På Svenska dagbladets Brännpunkt skiver 45 intensivvårdsläkare från hela landet om den medicinska behandlingen inför en oundviklig död. Artikeln är intressant och innehåller många värdefulla faktauppgifter. Jag har inget att invända emot det. Det som jag reagerar emot är den uppenbara bakgrunden i fallet med den dråp- eller mordmisstänkta barnläkaren om vilket jag skrev igår: debattartikeln tar sig utgångspunkt i fallet, men missar sedan åtminstone delvis den centrala juridiska poängen.
Det är helt riktigt att en avbruten behandling i ett skede då livet endast uppehålls genom behandlingen inte utgör mord eller dråp. Det utgör underlåten hjälp, och sådant är inte straffbart enligt svensk rätt. Det är alltså inte här problemet ligger.
Som författarna mycket riktigt påpekar gäller målet om barnläkaren frågan om den medicinering som barnläkaren gav i samband med att den döda flickans respirator stängdes av. Författarnas argumentation i denna del går ut på att
möjligheten att använda ångestdämpande och smärtlindrande läkemedel är en förutsättning för att på ett värdigt sätt kunna avbryta en icke-meningsfull behandling.
Nu är det dock, såvitt jag kunnat förstå, inte detta som är kärnfrågan i barnläkarfallet. Jag tror inte någon ifrågasätter på allvar huruvida läkarna får använda ångestdämpande och smärtlindrade medel. Det som ifrågasätts från juristernas håll är på vilken sida om en mycket fin gräns barnläkaren hållit sig.
Om hon givit ångestdämpande och smärtlindrande medel i just detta syfte och i en dosering som inte åstadkommer så mycket mer än att dämpa ångesten och lindra smärtan, tror jag knappast att hon är någon kandidat för en fällande dom avseende mord eller dråp. Om hon däremot medvetet och i syfte att påskynda döden givit en för hög dosering, har hon dödat. Det finns en viktig skillnad här mellan att medicinera för att hjälpa och att medicinera för att döda. Om jag uppfattat saken rätt, består misstankarna mot henne i att hon skulle ha passerat gränsen mellan hjälp och aktivt dödande.
Vad hon gjort, vilken sida om gränsen hon lagt sig på, måste i slutändan en domstol avgöra. Åklagarens misstankar och domstolens tidigare häktning av läkaren innebär inget ställningstagande i skuldfrågan, utan utgör led i en – faktiskt – helt vanlig förundersökning avseende misstankar om dråp eller mord. Ingen av alla de som så myndigt uttalar sig om läkaryrkets krav, det lämpliga i åklagarens agerande eller (värst av allt) skuldfrågan har tillgång till förundersökningen, ingen vet huruvida åklagaren i slutändan ens kommer att bli så övertygad om att något brottsligt har skett att hon kommer att väcka åtal och ingen – absolut ingen – av de som uttalar sig vistades i rummet när barnläkaren gav den misstänkta medicineringen. Ingen av alla de som uttalar sig vet alltså huruvida barnläkaren dämpat barnets ångest och lindrat hennes smärta, eller om läkaren aktivt dödat barnet. Det är för övrigt också detta som tre åklagare påpekar i en debattartikel i Dagens Nyheter som replik på Hugo Lagercrantz oacceptabla angrepp på åklagaren i barnläkarmålet.
Gränsen mellan palliativ vård och aktiv dödshjälp är en gräns som dras med hjälp, inte bara av medicinsk kunskap, utan också med hjälp av etiska värderingar och av juridiska konsekvensanalyser. En fråga som jurister måste ställa och som inte vidkommer läkare i det enskilda fallet är alltså huruvida vi kan tillåta ett handlande i ett visst enskilt fall med hänsyn tagen till den prejudikatverkan en tillåtelse skulle ha. Frågan är alltså: ”Vad skulle hända om alla gjorde så, även i situationer som kanske inte är lika klara som föreliggande fall måhända var”. Denna fråga, denna bedömning är en bedömning som jurister har utbildats i att göra, och som det är juristers yrkesplikt och yrkesprivilegium att göra.
Däremed inte sagt att inte andra har rätt att fråga vad i hela friden juristerna håller på med. Därmed inte sagt att jurister skulle ligga utanför den granskning som alla yrkesgrupper – och i synnerhet sådana med makt, såsom jurister – måste tåla.
Därmed bara sagt att vi kanske skall invänta vad juristerna kommer fram till innan vi börjar diskutera deras (ännu inte existerande) beslut. Som debatten går nu försöker en mängd personer på lösa boliner påverka den ansvariga åklagaren i ett beslut som grundas på ett material som ingen av debattörerna har tillgång till. Debatten är för tidig och den förs med en tvärsäkerhet som är minst sagt arrogant.
Låt oss återkomma till konsekvenserna av åklagarens och i förekommande fall domstolens beslut när vi väl har ett beslut i handen.
Om den bild som målats upp här och i media stämmer är det ett olyckligt faktum att juridiken har lagt sig i det den inte är lämpad att behandla. Det kommer vara mycket svårt att avgöra om det är anestesin eller den avbrutna behandlingen som orsakade det sista strået, även om det nu kanske kommer gå att övertyga en domstol om lite vad som helst. Än värre: det ska till någon slags bevisning om att läkaren haft för avsikt att döda och inte bara råkat överdosera lite. Har läkaren bara begått ett misstag är åklagaren ute på femton famnar. Faktum är att det inte spelar någon roll om dosen var rejäl men säker eller om den var lite för stor. Systemet kräver att man höftar. Att en jurist har svårt att acceptera det är som bäst förståeligt.
På de mer legalistiska bloggarna framhävs det stolt att de som försvarar läkaren minsann inte förstår sig på juridiken och att åklagaren måste ha ett case annars hade inte domstolen häktat henne. Det må så vara. Det jurister inte verkar förstå är att alla som kan åtalas inte automatiskt bör åtalas och att även om läkaren faktiskt begått ett kallsinnigt mord med aldrig så ondskefulla avsikter så har faktiskt den här historien skadat vården. Åklagaren och polisen kan mycket väl ha agerat korrekt, men skadan är redan gjord. De som jobbar inom vården skyller det på de enda som står till hands att ta skulden. Detta kan jämföras med Mårten Schultz upprördhet över att lagstiftande politiker går ut och kriticerar åklagaren: Det kan mycket väl vara så att politikerna har rätt, men skadan de tillfogar domstolarna (om man nu ska tro MS) genom detta är ändå av ondo.
Om juridik och medicin krockar kommer juridik att vinna, nästan per definition. Lika säkert kommer vården bli sämre.
Per: Du har valida poängen, men jag tror att du skjuter över målet med din kritik. Summan av det du säger är att en jurist som inte är utbildad i intensivvård ska ge fan i att granska intensivvården. Det skulle i sin tur innebära att intensivvården står utanför lagen, eller kanske snarare över den. Det kan knappast vara rimligt.
Jurister kämpar med det problem som du påtalar mest hela tiden. Vad gäller uppsåtsbedömningen är den ett problem inte bara i det här fallet, utan över huvud taget. Vi kan inte titta in i en annan människas huvud och än mindre kan vi det i förfluten tid. Vi måste alltså alltid dra slutsatser om vad den tilltalade förstått eller borde ha förstått med ledning av indicier. Här är barnläkarmålet på inget sätt nytt eller unikt: så är det i alla brottmål.
Visst kan det hända att man måste höfta i medicineringen. Om nu emellertid analysen skulle komma fram till att doseringen var sådan att en kompetent läkare inte skulle anse den ligga inom felmarginalen, utan att den var tilltagen så frikostigt att döden PÅ GRUND AV MEDICINERINGEN blev en oundviklig följd, visst skulle det vara ett ganska kraftigt indicium på att läkaren avsett att döda, inte att lindra? Sådana här bedömningar gör jurister hela tiden: varför skulle just läkare vara befriade ifrån dem?
Slutligen måste, för att läkaren skall kunna fällas, en domstol bli övertygad bortom allt rimligt tvivel att hon medicinerat på ett sådant sätt att hon antingen måste antas ha avsett barnets död genom medicinering, eller att hon varit likgiltig inför den oundvikliga följden att barnet skulle dö av medicineringen. Lyckas inte åklagaren bevisa detta, blir det ingen fällande dom för dråp eller mord. (Det kan hända att det under vissa omständigheter skulle kunna röra sig om vållande till annans död, men det har ännu inte diskuterats offentligt.) Det innebär att ”höftningsmarginalen” beaktas: handlar det om ett litet misstag, kommer läkaren åtminstone inte kunna fällas för ett uppsåtligt brott.
Läkarna har – trots sitt komplicerade och för lekmän svårförståeliga yrke – ingen frisedel. De får inte göra som de själva tycker är bäst, precis lika lite som ingenjörer (eller kan du kärnkraftsfysik) eller ekonomer (förstår bokföring hos ett stort bolag som Ericsson) får göra det. Jag har svårt att hålla med dig om den principiella punkten att jurister inte förstår vården och därför skall ge fan i att granska den.
”Om hon givit ångestdämpande och smärtlindrande medel i just detta syfte och i en dosering som inte åstadkommer så mycket mer än att dämpa ångesten och lindra smärtan, tror jag knappast att hon är någon kandidat för en fällande dom avseende mord eller dråp. Om hon däremot medvetet och i syfte att påskynda döden givit en för hög dosering, har hon dödat. Det finns en viktig skillnad här mellan att medicinera för att hjälpa och att medicinera för att döda. Om jag uppfattat saken rätt, består misstankarna mot henne i att hon skulle ha passerat gränsen mellan hjälp och aktivt dödande.”
Vilket de (åklagarsidan) aldrig kommer att kunna visa. Enligt Aftonbladet så är inte ens rättsmedcinarna (enligt deras rapport) säkra på detta är dödsorsaken. Andra saker som ställer till det. Om flickan var död innan man gav smärtstillande medlet vad händer med nedbrytningen då? Troligtvis så avstannar den ganska markant. En annan fråga är hur sker nedbrytningen i prematura barn? Sannolikheten att åklagaren har missat att sätta sig i dessa komplex fast i detta fall relevanta frågor verkar vara ganska stor IMHO.
Vi får se vad som händer.
Finns det inga krav på att jurister skall inhämta nödvändig kunskap innan en person anhålls? På det här viset kan en åklagare traska på med argumentet tänkte inte på det och utsätta oskyldiga personer för godtycklig skada.
Ziggy: Om Aftonbladet skulle ha rätt – vilket man ju aldrig riktigt kan vara säker på – finns säkert ganska allvarliga frågor att ställa till åklagaren. Om det däremot är tveksamt vilken dosering som gavs och när, och om det därför föreligger befogade misstankar om brott, har åklagaren en TJÄNSTEPLIKT att utreda saken. Som många påpekat, kan man kanske ifrågasätta den konkreta hanteringen av fallet och av användningen av tvångsmedel (men även här kan man ha olika åsikter), men att åklagaren utreder fallet är väl i sig inget annat än åklagarens förbaskade plikt och skyldighet.
Men som du säger: vi får se vad som händer. Min poäng här är att rättsväsendet tydligen behöver försvaras mot de som – med grund i att juridiken inte skulle förstå vården – så tydligt visar att de inte förstår rättsväsendet.
Oavsett utfallet av detta ärende är det ganska klart att smärtlindring i samband med beslut att avbryta livsuppehållande behandling kommer att minska/upphöra. Jag tror inte att någon läkare vill riskera att att dömas för dråp pga han/hon lyckats lägga sin dos på ”fel sida” om den fina linjen.
Tänk före: En åklagare som inte har på fötter när hon börjar använda tvångsmedel riskerar, om än inte sitt jobb, så åtminstone sin karriär. En åklagare som leder en förundersökning jobbar dock alltid under villkor av osäkerhet: en förundersökning utmärks av att åklagaren utreder, och alltså inte vet vad som har hänt ännu. I vissa fall måste man redan under förundersökningen använda tvångsmedel, för att förhindra att den misstänkta påverkar vittnen, för att förhindra att den misstänkta flyr eller av andra skäl. Per definition måste åklagaren använda tvångsmedlen innan det finns någon fullt klarlagt misstanke och innan skulden är fastställd.
Det innebär att en åklagare självfallet måste vara ytterst försiktig (och det är också därför att en domstol alltid måste överpröva användningen av tvångsmedel), men att åklagaren självfallet kan missa. Det är faktiskt helt parallellt med läkaren: om läkaren missat doseringen inom ramen för felmarginalen, är det tveksamt om hon kan fällas för brott. Om åklagaren missat i användningen av tvångsmedel inom felmarginalen, kan hon inte klandras för det.
Om däremot någon av dem missat bortom det rimliga och på grund av bristande vilja att sätta sig in i konsekvenserna av sitt handlande, måste de svara för det. Vi vet dock ännu så länge inte huruvida någon av dem gjort det: det är ju därför vi har en förundersökning vad gäller läkaren, och det är därför JO håller på att utreda huruvida det finns skäl att gå vidare med de anmälningar mot åklagaren som kommit in.
Nils: Den risken finns, men huruvida den materialiseras beror väl också på hur domstolarna kommer att bedöma felmarginalen. Man borde vidare få kräva av läkarna att de är noggranna med marginalerna i dessa fall – eller är det för mycket krävt att de hellre skall lägga sig på den säkra än den osäkra sidan?
Sedan kan vi ju diskutera aktiv dödshjälp, vilket inte är främmande för mig (jag har tidigare bloggat om det). Så länge vi inte har aktiv dödshjälp, måste vi dock kräva av läkare precis som av alla andra att de är förbaskat försiktiga när de håller på med sådant som potentiellt kan ta kål på folk.
Din kärnfråga, huruvida barnläkaren dämpat barnets ångest och lindrat hennes smärta, eller om läkaren aktivt dödat barnet, är felaktigt formulerad.
Allt ångestdämpande och smärtstillande användbart på andningssviktande patienter är i sig andningsdeprimerande och kommer aktivt att påskynda döden. Det är en biverkning.
Lyckligt utlandsanställd: Nej, frågan är inte felformulerad utifrån det juridiska perspektivet. Däremot kan den faktaupplysning du lämnar påverka den juridiska bedömningen av vilken sida om lagen som läkaren ställt sig på, och här är med stor sannolikhet fråga om en gradskillnad. Även andingsdeprimerande medicin kan ges i olika doser, och med ledning av doseringen torde man kunna få indicier på huruvida ångestdämpning och smärtlindring var det huvudsakliga syftet med medicineringen, eller om det huvudsakliga syftet var att utnyttja den ofrånkomliga bieffekten.
Ingen har sagt att det här är ett glasklart fall. Desto viktigare är det att invänta vad det rättsliga beslutsmaskineriet kommer fram till innan vi börjar plocka sönder det.
Att lägga sig säkert på rätt sida är i dessa fall oerhört svårt då det per definition rör sig om terminalt sjuka människor med mkt olika förutsättningar avseende tex ämnesomsättning, kroppsvikt etc. Som sagt, läkarna kommer med nödvändighet och på goda grunder anser jag att hädanefter bli oerhört mkt restriktivare med insatser som faktiskt ytterst haft ett humant syfte.
Nils: Om så är fallet finns säkert anledning att se över lagstiftningen på området igen (vilket jag för övrigt också påkallat i mitt inlägg igår som jag ovan länkat till). Om det dock skulle visa sig att barnläkaren med god marginal lagt sig på den dödliga doseringens område, har jag svårt att se hur marginalbedömningarna i det enskilda fallet skulle påverkas av en eventuellt fällande dom mot henne.
Angående din kommentar till Lycklig utlandsanställd: visst kan andningsdeprimerande medel ges i olika doser, problemet är bara att det inte med hjälp av koncentrationshalten i blodet (vilket är det mått man har att tillgå) går att avgöra doseringsnivån helt i det perspektiv som du efterlyser, nämligen för att kunna klargöra syftet med doseringen.
Jag säger inte att frågan är felställd, men vill samtidigt lyfta att åklagaren har ett uppenbart bevisproblem här för sin ”case”.
Analogt borde man alltså kunna omedelbart avskilja åklagaren (och varför inte häkta henne?) från fallet på misstanken om att hon har begått tjänstefel och dessutom kan påverka det fortsatta rättsliga förfarandet. eller?
Som IVA-läkare ser jag verkligen fram emot att rätten fastställer maximala doser för morfin och pentotal.
Det blir så mycket lättare att säga nej till patienterna då oavsett hur mycket de plågas….eller när de inte sover under operationerna.
Men varför stanna där? Varför inte rättsligen fasttälla korrekt antibiotikadosering vid tex öroninflammation.
Eli: Jag vill inte tvivla på att det kan röra sig om en bevismässig uppförsbacke för åklagaren och att hon kanske misslyckas i sitt arbete här. Jag har dock inte – lika lite som någon annan – någon aning om hur bevisläget faktiskt ser ut. Där får vi helt enkelt vänta.
Mats: Jag har inte sagt att rätten kommer att fastställa maximala doser för medicinering, så att din ironi är lite malplacé. Det jag har sagt är att rätten kommer i förekommande fall att behöva ta ställning till hur man skall bedöma fall i gråzonen, alltså vilken respekt man kan och skall visa de felbedömningar som enligt läkarnas samstämmiga uppgift är närmast oundvikliga. Det är något annat än att fastställa klara gränser.
Den enda parten som krävs klara riktlinjer är mig veterligen Barbro Westerholm som till och med uttryckt sin besvikelse över att socialministern inte med höga hurrarop meddelat att han kommer att följa hennes rekommendation. Det är i så fall hon som skall få del av ironin.
Vad gäller åklagarens avstängning, beror det väl på samma sätt som i barnläkarens fall på graden och styrkan av misstankarna att hon klantat sig. Hur eklatant i förekommande fall hennes felbedömningar skulle vara, kan vi lika lite uttala oss om som vi kan uttala oss om barnläkarens felbedömningar innan vi vet vad förundersökningen egentligen kommer fram till. Ännu så länge framstår upprördheten mest som ett krav från läkarhåll att få stå ovanför juridiska bedömningar.
”Om hon däremot medvetet och i syfte att påskynda döden givit en för hög dosering, har hon dödat. Det finns en viktig skillnad här mellan att medicinera för att hjälpa och att medicinera för att döda. Om jag uppfattat saken rätt, består misstankarna mot henne i att hon skulle ha passerat gränsen mellan hjälp och aktivt dödande.”
Nä du har fel. Enligt traditionell etiskt tänkande i västvärlden saknas den typen av exakthet, gräns, som du letar efter. En människa som står inför beslutet att dämpa en annan människas upplevelse av den ångestfyllda döden, kan inte hållas ansvarig för att dosen blev större än den nödvändiga, enligt västerländsk etisk praxis.
Jonathan: Inte kan jag dra mig till minnes att jag skulle ha talat om någon exakt gräns här. Vidare är den moraliska bedömningen (bortsett att jag undrar exakt vilka filosofer som kvalar in som ”traditionella” – Peter Singer har ju pratat om dödshjälp och dragit upp tämligen exakta gränser mellan liv och icke-liv) endast EN del av den juridiska bedömningen. Det finns en mycket viktig skillnad mellan moral och juridik: juridisk som samhälleligt styrmedel kan i bästa fall efterhärma de moraliska bedömningarna, men eftersom moralen är långt mera situationskänslig än juridiken (med dess krav på förutsebarhet) kan vara, kan moraliska bedömningar inte ensamma avgöra juridiska frågor.
Jag tycker att det mest imponerande i det här fallet – och framförallt i diskussionen som förs just nu – är den juridiska sidans kamp för att få mäta det omätbara och sätta precisa gränser i gråzoner.
Det är en strävan jag kan förstå bakgrunden till, men all heder till läkarna som faktiskt är intelligenta nog att förstå hur man arbetar i en miljö där allt inte är svart eller vitt.
Mats ironi är välgrundad eftersom den tydligt belyser problematiken.
Slutsatsen att all palliativ vård troligtvis kommer försämras är nog också korrekt.
Ytterligare en seger för paragrafryttarna och en förlust för samhället.
En dos som innebär att någon dör inom några timmar istället för inom någon dag är ju verkligen ingenting ovanligt, och det är ju vad som är fallet här. På så sätt avslutas mångas liv efter att man tagit dem ur respirator; det är ju verkligen inget konstigt. Dosen blir, tillsammans med grundsjukdomen, dödande, även om den ju inte är det direkt. Flickan, exempelvis, dog efter sju timmar. Just hur hög dosen är är av mindre vikt; åtskilliga internationella riktlinjer går ungefär ut på att den erforderliga dosen är den korrekta dosen (och att ingen dos egentligen är för hög…); patienten skall inte riskera att lida. Döden är oundviklig; att lindra är överordnat att förlänga lidandet. Och dosen kan bli hög, och förkorta livet till några timmar, men det är ju fortfarande grundsjukdomen som tar livet av den terminala patienten, om än ibland hjälpt på traven av farmaka. I vart fall, så arbetar anestesiologin här och utomlands. Om nu åklagaren inte klarat av att göra sin hemläxa är det väl åklagarens problem? Framförallt då det här mycket bättre hade utretts av HSAN/Socialstyrelsen, där kompetens faktiskt finns. D ä r e f t e r hade ju en polisanmälan kunnat vara rimlig, som det är nu verkar åklagaren svårligen ha kunnat bedöma om det var sannolikt att brott begåtts eller ej. Att fråga rättsläkaren är ju en början, men man borde ju också frågat de som faktiskt arbetar med detta; anestesiologer, barnmedicinare, men flera. Bara en sådan sak som metabolismen av läkemedel är ju här intressant – hurdana var rättsläkarens kunskaper om hur farmakokinetiken för dessa läkemedel ser ut som svårt sjuka prematurt födda barn? Och så vidare. Det hela verkar vara ett sannskyldigt hastverk, som orsakat läkaren och familjen onödig vånda och som dessutom kommer att bli någonting som åklagaren får skämmas för ett bra tag.
Åklagarna har i sin debattartikel noggrant undvikit att förklara den massiva polisinsatsen, med intrång på arbetsplatsen, hela fem månader efter att brottet ska ha begåtts. Hade läkaren gjort sig oåtkomlig för lagens ingripande fram till dess? Hur vill man förklara att hon tillåtits fortsätta sitt fördärvliga verk under så lång tid?
jheidbrink- du svarade inte på Pers: ”Det jurister inte verkar förstå är att alla som kan åtalas inte automatiskt bör åtalas ..”
Då regler är otydliga, praxis oklar, fakta svåra att reda samt konsekvenser av en rättslig process skadliga, kan man faktiskt förvänta en smula omdöme även från jurister. Att med lagen som redskap försöka straffa läkaren för mord är verkligen att missförstå vad ett samhälle bör använda sin rättsmaskin till. De som i sjukhusbehandlingen kan ha tillfogats onödig skada/lidande verkar vara föräldrarna, som kanske inte informerats eller samtyckt. Straffrätten hjälper varken dem eller framtida fall.
Upprördheten speglar ett krav från läkarhåll att få en kompetent granskning. Att inbilla sig att det finns enkla linjära samband mellan mätbar läkemedelskoncentration i blodet och klinisk effekt i de här fallen visar på okunskap. Därför ska den här typen av fall primärt dras genom HSAN och sakkunniga förvaltningsdomstolar.
Journalerna är granskade av fackfolk som inte funnit några grunder för en Lex Maria anmälan i samband med patientens döendeprocess. Vi med medicinsk kunskap vet vad det betyder.
jheidibrink skriver
”En fråga som jurister måste ställa och som inte vidkommer läkare i det enskilda fallet är alltså huruvida vi kan tillåta ett handlande i ett visst enskilt fall med hänsyn tagen till den prejudikatverkan en tillåtelse skulle ha…. etc etc”
Omdömeslöst skrivet. Naturligtvis brottas läkaren med det moraliska och juridiska problemet, tro inte att det bara är juristers uppgift eller ensamområde. Men domstolen ska ju inte avgöra vad som är tillåtet, den ska säga om ett brott är begånget. Och här har tydligen åklagaren agerat utan att först inhämta kunskap om vilka avvägningar som bör göras av läkaren, och ändå häktat en person, innan hon tagit reda på det. Åklagaren måste väl tåla kritik för det, inte heller åklagaren står väl över lagen. Vi får väl se var det slutar….
Intressant hur det här tolkas av så många som ett självklart läge av passiv dödshjälp. SvD har en kort artikel som jag tycker visar på ett antal faktorer som förklarar varför åklagare och polis fattat misstankar.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2573335.svd
”Kärnan i brottsmisstanken mot läkaren är bland annat att den stora dos av det lugnande medlet tiopental som återfanns i spädbarnets kropp är inte införd i barnets sjukjournaler, erfar TT. Det handlar, enligt obduktionsprotokollet, om en dos som ligger tusen gånger över den normala dos som brukar ges och därmed långt över de nivåer man kan se vid dödliga förgiftningar.
Enligt TT:s källor förnekar den dråpmisstänkta läkaren att hon har givit tiopental till barnet och hävdar att hon bara givit morfin i normala doser.
Även morfinhalten hos barnet låg på nivåer som leder till dödliga förgiftningar, enligt uppgifter till TT. ”
Att som ingenjör (kemi) ge sig in i en ”kollision” mellan juridik och medicin är kanske dumdristigt men jag vill ändå försöka. Ärendet engagerar mig. Eftersom jag så att säga inte har någon ”axe to grind” kan det kanske ändå vara värt ett försök. Låt mig få börja med att konstatera ett par saker:
1. Ingen har hävdat att läkare på något vis, i något sammanhang, eller beträffande några åtgärder i sin yrkesutövning skulle ”stå över lagen”.
2. Det har inte sagts rent ut men naturligtvis gäller detta även för åklagare i sin yrkesutövning.
3. Beslutet att avbryta den livsuppehållande behandlingen av den lilla flickan har, enligt vad som tydligen är vedertagen praxis, fattats av vårdpersonal (pluralis) och föräldrarna i samförstånd. Detta beslut syns inte ha ifrågasatts.
3. När livsuppehållande behandling avbryts övergår den medicinska behandlingen från att försöka ”bota” till att ”lindra och trösta”. Patienten kommer då, normalt, att avlida av sin sjukdom men under värdiga, humana former.
4. I fall som det aktuella syns ”lindring” innebära att man administrerar smärtlindrande (morfin) och ångestdämpande (thiopental) medicin.
5. Såväl morfin som thiopental används uppenbarligen rutinmässigt inom anestesin. Bägge preparaten har emellertid allvarliga biverkningar, andningsstillestånd respektive svår cirkulationspåverkan, och kräver därför vid normal anestesianvändning motåtgärder för att patienten inte ska avlida till följd av dem.
6. Åklagarens rätt, och för den delen skyldighet, att utreda händelsen har inte ifrågasatts. Vad som däremot har ifrågasatts, med samma rätt som läkarens agerande har ifrågasatts, är det sätt på vilket detta skett.
Så min syn på ärendet:
Kärnfråga 1 blir:
Avled den lilla flickan naturligt, under värdiga former, till följd av sin sjukdom eller, för tidigt, som ett resultat av för hög dos av morfin och/eller thiopental?
Det enda som hittills redovisats i den frågan är en uppgift om att det i ett preliminärt obduktionsbesked angetts att dödsorsaken var ”oklar” men att ”det mesta talade för att hon avled på grund av (den tidigare) inträffade hjärnblödningen”. (se DN 090307).
Dödsorsaken är rimligen en fråga som måste besvaras av medicinsk expertis. Den kan inte bedömas av vare sig polis, åklagare, advokat eller domare. Däremot får det väl nu bli domstolens sak att, baserat på vad medicinsk expertisk kommit fram till, avgöra frågan. Eller hur?
