Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 04 04 2012

Gillbergs rävsax

Ett av juridikens drag som jag personligen uppskattar mest är att ord, tid och handling faktiskt har betydelse. Det innebär att om man säger fel ord, gör något vid fel tid eller låter bli att handla i rätt tid, har detta konsekvenser för ens rättsliga position. Skulle juridiken vara ett spel – och som alla intellektuella företag har det åtminstone också sådana kvaliteter, som dessutom förstärks genom att juridiken handlar om mänskliga intressekonflikter, precis som spel simulerar intressekonflikter – skulle den vara ett spel där följderna av misstag är klara och överlägsen kunskap om reglerna ger en fördel i spelet.

Nackdelen med detta är att den som inte är expert på spelreglerna, det vill säga vi alla (för att även utbildade och verksamma jurister är experter på normalt bara ett eller två områden), kommer att riskera förlora emellanåt, helt enkelt för att reglerna inte var glasklara för henne. Kanske kan man tala om någon sorts rättvisa i det att vi alla riskerar att förlora emellanåt, men oavsett detta är risken att förlora enbart på grund av dålig koll på reglerna baksidan på det drag som jag så uppskattar inom juridiken.

Igår åkte en person med hög offentlig profil på en sådan smäll (hos Svenska dagbladet här, här och Gunnar Strömmers kommentar här, Dagens Nyheter här, Dagens juridik här). Professor Christopher Gillberg förlorade i Europadomstolen sitt mål mot staten Sverige och är alltså nu slutligen dömd för tjänstefel.

Bakgrunden till målet är Gillbergs forskning om ADHD. Inom ramen för denna forskning följde Gillberg ett antal barn och förband sig i avtalet med dessa barns föräldrar (för sådan forskning behöver samtycke från den som skall följas) att inte röja barnens identitet. Nu är dock Gillbergs forskning inte okontroversiell och underlaget för hans resultat – alltså data om de barn som Gillberg följt – begärdes utlämnat från Göteborgs universitet. Universitetet är en myndighet och Gillbergs forskningsresultat alltså offentliga handlingar: de skulle utlämnas. Gillberg vägrade dock under hänvisning till sekretessförbindelsen i avtalen. Det hela gick till kammarrätten som fann att Gillberg inte kunde vägra lämna ut forskningsunderlaget: offentlighetsprincipen slår en avtalad sekretessförbindelse.

I detta läge såg Gillberg till att handlingarna förstördes. Han satte sig alltså över offentlighetsprincipen och förstörde offentliga handlingar för att förhindra att dessa skulle lämnas ut. Det är allvarligt, och ledde till att Gillberg åtalades för tjänstefel. Han fälldes i tingsrätten och domen stod kvar efter överklagande till hovrätt och Högsta domstolen.

Det mål som nu avgjordes gällde huruvida Sverige hade rätt att hålla Gillberg straffrättsligt ansvarig för att han förstörde handlingarna. Gillberg befann sig ju i en uppenbar rävsax: antingen skulle han ådra sig ansvar för att han – helt enligt forskningsetiska regler – tillförsäkrat barnen sekretess eller så skulle han ådra sig ansvar för att ha brutit mot offentlighetslagstiftningen. Får en stat verkligen, undrade Gillberg, sätta en enskild person i en sådan sits?

Med tanke på att Europadomstolen inte såg anledning att ingripa mot Sverige skulle man nu kunna tro att domstolen godtagit att sådana omöjliga situationer för enskilda uppkommer. Det stämmer dock inte. Gillbergs problem är att han varit för sent ute och överklagat fel dom. Han hade inte koll på spelreglerna, helt enkelt.

Gillbergs straffrättsliga ansvar för tjänstefel uppkom nämligen inte ur intet. Det krävdes något annat före det. Detta andra var kammarrättens dom om att handlingarna skulle utlämnas. Det var då Gillberg hamnade i rävsaxen: när kammarrätten fann att han inte kunde vägra lämna ut forskningsunderlaget med hänvisning till sekretessvillkoret i avtalen, uppstod den situation som Gillberg nu klagade på. Den uppstod med andra ord inte först när Gillberg fälldes för tjänstefel, utan den straffrättsliga domen är endast en konsekvens av att Gillberg satt i en omöjlig situation.

Om Europadomstolen nu skulle ha funnit att Sverige brutit mot de mänskliga rättigheterna, hade domstolen godkänt att tjänstemän i vissa lägen får sätta sig över sina i grundlag förankrade skyldigheter som i sig är avsedda att garantera allmänhetens insyn i det allmännas verksamhet. Ingen domstol vid sina sunda vätskor, i synnerhet ingen internationell domstol, kommer att lättvindigt avkunna en sådan dom. Och faktum är att staten Sverige lugnt och utan någon förvrängning av fakta kunde påstå att Gillberg inte i tid såg till att rättsläget klargjordes, utan att han fann sig i sitt läge i rävsaxen och valde att köra över grundlagen istället för att köra över avtalen med barnens föräldrar. Staten kunde alltså säga att Gillberg tydligen inte hade problem med rävsaxen i sig, utan att han hade problem med att det gör ont när man tar sig ur det läge i vilket han hade försatt sig.

Gillberg borde ha reagerat i tid och borde ha överklagat kammarrättens dom ända till Straßburg. Skulle han ha gjort det, skulle jag tro att hans chanser att vinna målet hade varit bättre. Han företog måhända rätt handling, men vid en tidpunkt då han enligt spelreglerna redan hade förlorat.

Man kan säkert ha en mängd olika åsikter om moralen i detta mål och om den bakomliggande problematiken. Innan man dock tar till brösttonerna är det rekommendabelt att fundera på hur exakt man skall konstruera ett juridiskt system där regler är regler och man så gott det nu går försöker minimera godtycket i regeltillämpningen, men som samtidigt är så flexibelt att en fällande dom mot någon i Gillbergs situation förhindras. Jag har svårt att se hur det skall fungera, och dessutom är jag ju som sagt rätt så förtjust i den relativa klarhet som det taktiska juridiska spelet bjuder på.

Men även med denna grundinställning kan fall som Gillbergs få mig att fundera över skillnaden mellan det som är juridiskt korrekt och det som måhända är moraliskt riktigt.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare