Under en rubrik som meddelar att Konstfack inte kommer att betala för Anna Odells eventuella straffrättsliga böter om hon skulle fällas i den brottmålsprocess som börjar på måndag, skriver Svenska dagbladet också om innehållet i åtalet. Bland annat kommer Odell att åtalas för brottet oredligt förfarande, och det sägs i artikeln innebära en risk för wallraffande journalister. Jag tänkte förklara vad oredligt förfarande innebär och hur det kanske kan bli aktuellt för andra än Odell också.
Stadgandet om oredligt förfarande finns i 9 kap. 8 § brottsbalken och lyder:
Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår annan till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år.
Det här låter ju som mitt i prick: Anna Odell vilseledde både den närvarande allmänheten och psykiatrin om att hon skulle vara psykotisk. Genom detta vilseledande skadade hon åtminstone psykiatrin, i det att hon förmådde denna att ta in henne och genom att alltså resurser lades ner på en fullt frisk människa som därför inte kunde komma psykiatrins egentliga uppgift – nämligen att ta hand om de som verkligen är psykiskt sjuka – tillgodo. Problemet är det som förutsätts i paragrafen och som därför inte sägs där: det här är ett uppsåts-, inget vårdslöshetsbrott.
Att något är ett uppsåtsbrott innebär att varje förutsättning (jurister talar om ”rekvisit”) som nämns i paragrafen måste ha legat inom gärningsmannens avsikt. Med andra ord måste Odell avsiktligen ha vilselett, avsiktligen förmått annan till handling eller underlåtenhet och därigenom avsiktligen skadat den vilseledde. Som Odell förklarat sitt tilltag, måste man förutsätta att hon avsiktligen vilselett annan och att hon också avsiktligen avsett att psykiatrin skulle förta en handling, nämligen att åtminstone tillfälligt låsa in henne. Frågan är om hon avsiktligen skadat psykiatrin.
Avsikt – uppsåt – finns i olika varianter. Det som här verkar vara mest aktuellt – jag har dock inte sett åtalet och gissar därför – är likgiltighetsuppsåt. Likgiltighetsuppsåtet är en relativt ny figur i svensk rätt och accepterades av Högsta domstolen för första gången i rättsfallet NJA 2004 s. 176. Formuleringen där är ganska juridisk-byråkratisk, men jag skall ändå återge den här:
För att en gärningsman skall kunna anses ha varit likgiltig på ett sådant sätt att det föreligger förutsättningar för att döma för uppsåtligt brott är det inte tillräckligt att gärningsmannen allmänt sett kan betecknas som likgiltig, i den meningen att han handlat utan att beakta att gärningen inneburit en kränkning av straffrättsligt skyddade intressen. Redan den omständigheten att gärningsmannen insett att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt eller att en viss omständighet förelåg innefattar ett mått av likgiltighet. För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten. Detta förutsätter inte att gärningsmannen värderat förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten på visst sätt. Aven om han skulle beklaga att effekten inträdde eller att omständigheten förelåg kan han ha varit likgiltig i den meningen att han varit beredd att uppoffra det av rättsordningen skyddade intresse som uppsåtsprövningen avser. Det avgörande är således att förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Har gärningsmannen handlat i förlitan på att effekten inte skulle förverkligas eller gärningsomständigheten föreligga har han inte varit likgiltig i denna mening även om hans inställning kan framstå som lättsinnig.
Det innebär – uttryckt på ett sätt så att nyanserna försvinner – att Odell, för att ha avsiktligen ha gjort sig skyldig till den skada som psykiatrin åsamkats, måste ha insett risken för att psykiatrin skulle förlora resurser på hennes tilltag och måste ha varit likgiltig huruvida så skulle ske eller inte. Att resurser är begränsade är knappast överraskande, och att en risk fanns att ett intagande skulle leda till förluster för psykiatrin kan man nog anta att Odell insett. Frågan är huruvida hon var likgiltig inför ett eventuellt intagande och den nödvändigtvis åtföljande förlusten. Utan att vilja föregripa domstolens dom tycker jag nog att det i ljuset av Odells intervjuer i media verkar vara troligt att hon varit likgiltig.