OM man kommer fram till att döden orsakats av morfin och/eller thiopental (men bara då) blir kärnfråga 2:
Kan den ansvariga läkaren anses ha administrerat en i sammanhanget omotiverat stor dos av endera morfin och/eller thiopental. Och i så fall har detta skett med avsikt att avsluta flickans liv snabbare än som blivit fallet om sjukdomen fått ha sin gång (= otillåten eutanasi) eller har det skett av misstag eller oaktsamhet (= dråp eller vållande till annans död)?
Även detta är frågeställningar där medicinsk expertis måste konsulteras. De halter av morfin och thiopental som konstaterats vid obduktionen är förmodligen inte i sig enkelt svar på frågan. Varken polis eller åklagare kan förväntas ha sådana kunskaper i det här att man på egen hand kan avgöra dem. Eller hur?
Antagligen kommer medicinsk expertis inte att vara 100-procentigt eniga i sina bedömningar av de här frågorna och då kanske den gamla principen om att ”hellre fria än fälla” borde få komma till pass. Den tragiska sanningen är ju trots allt att man redan innan morfin och thiopental injicerades tvingats konstatera att den lilla flickans liv inte längre stod att rädda.
Kärnfråga 3 blir till slut (oavsett utfallet av 1 och 2):
Rättegångsbalken 23 kap. 4§ stadgar att:
”Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.”
Och vidare i samma kapitel 7§:
”Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas på en plats inom en väglängd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig. Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.”
Även åklagare lyder som sagt under lagen. Så, det måste alltså bli mot bakgrund av dessa bägge paragrafer som åklagarens sätt att hantera förundersökningen och frågan om hämtning av läkaren på sin arbetsplats ska prövas. Här finns åtskilliga frågetecken som behöver rätas ut. Eller hur?
Att det här ärendet, till stor del på grund av det sätt som det handlagts på, orsakat stor personlig skada för de inblandade, skapat oro hos människor som kanske idag själva befinner sig i livets slutskede och sannolikt kommer att få svåröverblickbara konsekvenser för intensivsjukvården i stort torde tyvärr vara ställt utom allt tvivel.
Spännande med alla kängor som delas ut till höger och vänster, med alla påståenden om vad läkaren respektive åklagaren gjort och inte gjort och med påståenden om vad jurister förstår eller inte förstår.
Kan jag få upprepa min huvudsakliga poäng:
a) Frågan är om läkaren avsiktligen dödat – alltså förkortat barnets liv eller inte.
b) Vid svaret på denna fråga spelar de medicinska rutinerna mindre roll, eftersom även de måste få ifrågasättas.
c) Åklagaren har inte åtalat någon, utan håller på med en förundersökning i syfte att utröna huruvida åtal så småningom kan väckas.
d) Under förundersökningen kan det ha förekommit bristfälliga och tvivelaktiga bedömningar för vilka åklagaren i förekommande fall få stå till svars.
e) HUVUDPOÄNG: Vi vet inte hur förundersökningen har förts och vilka skäl som åklagare och polis hade för formen för sitt ingripande. Innan vi vet det, skall vi vara försiktiga med att peka fingret på åklagaren.
f) Om det det finns tillräckligt starka skäl att anse att läkaren inte lämnat palliativ vård, utan gjort sig skyldig till ett enligt juridiska regler otillåtet dödande, har åklagaren inget annat val än att åtala.
e) Om det av åklagaren i förekommande fall kan bevisas att läkaren har gjort sig skylidg till otillåtet dödande, skall hon av domstol fällas för mord eller dråp.
g) Huruvida något otillåtet förekommit är DOMSTOLENS sak att bedöma: varken åklagaren eller läkare eller någon annan har rätt att i ett rättssamhälle göra den bedömningen.
h) HUVUDPOÄNG: Huruvida något otillåtet förekommit, vet vi först när vi har en lagakraftvunnen dom.
SLUTSATS: Det GÅR INTE att uttala sig om vare sig åklagarens omdöme eller läkarens omdöme. De läkare som försvarar barnläkaren riskerar att försvara en mördare. De jurister (och jag hör INTE till dem) som i nuläget med alla till buds stående medel försvarar åklagaren, riskerar att försvara någon som missbrukat sina maktbefogenheter.
Det som åklagarna i dagens debattartikel gör, är att de försvarar åklagarnas rätt att utan yttre inblandning föra en förundersökning, inte mer och inte mindre. I det har de fullkomligt rätt: det här rör sig om en FÖRUNDERSÖKNING. Det FINNS INGET ÅTAL ÄN. Vi VET INTE vad som förekommit vare sig vid barnets säng eller under förundersökningen.
Var i hela friden kommer alla tvärsäkra uttalanden ifrån?
Det jag tycker är intressant här är frågan om motiv. Åklagaren anger som möjligt motiv barmhärtighet. Motivet skulle då ha varit att förkorta livet på barnet. Jag frågar mig hur ett sådant motiv över huvud taget skulle kunna uppstå. Situationen är den att läkaren tillsammans med andra har beslutat att den livsuppehållande behandlingen ska upphöra och att barnet därmed ska tillåtas dö. För att barnet ska få dö utan ångest tillför läkaren mediciner och därefter stängs maskinerna av. Om barnets död orsakas av medicinerna eller av att maskinerna stängs av torde skillnaden i tid röra sig om enstaka minuter, minuter under vilka barnet är medvetslöst. En lagom medicinering skulle orsaka omedelbar medvetslöshet i väntan på döden och alltså verka fullt ut barmhärtig. En för stor medicinering skulle orsaka döden några minuter tidigare och därmed vara olaglig.
Barnet hade fått intensivvård under lång tid. Läkarna hade under ordnade former beslutat upphöra med behandlingen. Hur kan någon tro att den misstänkta läkaren plötsligt skulle kunna få så bråttom att hon bestämmer sig för att avsiktligt förkorta barnets liv med några minuter? Ur barmhärtighetssynpunkt är ett sådant förkortande som sagt irrelevant. Vilket motiv återstår då?
Ingvar Eriksson: Din analys är välgörande och i många delar träffande. Det enda som jag vill varna för är att utgå ifrån att det som står i tidningarna är hela sanningen eller ens, i den del av sanningen som artiklarna försöker att beskriva, helt korrekt.
Som sagt, det kan finnas frågetecken att räta ut. Men då måste vi först ha överblick över situationen.
Vad gäller förhållandet mellan medicinsk expertis och juridiska bedömningar, är det helt riktigt att juristerna kommer att behöva anlita medicinsk expertis för att kunna komma fram till en bedömning. I slutändan är dock medicin hjälpvetenskap i sammanhanget, inte ensam avgörande. Om ett aldrig så förnuftigt medicinskt förfarande råkar vara förbjudet enligt tillämplig lagtext, har juristerna inget annat val än att fälla läkaren till ansvar.
Det finns en underton i debatten som vore det åklagaren sak att inte bara tillämpa, utan även skapa rätten i det här fallet. Så är det inte. Åklagaren och domstolarna har att tillämpa juridiska regler. Dessa regler måste tillämpas på en verklighet som i förekommande fall – som i detta – fastställs med icke-juridiska medel. Vilka normativa resultat verklighetsbeskrivningen skall leda till, är dock inte läkares eller naturvetares sak att avgöra, utan juristernas.
Om juristernas normativa resultat skulle visa sig vara stötande, kan vi förändra de regler på vilka juristerna grundar sina beslut. Det förutsätter i sin tur att vi blir på det klara med hur vi egentligen skall behandla livet som värde, vilket återigen för oss tillbaka till mitt inlägg igår.
Jag försvarar alltså här varken åklagaren eller läkaren eller juristerna eller någon som helst annan. Jag uppmanar bara till lugn och sans till dess vi vet vad som egentligen beslutas i målet. Vi blir för närvarande upprörda över hypoteser.
Thor: Du har förvisso en poäng, men problemet är att ditt resonemang inte har någon bortre gräns. Visst, några minuter spelar kanske inte någon roll i barmhärtighetshänseende, och kanske inte heller några dagar. Hur ser det ut med en hel vecka? Hur ser det ut med några år, om vi breddar det principiella ställningstagandet och tillämpar det på barmhärtighetsmord av exempelvis komapatienter? Hur ser det ut med ett helt liv, om vi breddar till gravt handikappade patienter?
Någonstans verkar vi vilja dra en gräns – frågan är bara var. Jag vet inte svaret, men jag tror att frågan är mera komplicerad än du antyder. I vilket fall som helst kan konstateras att enligt gällande rätt förmodligen vilken avsiktlig förkortning av livet som helst och oavsett tidsrymd är straffbar. Det kan vi behöva ändra på, men så länge det är så, måste fall som det nu aktuella utredas av åklagaren.
Nej, jheidbrink, det finns inget problem med mitt resonemang när det gäller tiden (jag såg nu att det förresten rörde sig om sju timmar och inte några minuter) utan tiden är irrelevant. Det relevanta är frågan om motivet. Barmhärtighet handlar om att minska lidande. En medvetslös person lider inte. Det är därmed onödigt att av barmhärtighet förkorta en sådan döende persons liv. Den misstänkta läkaren kan alltså rimligen inte ha haft det motivet!
Ett möjligt motiv är att man inte skulle behöva vänta lika länge på att kunna använda intensivvårdsplatsen till någon annan som behövde den. Något dygn kanske kan motivera det, vilket några minuter inte kan. Det var därför jag inte angav det motivet förut. Att anklaga en läkare för att ha dödat en patient för att få tillgång till en vårdplats något dygn tidigare är en allvarlig anklagelse, men givetvis tillåten att göra. För närvarande kommer jag inte på något annat möjligt motiv.
På den här bloggen verkar det finnas gott om intelligenta människor. Kommer ni på något motiv? Jag tycker inte det är så lätt.
Heiderbrink: Summan av mitt inlägg var inte att åklagare inte bör granska intensivvården, men att de bör ha väldigt goda anledningar för att göra det. Det aktuella fallet är, som bäst, ett gränsfall. Eventuellt kan det röra sig om slarv eller att läkaren helt enkelt valt att gå över en gräns för att göra sig säker på att anestesin är ordentlig. Detta utgår förstås från att det inte dyker upp något dramatiskt (och osannolikt) bevis för att läkaren ifråga skulle vara någon slags lustmördare eller del av någon konspiration. Det faktum att det är ett så oklart fall kan kanske göra det juridiskt intressant och sånt är förstås spännande för en jurist, men oavsett hur kriminell läkaren nu råkar vara så skadar processen vårdapparaten. Frågan är om den lite akademiska frågan som domstolen kommer ta ställning till är viktigare än vårdkvalitet.
Som prekliniker får jag själv leva med den obekväma omständigheten att min forskning inte får gå ut över människors liv och får anpassa mig därefter. Det svider lite att se att jurister inte lyder under samma restriktioner.
Thor: Nu hänger jag med – intressant synpunkt. Såvitt jag kan bedöma med mina begränsade medicinska (sic!) kunskaper, är det dock inte så enkelt att medvetslöshet innebär icke-lidande.
Någon av alla de engagerade läkarna som lämnat kommentarer här kanske kan hjälpa till att utreda denna fråga?
Jag känner att mitt förtroende för rättsväsendet sjunker med alla klantiga åklagarbeslut.
Allt från frikännandet av Apajävlar-poliserna, via pojken som blev dömd för att ha sagt Nöff, Nöff till några Kling och Klangpoliser och nu detta. En åklagare som vill briljera i teoretiska backspegelsresonemang om den tunna linjen till aktiv dödshjälp och skadar en högt aktad medborgare med sitt svammel.
Hur ska rättsväsendet bli taget allvar?
Vi kanske skulle köpa in tjänsten från något land som har kompetens och sälja av vårt eget havererade rättsväsende?
Per: Riktigt så enkelt att jurister inte svara för enskilda lidanden är det inte: även vi riskerar vårt rykte och alltså vår karriär och sitter därmed i samma båt som läkarna.
Jag tycker att ditt argument för vårdapparatens funktionssätt är intressant, eftersom återigen frågan är varför detta principiella ställningstagande skulle vara inskränkt till just vården. När polisen och kronofogdemyndigheten gör en rajd på ett företag för att utreda om detta gjort sig skyldigt till brott mot konkurrenslagstiftningen, skadar detta företaget. Jag har aldrig upplevt att det skulle ha lett till någon debatt liknande den som nu förs avseende läkarna. Detsamma gäller andra verksamheter som utsätts för tvångsmedel.
Även gränsfallen måste utredas, och när det inte handlar om läkare har jag hittills inte träffat någon som tyckt att ett litet mord så där vid sidan av skulle ha varit ett gränsfall av akademiskt juridiskt intresse. Hur skall enligt din mening vårt rättssamhälle se ut? Skall verksamheter som av någon inflytelserik yrkeskår anses vara särskilt känsliga undantas från tvångsmedelsanvändningen? Varför bara verksamheter, då: är inte det värsta som kan hända en enskild person i vårt samhälle att anklagas för våldtäkt mot barn? Innebär ditt resonemang att vi med hänsyn till den enskildas fortsatta liv skall låta bli att använda tvångsmedel om det finns någon tvekan om personens skuld?
I så fall måste vi nog förändra juridiken åt ett håll som innehär att långt fler misstänkta personer går fria än idag. Vill vi ha det så?
Jag tror inte det finns många som kritiserat själva förundersökningen, naturligtvis står det fritt en åklagare att genomföra förundersökningar om både det ena och det andra utan att själv vara övertygad om att undersökningen leder till åtal. Det som skarpt har kritiserats är dock själva häktningen, att fem poliser griper läkaren på sin arbetsplats. Är det överhuvudtaget rimligt att läkaren anhålls i detta fall? Läkaren har haft fem månader på sig att ”prata ihop sig” med övriga inblandade samt göra sig av med bevis, så att tro att det är en fara för utredningen om hon hålls på fri fot känns ogenomtänkt. Åklagaren måste ha fingertoppskänsla när det gäller gripanden och endast använda dem när det är nödvändigt av utredningstekniska skäl, inte slänga ut häktningsorder på ren reflex. Att bli anhållen på sin arbetsplats av uniformerad polis, bortförd och frihetsberövad i ett antal dygn är ett grovt ingrepp mot en person och åklagaren måste ta stor hänsyn till detta.
