Obduktionsprotokollet i barnläkarfallet har alltså släppts. Vad protokollet innebär för den straffrättsliga bedömningen, är ännu klart, eftersom den medicinska expertisen verkar vara något oenig i tolkningen av resultaten. Icke desto mindre protesterar barnläkarens advokat, Björn Hurtig, och anser att
[å]klagarnas agerande är oerhört egendomligt. Det värsta jag upplevt som advokat. De förefaller handla i panik och vill bara skydda sig själva. Ett PR-trick. Sekretessen är till för att skydda det lilla barnet och föräldrarna men det struntar åklagarna nu uppenbarligen.
Hans uttalande är självt lite märkligt, eftersom förundersökningssekretessen släpptes i samförstånd med föräldrarnas advokat Peter Althin. De som Hurtig alltså påstår sig vilja skydda, vill inte bli skyddade, och därmed torde väl åtminstone den kritken mot åklagaren falla bort. Hurtig borde kanske också tänka först och raljera sedan, precis som han kräver av bland annat åklagaren.
Samtidigt har polisen – som nu äntligen tycks ha identifierats också av journalisterna som den part som var ansvarig för de former under vilka gripandet skedde – nu bestämt avvisat att arresteringen skulle ha skett på något uppseendeväckande sätt, eller åtminstone att man hade kunnat hantera situation på något annat sätt. Ingen förutom de som faktiskt var med då läkaren greps, kan alltså uttala sig om formerna för gripandet, eftersom i nuläget ord står mot ord. Skall vi tillämpa den i rättsstater vanliga oskuldpresumtionen – och det skall vi väl? – måste vi alltså tills vidare utgår ifrån att kritiken mot arresteringens former bottnar i barnläkarens förståeliga upprördhet, inte i att arresteringen faktiskt skulle ha gått till på något anmärkningsvärt sätt.
Vi har allstå en obduktionsrapport vars betydelse ännu inte är fullt klarlagt, men som tycks vara angriplig. Frågan är om detta på något sätt påverkar – eller borde påverka – vår bedömning av fallet.
Jag tror faktiskt inte det. En åklagare som får en sådan obduktionsrapport på sitt bord måste börja utreda saken. Det är ingen utredning som Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skall sköta, eller Socialstyrelsen, eftersom dessa institutioner förvisso har den medicinska, men inte den juridiska kompetensen. När det är fråga om huruvida något kommit i konflikt med lagstiftningen, är det i vårt samhälle åklagaren som måste bestämma huruvida misstankarna är så konkreta att åtal kan väckas, och – förutsatt att åtal väcks, vilket jag vill påminna om inte ännu har skett – domstolarna som måste avgöra om ett lagbrott förekommit. Den medicinska kunskapen är här hjälpvetenskap: den måste förklara för juristerna hur den medicinska verkligheten skall tolkas. Vilka slutsatser som juridiskt sett skall dras av denna tolkning, är det som sagt inte läkarna, inte Socialstyrelsen, inte någon annan än rättsväsendet som har rätt att avgöra.
I detta perspektiv var det enligt min mening fullt riktigt att åklagaren inledde en förundersökning. Uppenbarligen var också misstankarna konkreta nog för att få en tingsrätt att gå med på en häktning av barnläkaren. Huruvida denna häktning i sig var nödvändig eller inte, vet vi ännu inte – eftersom förundersökningen i denna del är hemlig – men vid misstankar om mord eller dråp sker häktning närmast automatiskt, vilket med tanke på de värden som står till bedömning kanske inte är särskilt uppseendeväckande.
Förutsatt att rapporteringen om obduktionsprotokollets innehåll är korrekt, kan jag alltså inte förstå annat än att det var rätt beslut att inleda förundersökning. Huruvida själva förundersökningen skötts på rätt sätt, framgår absolut inte av obduktionsprotokollet och är alltså inte känt ännu: det är för tidigt att kritisera åklagaren på denna punkt. Med andra ord är vi inte mycket klokare idag än vi var igår innan obduktionsprotokollet släpptes. Det enda som vi kanske nu kan enas omkring är att obduktionsprotokollet är formulerat på ett sådant sätt att en samvetsgrann åklagare tittar närmare på fallet när hon får ett sådant protokoll på sitt bord.