Ok, ponera då att Odell gjort sig skyldig till oredligt förfarande. Vilken risk skulle det innebära för andra konstnärer eller journalister? Risken skulle väl uppstå när dessa personer i undersökande syfte lurar andra att göra eller låta bli något, samt att detta innebär en ekonomisk förlust för den lurade. Det är väl inte helt uteslutet att sådana situationer skulle uppstå och att detta skulle kunna leda till att journalister och konstärer avhåller sig från att göra undersökningar de annars skulle ha gjort. Jag undrar dock över två saker.
Dels kan jag så där på rak arm inte komma på något annat tillfälle där en konstnär eller journalist skulle ha lurat andra på ett sätt som innebär, inte bara att den lurade gör sig till åtlöje eller framstår som en oärlig eller oseriös person, utan att den lurade gör en kännbar ekonomisk förlust. Jag undrar alltså hur mycket av journalistiken eller konsten som skulle beröras av stadgandet. Det förefaller vara en mycket liten del.
Dels undrar jag hur vi skall vikta här: är det viktigare att skydda folk från ekonomiska förluster – kanske i synnerhet om den grävande undersökningen skulle resultera i att den undersökta personen är renhårig – eller om det är viktigare att konstnärer och journalister får hållas? Jag är inte helt säker på vad som är viktigare.
Å ena sidan har vi skyddet för egendom, och det anser jag vara nog så viktigt. Ingen skall behöva luras till att åsamka sig själv ekonomisk skada. Å andra sidan har vi en – om än i det här fallet mycket uttunnad – koppling till yttrandefriheten. Konstnärer och journalister måste få säga sin åsikt, och av det följer att man också måste kunna bilda sig en uppfattning. Grävande journalistik eller motsvarande typ av konst kan vara det enda sättet att bilda sig en sådan uppfattning.
Jag är dock inte säker på om det är legitimt att skaffa sig en åsikt genom att aktivt ekonomiskt skada andra, och jag tenderar till att svara nekande. Ett problem här är nämligen att det inte egentligen finns några principiella skäl att i så fall stanna vid att man får åsamka ekonomisk skada i syfte att skaffa sig en uppfattning: man borde då åtminstone kunna diskutera huruvida det är legitimt att prygla eller tortera någon för att få en uppfattning om vad denna gjort, låtit bli eller tänker. Det tror jag ingen av oss skulle gå med på.
Jag har alltså svårt att förstå risken i en fällande dom, men kanske det är något viktigt som jag förbiser här. Jag är tacksam för upplysande kommentarer i så fall.
Jag har svårt att se hur något kan åtalas för att ha nytjat psykiatrin. Det är i min erfarenhet inte helt ovanligt att galningarna låtsas vara något mer galna än de i själva verket är, för att på så sätt bli intagna. Vissa gör det för att straffa sig själva, andra för att få uppmärksamhet.
Ska då nu denna galningen behandlas olika för att hon efteråt är bättre än vi andra på att låtsas vara frisk? Eller är det för att man är ursäktad om man är konstnär?
Mumfi: Frågan är väl snävare än så. Odell åtalas för att ha UTnyttjat, inte nyttat, psykiatrin.
Visst är det det hon åtalats för. Men Mumfi har ju faktiskt en poäng. Anna Odell är ju eller har åtminstonde varit psykiskt sjuk och även varit intagen efter en helt ofejkad psykos.
När jag först hörde om detta tänkte jag på henne som ett korkat pretto. Men hennes bakgrund som patient har nog fått mig att omvärdera om inte hennes konstverk så hennes person.
Numera har jag faktiskt svårare att förstå den lättkränkte Dr Eberhard.
Per: Men vad har hennes tidigare behov av psykiatrin att göra med att hon genom sitt tilltag minskat psykiatrins resurser att hjälpa folk som har äkta och akuta besvär, istället för att putta ut med 12 000 kr. för att ta hand om någon som vid tillfället bara behövde material till sitt exarbete?
Låt oss först fastslå att psykiatri inte är någon vetensakap utan bygger på subjektiv värdegrund.
Om jag hade varit i Odells nuvaranade kläder hade jag försvarat mig på ca följande vis:
1. Mitt tillstånd vid tiden för gärning var, som det även ligger i sakens natur, av sådan art att jag idag inte närmare kan redogöra för mitt uppsåt vid den aktuella tidpunkten rörande den av åklagaren påstådda gärningen.