Thomas: Det måste påpekas att mycket – inte allt, men mycket – av det som vi så gärna lägger åklagarna till last är en effekt av lagstiftningen, inte av åklagarnas enväldiga beslut. Den relevanta skillnaden – enligt lagstiftningen – mellan apajävlar och nöff-nöff var att det förra användes utan att de omtalade personerna fanns med, medan det senare riktades direkt mot den person det gällde. Det är skillnad om någon i ett privat samtal med någon annan kallar mig för idiotisk skitstövel, eller om jag får det kastat i ansiktet på mig. En i grunden vettig avgränsning kan i vissa fall leda till märkliga resultat: så är det med regler som måste gälla alla enskilda fall – de blir lite stela och kan aldrig träffa helt rätt i alla fall.
Huruvida en åklagare vänder sig mot en ”högt aktad” medborgare eller en pundare skall väl för övrigt inte spela någon roll för bedömningen av åklagarens agerande? Eller?
Slutligen är jag inte medveten om något land där de rättsvårdande myndigheters agerande aldrig ifrågasätts. Det du efterfrågar är inget mindre än att rättsväsendet i alla frågor skall följa din bedömning av läget, vilket innebär att du anser dig ha bättre kunskaper om fall i vilka du inte är inblandad än förundersökningsledare, polis och domstol har. Det är inte lite du påstår.
Jakob: Det har i debatten påståtts att det var polisens, inte åklagarens beslut hur arresteringen skulle gå till. Det är antagligen sant: åklagaren ger order om arrest – hur den genomförs är polisens sak att bedöma. Med andra ord läggs kritiken för just den aspekten av förundersökningen rimligtvis vid polisens, inte åklagarens fötter.
Vad gäller själva häktningen som sådan, har jag nu vid flera tillfällen sagt att det kan finnas tveksamma beslut som åklagaren måhända behöver stå till svars för. Så länge inte förundersökningen är offentlig, vet vi dock inte vad åklagarens beslut grundades på, och vi kan inte rimligen utesluta att det fanns goda skäl för den sena häktningen. Vi kan alltså ställa en fråga, men vi skall hålla inne med bedömningen innan vi har tillgång till alla fakta.
Du skriver ”Om det däremot är tveksamt vilken dosering som gavs och när, och om det därför föreligger befogade misstankar om brott, har åklagaren en TJÄNSTEPLIKT att utreda saken. ”
Jag är lite nyfiken på hur denna tjänsteplikt utförs i fall där det gäller vållande till annans död. Som jag förstått krävs inte uppsåt för att dömas för vållande till annans död, det kan räcka med ett misstag.
Dessa misstag sker hela tiden – kanske pga slarvigt skrivna anteckningar, andra gånger pga kulturen på arbetsplatsen inte tillåter att man väcker sovande läkare för att dubbelkolla, ytterligare andra gånger pga dålig interaktionsdesign på maskiner eller otydlig formgivning av etiketter, eller att en patient flyttats till en avdelning med andra typer av läkemedelskoncentrationer, eller något annat jag inte tänkt på. Antagligen kanske i något slags kombination av allt ovanstående.
I de flesta fall leder inte misstag till att någon dör, men enligt ditt resonemang borde alltså alla fall där detta sker sluta i åtal? Kan vi överhuvudtaget få en bättre vårdapparat om vi insisterar på att leta syndabockar – tillåter inte juridiken att man kommer fram till att det inte är en enskild persons fel?
Det vore ju ren idioti om man bestraffar en individ för något där den enskilt inte är orsaken, där det är flera små händelser som gett ett resultat som i detta fall blivit negativt. Exempelvis sjuksköterskan som dömdes för vållande till annans död 2003, om jag minns rätt. Gräsligt, om något.
Jag tror du missförstått mig lite: Jag är inte så himla intresserad av läkarens rykte, annat än att det förstås är rimligt att hon ska få upprättelse om hon frias. Vidare är det inte läkare i sig jag talar för, utan vårdapparaten. Där finns det också sjuksköterskor, USKor osv. Läkare är iofs priviligerade, men det är en annan debatt.
Däremot är det alldeles riktigt att jag anser att vårdapparaten är mer skyddsvärd än t.ex. ett företag som gjort sig skyldig till brott mot konkurrenslagstiftningen, åtminstone i den mån man pratar om just vård och inte t.ex. ett sjukhus kommersiella aktivitet. Att det är så är jag inte ensam om att tycka – att t.ex. strejker inom vården måste genomföras utan risk för samhällsfara är ett exempel på att lagstiftaren instämmer. På ett principiellt plan är det inte helt orimligt att äganderätten och företagsfrihet får stryka på foten tidigare än rätten till god livräddande vård.
Att referera till det aktuella fallet som ”ett litet mord” är precis den arrogans som gör att juristers åsikter i den här frågan ifrågasätts. Att jämföra det med våldtäkt (man får anta för att straffvärdet är likartat?) är med lite god vilja bara nonsens.
JH, du har fel i detta: ”Det finns en underton i debatten som vore det åklagaren sak att inte bara tillämpa, utan även skapa rätten i det här fallet. Så är det inte. Åklagaren och domstolarna har att tillämpa juridiska regler. ”
Det stämmer bara då man kan tillämpa tydliga regler på tydliga fakta. Men då varken regler eller fakta är tydliga uppstår frågan om rättsmaskinen ska användas och i så fall vilka delar av den och på vilka sätt. Detta förutsätter att man ”skapar rätt” – vilket för övrigt Per Olof Ekelöf för länge sedan påpekat i samband med teleologisk rättstolkning. Lagens ändamål måste i sådana fall beaktas. Resultaten av en juridisk process blir då svårt att förutse. En ansvarig åklagare bör vara försiktig med att starta en rättsprocess där utfallet av processen är mycket osäkert och själva processen ställer till allvarlig skada, kanske för alla parter.
Däremot håller jag med Dig om att vi ännu saknar underlag för att själva bedöma rätt och fel i detta specifika ärende. Men som jag tror är det mindre av en fråga INOM rättsmaskinen än en fråga OM rättsmaskinen. Det blir då svårt att isolera resonemang inom juridikens maskinrum från moralresonemang i hela samhället.
Annika: Din fråga är befogad, men den utgår från en felaktig föreställning. En FÖRUNDERSÖKNING är inget åtal. En förundersökning innebär att åklagaren tar reda på de fakta som går att ta reda på i syfte att kunna ta ställning till huruvida åtal så småningom skall väckas.
I de fall som du beskriver skulle jag alltså helt klart säga att det är åklagarens skyldighet att inleda en förundersökning när dessa fall kommer till hennes kännedom. Huruvida sedermera åtal skall väckas, är en annan fråga och beror bland annat på huruvida åklagaren tror dels att brott begåtts, dels att hon bortom allt rimligt tvivel kan styrka i en domstolsförhandling att brott begåtts. De flesta förundersökningarna leder alltså inte till åtal – ribban ligger mycket högt.
I barnläkarfallet har inget åtal väcks, utan vi befinner oss ännu på förundersökningsstadiet.
Per: Touché avseende arrogansen, och jag ber om ursäkt. Du får dock kanske hålla mig tillgodo att jag nu sedan två dagar tillbaka får utstå ganska hårda angrepp på både mig själv, min argumentation och på rättsapparaten – mitt tålamod börjar tryta. Det är ingen ursäkt – i synnerhet eftersom jag kräver av andra att de skall hålla sig sansade – men kanske en förklaring för mitt felsteg ovan.
Jag kan för övrigt inte hålla med dig om dina avgränsningar. Privat sjukvård, offentlig sjukvård, privat företagsamhet och offentlig företagsamhet bör granskas enligt samma regler så långt det är möjligt. Har ett mord begåtts, har inte läkaren och inte heller vården som sådan något krav att särbehandlas – tycker jag i alla fall.
Rolf: Rätt och inte rätt samtidigt. Jag påstår inte att det finns någon absolut objektivitet i rätten, fast jag erkänner att mitt uttalande kan misstolkas. Det jag vill säga är att det är fel att kräva av åklagaren att hon skall låta bli att utreda vårdapparaten när hon hyser misstanke om att ett mord begåtts. Just utredningsskyldigheten ligger det inte i åklagarens makt att hantera som hon vill, utan hon har en utredningsskyldighet.
Däremot har hon makt att lägga ner förundersökningen, och det kan hända att hon borde ha gjort det. Hur det förhåller sig med den saken, vet vi dock ännu inte.
jheidbrink: Tyvärr förstår inte vi enkla medborgare detta (och ditt resonemang) utan tycker bara att rättsväsendet inte speglar samhället.
Tror du skulle må bra av en dos verklighet. Förhoppningsvis är den inte dödlig… 🙂
Thomas: Det är just därför att det är så beklagligt att det är så få jurister som deltar i samhällsdebatten. Det finns närmast samtliga fall skäl bakom juristernas agerande som åtminstone är värda att ta i beaktande, även om de kanske i slutändan inte övertygar. Det är också så att – trots att det är riktigt som det påpekats ovan att jurister delvis också skapar rätten – jurister i allmänhet bemödar sig om att tillämpa rätt, snarare än att skapa den. Min upplevelse är att de allra flesta av oss jurister försöker att utan hänsyn till ovidkommande skillnader göra rationella bedömningar av enskilda fall och att vi försöker att vara principiella och förutsebara i våra beslut.
I många fall innebär detta att vi inte kan böja oss för moraliska bedömningar som för närvarande må vara förhärskande i samhället. Juridik skall tillämpas utan hänsyn till vem som lyckas få mest medhåll bland allmänheten – det är en rättvisefråga av mycket grundläggande natur. Det innebär med ofrånkomlig nödvändighet att allmänheten inte alltid kommer att känna igen sig i rättsliga avgöranden.
Den skyldighet som vi jurister alltför ofta försummar – och det är vi inte ensamma om – är att pedagogiskt och lugnt försöka förklara skälen för vårt handlande. Det är en av anledningarna till att jag har den här bloggen: jag försöker förklara och tydliggöra. Jag måste nog erkänna att det är fruktansvärt jobbigt – jag har sällan idiotförklarats på ganska lösa grunder så ofta som de senaste två dagarna.
Jag är inte övertygad om att jag skulle leva i något slags icke-verklighet, vilket du antyder. Däremot är jag rätt säker på att min utbildning leder till att jag ser verkligheten på ett annat sätt än du och andra gör. Mitt sätt att se verkligheten är ett resultat bland annat av 2 000 års juridisk erfarenhet i vår kulturkrets, och många av de argument som anförs i debatten har jurister fått höra i flera hundra år utan att kunna kommunicera varför argumenten i slutändan inte övertygar.
Det krävs en respekt från båda sidorna, och den här debatten får mig att känna att det saknas respekt från allmänhetens sida för att det som intuitivt känns rätt kanske vid närmare övervägande inte är rätt.
Problemet är att det är så fruktansvärt uppenbart att det inte är ett mord, annat än ur juridisk synvinkel, samt att man för att klargöra den juridiska frågan måste skada vården, som i sig anses ha ett skyddsvärde som inte t.ex. företagande eller äganderätt har. Man skulle kunna tänka sig ett antal olika lösningar på problemet: 1) Man ändrar lagstiftningen; 2) Man ändrar vården; 3) Man försöker upprätthålla status quo.
Från medicinskt håll är man angelägen om att det är det första alternativet som gäller. Detta för att vi inbillar oss att en lag bara är lite papper och-det-kan-ju-inte-va-så-svårt-att-ändra-hö-hö. En jurist som invänder att det är lättare sagt än gjort har mina sympatier. I den bästa av alla värdar skulle det dock vara önskvärt att ha en brottsbalk som inte ens antydde att läkare som bara gör sitt jobb är mördare. Det andra alternativet verkar vara den väg vi gått in på nu: Om vårdpersonal riskerar att frihetsberövas för att de arbetar inom intesiven är den rimliga lösningen att antingen inte göra sådana ingrepp som är riskabla (i det aktuella fallet skulle man alltså ha låtit patienten vara vaken medans den kvävdes till döds) eller att undvika att sådana situationer alls uppstår genom att inte försöka rädda t.ex. för tidigt födda barn alls. På så sätt har man eliminerat risken att bli anklagad för att syssla med ”lite mord”. Det tredje alternativet är det mig veterligen bara Göran Hägglund som förespråkar för tillfället. Jag kan förstå att han mest bara önskar att saken skulle lösa sig själv och att rättsväsendet på något magiskt sätt skulle kunna återgå till att vara ovetande om att folk dör med vårdens goda vilja, med tanke på att hans parti försöker driva både motstånd till aktiv dödshjälp och någon slags lag och ordning-politik på en gång. I ärlighetens namn har han rätt. Det var ett bra system. Men om nu det systemet är oacceptabelt för domstolarna kan man inte behålla det. Att ge läkare någon slags immunitet har nog ingen på allvar förespråkat och det är synd att juridiskt motiverade åsikter så ofta använder det som en halmgubbe.
jheidbrink: Moralen är summan av alla våra värderingar. Den ändras med tiden. Lagar är en nedteckning av och verktyg för hur man skall upprätthålla moralen.
Om inte allmänheten känner igen sig i rättsliga avgöranden så är det ett tecken på att aktuellt lagrum eller tolkningen av lagrummet ej speglar moralen.
Du får vara hur pedagogisk du vill med tex NöffNöff-pojken men jag och många med mig kommer fortfarande tycka att tolkningen av lagen skiljer sig från moralen.
Och just den här fingertoppskänslan verkar ha domnat bort i rättsväsendets hand tyvärr.