Det är inte särskilt ofta som jag håller med vår socialminister Göran Hägglund, men i just det här fallet har han fullkomligt rätt i sin debattartikel i Svenska dagbladet idag: huruvida vi behöver nya riktlinjer och huruvida vi måste förändra lagstiftningen på området, vet vi först när en domstol uttalat sig om saken, företrädesvis i en lagakraftvunnen dom som inte längre kan överklagas. Om vi gör något som helst före denna tidpunkt, riskerar vi att ha handlat i onödan och att eventuellt att ha gjort situationen onödigt komplicerad. Om jag förstått kommentarerna från läkarhåll rätt, är det just en sådan komplicering som man inom yrket befarar. Låt oss alltså ligga lågt till dess vi vet hur rätten ser på sjukhusens praxis.
Idag ser det juridiskt sett tämligen oomstritt ut på följande sätt. Det är inget brott att avbryta en livsuppehållande behandling. Det är inget brott att medicinera en döende person i ångestdämpande och smärtlindrande syfte. Det är dock utan tvivel ett brott att avsiktligen förkorta en människas liv, om det så är med fem minuter. Det problem som här måhända kan uppstå är att man tydligen inom terminalvården rutinmässigt medicinerar för högt hellre än för lågt, för att vara säker på att en döende människa inte behöver lida. Det är uppenbarligen också känt att medicinerna har potentiellt dödande bieffekter, och det kan således tänkas, men det är inte – jag upprepar: inte – glasklart, att detta räcker för att fälla en läkare i denna situation för ett uppsåtligt brott. Det är heller inte nödvändigtvis gjutet att läkaren under alla omständigheter kan fällas för ett vårdslöshetsbrott.
Det som för mig abstrakt och utan att jag vill föregripa bedömningen just i det här fallet framstår som centralt är att man även i terminalvården kan kräva att läkaren faktiskt använder sig av sitt omdöme och inte slentrianmässigt doserar i doser som är maximalt höga, alltså utan att ens ha funderat på hur mycket som krävs i ångestdämpande och smärtstillande syfte. Man kan alltså kräva att läkaren inte rutinmässigt skuter på sparvar under användning av kanoner, utan att läkaren även i denna situation gör en rimlig och medicinskt försvarbar bedömning av relationen mellan målet och medlen. Att detta – i motsats vad företrädare för läkaryrket med stor tvärsäkerhet uttalat – inte alltid utan tvivel görs, framgår av denna berättelse som är nog så omskakande. Huruvida läkaren i det här aktuella fallet gjort detta eller inte, vet inte jag, vet ingen annan än läkaren själv.
Jag vill också påminna om att det för fällande dom krävs att uppsåtet eller slarvet bevisats av åklagaren bortom allt rimligt tvivel. Detta utgör en hög ribba och skall utgöra en hög ribba. I princip kan barnläkaren luta sig tillbaka och låta åklagaren sprattla: om obduktionsprotokollet verkligen är så tveksamt som det påstås från visst medicinskt håll, torde protokollet inte räcka som bevisning för att läkaren haft uppsåt att döda eller ens dödat av vårdslöshet.
Igen: rättsväsendet har ännu inte sagt sitt, utan åklagaren tittar ännu på fallet och försöker att komma fram till huruvida hon inför domstol törs påstå att ett brott begåtts, vilket innebär att hon bedömer huruvida hon kan bevisa att brott begåtts. Åklagaren har inte tagit ställning ännu och skall inte beskyllas för att ha lastat barnläkaren med ett mord. Åklagaren har endast sagt att ganska konkreta misstankar finns.
Slutligen noterar jag med glädje att Niclas Berggren redan igår på sin blogg och Torbjörn Tännsjo i Dagens Nyheter börjat ta i den debatt som jag efterlyste i måndags. Jag hoppas att vi kan få en sansad debatt om ämnet och om hans förslag. Jag själv har inte tänkt färdigt ännu, utan håller inne med ett ställningstagande till dess jag funderat mer.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 