2. För dock det fall åklagaren på objektiv grund kan styrka att jag vid den aktuella tiden för den påstådda gärningen inte led av något tillstånd som kan falla inom ramen för vad som inom psykiatrin behandlas jämte att jag på något vis skulle ha åsamkat någon lättkränkt psykiatriker någon påstådd skada -ja då förbehåller jag mig rätten att få närmare granska mitt minne ang. det påstådda uppsåtet.
3. …Och det går väl att blaja vidare i denna psyksoppa om man är på det humöret.
Nja jag tänkte väl att om detta handlar om en människa som grottar i gamla personliga upplevelser och fortfarande kanske inte mår riktigt bra vore det kaske bäst att släppa allt. Straffvärdet är ju trots allt inte stort.
Kommer hon att undersökas om hon var frisk vid brottstillfälle? Om så kan hon ju få vård vad hon eftersträvar på något märkligt sätt.
Nu vill du ju inte bli rättad av mig längre, men du kanske kan rätta dig själv innan någon upptäcker det:
1. ”Psykiatrin” kan inte sägas vara ”annan” som nämns i lagtexten. Med ”annan” avses en annan människa. Den som vilseleds ska alltså vara den som skadas (eller någon människa i dess ställe). ”Annan” kan inte vara: ett företag, en sak, en myndighet eller liknande utan måste vara en människa. På samma sätt kan man inte begå mord eller misshandel mot ”psykiatrin”.
2. Uppsåt är INTE avsikt. Det är antagligen av pedagogiska skäl du skrivit om Uppsåt till aviskt, men det slår hemskt fel. Det är ju nämligen den vanliga missuppfattningen att uppsåt skulle vara det samma som avsikt.
1. Inte ”psykiatrin”, men väl huvudmannen, dvs. landstinget. Den som vilseleds behöver heller inte vara den som skadas. Om jag vilseleder en bankkassörska att lämna ut bankens pengar till mig skadas inte bankkassörskan men väl banken. Således kan ”annan” eller, som lagrummet säger, ”någon (dvs. banken) i vars ställe denne (denne=den vilseledda kassörskan) är” skadas. Det är närmast självklart att såväl juridiska som fysiska personer kan lida skada så länge det rör sig om sakskada eller ren förmögenhetsskada. Om så inte vore fallet skulle ju ingen riskera att åka dit om ett bedrägeri eller en förskingring riktades mot t ex ett företag. Misshandel leder däremot till personskada och sådan kan per defintion endast fysiska personer lida.
Profanum: Jag har inget mot rättelser av detta slag – jag har problem med uppläxningar om vilken politisk åsikt man skall ha. Punkt 2) är jag helt med dig, men jag hoppas att av min resterande text framgår att uppsåt inte är detsamma som avsikt.
Punkt 1) hade jag faktiskt ingen aning om, och i så fall undrar jag vad åtalet bygger på. Jag litar dock på dig i det avseendet – det är du som har kompetensen. Har du någon föreställning om hur åklagaren får till den biten? Vem skulle vara den individuellt fastställda människa som gjort en förlust här?
jheidebrink:
Med sådana behöver du ju mer 🙂
Jag har faktiskt heller ingen aning. Jag misstänker att han tänkte att ”Visst fan måste det vara ett brott att lägga in sig på psyket utan anledning” och sedan sökte ett, det bästa han kunde hitta var oredligt beteende som ju låter ganska bra. Jag misstänker dock att problemet med att folk lägger in sig på statliga tvångsinrättningar utan anledning varit så litet att det helt enkelt aldrig har krävts någon kriminalisering som täcker sådant. Jag kan iaf inte komma på vad det skulle vara för brott.
Jag funderar också på varför förargelseväckande beteende inte är med. Kanske har åklagaren menat att det som kunde vara förargelseväckande ska vara oredligt, men då borde han haft alternativa åtalspunkter.
Folk lägger i sig på psyket utan egentlig anledning mer än man tror. De tas in av polis och vårdare, eller skriver in sig själva och blir sedan utkastade nästa gång den ”riktiga” läkaren går sin rond. Alla inblandade är fullt medvetna om det. Det är ju inte som om de inte är psykiskt sjuka de som gör det, men inte sjuka nog för att vara intagna. Eller inte på rätt sätt i vart fall. Det är ganska vanligt.