Låt mig ge er jurister ett nytt mål att sträva efter. Upprätthåll moralen i samhället!
Per: Du har rätt i mycket – förutsatt att du har rätt i att det här fallet inte utgör ett mord ”annat än ur juridisk synvinkel”. Om det skulle visa sig att det kan bevisas att läkaren i fallet medvetet och avsiktligt givit en även i palliativa sammanhang fullkomligt oresonligt hög dos läkemedel, och att slutsatsen måste vara att hon inte rimligtvis kan anses ha velat lindra utan att hon – av vilken anledning det nu vara månde – ville snabbt döda flickan – skulle inte då den juridiska och den moraliska bedömningen sammanfalla?
Igen: hur det förhåller sig med den saken, vet vi inte. Vi har bara tidningsuppgifter avseende en i övrigt hemlig förundersökning. Hur kan du så klart ta ställning i sakfrågan? Ditt hypotetiska resonemang är rimligt i sig, men du verkar inte verkligen vilja kännas vid att det rör sig just om ett hypotetiskt resonemang. Enligt min bestämda mening är det i det här känsliga fallet enormt viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att ingen av oss vet vad det egentligen och verkligen är som pågår, och att vi alltså bör hålla inne med våra tvärsäkra uttalanden.
Thomas: Juridiken har inte ensamrätt på moral. Att nöffnöff-apajävel-jämförelsen haltar kan bero på att förolämpningar är ett område som ligger i gränslandet för vad juridiken alls dömer över. Poliserna har redan blivit dömda de med, även om det inte är av en domstol. Att ändra lagen så att alla som bryter mot moralen kan bli dömda är lika orimligt som att kräva att läkare aldrig ska riskera att döda någon, om man nu ska göra en jämförelse mellan de olika fallen.
Thomas: Moralen är med närmast intill visshet gränsande sannolikhet individuell, vilket innebär att våra moraliska bedömningar inte med nödvändighet delas av andra. Juridiken utgör ett försök att kringgå detta problem – att nämligen bedömningen av varje enskild fall med moraliska medel skulle bli en förhandlings- och omröstningsfråga – genom att skapa fasta regler som inte på moraliska grunder I DET ENSKILDA FALLET kan omförhandlas. I det enskilda fallet tillämpas som huvudregel de regler som gällde när det omtvistade handlandet företogs. Om moralen ändrats sedan dess, kan bedömningen av det enskilda fallet enligt juridiska regler te sig stötande, men det är priset som vi betalar för rättssäkerhet. Om lagarna skulle ha ändrats sedan handlandet företogs, kräver mycket grundläggande rättvisehänsyn att vi normalt bedömer handlandet enligt de regler som gällde när handligen företogs, inte efter senare regler.
Jurister skall i den mån det är möjligt ta hänsyn till moraliska bedömningar. Någon samhällsmoral finns dock inte – fråga bara en fundamentalistisk muslim, en frikyrkomedlem och en ateist om betydelsen av ordet ”äktenskap” och du kommer att få en upprörd debatt. Jurister skall alltså inte upprätthålla moralen i samhället, då någon entydig sådan moral inte finnns.
För övrigt har den moraluppehållande funktionen redan prövats, och det ledde till inkvisitionen och till nazistiska och stalinistiska ”folkdomstolar” med åtföljande pöbeljustis. Hellre en upprörande bedömning i något enskild fall än den totala rättsosäkerhet som moral istället för juridik innebär.
Heidbrink: Ja, jag tror jag förtydligat just det någonstans också. Har jag inte det, så borde jag förstås gjort det: Det hela bygger på att det inte finns bevis för att hon är någon slags lustmördeska. Att hon skulle gett en dos med avsikt att döda är dock inte en rimlig förklaring: Stänger man av respiratorn för en patient som bedöms inte kunna leva utan den är döden redan i antågande. Att ge aktiv dödshjälp då är hopplöst. Möjligheten finns i princip inte efter det att man stängt av livsuppehållande åtgärder. Anestesin leder dock, oavsett dos, till att döden kommer fortare. Nu är det alltså dags för en domstol att avgöra hur många procent färre av de återstående ögonblicken i patientens liv som anses vara mord. Det är, utan att för dens skull åberopa domstolarnas medicinska kunskaper, helt absurt.
Per: Jag är inte lika säker som du att det är helt absurt, och jag vill också återigen påpeka att vi ännu befinner oss rätt långt ifrån en domstolsprövning. Åklagaren håller på med förundersökningen och har inte väckt åtal ännu. När (och om) åtal väl väcks, tarvar en förhandling. Först efter förhandlingen får vi en dom som sedan kan överklagas. Endast när överklagandetiden gått ut eller när vi har en dom från högsta instans vet vi hur den juridiska bedömningen ser ut.
Hittills vet vi bara att omständigheterna uppenbarligen är sådana att åklagaren inte ansett det vara glasklart att mord INTE begåtts. Därav den pågående förundersökningen. Jag har svårt att förstå hur förundersökningen skulle kunna leda till de digra konsekvenser som förutspås.
Detta fall är inte enkelt och genom pressen har vi inte tillgång till alla fakta. Det säger även de kollegor på ALB som försvarar läkaren. Vi får vänta tills målet är avgjort. En fundering är dock om det är nödvändigt att målet utreds på det sätt som nu sker.
Åklagaren spekulerar kring barmhärtighet och uttrycker inga misstankar om att läkaren är en kallsinnig mördare med onda motiv. De för oss icke tillgängliga dokumenten ger alltså inte denna bild av läkaren ens för åklagaren. Flickan var ju i allra högsta grad döende och man har efter en lång kamp valt att avsluta livsuppehållande åtgärder.
Jag är motståndare till Eutanasi men bejakar nu gällande praxis för vård i livets slutskede. Naturligtvis måste denna praxis, som har ett visst mått av tolkningsutrymme, få granskas av rättsväsendet om man uppfattar att praxis (eller tolkningen av den) inte är förenlig med gällande lagar.
Åklagaren känner ju omständigheterna kring flickans svåra situation och borde rimligtvis tidigt i förundersökningen ha förstått att det här rör sig om ett handlande enligt praxis i sjukvården.
När hon då ogillar denna praxis och är bekymrad över hur läkarna bedriver sin verksamhet så är min fråga om det inte finns andra sätt för henne och rättsväsendet att utreda om praxis är lagvidrig än att misstänkliggöra en enskild läkare för dråp och häkta denna under dramatiska former? Hanteringen av fallet skall nu utredas av JO men skadan för den anklagade är ju redan tillfogad. Finns inte möjligheten att lyfta blicken och utreda en princip utan att ta ställning till en enskilld händelse? Det kanske inte går men det skulle ev. vara av värde med ett forum där olika kompetenser samråder för att lagen och dess tilläpning blir så samstämmig som möjligt.
Jag tror många läkare känner sig beklämda över att en enskild kollega ensamt får stå till svars för hennes ”barmhärtiga” tolkning en nu gällande praxis.
Kalle: Tack för denna fråga. Det är dessvärre (eller – kanske i andra sammanhang – dessbättre) så att åklagaren inte har möjlighet att mera allmänt utreda huruvida viss praxis är förenlig med lagstiftningen. Åklagaren har inte något mandat att göra det, utan åklagaren har bara mandat att utreda brottsmisstankar och att i förekommande fall försöka att få en domstol att beivra brott. Någon distanserad bedömning av praxis på sjukhusen får alltså åklagaren inte göra.
En mördare behöver inte ha onda motiv: i eutanasifallen kan vi väl knappast påstå att den genomsnittliga mördaren har onda motiv. För den juridiska bedömningen räcker det att någon har uppsåt att döda och faktiskt gör det, alldeles oavsett motiven. I den delen hjälper oss alltså inte åklagarens uttalanden i vår bedömning.
Formerna för häktning kan kanske vara anmärkningsvärda, men jag är inte säker på det. Som sagt är frågan om det finns någon relevant skillnad mellan att häkta en läkare på arbetsplatsen och att häkta en arbetare på arbetsplatsen. Jag tror inte att någon sådan skillnad finns, och skulle det visa sig att vederbörande är oskyldig, innebär detta alltid en personlig katastrof. Jag tror att vi måste vara beredda att göra detta offer av enskildas sociala liv om vi har något intresse av att effektivt kunna beivra brott.
Åklagaren kan ha gjort fel, och bör i förekommande fall stå till svars för sina felbedömningar. Hittills har jag dock inte kunnat se något som åklagaren skulle ha gjort fel. Vad gäller formerna för arresteringen, är det för övrigt med största sannolikhet polisen som i förekommande fall skall lastas för dem. Åklagaren ger order om arrestering: hur denna operativt går till, bestämmer polisen.
Tackar för en mycket bra blogg.
Som läkare arbetar jag om inte dagligen, så ofta med just palliativ behandling hos äldre.
Uppskattar att kunna läsa din beskrivning av fallet/ problemet från ett annat perspektiv (obs vilket inte betyder någon motsats till min egen) framlagt på ett mycket strukturerat och förklarande sätt.
Detta ärende har upprört känslor vilket har fått folk att ta i med brösttonerna vilket riskerar att få debatten att spåra ur.
Du skrev att du började tröttna. Gör inte det!
Så länge någon resonerar med förnuftet och inte bara reagerar med känslorna så kan vi nog komma fram till något konstruktivt…
men det tycks alltid för mänskligheten lättare att riva och anklaga än att bygga ge kritik (antlagligen sveriges mest missförstådda ord)
Kommer att följa din blogg som referens för juridiken syn på massmediala händelser i fortsättningen eftersom du visat en oerhörd förmåga att hålla lugnet i behåll…stormen till trots.
Mvh
Mats
jheidbrink: Du undrar ”Var i hela friden kommer alla tvärsäkra uttalanden ifrån?” Ja, det kan man ju fråga sig. Jag tror nog inte att det är så svårt att förstå det som nu händer i press, på bloggar och i andra fora. Det här är helt enkelt en fråga som går på djupet, den engagerar, den skapa oro och upprördhet.
JO, jheidbrink jag anser nog att det i ETT avseende går att redan nu ”uttala sig om åklagarens omdöme”. Med risk för att bli misstänkt (oriktigt) för åklagarantipati, anser jag nämligen att orsaken till att det här blivit en så het fråga har sin grund i det olyckliga sätt på vilket ärendet kom till allmän kännedom liksom det stadium utredningen befann sig i när den hamnade hos oss. DET är något som åklagaren odelat får ta på sig ansvaret för. För nog hade det varit möjligt att hantera förundersökningen (som av allt att döma är fullt berättigad och inte ska ifrågasättas) på ett mer diskret sätt. Speciellt som åklagaren själv sagt sig ha insett att detta var ett ärende som skulle få hög mediauppmärksamhet.
Far man iväg med fem poliser och två polisbilar och hämtar en överläkare på ett sjukhus, inför personal och patienter, till förhör misstänkt för mord, får henne häktad med motiveringen att man anser att det föreligger risk för att hon ska undanröja bevis om hon lämnas på fri fot, i samtal med pressen säger att man har ”hemliga bevis” som styrker misstankarna och efter någon dag ändrar brottsmisstanken till dråp då har man ”rört upp rätt mycket damm”. Då har man skapat en ”het” situation och reaktionerna blir därefter. Olyckligt är det också att man ställer till ”spektakel” med presskonferenser och framträdande i TV som inte oväntat får en och annan bloggare att se ett mönster från de ökända ”tillslagen” mot Alvar Alvgard och Ingemar Bergman. Bevara oss för en utveckling likt den vi ser i de amerikanska domstolsserierna på TV med åklagarkändisar som håller presskonferens på domstolstrappan.
Det här är ett ärende som borde kunna hanterats med större diskretion och där man, när man gick ut till allmänheten, skulle sett till att kunna lämna så mycket sakinformation som möjligt. Enda sättet att undvika spekulation och tvärsäkra uttalanden ligger trots allt i fakta. Med halvkvädna visor och ”hemliga bevis” är det precis tvärtom. Den här frågan kommer att följa och förfölja oss länge. Såväl jurister som läkare har nu en stor pedagogisk uppgift i att få det hela i balans igen. Lyssna på varandra! Ingenting står att vinna på att slå varandra i huvudet med att läkare inte ”förstår” juridik eller vice versa. Red ut begreppen, se till att vi lekmän förstår! Det här angår många! Din blogg är därför ett bra exempel på ett sådant initiativ!
Avslutningsvis anser jag fortfarande att dödsorsaken är den första och avgörande frågan för om det här ska leda till prövning i domstol eller inte. Frågan om läkaren avsiktligen dödat – alltså förkortat barnets liv eller inte har ingen relevans och kan inte hanteras förrän dödsorsaken fastlagts ”bortom allt rimligt tvivel”. Och där får nog ni jurister avvakta tills dess den medicinska expertisen fått säga sitt. Det är möjligt att de inte kommer att vara eniga. Då, är det er tur.
Ett alternativ torde vara att väcka en politisk debatt när hon i sin roll som åklagare uppfattar en diskrepans mellan gällande praxis och lagen. Det är ju många potentiella brått som begås inom ramen för denna praxis.
Eftersom den medicinska expertisen samstämmigt uppfattar det som att praxis efterföljts i ett fall där du hävdar att inget tyder på att åklagaren gör fel när hon utfärdar en order om arrestering antar jag att du bejakar att läkaren ställs till svars för flera suspekta dråp under sitt yrkesliv.
Dessutom bör man väl inom kort efterforska rättsmedicinska protokoll från obduktioner av samtliga förtidigt födda barn och se huruvida de också fått läkemedel i motsvarande omfattning. I detta läge måste det väl tillhöra en skyldighet hos åklagare runt om i landet nu när dessa misstänkta brott uppmärksammats? Därefter kan vi förvänta att kollegor runt om i landet arresteras för sina ordinationer under livets slutskede. Det måste ju finnas någon likhet inför lagen. Även för läkare.
