Nu har den alltså kommit, domen mot Anna Odell (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar). På Svenska dagbladets Brännpunkt anser Anna Moberg och Torsten Kindström – både med indirekt erfarenhet av psykiatrin – att Odell givit alla psykiskt sjuka hopp och på Dagens Nyheters kultursidor anser Bo Madestrand, om jag tolkar honom rätt, att rättegången och domen var och är en fars.
Jag har läst domen på nyhetstjänsten PointLex, men eftersom jag är osäker på huruvida jag får ladda ner den därifrån och lägga upp den på denna blogg måste jag tyvärr avstå från att tillgängliggöra den här. Domen innebär dock, som jag läser den, i ganska viktiga avseenden något annat än som påstås i media (vilket för övrigt är en vanlig effekt när media rapporterar om domar).
För det första om den där farsen som Madestrand anser att domen är. Vaddå fars? I andra sammanhang ropar Dagens Nyheter, liksom andra tidningar, efter hårdare tag, efter att även förhållandevis lindriga brott måste beivras för att annars respekten för rättssamhället (vad det nu skall vara) går förlorad. Handlar det om en dom som visar upp de straffrättsliga gränserna för konstnärers och måhända journalisters beteende, är det dock genast en annan sak: då skall jurister veta hut och låta de självutnämnda demokratins väktare hålla på bäst de vill. Domen blev ingen större framgång för åklagaren, det är riktigt, men frågan är principiellt intressant och viktig, och före domen var det inte klart hur domen skulle se ut. Det var alltså enligt min mening helt korrekt att väcka åtal: en åtalsunderlåtelse skulle ha framstått som en frisedel för vilken person som helst som anser sig vara konstnär eller journalist att hitta på vad som helst. Nu vet vi i alla fall lite mer om gränserna för vad som konstnärer och journalister får göra, och det får antas ha ett värde i sig.
För det andra är den frikännande delen av domen – den avseende falsklarmet – faktiskt inte så entydig som det ser ut i rapporteringen. Odell friades från denna åtalspunkt under dissens, vilket innebär att domstolen inte var enig: en nämndeman ville fälla henne också på den punkten. Det som fick Odell att gå fri här var att hon av en sakkunnig advokat (det framgår inte vem det var) hade fått beskedet att det hon planerade var straffritt. Det normala i svensk straffrätt är att man inte kan komma ifrån straff genom att påstå att man inte visste att det man gjorde var straffbart: det skulle vara för enkelt att underminera hela straffrätten på det sättet. Om man dock funderat och verkligen försökt göra sig kunnig och beteendet efter mycket moget övervägande framstod som icke belagt med straff, kan – inte måste – domstolen finna att det var ”uppenbart ursäktligt” att ha gjort en missbedömning, och därför fria den tilltalade.
Det här är ett litet nålsöga, och det är tänkt att normalt inte användas. Stockholms tingsrätt har gjort en bedömning som jag inte har skäl att betvivla, men det var långt ifrån gjutet att Odell skulle komma ifrån straff. Odells beteende var alltså inte som sådant straffritt, utan hon kom undan för att hon med ledning av den (felaktiga) expertis som fanns att tillgå var övertygad om att hon höll sig inom lagens råmärken. Det innebär att det inte är fritt fram att larma hur som helst, utan att just i Odells fall det fanns en motstående omständighet. Knappast någon övertygande ”seger” för Odells påhejare.
För det tredje skadeståndskravet som tingsrätten underkände. Här fattar jag faktiskt inte vad åklagaren och sjukhuset höll på med. Ett skadestånd skall enligt vanliga regler i svensk rätt endast utgå för verkliga förluster. Vill man ha ersättning, måste man bevisa varje förlustpost. Kan man inte beräkna förlusten exakt, kan man i mycket begränsade undantagsfall göra en uppskattning, men då måste man visa att det verkligen inte är möjligt att exakt beräkna skadan. Att endast lämna in en överslagsräkning och hoppas att få 12 500 kr. för den är ganska fräckt.