Jag vet en som turnerade runt i hela landet för att hon så småningom hamnade på ”svarta listan” och inte blev intagen mer lokalt. Då åkte hon till vänner i andra städer och fick psykbryt. Vissa ser det som en trevlig semester från sitt liv, kan jag tänka mig…
Min åsikt är att vill man bli inlagd utan anledning, då är det nog så att man behövde vara inlagd…
Mumfi:
Ja det finns ju även de som sitter i fängelse för att de vill. Institutionaliserade gamla kåkfarare som inte klarar sig ute där ingen säger åt dem vad de ska göra och där det inte finns tider för allt från telefonsamtal och mat till toalettbesök (En livstidare jag känner gick tillbaka till fängelset efter någon vecka i frihet när han inte fick komma in så gav han sig på plitarna och fick ett nytt straff). Uteliggare som inte pallar med vintern (En bekant har en klient som återkommer varje höst och som alltid lyckas med att få 3-4 månaders fängelse). Missbrukare som är rädda att supa eller knarka ihjäl sig men som inte får vård (En kamrat till mig gjorde så).
Men de begår ju brott för att komma in, och det kan ju knappast vara olagligt eller skäl att kasta ut dem. En liten del är dock fattiglappar som sitter av straff för andra mot betalning, men de begår ju en del brott genom att göra det (Skyddande av brottsling och urkundsförfalskning).
@ profanum_vulgus:
Varför kan inte Psykiatrin sägas vara ”annan” som nämns i lagtexten? Kan inte ”annan” avses vara alla vi andra människor/skattebetalare . I förlängningen är det i alla fall vi som vilseleds och lider skada.
Att Anna Odell ska dömas på samma sätt som vem som helst som orsakat kostnader för samhället tycker jag är självklart (om det nu är straffbart). Om man gör undantag för journalister och konstnärer, hamnar domstolen i omöjliga bedömningar av vad som är legitim journalistik respektive konst.
Om det framkommer några missförhållanden som en följd av Odells agerande, tycker jag hon ska kommenderas för ett väl utfört arbete. Men den eventuella rättsliga påföljden är i så fall priset hon är tvungen att betala för sin insats.
Anders:
Nej så kan man inte se det. Tänk dig samma ordning för alla andra straffbud där brotten riktar sig mot ”annan” eller ”den”, eller där ”den” är brottslingen. Skulle alla skattebetalare vara brottslingar när en myndighet begår ett brott?
Jag har iaf inte vilseleds av Odell och jag har inte lidit någon skada. Jag har aldrig träffat henne och jag tror inte jag har hört eller läst något från henne heller. Jag tror inte att psykiatrin fick någon utökad budget eller att någon som skulle ha tagits in lämnades på gatan med sin psykos, så någon skada har jag heller inte lidit.
Till profanum_vulgus:
1. Tack för tänkvärda tankar.
2. Rätta mig om jag har fel: Tingsrätten har utfärdat stämning ang. även oredligt förfarande (BrB 9:8) så enligt gällande rätt har du fel tills motsatsen har fastställts av svensk domstol.
3 Jag har inte läst den av tingsrätten utfärdade stämningen så ovan bygger på ett antagande.
Göran Bengtsson:
1. Tack själv.
2. Det är åklagaren som har stämt. Om jag hade varit domare hade jag dock inte tagit emot den åtalspunkten (om det ska ha begåtts mot psykiatrin eller liknande).
Jag har rätt även om domstolen eller domstolarna dömer fel. Om det var så (strikt common-law) så skulle det ju finnas många olika gällande rätt eftersom domstolar gör lite olika och tolkar lagen lite olika.
3. Inte jag heller, men det är som sagt åklagaren som stämmer i allmänna brottmål.
Hur är det med eventuellt uppsåt, låter väldigt likt likgiltighetsuppsåt? Vari ligger skillnaden`?
Bäste profanum_vulgus,
Jag vill inte förstöra den fina stämningen oss emellan men:
1. enligt i vart fall vad som framgår i min lagbok så gäller att vid allmänt åtal så ansöker åklagaren om stämning vid domstolen (RB 45:1)
2. och sedan, om stämningsansökan inte avvisas, så utfärdas stäming av domstolen (RB 45:9).
3. Långt senare, när väl Odell är dömd för ordeligt förfarande, så lär väl dock även ovan punkter 1-2 vara av mindre vikt.
