedömning av relationen mellan målet och medlen. Att detta – i motsats vad företrädare för läkaryrket med stor tvärsäkerhet uttalat – inte alltid utan tvivel görs, framgår av denna berättelse som är nog så omskakande. Huruvida läkaren i det här aktuella fallet gjort detta eller inte, vet inte jag, vet ingen annan än läkaren själv.

Jag vill också påminna om att det för fällande dom krävs att uppsåtet eller slarvet bevisats av åklagaren bortom allt rimligt tvivel. Detta utgör en hög ribba och skall utgöra en hög ribba. I princip kan barnläkaren luta sig tillbaka och låta åklagaren sprattla: om obduktionsprotokollet verkligen är så tveksamt som det påstås från visst medicinskt håll, torde protokollet inte räcka som bevisning för att läkaren haft uppsåt att döda eller ens dödat av vårdslöshet.

Igen: rättsväsendet har ännu inte sagt sitt, utan åklagaren tittar ännu på fallet och försöker att komma fram till huruvida hon inför domstol törs påstå att ett brott begåtts, vilket innebär att hon bedömer huruvida hon kan bevisa att brott begåtts. Åklagaren har inte tagit ställning ännu och skall inte beskyllas för att ha lastat barnläkaren med ett mord. Åklagaren har endast sagt att ganska konkreta misstankar finns.

Slutligen noterar jag med glädje att Niclas Berggren redan igår på sin blogg och Torbjörn Tännsjo i Dagens Nyheter börjat ta i den debatt som jag efterlyste i måndags. Jag hoppas att vi kan få en sansad debatt om ämnet och om hans förslag. Jag själv har inte tänkt färdigt ännu, utan håller inne med ett ställningstagande till dess jag funderat mer.

Read Full Post »

Sviterna i barnläkarfallet fortsätter. Chefsåklagare Erika Lejnefors släpper selektivt uppgifter ur förundersökningen, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter, och meddelar att den döda flickans medicinering inte journalfördes. Manne Jönsson, chef för Västerortspolisen – som var ansvarig för formerna för gripandet av barnläkaren (det var med andra ord inte åklagaren) – försvarar sig i Svenska dagbladet mot den kritik som framkommit mot att polisen skulle ha stormat sjukhuset: så var det inte, påstår han, utan gripandet skedde under odramatiska former. Peter Althin, som företräder den döda flickans föräldrar, önskade att åklagaren kunde släppa förundersökningssekretessen, eftersom debatten om fallet blivit skadlig för både sjukvården och rättsväsendet.

I mångt och mycket bekräftar dagens rapportering min uppfattning att vi skall låta bli att spekulera i vad som kan ha förevarit, och i vad som har hänt vid flickans säng eller under förundersökningen. Vi vet inte. Vi kan inte uttala oss om eventuella motiv hos vare sig barnläkaren eller åklagaren innan vi vet på vilket faktaunderlag som dessa baserade sitt agerade. Vi kan inte uttala oss om de långsiktiga följderna för den palliativa vården innan vi vet hur domstolarna ställer sig till fallet och vad som egentligen är föremål för prövning i fallet. Vi borde vänta och ställa våra skarpa frågor till de inblandade när vi vet vilka av våra frågor som är relevanta. Detta har jag tjatat om och behövt försvara i alltför vidlyftiga ordalag både i förrgår och igår.

På en punkt har dock min bedömning ändrats, och på denna punkt sällar jag mig nu till kritikerna av hur åklagarväsendet behandlar målet. Min kritik går inte mot den åklagare som handhar fallet som förundersökningsledare, utan mot chefåklagare Erika Lejnefors.

Förundersökningen är antingen offentlig eller sekretessbelagd. Hela debatten i fallet har blivit skev eftersom vi inte vet vad i tidningarnas rapportering som är sant och vad som inte är det. Vi vet inte vilka fakta det finns i målet och vi vet inte – och kan inte ens spekulera i – vilka bevekelsegrunder de inblandade haft för sitt agerande. Med andra ord borde vi inte debattera fallet innan förundersökningen är offentlig.

Att i detta läge gå ut och släppa valda delar av förundersökningen i hopp om att tysta debatten är så omdömeslöst att jag baxnar. Lejnefors borde ha hänvisat till den tidpunkt då förundersökningen blir offentlig eller ha släppt helt och hållet på förundersökningssekretessen. Selektiv informationshantering i en upprörd situation är det värsta hon kunde göra: det leder till ytterligare konspirationsteorier och till ytterligare missförstånd, till ytterligare tillmälen från medicinskt och naturvetenskapligt håll avseende att jurister inte skulle förstå obduktionsprotokoll och till ytterligare skada för både rättsväsendet och sjukvården.

Lejnefors har antagligen gjort ont värre och hon borde antingen veta bättre själv eller ha någon förnuftig pressekreterare som vet att det finns ingenting värre än att berätta delar av sanningen som man uppfattar den när debatten redan är igång. Hon borde ha hållit tyst.

Detta är hittills den enda omständighet som jag är tillräckligt säker på är sann för att kunna lägga den till grund för kritik av någon i fallet inblandad person, läkare som åklagare. I övrigt vidhåller jag att vi ingenting vet och därför inte kan ha någon vettig åsikt om målet.

Read Full Post »

Older Posts »