Väg- och transportforskningsinstitutet meddelar i en rapport till regeringen att det inte anser att något förbud mot att prata i mobilen under bilkörning bör införas, rapporterar Svenska dagbladet. Två skäl uppges: dels håller sig inte folk till förbudet, dels har institutet inte sett någon effekt på olycksrisken. Den korta notisen avslutas med att det minsann endast är en liten skara länder som tillåter att man i bilen pratar i mobilen utan handsfree – skam, Sverige!
Jag är förvisso ingen kognitionsvetenskapare, men av det jag läst mig till – och jag har läst mycket kognitionsvetenskap under de senaste åren – slutar jag mig till att artikelns avslutning är en insinuation rakt ut i luften. Handsfree löser nämligen inte problemet med olycksrisken. Olycksrisken uppstår inte för att man inte har båda händerna på ratten – en helt ovetenskaplig samling intryck bland några av mina bekanta nyligen ledde till resultatet att i synnerhet på långa resor många av oss bara har en hand på ratten. Olycksrisken uppstår för att man inte har sina tankar vid körningen.
När man pratar i telefon, är man upptagen med det den andra säger och med samtalets utveckling. Eftersom människans förmåga att tänka på flera saker samtidigt är starkt begränsat – allt skryt som man emellanåt får höra till trots – innebär det att i motsvarande mån koncentrationen på körningen minskar, men påföljd att man inte ser cyklisten eller den bil som just håller på att köra om eller den fotgängare som vill korsa gatan. Om något förbud bör införas, bör detta förbudet gälla all användning av telekommunikation när man kör bil, handsfree eller ej, eftersom allt annat bara är en tom åtgärd. Med andra ord: alla länder som tillåter användning av mobiler i bilen har i den kognitiva grunden samma lagstiftning. Handsfree gör ingen skillnad.
Även om man skulle införa lagstiftning, oavsett om man skulle gå hela vägen och förbjuda all användning av mobiler eller nöja sig med en åttondelsmesyr och tillåta folk att prata i handsfree, är frågan vem som skall övervaka detta. Bara lite eftertanke ger vid handen att ett sådant förbud inte går att övervaka: även om polisen skulle behöva spana efter folk som har mobilen i handen under körning, är den mobilen borta sedan länge till dess polisen stoppad vederbörande. Alltså skulle man behöva tekniska övervakningsmöjligheter i form av en samkörning av registret över mobilsamtal och tiden för bilkörning eller liknande. Jag tror inte någon av oss skulle vilja leva med denna integritetsförlust (även om vi i praktiken i och med datalagringsdirektivet redan är där).
Om ett förbud dock inte går att övervaka, är lagstiftningen för sin effektivitet hänvisad till att folk följer den självmant. Det tror jag inte att man kan förutsätta, i synnerhet inte när anledningen till ett förbud är kognitiva begränsningar som ingen av oss medvetet upplever. Statistiskt tror ungefär 80 till 90 procent av oss att vi är bättre än genomsnittet. Ett förutsägbart resultat av en förbudslagstiftning skulle alltså vara att flertalet tycker att de ju är bättre på att prata i telefon och köra bil samtidigt än vad genomsnittet är, att förbudet därför är meningslöst för just detta flertal och att man därför glatt kan prata i mobilen i alla fall, även fast det är förbjudet. Då är det bättre att låta bli att lagstifta.
Trots artikelns insinuans i slutet är det till Väg- och transportforskningsinstitutets heder att det inte rekommenderar lagstiftning. Frånvaro av lagstiftningen har inget att göra med att lagstiftaren, ”samhället” eller någon annan skulle tycka att beteendet är bra eller på något sätt rekommendabelt. Frånvaron av lagstiftning innebär endast att man inte funnit någon mening i att lagstifta. Som det för länge sedan sades i domarregel 11: ”Lagen gillar icke allt det hon icke straffar”.
Det vore väl om vi kunde komma till den insikten på fler områden än mobilen i bilen.
Naturligtvis begränsar mobiltelefonande kognitionen.
Men ett förbud skulle gälla alltid och överallt, oberoende av hur kognitivt krävande trafikmiljön än är. Och oberoende av om föraren anpassar de yttre kognitiva kraven genom att till exempel sänka hastigheten.
Trafiklagstiftningen har redan bestämmelser om anpassning till situationen, omdöme etc.
Det finns förstås den aspekten att handlingsutrymmet när det gäller att köra in till vägkanten och/eller sänka hastigheten minskat i samband med 2+1 vägar, mitträcken och en allmänt mera ”hårdkopplad”/avspärrad/flödesseparerad trafikmiljö.
Omdöme verkar oönskat. Omdöme är nog just det som förbudsivrarna egentligen vill förbjuda.
Sån tur att lagstiftare åtminstone ibland då kan visa omdöme och avstå från att förbjuda.
Till förekommande av den eventuella invändningen: ”men då skulle man ju inte få prata med sin passagerare heller” kanske bör förtydligas att det är just kommunikation med någon som inte finns närvarande i rummet som kräver mest av vår kognition. I och för sig är det antagligen så att även kommunikation med en passagerare du inte kan se ordentligt (vilket du sällan kan när du koncentrerar dig på körningen) är ansträngande. Dock inte i samma utsträckning som en kommunikation där du endast genom ett öra (till skillnad från två öron och syn) ska ta in vad som sägs, och där den du pratar med inte kan se dig.