OM det inte finns starkare stöd för begånget brott än de uppgifter som framkommer i media så tyder det på att åklagaren förivrat sig och att ärendet borde ha kunnat hanteras på ett smidigare sätt av rättsväsendet.
jheidbrink: Kul att du är med på mitt resonemang. Synd att ingen annan hakar på. Även om det räcker med ett (rätta mig om jag har fel) underlåtenhetsmotiv, alltså att hon borde ha begripit att barnet skulle dö av en så hög dos, så tycker jag att det är intressant att diskutera motivet. Läkaren vet att barnet ska dö. Läkaren vet att barnets lidande upphör i och med att det blir nedsövt. (Tro mig, man lider inte när man har fått anestesi på sjukhus. Jag har blivit hjärtopererad och lovar dig att det är ett totalt ”icke-lidande” – tills man vaknar igen.) Läkaren vet alltså att en högre dos inte på något sätt minskar barnets lidande, inte på något sätt! Inte förkortar det, inte minskar det.
Jag står fortfarande utan ett begripligt motiv hos läkaren till ett medvetet dödande.
Jag är, som sagt, inte säker på att fallet är absurt. Däremot är det det om inga andra orsaker än den höga dosen läkemedel som rättsmedicin hittade presenteras.
Hade någon sagt att det fanns en man i Österrike som hade låst in sin dotter i källaren i hur många år det nu var till mig för ett par år sedan hade jag tyckt att det lät lite suspekt, för att inte säga fiktivt. Men folk verkar hela tiden hitta på nya sätt att vara galna och/eller att bryta mot lagen på. Det ska bli intressant att se om det finns några rimliga skäl att åtala läkaren i det aktuella fallet. Den som tror att en hög dos läkemedel i blodomloppet på någon som annars tros ha dött av kvävning och multipel organsvikt är dock ute och cyklar. I så fall bör vi i samma anda utreda om inte alla män som har en källare också förgriper sig på sina döttrar.
jheidbrink: Du skrev nyss att: ”När polisen och kronofogdemyndigheten gör en rajd på ett företag för att utreda om detta gjort sig skyldigt till brott mot konkurrenslagstiftningen, skadar detta företaget. Jag har aldrig upplevt att det skulle ha lett till någon debatt liknande den som nu förs avseende läkarna. Detsamma gäller andra verksamheter som utsätts för tvångsmedel.” – Jodå, den minnesgode erinrar sig säkert stormarna i både fallet Alvar Alvgard och Ingemar Bergman. Och, nog tycker jag att de paragrafer i Rättegångsbalken som jag citerade i ett tidigare inlägg i klara verba manar till (nej förresten föreskriver) försiktighet och omsorg i handläggningen så att skada inte onödigtvis tillfogas enskilda. Det är möjligt att polisen ska lastas för de specifika omständigheterna kring hämtningen på sjukhuset men rimligen måste man väl ha fått upplysningar från åklagaren om ärendets känslighet (om man nu inte förstod det själv)? Speciellt som hon sagt sig vara medveten om dess höga uppmärksamhetsvärde.
I svar till Per skrev du: ”Jag kan för övrigt inte hålla med dig om dina avgränsningar. Privat sjukvård, offentlig sjukvård, privat företagsamhet och offentlig företagsamhet bör granskas enligt samma regler så långt det är möjligt. Har ett mord begåtts, har inte läkaren och inte heller vården som sådan något krav att särbehandlas – tycker jag i alla fall.” Rätt och ändå inte! I det nu aktuella fallet är det, som du själv så ofta påpekat, ännu långt ifrån klarlagt huruvida vare sig mord, dråp eller vållande till annans död har begåtts. Alltså måste oskyldighetspresumtionen gälla och därmed försiktighet iakktas i utredningsarbetet. Det är inte en fråga om särbehandling utan professionell hänsyn. Dessutom tycker jag nog trots allt så att den typ av sjukvård det här rör sig om faktiskt har ett större skyddsvärde än många andra verksamheter. Frågorna kring döden är något av det socialt mest komplcerade och känsloladdade vi har att leva med. Att ta en annan människas liv är i alla kulturer och sammanhang, till och med krig, otroligt värdeladdat och lämnar ingen oberörd. Hänsyn och ödmjukhet bör därför prägla hur vi närmar oss och hanterar dessa frågor speciellt när det gäller en verksamhet vars syfte är att stå i livets tjänst.
Avslutningsvis vill jag uttrycka min beundran för den energi och det engagemang du lagt ner och förhoppningsvis också orkar fortsätta att lägga ner på din blogg. Ävensom till alla er andra som engagerat och seriöst postar här. Den här bloggen berikar oss! Kudos!
Det är beklämande att se juridikens företrädare vara fullständigt friställda från livets gråskala. Har ni instruktioner för när ni går på toaletten också?
Mycket bra på denna blogg men några tycks dock ha glömt bort samhällskunskapen de fick lära sig i grundskolan när de säger att rättsväsendet skall göra ditt eller datt.
I Sverige är det demokrati och därför existerar en viss maktdelning som innebär att en beslutande enhet stiftar lagarna(riksdagen?) och en annan gör sitt bästa för att tillämpa dem(rättsväsendet).
Om du tycker illa om lagarna bör du alltså inte klaga på dem som tillämpar och tolkar dem utan på dem som stiftar dem. Om rättsväsendet inte åtalade dem som enligt lagen begått brott (även om det kan varit moraliskt rätt) begår även de ett brott och måste åtalas.
All smärtlindring är i princip ett avkortande av livet!
I den palliativa vården kommer man för eller senare fram till ställningstagandet – ska denna patient få mer morfin? Risken är stor att det byggts upp en dos som kan bli dödlig, särskilt eftersom lever och njurar börjar bli dåliga. Det kan bli en chansning…
Då gäller antingen A: Nej, nej, nej. Tänk om patienten avlider en halv timme ”för tidigt”. Det kan innebära juridiska problem för mig. Hmmm, nej, det är bättre att patienten får lida.
Eller B: En överdosering är en medveten risk man får ta för att patienten ska slippa lida. Skulle detta ske innebar de sista minuterna i alla fall ingen smärta.
Strikt juridiskt är det A som gäller. Men för egen del hoppas jag att det är medicinarna på B som tar hand om mig när det är dags!
Hur är det för dig – lätt svarat – Du är ju jurist!!! Eller?
Hej,
Jag kan naturligtvis inte ta ställning i skuldfrågan i detta fallet.
Inte heller kan jag säga vad som är juridiskt eller ens etiskt rätt att göra i den situation som har beskrivits, men, som så många andra har jag naturligtvis funderat och uppmärksammat fallet på min blogg.
Jag kunde inte undvika att ställa mig och andra frågan hur det kan vara lagligt att med, religion som enda stöd, undlåta att rädda en människas liv genom att ge blod.
Det skulle vara högst intressant att få insatta personers kommentarer på detta.
jheidbrink: Intressant och tankvard debatt. En stilla fraga dock med den lapsusen att jag tyvarr inte last igenom alla inlagg och dina svar sa jag ber om ursakt om detta redan har tagits upp till diskussion. Om nu lakaren blir fald for mord alternativt drap for en handling som ser ut att vara praxis i svensk sjukvard, skall aklagaren enligt din uppfattning utreda alla likande incidenter och atala samtliga inblandade lakare? Alternativt, ska man se pa den lakare som nu ar anklagad som ett varnande finger och lata de andra ”mordarna” ga fria? Det som aklagaren har gjort ar att hon har oppnat en burk med balgetingar som kan fa langtgande konsekvenser for svenskt rattvasende samt sjukvard. Om lakaren falls for drap for nagonting som ar praxis inom sjukvarden finns det bara enligt mina ogon bara tva alternativt, samtliga lakare som har foljt praxis atalas och falls for mord alternativt regeringer beviljar dem amnesti for deras handlingar.
Jag ar tyvarr varken jurist eller intensivlakare sa jag har ingen insyn i vardera faltet. Jag jobbar dock som rattsmedicinare med specialitet mot sjukvardsincidenter. Att, som aklagaren gor i detta fallet, pasta att det var en dodlig dos av morfin i blodet ar antingen en illa informerad asikt alternativt en logn. Vi har tyvarr ringa kunskap om hur prematurer bryter ner substanser samt ingen aning vilken dos som ar lamplig i det sarskilda fallet. Man ska kanske paminna sig om att det var bara nagra ar sedan man borjade sova ner spadbarn nar man operade pa dem eftersom de ”inte kunde kanna smarta”. Nu vet vi att de ar mangfalt mer smartkansliga an vad en vuxen ar. Kul att hora vad din asikt ar.
Kalle M: Jag undrar fortsatt hur den medicinska expertisen, som ju bevisligen inte stått vid den döda flickans bädd, kan veta huruvida den misstänkta läkaren följt vanliga rutiner eller inte. Igen: de vanliga rutinerna har mig veterligen inte satts i fråga från juridiskt håll, utan frågan ställs om läkaren avsiktligt förkortat flickans liv.
DK: Om du uppfattat diskussionen som om juridiska bedömningar skulle sakna gråskalor, har jag inte varit tillräckligt tydligt. Det finns en bestämd linje som oundvikligen måste dras, oavsett hur vi gör, eftersom den är fundamental: har läkaren avsiktligen bragt flickan om livet eller inte? Är svaret på denna fråga nej, är det slutsnackat om alla uppsåtliga brott.
Är svaret ja, går den första gråskalan i bedömningen om det här rör sig om mord eller dråp (där dråp är det lindrigare brottet). Sedan gäller det att inom ramen för brottet utdöma en påföljd, och den kan röra sig mellan det minimum och det maximum som stadgas i lagen – återigen en gråskalebedömning. Finns förmildrande omständigheter, kan dessa ytterligare räknas läkaren tillgodo: detta kan gå ner ändå till total påföljdseftergift, där alltså domstolen konstaterar att ett brott begåtts, men att på grund av omständigheterna ingen påföljd skall utgå.
Visst finns det gråskalor – ganska många faktiskt. Desto mera upprörande är det när så många är så tvärsäkra på sin sak redan innan ens förundersökningen avslutats.
Alla andra: Jag har inte ifrågasatt huruvida det finns skäl att ställa skarpa frågor till åklagaren, men då bör vi åtminstone veta varför hon handlat som hon gjort, och det vet vi inte ännu. Omhändertagandet var ingen sak för åklagaren, utan för polisen, och det är den senare som skall lastas om någon har åsikter om formerna för gripandet. (Ingen har dock hittills kunnat säga på vilket annat sätt man skall gripa en misstänkt mördare än genast och där hon befinner sig.) Den palliativa vården som sådan står (ännu) inte till debatt, utan läkaren anklagas för att ha gått bortom det palliativa och att avsiktligen ha förkortat flickans liv.
Det är detta som är förundersökningen, ingenting annat. Vad exakt i detta innebär nu att den palliativa vården är slut såsom den tidigare var? Skjuter inte alldeles för många alldeles för tidigt på någon på lösa grunder misstänkt, nämligen åklagaren? Skall inte hon få samma utrymme för yrkesmässiga bedömningar som kritikerna så högljutt kräver för läkaren?
Micke: Jag anser att det finns anledning att inleda en förundersökning när åklagaren får befogade misstankar om brott, ja. Om det nu skulle bli så att det visar sig att de palliativa rutinerna på svenska sjukhus inte är förenliga med de juridiska kraven, får vi ta saken därifrån. En möjlighet är då att ändra lagen (om ens den behöver ändras: det är mycket möjligt att det endast handlar om vissa adminstrativa förändringar som måste göras), en annan att ändra den palliativa vården (om det är möjligt: i andra situationer har det visat sig att det som på förhand förklarades vara omöjligt sedermera gick att hantera ändå), en tredje att tillämpa bred åtalsunderlåtelse i denna typ av fall… det finns möjligheter att hantera detta.
Hittills – och det förtjänar att ännu en gång påpekas – är det dock ingen som ifrågasatt palliativvårdens rutiner. Det som ifrågasatts är huruvida läkaren avsiktligt förkortat flickans liv.
Det har redan tidigare i kommentarerna ifrågasatts huruvida åklagaren rätt förstått obduktionsutlåtandet. Det kan hända att hon gjort en miss. Detta är då en fråga som måste utredas i särskild ordning om det skulle visa sig att hon gjort felbedömningar som en professionell åklagare inte får göra.
Peter Althin, som företräder den lilla flickans föräldrar, har enligt uppgift nu idag begärt att förundersökningssekretessen ska lyftas. ”- Om åklagaren går ut med fakta kring grunden för häktningen kan vi diskutera inte bara med känslor utan också med intellektet, säger Peter Althin till Rapport”. Jag tror det är en klok begäran och precis vad som behövs. Upprördheten och engagemanget i det här ärendet har nått en nivå där det annars finns en överhängande risk för att det hela spårar ur totalt i brist på just fakta. Jag tror inte vi har råd att avvakta till ett eventuellt åtal den 13 mars.
Ansvaret för att det har blivit så här måste tyvärr läggas på åklagaren och eventuellt också polisen. Argumentet att de ”bara gjort sitt jobb” håller inte lika litet här som det gör i de andra situationer det brukar används som ursäkt. Jobb kan skötas på olika sätt och den som gör ett jobb, läkare, åklagare eller vem det nu än må vara har ett ansvar för hur jobbet utförs och det ansvaret ska få utkrävas.
jheidbrink: ”Den palliativa vården som sådan står (ännu) inte till debatt, utan läkaren anklagas för att ha gått bortom det palliativa och att avsiktligen ha förkortat flickans liv.” Den frågan har ingen relevans förrän flickans dödsorsak har fastställts. Det är en medicinsk fråga och den är fortfarande oklar. De eventuella juridiska konsekvenserna får vänta tills ni har tagit del av vad den medicinska expertisen har att säga i just den frågan. (“Var i hela friden kommer alla tvärsäkra uttalanden från juristhåll att åklagaren har ett case ifrån?”) Finner medicinsk expertis det sannolikt, bortom rimligt tvivel, att flickan avlidit som en direkt följd av åtgärder företagna i den palliativa vården och inte till följd av sin sjukdom, ja då har ni ett case, då är scenen er, annars inte. Först då är det dags att börja titta på vem inom vården som kan anses ha orsakat hennes död, hur och i så fall varför.