Men det innebär att tingsrättens dom inte innebär – vilket Madestrand tycks tro – att Odell endast åsamkat psykiatrin i Stockholm en förlust om 35 kr. 20 öre. Tingsrättens dom, om jag förstår den rätt, innebär att domstolen tror på psykiatrins uppgift om att skadan varit mycket större (vilket närmast säger sig självt – har någon hört om overheadkostnader?), men att rätten inte är beredd att förplikta Odell att putsa ut med pengar endast på grundval av den sjabbiga beräkning som lämnats in. Det är rätt av tingsrätten att göra så, men någon seger för Odell är det knappast heller.
Odell försökte vidare att komma ifrån åtalet genom att påstå att hennes verk skulle vara skyddat av yttrandefrihetslagens bestämmelser om meddelarskydd, vilket utan vidare underkändes av tingsrätten – hon meddelade ju inget, utan stod själv för framställningen av verket. Odell har med andra ord inte ens verkligen försökt att utnyttja den yttrandefrihet som åtminstone på pappret är oss alla tillförsäkrad: hon lyckades inte ens hålla sig inom området för yttrandefrihetsgrundlagen. Det framstår inte heller som någon seger för mig.
Med andra ord fälldes Odell på en punkt som hon medgivit (hon erkände att hon begått brottet våldsamt motstånd, vilket förresten får mig att bli lite tveksam huruvida hon verkligen varit så noga med att inte begå brott när hon framställde sitt verk), hon fälldes för oredligt förfarande (vilket tekniskt sett framstår som något tveksamt: se kommentarerna av den på straffrättens område välbevandrade Profanum Vulgus vid detta inlägg här på bloggen), hon klarade sig med ett nödrop ifrån att fällas för falskt larm, hennes argumentation om yttrandefrihetsgrundlagen underkändes totalt och skadeståndsanspråket mot henne hade också framgång i princip, men föll på målsnöret på grund av en sjabbig utredning om skadans omfattning. Sammantaget ser det inte ut som om Odell skulle vara så renhårig och fin som hon nu framställs i tidningarna.
Det må hända att Odell givit de psykiskt sjuka hopp; det kan jag inte bedöma. Jag ser dock inte den debatt om våldsanvändning inom psykiatrin som författarna till debattartikeln i Svenskan anspelar på, utan jag ser en människa som lyckats med en av de mest cyniska former för marknadsföring av den egna personligheten, nämligen genom att begå ett brott. Det debatten ifrån mitt perspektiv mest har handlat om är gränserna för konsten och den legitima utövningen av konstnärskap. Där har vi inte ens börjat, eftersom den ena sidan av debatten inte gör sig mödan att verkligen anföra argument för att konstnärer skulle vara fredade från lagens tillämpning.
Nu vet vi alltså att Anna Odell är en brottsling. Kanske vi nu kan börja diskutera om det verkligen kan vara legitimt för konstnärer och/eller journalister att i något förment eller verkligt högre syftes namn begå brott.
*****
Se för övrigt också Mårten Schultz kommentarer i frågan.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
2500 kr i böter är ju trams. Fängelse skall det vara i påföljdsdelen när man inte har någon inkomst att tala om ”med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet” som de små juristsvinen brukar spy ur sig.
Typisk svensk feghet har här visat sitt feta tryne genom tingsrättens dom när media legat på som en iller.
Personligen anser jag dock att Odell verkligen har gjort en hedervärd insats som satt media-ljuset på vissa problem inom psykiatrin varför åklagaren borde ha ägnat sin knappa tid åt helt andra bovar. Allt annat är trams, i vart fall enligt min mening.
Göran: ”Det allmänna rättsmedvetandet” liknar alltför ofta pöbeljustis – rätt fall, och du har en solid majoritet för dödsstraff, som förstås alla vill att domaren skall uttala och bödeln verkställa, eftersom den enskilda medborgaren ju inte vill besudla sina händer. Var försiktig med att ropa efter fängelse: lätt att göra när man inte själv har ansvaret att sätta folk på kåken.
Därmed inte sagt att jag håller med tingsrättens straffmätning. Som det sägs i kommentarerna till Mårtens inlägg är det något förvånande (för att uttrycka saken milt) att tingsrätten lägger Odells förment goda avsikter till grund för påföljdsutmätningen. Icke desto mindre tror jag verkligen inte att Odells brott förtjänar fängelse, så i den utsträckningen håller jag med tingsrätten.