4. Appropå något annat: Borde inte försvarets inställning vara att Odells dokumenterade psykiska sjukdom m.m. utgjör grund för att rätten skall besluta att Odell skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning så att hon kan få vård inom rättspykiatrin för det fall domstolen skulle komma fram till att åtalet är styrkt? ;)-
Göran Bengtsson:
2. Ja det stämmer säkert, en terminologi som jag inte var medveten om.
3. Ja.
4. Nja, hon måste ju hamna på ”fängelsenivå” för att få vård och jag tror inte att försvaret anser att hon även om hon är skyldig bör få ett frihetsberövande straff.
Men hon har ju en erkänt dålig försvarare så han kanske yrkar på fängelse själv.
4. …och vidare borde ju då försvararen, för att yttermera ge styrka åt försvarets framställning (ang. att Odell skall först undersökas o sedan få vård inom rättspsykiatrin), ange att den tilltalade som godtar Borgström som försvarare får på väl dokumenterade grunder anses vara psykiskt sjuk. 🙂
Jag kan bara spekulera vad journalisterna är rädda för men kanske något i stil med följande:
Om en journalist genom vilseledande får en person att på (dold eller öppen) kamera avslöja oegentligheter den sysslat med kan det ju tänkas medföra direkt ekonomisk skada och inte bara vara pinsamt. Personen kan ju förlora jobbet, uppdrag från kunder eller kanske tvingas till skadestånd om han avslöjar att han misskött tidigare uppdrag.
Man kan också tänka sig mer närliggande omständigheter: En journalist som låtsas behöva läkarvård för att testa hur den går till, som DN nyligen när de fick läkare att skriva ut antibiotika de inte skulle. Det skadar ju landstinget på exakt samma sätt.
Eller så kan de ge intryck av att de är intresserade att köpa en vara de inte är. Man kan tänka sig att de låtsas vara potentiella kunder hos bilhandlare t ex som ett led i en granskning. Genom att försäljaren luras prata med dem, utan någon chans till försäljning, åsmakas bilhandlaren ekonomisk förlust.
Johan: Det är ganska avlägsna förlustposter som du talar om, och jag tvivlar på att de skulle kvalificera, i synnerhet i ljuset av Profanums uppgift att oredligt förfarande inte kan användas för förluster som åsamkas institutioner. Jag misstänker journalistkåren för att inte riktigt förstå vad det här handlar om…
Jakob:
En säkert dum fråga från en lekman: I lagtexten om oredligt förfarande står det att om man: ”därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är” så kan man dömas.
Som gammal företagare med ett AB minns jag att ett AB är en person (juridisk) och jag som företagets ledare, en (fysisk) person, betraktades som den juridiska personens ställföreträdare.
I den meningen, som jag tolkar den (vilket absolut inte betyder att det är rätt), skulle Odells förfarande skada den person som personalen företrädde, dvs sjukhuset och polismyndigheten. Knappa resurser slösades bort genom hennes underlåtenhet att avslöja sin egna lögn. Möjligheterna för dessa myndigheter att lösa sina uppgifter skulle försämras, även om det var i rätt liten utsträckning, kan man tycka. Men att snatta en Dajm på stormarknaden är också olagligt.
Är jag helt vilset ute?
Henrik1961:
Ja det typiska fallet av oredligt förfarande är en springnota på restaurang. Du vilseleder ju då pizzerians ägares kusin som serverar dig, men det är ägaren som skadas.
Men det är någoN i den vilseleddes ställe, inte någoT. Det kan alltså inte vara ett ting, en myndighet, ett djur eller en juridisk person.
P V: Aha, ok, tack. Elementa är det som är svårast att ta till sig.
Henrik1961 (m.fl)
Men det förvånar mig att detta inte dyker upp någon annan stans. Förvisso överskuggas Odell-målet av diskussionen om konstnärer bör åtalas, om det är fel att begå brott av behjärtanvärda skäl och hur detta ska beaktas rättsligt osv. Men OM det nu är så att brottet skulle ha begåtts mot ”psykiatrin” (eller kanske ”nationen”, ”folket” eller ”det allmänna”) varför kom inte den här invändningen omdelbart från något håll?