Advokat Björn Hurtigs överklagande av häktningen, som uppenbarligen inte omfattas av sekretess (som jag hittills tyvärr bara sett refererat), tycks innehålla uppgifter från obduktionprotokollet som inte tyder på någon entydig slutsats hittills dragits om just dödsorsaken. Du håller väl med mig om att det inte kan vara försvarligt ur rättssäkerhetssynpunkt att åtala anestesiläkaren så länge vad som orsakat döden inte fastställts entydigt? Dödsorsaken ska väl inte fastställas av jurister i domstol?
Ingenting som framkommit tyder på att läkaren inte följt rutiner för palliativ vård och genomfört denna i samtycke med patient och övriga kollegor. Därav förvåningen över brottsutredningen.
Men samtidigt förefaller det osannolikt att en erfaren åklagare ska ha gjort en sådan miss och inte ha mer på fötterna som stärker misstanken om ett uppsåtligt dödande.
Finns inga ytterligare bevis har hon gjort fel som drivit processen så här långt för då har hon ju, tvärtemot vad du säger, ifrågasatt en väl fungerande praxis. Utan ytterligare bevis känns det alltså svårt att hävda att hon gjort allt rätt så här långt.
Ingvar och Kalle: Jag har – tyvärr måste jag nu tillåta mig att säga att jag börjar bli trött på att behöva upprepa detta – inte tagit ställning i frågan. Jag vet inte vad förundersökningen visat avseende dödsorsaken – det vet inte ni heller. Jag vet inte om åklagaren klantat sig eller gjort ett ordentligt jobb eller inte – det vet inte ni heller. Ni bedömer åklagarens agerande på delar av uttalanden som inte i sin helhet citerats. Jag vill inte utesluta att åklagaren har gjort fel, jag har aldrig uteslutit att åklagaren gjort fel. Jag har bara sagt – och jag håller fast vid det – att ni och andra är förbaskat säkra på er sak utan att veta vad som förekommit i målet, och jag har därför uppmanat er och andra att ligga lågt till dess vi vet vad som har skett, både vid den döda flickans säng och under förundersökningen.
Det är klart som korvspad att inget framkommit om läkarens beteende ännu: förundersökningen är ännu så länge hemlig. Om åklagaren ifrågasatt en väl fungerande praxis, betyder detta just ingenting om hon inte får medhåll av de som faktiskt har rätt att bestämma över frågan, nämligen domstolarna: skulle åklagaren väcka åtal, vet vi fortfarande inte hur det ser ut med vårdens förenlighet med lagstiftningen, eftersom det i vårt land inte är åklagarens sak att avgöra denna fråga, utan domstolarnas.
Ni har ännu så länge inte på fötter, varken i ert försvar av läkaren eller i er kritik av åklagaren och absolut inte i er kritik av rättsväsendet. Rättsväsendet som sådant har ännu inte uttalat sig – och får väl knappast någon chans att uttala sig i denna kakafoni av upprörda röster. Rättsväsendet som sådant talar genom domstolarna, inte genom en enskild åklagare.
All er kritik kan i slutändan visa sig vara befogad. Ännu så länge skjuter ni dock med tungt artilleri på skuggor och riskerar därvid att träffa långt mer än någon enskild åklagares måhända kritikvärdiga beteende.
Det är det jag påstår – är det så svårt att förstå vad jag vill säga?
Ingen annan som reflekterat över att BARNLÄKAREN sägs ha givit läkemedlena? Jag kan under mina år på sjukhus inte minnas att jag någonsin sett en läkare administrera ett läkemedel. Att ge läkemedel brukar vara sjuksköterskans uppgift. Varför skulle ”undersköterskan” höras? Varför skulle hon veta något? Var fanns SJUKSKÖTERSKAN?
jheidbring:
Du skriver att även jurister riskerar sitt rykte och karriär och därmed sitter i samma båt som läkarna.
Det kanske är något kring detta som du inte riktigt förstår. Det här fallet väcker en ångest hos vårdpersonal pga en rädsla att hamna i fängelse för att ha gjort sitt jobb. Att förlänga, men även förkorta människors liv är en naturlig del av vår arbetsdag. Det gäller mig veterligen knappast jurister? Det är en inte så liten andel av alla döende äldre som troligtvis avlider snabbare pga höga doser morfin. Ska ca vart tionde dödsfall på sjukhus leda till civilrättslig utredning? När patienter dör på operationsbordet då en komplicerad operation gått snett, ska man då riskera att fängslas? Detta rättsfall gör att en yrkeskår (läs svensk sjukvård) som redan känner sig uthängd i media reagerar starkt. Är detta droppen som gör att man söker sig vidare till annat yrke?
I media har det skrivits att tillslaget planerats flera dagar. Skulle vara intressant att höra varför man var tvungen att arrestera läkaren på arbetsplatsen? Kunde man inte väntat ytterligare några få timmar och varit mer diskreta?
Jag minns fortfarande fotografiet av den fortfarande sjukhusklädde ”läkaren” i Rinkeby som forslades iväg av poliser för att han hade blivit anmäld av en patient för ”homosexuell våldtäkt”. Vad han hade gjort? En vanlig per rectum (ändtarmsundersökning)…
Jag finner klara paralleller.
Thor:
Inte heller jag kan komma på något motiv. ”Barmhärtighetsmotiv” håller inte, precis som du säger.
Fredrik: Jo, jag förstår, eftersom min far är läkare och eftersom flertalet av mina kompisar som inte är jurister är läkare. Mina juristkolleger må inte bestämma över liv och död i högst konkret bemärkelse, men öppnar du en förundersökning mot en man på grund av misstanke om sexualbrott mot barn, förstör du denne mans sociala liv. Än värre blir det om du använder tvångsmedel. Och detta gäller inte bara på det straffrättsliga området: du skall bestämma att en av föräldrarna skall mista vårdnaden över sitt barn – du riskerar att förstöra barnets och eventuellt även förälderns liv. Du inleder en vräkning mot någon som inte betalat hyra under lång tid – du drar undan mattan för den personen, som förhoppningsvis (men detta är ju långtifrån säkert) får hjälp från socialen, men löper en äkta risk att hamna på gatan. Du inleder ett avskedande av någon som hamnat helt fel i sin arbetssocial miljö: kan du leva med den sociala katastrof du förorsakat?
Det är inte bara läkarna som har makt över andras liv, det är också andra yrkesgrupper. Har någon av alla kritiker funderat på vilken effekt det kan ha på en yngre åklagares yrkesgärning att man uppenbarligen riskerar att offentligen grillas på liten låga om man i bästa välmening och i övertygelse om att göra ett bra jobb gör en miss? Vad händer om åklagaren hela tiden haft rätt: har ni inte redan tagit ära och berömmelse av henne?
Har inte åklagaren rätt till samma respekt som ni så eftertryckligt kräver för läkaren? Läkare är inga halvgudar, deras jobb är inte mer ansvarsfullt än många andra jobb som innebär makt över andra människor. Det här fallet är inget specialfall: alla de sociala problem som ni pekar på dyker upp varendaste gång när åklagaren måste häkta en misstänkt mördare.
Igen, eftersom det garanterat nu är någon som ännu en gång anklagar mig för att försvara åklagaren: det gör jag inte, eftersom jag inte vet vad som förekommit under förundersökningen. Det kan mycket väl hända att hon gjort fel. Hennes kritiker uttalar sig dock i nuläget på olovligt lösa boliner och under användning av dubbla moraliska standarder, nämligen en för barnläkaren och en för åklagaren.
nej, det kan inte vara svårt att förstå dig. Tyvärr är jag jurist och det vore skönt att få det bekräftat att någon annan förstår det du skriver. Jag har skrivit mig blå i inlägg idag för att försöka få lite vanligt sunt förnuft in i folks huvuden. det går inte att ha en åsikt om något man inte vet något om. Det man kan göra är att gissa. Sedan när fick gissningar en så här stor pondus?
Jag tycker synd om den läkaren som blev frihetsberövad och jag kommer tycka synd om henne även om det visar sig att hon medvetet har gett bebisen en överdos. Det måste vara fruktansvärt att vara läkare i ett sådant fall. Och svårt att veta vilken bedömning man ska göra.
Lika fruktansvärt måste det vara för åklagaren i det här målet. I hennes fall sågas hon offentligt vid fotknölarna av människor utan juridisk kompetens och utan kunskap om vad hon egentligen har grundat sina bedömningar på. Jag kommer tycka synd om henne också om någon (läs JO, JK eller annan kompetent bedömare) i framtiden skulle anse att hennes beslut var felaktigt. Hon har gjort en bedömning av ett material. Det är juristens vardag att göra sådana bedömningar. Alla kanske inte gör samma bedömningar, men det beror på att vi är människor och tänker olika. Dessutom var det ett obekvämt beslut hon tvingades ta. Jag avundas henne inte.
Ser ni inte parallellerna?
Men mest tycker jag synd om mänskligheten. Hur är det möjligt att ytterst välutbildade människor visar samma beteende som syntes under inkvisitionen och häxjakterna. Har vi inte kommit längre?
jheidbrink:
Det är inte ett dugg svårt att förstå vad du menar. Jag förstår precis!
Att läkare som är kollegor med den misstänkta läkaren reagerar känslomässigt kan man förstå.
Problemet är att en massa andra personer, som inte vet något annat än det de läst och hört genom media, har svårt att hålla tillbaka sina känslor. Det är uppenbarligen personer som inte vill inse att myndigheter INTE FÅR agera godtyckligt baserat på sk ”vanligt sunt förnuft”.
Tack och lov är säväl sättsvårdande myndigheter som socialministern mer sakligt orienterade.
Det finns många trådar att spinna här…
En av dem är frågan om formerna för gripandet. Hur många poliser behövde man egentligen? Borde de ha varit civilklädda? Borde man ha sökt minimera risken för social stigmatisering av läkaren genom att vara så diskret som möjligt? Det är en fråga om ren anständighet, men också om att värna offentliga medel så att de används på lämpligast möjliga sätt – hos polisen och på det aktuella sjukhuset.
Gissningsvis görs sannolikhets- och rimlighetsbedömningar inte bara i domstolar utan även av åklagare. Vet vi något om hur man kommit fram till att det är en rimlig hypotes att en erfaren läkare – av barmhärtighet – skulle vilja gå längre än att lindra ev lidande för ett barn som redan är på väg att dö?
Hur lång tid tog själva dödsprocessen? Var det ett injektionstillfälle eller flera efter avstängningen av respiratorn? Om döden tog åtskilliga timmar från ett enstaka injektionstillfälle framstår det inte som särskilt troligt att döden inträtt till följd av en akut toxisk effekt.
Hade barnet fått något av läkemedlen även innan respiratorn stängdes av, och kan det i så fall, tillsammans med en outvecklad förmåga hos barnet att bryta ned eller göra sig av med preparaten, förklara oväntat höga halter? Finns rentav anledning att misstänka handhavandefel vid utförda mätningar?
Man kan ställa sig många frågor. Dock måste frågan om motiv och uppsåt vara central. Nekar man plötsligt en terminalsjuk cancerpatient den dos smärtstillande som man tror krävs, bara för att patienten nu blivit så svag att man med stor sannolikhet vet att dosen inte bara kommer att ta bort smärtan – utan även avsluta lidandet slutgiltigt?
Framstår hypotesen att läkaren haft uppsåt att döda verkligen som motsägelsefri, prövbar och rimlig?
Mårten
Jag tänker inte ta ställning i skuldfrågan, utan framför mina funderingar utifrån det faktum att åklagaren beslutade att försätta läkaren på fri fot.
Läkaren häktades såsom misstänkt för dråp. För detta brott gäller ett straffminimum som överstiger fängelse 2 år.
Vid sådan brottslighet gäller s.k. obligatorisk häktning. Dvs häktning skall äga rum om åklagaren förmår visa sannolika skäl för brottsmisstanken. Undantag gäller endast om det är uppenbart att häktningsskäl saknas.
Att åklagaren försatte läkaren på fri fot tar jag därför som en indikation på att åklagaren har kommit till insikt att dråpmisstanken inte håller. Kanske något mindre allvarligt brott, men inte dråp.
Om jag har rätt i min bedömning är det mycket allvarligt och ett direkt hot mot rättsväsendet att åklagaren med stöd av kollegorna på DN debatt försöker dölja fadäsen. Kom ihåg att åklagaren uttryckligen har erkänt att hon inte hade satt sig in i de nationella reglerna för palliativ vård innan hon beslutade att läkaren skulle anhållas. Mycket märkligt må jag säga.
jheidbrink:
Det kanske inte är åklagaren vi (sjukvårdspersonal) bör vänder vår frustration och ilska mot, utan mot media.
Media har en stor makt och borde i mitt tycke vara mer försiktig med vad de skriver. Det är de som beskrivit händelseförloppet på ett sådant sätt att vi som arbetar inom sjukvården inser att vad som skrivs på intet sätt kan betecknas som dråp – vilket skapar rädsla.
Åklagaren kanske inte begått något annat fel än att välja att tala med media?
Om läkaren hade hämtats i hemmet under lugna former och om åklagaren svarat: ”Ingen kommentar” på alla frågor hade denna cirkus ej varit i rullning. Håller du med?
Kanske är det överflödigt att skriva att jag tycker det är en klar distinktion mellan att riskera att förstöra en annans liv och att själv riskera bli häktad för mord?