Här är åtminstone en högt utbildad person med psykisk sjukdom som INTE anser att Odell talar för sig. Det enda hon har gjort för psykiskt sjuka är att cementera bilden av en bråkig virrhjärna. Odell har stärkt mig i min övertygelse att bara den allra närmsta familjen ska veta om min sjukdom.
Domar är offentlig handlingar och är, om inget annat anges, fria att publicera.
Jakob:
När jag läser din långa utläggning så tycker jag mest att det står ”jag ogillar Anna Odell”. Du lindar in det i juridiska termer, men det liksom sipprar igenom.
Juridik ska väl inte vara ett hämnd-instrument?
scaber nestor:
Det är en sanning med modifikation. Att sprida domar med namn och allt är förtal, då det är att utpeka annan som brottslig. Nu är ju Anna Odell offentligt känd för det här åtalet så det skulle nog inte förtal i just det här fallet.
Göran Bengtsson:
Det fina med dagsböter är ju just att man får lika bötesstraff för personer med olika inkomster. Det känns ju lika mycket för Odell att punga ut med 2 500 som för en tio gånger så rik person att punga ut med 25 000.
Odell är långt långt ifrån fängelsenivå.
jheidbrink:
Jag tycker att det intressanta med den förmildrande omständigheten (här finns ju visst skön att utnyttja) är att de menar att det är förmildrande att hon inte ville begå ett brott. Det är ju en grundtanke att brotten (iaf den allmänna straffrätten) är sådana att man inte behöver känna till att de är brott för att handla klandervärt. Tänk om en invandrare slår sin fru och invänder att han ju inte skulle ha gjort det om han visste att det var olagligt i Sverige. Skulle det då vara en förmildrande omständighet på samma sätt?
profanum_vulgus,
1. Min inkomst är noll kr.
2. Jag begår ett sådant brott mot dig att det i normalfallet skall ge dagsböter.
3. Vad blir mitt straff?
4. Om jag inte får något straff så fortsätter jag min brottsliga gärning mot dig.
Leo B: Jag har ingen åsikt om Anna Odell annat än att jag tycker att hon är tämligen cynisk och att det för mig framstår som att det centrala i hennes verk är hennes egen personlighet, inte psykiatrin som sådan. Det som jag är mäkta irriterad på är medias snudd på helgonförklaring av en person som faktiskt och hur man än vrider och vänder på det dels till och med vidgått att hon begått brott, dels skadat någon (eller något) annan ekonomiskt. Det måhända ingår i konstnärsbegreppet att man skall få göra så, men jag tycker bestämt inte det och jag anser att medias tonläge är nedlåtande gentemot dem som inte delar kulturjournalisternas åsikt. Det första man med min åsikt då kan göra är att klargöra att domen inte är den petitess som vilken den framställs i media.
Jakob:
Man kanske skulle kunna vända på det hela och säga att du är cynisk när du dels har en nedlåtande och långtgående åsikt om Anna Odell, en åsikt som du verkar basunera ut utan att försöka sätta dig in i det hon försöker förmedla, och dels genom att sätta epitetet brottsling på henne ytterligare är nedlåtande. Skulle det kunna vara så att du låter dina och andras känslor skena iväg med ditt förnuft? Eller tycker du kanske att mina tankar om dig är för närgångna och mina tentativa slutsatser onödigt nedlåtande?
Jakob skriver:
Ett skadestånd skall enligt vanliga regler i svensk rätt endast utgå för verkliga förluster. Vill man ha ersättning, måste man bevisa varje förlustpost.
Då måste jag upprepa tingsrättens anomali sid 95 TPB domen:
Rätten till denna ersättning är alltså inte beroende av att det visas att målsägandebolagen lidit någon faktisk skada och att det olovliga förfogandet därmed orsakat skada.
Vissa behöver inte visa skada. All animals are equal, but some animals are more equal than others.
Göran Bengtsson:
3. Det blir lägsta dagsboten på 50 kr gånger det antalet som du döms till. Om du får t.ex. 50 dagsböter så blir det 2 500kr.
Om du inte betalar så kan det omvandlas till lite drygt 14 dagars fängelse.