För helt oaktat om det BORDE vara förbjudet, visst är det mer angeläget att diskutera om det ÄR förbjudet eller ej först? (Det= det som Odell gjort)
Profanum: Den här skillnaden mellan böra och vara är inget som alla har koll på. Dessutom misstänker jag att det här äger rum ett maktspel: genom att slå tillräckligt hårt på skrämseltrumman hoppas man förmå domstolen att inte vidga gränserna för det straffbara. För, OM det nu skulle vara förbjudet att wallraffa, vilka implikationer följer av det? Låt alltså bli att förbjuda wallraffandet, och – skulle det enligt lagtexten redan vara förbjudet – se till att tolkar bestämmelsen inskränkande så att vi kan fortsätta som vi alltid har gjort.
Jakob: Menar du att Odells lekstugekonst skulle vara något slags ”underdogreportage”? En grävande journalistikkonst? Jag skulle säga att det är en medelklassens roliga halvtimme, på övriga medborgares bekostnad… 🙂
Några av anledningarna att medborgarna är så trötta på kulturarbetarna är 1) att de tar sig själva på sånt blodigt allvar, och 2) att konstnärer på inga villkor accepterar att ANDRA medborgare utsätter dem för samma kritiska granskning som de säger att de själva utsätter samhället för…!
Tänk om arméöverstarna körde det racet? ”Ni begriper er inte på det där med stridsvagnar, håll truten, betala skatt och låt oss som förstår sköta det här…!” Föreställ er första sidan på Dagens Dumheters kultursida dagen efter?
Henrik: Intressant analys – så där på rak arm tror jag att det ligger en hel del i den. Någonstans i alla album kallar Rocky kulturarbetare för ”kulturkoftor”, vilket jag tycker är ett alldeles underbart nedlåtande uttryck.
Jakob: ”kulturkoftor” är från och med nu ett vedertaget ord i min vokabulär.
Henrik och Heidbrink:
Kulturkoftor är ju redan ett vedertaget uttryck. Man tänker då typiskt sett på medelålders kvinnor i koftor som besöker museer eller jobbar på bibliotek.
Bäste profanum_vulgus,
När du skriver:
…”Annan” kan inte vara: ett företag, en sak, en myndighet eller liknande utan måste vara en människa. På samma sätt kan man inte begå mord eller misshandel mot ”psykiatrin”….
…så begriper i vart fall inte jag ditt argument för att det inte enligt gällande rätt skulle gå att i tingsrätten fälla den enskilde för exempelvis bedrägeri (BrB 9:1) mot ett företag eller en myndighet.
Göran Bengtsson:
Det är för att de inte utgör ”annan”.
Bäste profanum_vulgus,
Om du har rätt har HD fel?
Jämför exempelvis NJA 1993 s. 274 ang. HD:s avgörande i mål B 2321-92 (avgörandedatum den 1993-06-14): Nordbanken var här ”annan” o visst åkte den tilltalade dit för bedrägeri (BrB 9:1) i även HD.
Kanske är det något som gått min nos helt förbi?
Göran Bengtsson:
Ja det har de, även om de aldrig uttalar sig i saken. Den enda gången påståendet finns är i åklagarens gärningsbeskrivning, sedan diskuteras inte skada mer. Men gärningen skulle såklart vara bedrägeri, men inte med banken som målsägande.
men om man, som t.ex. Janne Josefsson med kollega gör så att någon tappar i ett allmänt val? Åtminstone vid det senare tillfället gick hans partner in och vilseledde politiker till att tro att han var rasist, varpå detta offentliggjordes och man får anta, de led politisk skala. Ska detta räknas in? De skulle inte fällt dessa uttalanden om personen inte låtsats hysa egna rasistiska åsikter.
Och om man antar att man hade gjort liknande med t.ex. en affärsinnehavare, som sedermera gått i konkurs? Skulle det vara tillämpligt där?
[…] tveksamt: se kommentarerna av den på straffrättens område välbevandrade Profanum Vulgus vid detta inlägg här på bloggen), hon klarade sig med ett nödrop ifrån att fällas för falskt larm, hennes […]
profanum_vulgus,
I vart fall enligt det här aktuella referatet av HD:s dom ( i mål B 2321-92) framgår att det
”…är således som underdomstolarna funnit förvunnen till ansvar för bedrägeri.”
Q.E.D.