Är det som står i media en spegel av vad som hänt kan jag nämligen riskera att bli hämtad av polis. De som bör vara mest oroliga är f.ö. inte vi läkare, utan sjuksköterskorna. Det är nämligen de som ger medicinerna. Att alla ibland gör misstag i sitt arbete, även de som arbetar inom vården, utgår jag från att alla inser. Det blir dock olika konsekvenser om man är vårdpersonal eller bilmontör. Ska en sjuksköterska riskera att hamna i fängelse för att de gör en tankevurpa tror jag att de vill ha bättre betalt…
Hej igen.. jag nämnde etik längre uppi ett inlägg, och jo jag menar att du nämner en exakt gräns när du undrar om läkaren har passerat ”gränsen”.
Vidare pratar du om moral när du bemöter min reflektion om etik. Jag är ganska säker att vi kan förhålla oss till ett västerländskt ”kanon” av filosofer som har format våra kulturer i västerlandet. De har format ett visst tänkande, utifrån viss etik, det har inget med moral att göra. Moralen är mycket mer individuell. Etiken är allmän. Det är Etiken som bestämmer de juridiska skrivningarna då etiken har format texten samt kontexten som används när lagen skrivs, därav är Lagen en tolkning av rådande Etik. Där har vi ett kanon att förhålla sig till. Detta är en etisk fråga.
Jakob, det börjar bli sent på dagen och tröttheten infinner sig på flera håll. Jag därför full förståelse om du inte hunnit ta in till fullo vad det är jag försökt säga i mina senaste inlägg (som ju varit rätt långa). Låt mig därför försöka sammanfatta punktvis var jag står (det brukar bli tydligare så):
1. Jag har inte och har inte heller uttryckt någon åsikt om huruvida ifråga läkaren avsiktligt förkortat flickans liv eller inte. Och jag håller med dig om att det kan ingen av oss ha någon uppfattning om idag.
2. Jag har ingen uppfattning om huruvida den ”palliativa praxis” och ”beprövade erfarenhet” som idag sägs tillämpas inom vården ryms inom ramarna för vårt lagverk. Frågan förefaller helt enkelt inte ha prövats.
3. Jag har heller ingen uppfattning om huruvida flickan avled naturligt av sin sjukdom eller om hennes liv förkortades genom någon form av åtgärder i vården. Jag tror vi är överens om att det kan ingen, förutom möjligen de som har full tillgång till och också förstår obduktionsresultatet, heller ha.
4. Du skriver att ”Ni (= Kalle och jag) har ännu så länge inte på fötter, varken i ert försvar av läkaren eller i er kritik av åklagaren”. När det gäller läkaren så har jag som sagt ingen uppfattning om hennes agerande och jag argumeterar följaktligen inte heller till hennes försvar. När det däremot gäller åklagaren så anser jag att jag har upplevt hur hon agerat och det har stört mig och många andra med mig. Därför anser jag att jag har full rätt att vara kritisk till hennes SÄTT att agera. Hur hon skött den legala sidan av förundersökningen har jag däremot ingen uppfattning om och det har jag inte heller kritiserat.
5. Jag anser att det sätt på vilket den här frågan nått och fortsätter att nå allmänheten är olycklig framförallt på grund av avsaknaden av fakta och ämnets känslighet (döden ÄR en fråga som berör och påståendet att en läkare skulle medvetet ha berövat en liten patient livet berör definitivt). Vi måste förstå och kunna skilja på form och innehåll här. Det är formen, sättet, som kritseras inte innehållet som vi precis som du så energiskt påminner oss om vi inte vet något om ännu.
6. Att åklagaren inlett en förundersökning har jag förstått är helt i enlighet med gällande lagstiftning. Alltså OK. Kritiken gäller inte det, kritiken gäller som sagt det SÄTT på vilket åklagaren har agerat. Och det har hon ett ansvar för. Kritik är inte liktydigt med brist på respekt!
Förhoppningsvis kommer det sätt åklagaren agerat på liksom hur hon juridiskt handlagt ärendet att i sinom tid granskas. Men den granskningen, som ligger månader fram i tiden, är i sig inget skäl till att man inte redan nu uttrycker vad man känner och upplever. Likaväl som läkaren får utstå granskning i en förundersökning lika väl får en åklagare tåla att bli kritiserad för sättet att utöva sitt uppdrag även under pågående arbete.
7. Min viktigaste åsikt i huvudfrågan är att den första avgörande frågan i det här ärendet är frågan om dödsorsaken. Jag anser att den helt och hållet avgör om det kan bli en fortsättning i domstol eller inte. Idag vet ingen av oss något säkert om detta. Och innan vi vet det bör INGEN av oss spekulera i vare sig rättegång, eventuella uppsåt, mord, dråp eller vållande till annans död. Så låt oss hoppas att vi snarast får klarhet på just denna punkt.
Avslutningsvis måste jag så får framför litet kritik mot dig. Jag tycker nämligen at du gick litet väl över gränsen när du i en kommentar angående formerna för hämtningen av läkaren på sjukhuset skrev: ”Ingen har dock hittills kunnat säga på vilket annat sätt man skall gripa en misstänkt mördare än genast och där hon befinner sig.” Då som nu vet ingen om vi har med en mördare att göra eller inte – eller hur? (Men jag tar det gärna på trötthetens konto – dagen är sen).
Nu får det bli kväll!
Många intressanta resonemang i denna tråd. Ställer mig dock frågan varför har folk så stor tilltro till det som skrivs i pressen och rapporteras av Tv?
Fredrik: ”Att förlänga, men även förkorta människors liv är en naturlig del av vår arbetsdag.” Skulle du kunna förtydliga lite om vad du menar med detta? Främst då det med att förkorta liv. Jag är inte på något sätt medicinskt skolad eller har vänner eller bekanta inom sjukvården som kan förklara vad det kan tänkas betyda. Som utomstående klingar det dock oroväckande i mina öron och skulle uppskatta ett förtydligande.
I övrigt anser jag att det är dumt och vanskligt för att inte säga oansvarigt att uttala sig i och om frågor när man inte sitter på tillräckliga fakta. Detta oavsett om det gäller frågor inom juridik, medicin eller uppkomsten av navel ludd.
Slutligen, tack för en spännande diskussion.
Fredrik: ”Om läkaren hade hämtats i hemmet under lugna former och om åklagaren svarat: “Ingen kommentar” på alla frågor hade denna cirkus ej varit i rullning. Håller du med?”
Huvudet på spiken! Kudos Fredrik!
Även om läkaren hade hämtats i hemmet under lugna former hade det kommit till mediernas kännedom inom 24 timmar, om inte annat genom hennes upprörda kolleger. Annars hade det kommit ut i samband med häktningsförhandlingen, som inte får hemlighållas (men dock hållas innanför stängda dörrar).
Mediestormen var oundviklig. Åklagaren borde möjligen ha förberett sig lite bättre, men hade hon sagt ”inga kommentarer” så hade hon kritiserats lika hårt för det.
Läkarförbundets ordförande och dussintals andra ledande personer inom vården har däremot visat påtagligt dåligt omdöme genom att uttala sig tvärsäkert innan de mest grundläggande fakta finns tillgängliga.
Ingvar Ericson skriver till bloggägaren:
”Avslutningsvis måste jag så får framför litet kritik mot dig. Jag tycker nämligen at du gick litet väl över gränsen när du i en kommentar angående formerna för hämtningen av läkaren på sjukhuset skrev: ‘Ingen har dock hittills kunnat säga på vilket annat sätt man skall gripa en misstänkt mördare än genast och där hon befinner sig.’ Då som nu vet ingen om vi har med en mördare att göra eller inte – eller hur? (Men jag tar det gärna på trötthetens konto – dagen är sen).”
En MISSTÄNKT mördare är en person som MISSTÄNKS för att ha mördat. Det är en sådan person saken gäller. Jag bokför därför kommentaren på Ingvars trötthetskonto.
jheidbrink. Svårigheterna att förstå förefaller ömsesidiga. Den här bloggen är dock ett tappert försök att ge utrymme för teoretiska resonemang av olika scenarier. Vi kan bara resonera på basen av det vi nu vet. Eftersom vi inte vet allt är resonemangen kanske meningslösa?
Precis som Fredrik skriver så är diskrepansen mellan medias rapportering om förloppet och åklagarens misstankarna om dråp så stor att fallet väcker mycket frågor och förvåning. Detta må vara en tvärsäker åsikt men då inte i själva skuldfrågan.
[…] I mångt och mycket bekräftar dagens rapportering min uppfattning att vi skall låta bli att spekulera i vad som kan ha förevarit, och i vad som har hänt vid flickans säng eller under förundersökningen. Vi vet inte. Vi kan inte uttala oss om eventuella motiv hos vare sig barnläkaren eller åklagaren innan vi vet på vilket faktaunderlag som dessa baserade sitt agerade. Vi kan inte uttala oss om de långsiktiga följderna för den palliativa vården innan vi vet hur domstolarna ställer sig till fallet och vad som egentligen är föremål för prövning i fallet. Vi borde vänta och ställa våra skarpa frågor till de inblandade när vi vet vilka av våra frågor som är relevanta. Detta har jag tjatat om och behövt försvara i alltför vidlyftiga ordalag både i förrgår och igår. […]
Nu finns det två stycken per som skriver litet irriterande må jag säga!
Jag har en liten undran kring detta att du anser att vi så att säga ”tar heder och ära av åklagaren” i förtid.
En åklagare har stora makbefogeheter. Normalt sett befinner sig den misstänkte i ett totalt underläge påalla plan.
En åklagare kan lägga munkavle på advokaten och beordra förundersökningssekretess, okay det är ofta befogat men problemet kvarstår. Denna sekretess gäller dock inte åklagaren själv. En del åklagare sköter detta exemplariskt håller tand för tunga, när de säger något så betonar de att allt fortfarande är mycket osäkert osv. Andra väljer att mata pressen med ”godis” och formulerar sig i bestämd form. Gör inte de det så sker det beklämmande ofta i form av läckor från polisen. Sedan skriver pressen. Att kritisera pressen för att de sedan publicerar är ju mest fånigt.
Men vilka följder får då allt detta. Jo vi brukar kunna ”avnjuta” rubriker av typen nya bevis mot läkaren, läkaren injicerade 1000ggr dödlig dos, m.m. Den som läser noggrant inser att detta är något som påstås och fortfarande återstår att prövas.
Den här gången har resultatet istället blivit att åklagarens påståenden, som hon själv valt att ge delge pressen, har ifrågasatts. Detta av människor som uppenbnartligenm begriper bättre än hon.Nej jag påstår inte att allt är klart bara att väöldigt mycket av dert som påståtts nu är vederlagt.
Varför detta skulle vara något sorts problem ur rättstatlig eller demokratisk synpunkt återstår att se.
Per: Du skjuter på öppet mål. Titta här till höger – jag har idag kritiserat chefsåklagaren för sitt selektiva släppande av information ur förundersökningen.
Hade inte läst detta när jag skrev. Vad jag tycker om ditt senaste inlägg kan du ju se där!
Nu är det inte så mycket dig jag kritiserar. Utan mer en generell fråga. När nu information från polis åklagarsidan kommer ut i det offentliga, varför skulle det vara problematiskt att den diskuteras och bemöts. I motsats till att bara återges oreflekterat och okritiskt.
[…] mer vetenskaplig och korrekt än jag själv, om det här är Jakob Heidbrink som behandlar den juridiska kring processen mer ingående och i sitt senaste inlägg poängterar vikten av att inte spekulera om det vi inte vet , […]
jh – skillnaden mellan att ”avliva” svårt handikappade som lider och att påskynda döden för döende som lider är att de sistnämnda är.. döende. finns alltstå ingen grund för ett ”slippery slope”-argument där. (om det nu någonsin gör det)
jag vet inte riktigt var jonatan har inhämtat sin ”etikkompetens” – att skillnaden mellan ”etik” och ”moral” skulle vara sådan som du beskriver den har jag aldrig hört talas om, har svårt att se någon grund för ett sånt påstående. det är inte heller relevant för frågan vi står inför
själva huvudargumentet som presenteras är baserad på ”doktrinen om dubbel effekt”, vilkens popularitet avtar i takt med sekularisering av västerländska samhällen. vilket är glädjande, då den aldrig varit övertygande. dock är den svenska rättsliga ståndpunkten i eutanasifrågan en rest av det mörka förgångna i det här avseendet (som torbjörn tännsjö påpekat). andra västeuropeiska länder har mkt mer genomtänkta rättspositioner med avseende på eutanasi
förvisso är det bra att eutanasi och den oförsvarligt godtyckliga svenska rättspositionen i frågan, men frågan är om det inte är mer sannolikt att, som tagits upp tidigar här, det hela leder till att läkare blir mer restriktiva i sin användning av smärtstillande i palliativ vård. förlänga lidande med hänvisning till vad? ”livets helgd”? känns inte det hela lite ”kristdemokratisk pr-kampanj”?
Liksom alla andra har du ju inte insikt i varför man väckt åtal. Det kanju vara ett klantigt väckt åtal och i sådana fall katastrofalt. Det kan också vara ett klokt väckt åtal – och i sådana fall inte så mycket att ordna om.
Jag förvånas över alla jurister som starkt kritiserar den förståeliga känslomässiga reaktionen från läkarkåren med att man inte har insikt i ärendet – och sedan själva analyserar de mycket sporadiska fakta som finns offentliggjorda. Äls Hägglunds artikel i SvD.
Läkare: Poängen är – och det är den som inte tycks ha gått hem – att NÅGOT ÅTAL ÄNNU INTE VÄCKTS. Det rör sig om en FÖRUNDERSÖKNING, som – vilket namnet antyder – FÖREGÅR beslutet om åtal. Med andra ord finns inget ”klantigt väckt åtal”, utan i huvudsak kommentarer som baseras på ett fundamentalt missförstånd om gången i den rättsliga processen.
😉 Det är bra: Försök med versaler…
Man gör vad man kan…
[…] åtal (vilket många trodde när målet var färskt i våras, såsom framgår av kommentarerna till det här inlägget och vilket några kanske ännu har för sig). Förundersökningen innebär att åklagaren fått […]