Ser vi på saken med mobilpratande i strikt teoretisk mening, är väl fenomenet kriminaliserat redan idag genom s.k. ”vårdslöshet i trafik”.
Det finns också några sådana fall från praxis (åklagarmyndigheten har varit hygglig nog att samla några sådana åt oss här: http://www.aklagare.se/PageFiles/3799/2006-09%20Trafikbrott%20-%20v%C3%A5rdsl%C3%B6shet%20i%20trafik%20och%20v%C3%A5llandebrott%20i%203%20kap%20brottsbalken.pdf).
Ett av problemen – åtminstone som jag själv ser det – är att, om man explicit kriminaliserar mobilpratande måste man också explicit kriminalisera byte av CD- skiva/MP 3- spelare. Man måste också kriminalisera när någon sträcker sig efter godispåsen på passagerarsätet eller när någon skall ta upp ett äpple ur jackfickan. Och. Och. Och. Varje klandervärt beteende måste kriminaliseras var för sig – det blir ”ganska bökigt”.
Vad som är relevant – i samband med mobilpratande, byte av CD- skiva, nallande i godispåsen eller okoncentration vid äppelätandet är – åtminstone som jag själv ser på det – huruvida det påverkar förarens säkra framförande av det fordon han/hon satt sig att föra. Blir föraren en så kvalificerat farlig förare när han svarar i sin mobiltelefon, så faller det under ”vårdslöshet i trafik”, blir han/hon inte det går föraren fri.
Om jag själv skall dra ”några utgångspunkter” för ”debatten”, skulle jag nog bland annat dra följande:
1) Vilken form av ”likabehandling” är eftersträvansvärd?
Ett uttryckligt förbud mot mobilpratande innebär en formell likabehandling. Alla bilkörande människor behandlas formellt lika.
Låt oss ponera att någon människa faktiskt – utan minsta riskhöjning – kan prata i sin mobiltelefon samtidigt som vederbörande kör bil. Den individen blir – i detta fall -, åtminstone som jag ser det, materiellt missgynnad: likabehandlingen är inte materiell. Han behandlas olika – sett utifrån individens individuella förutsättningar.
För egen del, tycker och tror jag, att – åtminstone i detta fall – den materiella likabehandlingen är eftersträvansvärd; kort och gott: den som kan framföra sitt fordon lika säkert när vederbörande pratar i sin mobiltelefon skall ”gå fri”, emedan den som inte kan göra det skall ”åka fast”.
De (juridiskt) relevanta skäl som ligger till grunden för lagstiftningen är just – såvitt jag förstår det – huruvida mobilpratande medför en ökad risk för t.ex. skador eller inte. Vår skapare har stöpt oss alla olika – och för egen del ser jag det som ”mer orättvist” att en ”duktig” (denna gång i meningen ”god simultankapacitet” eller vad man nu har) individ skall bli presumerad att vara lika ”dålig” (denna gång i meningen ”dålig simultankapacitet” eller vad man nu har) som den (kanske?) största delen av befolkningen.
1b) Men förutsägbarheten, då?
En människa kanske har svårt att bedöma huruvida denne faller inom den legala toleransen för om denne har tillräcklig simultankapacitet (eller vad man nu har?) för att ”riskfritt” kunna prata i sin mobiltelefon. Detta är förstås en nackdel vad förutsägbarhetskravet beträffar.
Här får man – förstås – ställa sig frågan om huruvida förutsägbarhetskravet motiverar att även ”ofarliga trafikanter” betraktas som ”kriminella”.
2) ”Definitionsproblematik”
Om ”mobilpratande” explicit kriminaliseras – innebär det då, att beteenden som att ”slå telefonnumret” eller ”ta upp mobilen ur jackfickan” legaliseras (ifrån att förut varit kriminaliserade under ”vårdslöshet i trafik”) eller skall ”vårdslöshet i trafik” alltjämt kvarstå som någon slags generalparagraf – eller, återigen, skall det falla ”inom tolkningen av ‘mobilpratande'”
2b) Men förutsägbarheten, då?
Den ”förutsägbarhet” vi är så måna om, då vi uttryckligen kriminaliserar ”mobilpratande” får ”stryka lite på foten” med en otydlig lag. Även en lag om ”förbud mot mobilpratande” måste tolkas – och argumentet om förutsägbarhet under 1b framstår därför som något haltande i sammanhanget.
3) ”Teknikalisering av rättstillämpningen”
Detta är väl någon slags fortsättning på det föregående. Om vi försöker råda bot på det ”problem” jag anser finns under ”2” så finns risken för att rättstillämpningen teknikaliseras.
Jag menar, problemet för domstolen flyttas från att konstatera om trafikanten var ”en (värre) trafikfara (än vanligt)” till att avgöra huruvida trafikanten knappade på sin mobiltelefon, tog upp den ur jackfickan etc. Jag antar att domstolens ledamöter är bättre tränade att avgöra det första än det andra. Men det är förstås bara spekulation.
3b) Men förutsägbarheten, då?
I en sådan rättstillämpning är möjligen förutsägbarheten god (eller, i vart fall bättre!) – men rättsstaten har kanske kriminaliserat beteenden som inte alls innebär någon ökad risk i vardagslivet.
4) Avslutningsvis
Därmed till 10K- frågan: varför skall staten kriminalisera något som jag mår bra av, om det inte medför skada – eller åtminstone kvalificerat ökad risk för sådan – för någon annan?