Göran Bengtsson:
Ja?
Det de skulle uttala sig om var ju innebörden av någon eller annan. Nu ÄR det ju bedrägeri i det här fallet, men åklagarens gärningsbeskrivning i tingsrätten har varit felaktig (eller innehållit ett led som tolkats som underförstått). Det synes inte ha varit föremål för tvist i rätten. Om annan kan vara ett företag så skulle man ju kunna göra sig skyldig till misshandel mot ett företag, om man försatte företaget i vanmakt t.ex.
profanum_vulgus,
Jag bara gav ett (av flera) exempel på att ”annan” enligt svensk gällande rätt visst kan vara ett företag.
Notera gärna att svensk gällande rätt inte alltid är rätt på det sätt som önskats av lagstiftaren.
Göran Bengtsson:
Nu tycker jag inte att domstolarna har uttalat sig i den saken. Men om det nu var att se som att något i den saken hade uttalats så är det ju snarare ett exempel på att domstolarna inte lyckats följa gällande rätt.
Jag har ett annat fall där en person dömts för grov kvinnofridskränkning utan att några händelser som skulle kunna sägas leva upp till kriterierna för brottet är preciserade eller beskrivna. Det blir för den skull inte en ny gällande rätt där alla rätteligen kan dömas för grov kvinnofridskränkning (ja alla, han hade nämligen inte ens levt tillsammans med kvinnan i fråga) , utan blir bara just felaktiga domar.
profanum_vulgus,
Det du kallar för ”felaktiga domar” är väl gällande svensk rätt tills det påstått felaktiga i de ”felaktiga domarna” är fastställt av svensk domstol, eller har jag missat något?
Göran Bengtsson:
Nej vi har inte ett common law-system.
Gällande rätt är alltså inte att du, jag och heidbrink kan dömas för grov kvinnofridskränkning bara en åklagare tycker illa om oss.
Profanum och Göran:
Jag håller med Profanus – hans beskrivning är enligt min mening fullt korrekt.
Problemet är dock – och jag är inte säker på hur man skall lösa det – att den korrekta inställningen är lite otillfredsställlande, eller hur? Göran har ju rätt såtillvida att något prejudikat kan vara så in i Norden felaktigt jämfört med det vi vet om gällande rätt, men vill man vinna sin process, måste man ändå anpassa argumentationen till prejudikatet, om inget annat på så sätt att man måste visa att prejudikatet är fel. I det senare fallet behöver man sedan, för att få framgång, också en tingsrätt som har mod nog att följa den korrekta beskrivningen av gällande rätt och inte den felaktighet som Högsta domstolen fått för sig.
Personligen får jag upp knuten på så sätt att man i svensk rätt – i motsats till ett common law-system – utan intellektuell självmotsägelse kan påstå att Högsta domstolen eller någon annan domstol faktiskt fått rätten om bakfoten (det funkar för övrigt i viss begränsad omfattning också i ett common law system), men att det krävs en modig part med ett modigt ombud inför en modig tingsrätt och hovrätt för att få målet upp till högsta nivå, så att denna får en chans att rätta till sitt misstag. Med andra ord har Göran rätt i sin kritik såtillvida att den teoretiska inställningen till hur rättssystemet fungerar är lite väl metafysisk inbland.
Eller har du någon bra synpunkt på detta, Profanus?
Kort kommentar:
Bara att försöka att fårmå svensk domstol att följa svensk rätt (oaktat ”felaktiga domar) är ett rent helvete om viljan hos domstolen inte finnes.
Och i vart fall jag kan på rak arm inte komma på någon som lyckats med att förmå svensk domstol att gå emot HD:s fastslagna praxis utifrån argumenteringen att HD:s praxis är felaktig, -men lycka till!
jheidbrink:
I princip håller jag med. Om den ena parten viftar med ett prejudikat eller om det finns ett mycket känt sådant så kan det vara svårt att få rätt även om prejudikatet är fel.
Men vid modebrott så gäller inga regler. Det finns tydliga prejudikat om mitt exempel om grov kvinnofridskränkning, min klient dömdes ändå för detta brott utan att beskrivningen av vad han skulle ha gjort stämde överens med brottet och trots att domstolarna påstod att detta brott inte behövde bevisas.
Samma sak är det med sexualbrotten, jag fick se en dom från Faluns tingsrätt där man fällt vid ord mot ord och fått domen fastställd utan vidare motivering från hovrätten. Domen i tingsrätten föll drygt en vecka efter de två prejudikatdomarna från HD i somras. HD tog ändå inte upp målet till revision. Man har där alltså uttryckligen frångått ett rykande färskt avgörande från HD utan att blinka.
Men inom andra rättsområden kan det vara helt annorlunda. I sexualbrottsfallen anser man sig nå upp till 98% säkerhet (eller hur man nu vill lägga siffran) genom att bedöma hur en utsaga framställs. Om jag påstod att du hade lånat två miljoner av mig utan att betala tillbaka och stämde dig på dessa två miljoner så skulle det räcka med att jag presterade 51% säkerhet inför domstolen. Om jag då hävdade att min utsaga om saken bar det självupplevdas prägel osv så skulle ju domstolen garva läppen av sig.
I de mål där man är noggrannare kommer prejudikat också vara av större vikt.
Låt oss skärskåda ifrågavarande regel, dvs. 9 kap 8 § BrB, i detalj. Paragrafen lyder: ”Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår annan till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år.”
Med annan förstås precis som sagts en fysisk person, en människa. Anna Odell har, om jag förstått domen rätt, medelst vilseledande av anställd på St. Göran förmått denne eller dessa att förbruka två sprutor Stesolid till ett värde av 17.60 kr/st. Den vilseledde, denne ”annan”, har dock inte skadats av detta. Däremot har St. Göran och i förlängningen landstinget, dvs. den i vars ställe den vilseledde, denne ”annan”, är, lidit skada eftersom av landstinget bekostad Stesolid har förbrukats till ovan nämnda värde.
Jag kan därför inte se att regeln inte skulle vara tillämplig i ifrågavarande mål, eller tillämpats felaktigt av tingsrätten.
Ove:
Annan, någon och person används synonymt i brottsbalken.
Korrekt skulle alltså vara att hon vilselett anställda på s:t Göran så att dessa förbrukat 35,2 kronor vilket bekostats med skattemedel och skadat en miljon skattebetalare med 0,0000352 kronor vardera. Problemet här blir då om det verkligen är en skada att bli av med 0,0000352 kronor.
(Men sedan undrar jag om det inte var så att landstinget påstod att de hade haft högre kostnader)
Utöver detta tycker jag att det är tveksamt om man kan straffas för att man vilseledd en myndighet att vidta tvångsåtgärder. Den som sitter felaktigt häktad och själv har bidragit till den felaktiga häktningen kan få sitt skadestånd nedsatt med anledning av detta. Men med den här argumentationen borde de istället straffas för att de fått sig själva häktade.
Profanum: Ang ”Annan”. Var det inte precis det jag just skrev i min senaste kommentar?
Mja, skattebetalarna lider indirekt skada. Den direkta skadan drabbar landstinget. Enligt ditt resonemang så skulle en skada om 1 mkr som drabbar ett bolag, vilket har 1 miljon aktieägare som var och en äger en aktie, inte vara en skada eftersom den utspridd på varje aktieägare blott är 1 kr och därmed försumbar. Det framstår som ohållbart.
Tjat-tjat-tjat om ”annan”.
Du lurar till dig 1 mille när du på falska grunder söker o får storkovan från någon stiftelse. Gissa om du då torskar för att ha åsämkat ”annan” någon skada?
Enligt gällande svensk rätt åker du dit så det skriker även om ”annan” givetvis inte är någon fysisk person (fritt ur minnet då jag inte har lust att strö pärlor för de som inte vill ta till sig).
Ove:
Ja det är ju såklart bedrägeri trots att skadan är så liten. Men ordningen blir inte mindre hållbar för att man kan tolka in vad som helst i ”annan”. Om man t.ex. begår mord mot ett företag eller ett träd.
Dessutom finns det ju av detta skäl en massa specialbrott kring ekonomisk brottslighet.
Jag kan förtydliga med att jag inte tror att det är straffritt att t.ex. stjäla datorer från en skola för att den ägs av kommunen. Datorerna tillhör ju annan, invånarna i kommunen, och det innebär skada andra datorer måste köpas in. Men även här är ju skadan mycket mycket liten för varje kommuninvånare. Det måste dock finnas en skada för kommuninvånarna.