4. Då kan du samla på dig straff till fängelsenivå.
Alexander: Upphovsrätten är annorlunda – där finns en intrångsersättning som just INTE avser ekonomisk skada, utan endast den olägenhet/upprördhet/kränkning som intrånget utgör. Det är enligt min mening (men andra åsikter finns) en form av civilrättslig bot som egentligen inte borde finnas. Att ersättningen inte är kopplad till visade ekonomiska förluster framgår dock av lagen (lagen om upphovsrätt) och det är således inget en domstol kan göra något åt.
[…] passa inläggets tema och vill passa på att hänvisa till de rent rättsliga kommentarerna hos Jakob H. […]
Det är sant som du skriver. Kanske skulle jag skrivit lagbokens anomali. Dock förtjänar det att upprepas i varje fall. Anomalin resulterade i 30 miljoner pengar jämfört med de 12 tusen pengar landstinget yrkade på och inte fick. En enkel multiplikationsövning baserad på antal torrent-filer, andel olagliga och längre tidsperiod skulle resultera i skadestånd högre än Sveriges BNP.
Alexander jag har faktiskt väldigt svårt att tro på ditt räkneexempel ovan. Men om så är fallet, ja vad var poängen.
profanum_vulgus,
Visst, du har kanske rätt i hur det borde vara.
Har dock exempelvis själv kunnat betrakta hur domstolen, på åklagares framställning därom, omedelbart dömt till (maxstraffet) 14 dagars fängelse för gärning som enligt praxis skall ge dagsböter.
Ovan kan exempelvis förorsakas av att det i utredningen framkommit att den tilltalade varit fattig universitetsstudernade som endast hade studielån att leva på.
”Så mycket med den likheten inför lagen”
@Per, 30 miljoner för 30 torrenter => 1 miljon / verk. Det finns 2 miljoner torrents på TBP. Om säg 10% utgör immaterialrättsbrott => 1 miljon x 0.2miljon = 200.000 niljoner = 200 miljarder (minus 20 miljoner för de redan dömda 30 verken). Multiplicera man med en tidsperiod längre än de två månader åtalet gällde så passerar man 3000 miljarder vilket är i storleksordningen Sveriges BNP.
Jag vill påstå (men helst inte argumentera för det i den här tråden av hänsyn till de som vill debattera Odellfallet) att just skadeståndsresonemanget i TBP-domen är godtyckligt och tveksamt. Det är, tror jag, en av anledningarna att fallet kommer vandra hela vägen till högsta domstolen.
Poängen är att landstinget skulle kunna utbrista i ett barnsligt ”men dom fick ju” (30 miljoner) när domstolen ogillar deras skadeståndsanspråk som varande, av vad jag förstår av Jakob, godtyckligt.
”Att endast lämna in en överslagsräkning och hoppas att få 12 500 kr. för den är ganska fräckt.”
En barnslig ”men dom får ju”-reaktion kan man räkna med varje gång ett skadeståndskrav ogillas p.g.a. dålig motivering. De som stämde TPB behövde inte motivera bra för sina 30 miljoner. Denna anomali påminner om animal farm.
Om jag inte tar helt fel så baserade det sig inte på en viss summa per torrent utan på antalet nedladningar för ett urval torrents med mycket stort antal nerladdningar per torrent. De flesta torrents på TPB har få eller nga nerladdningar.
Sedan undrar jag om det verkligen var så att stämningen gällde bara två månader eller om man gjorde en uppskattning baserat på två månader.
Hela resonemanget krig domen baseras på Odells åsikt om att hon inte behöver psykisk vård. Är det verkligen så att man efter fullbordat faktum kan lita på en patients uttalande om sin psykiska hälsa? Vore det inte rimligare att anta att hon faktiskt varit psykiskt sjuk vid tillfället istället för att förlita sig på hennes rationaliserande av situationen i efterhand?
Åtminstone kunde man väl kostat på sig en liten sinnesundersökning?
Göran Bengtsson:
Ja det är ju underligt att döma till 14 dagars fängelse öht, om straffvärdet är under ett år så ska man ju välja annan påföljd om man kan. Undantaget är artbrotten, alltså brott där det är särskilt påkallat med fängelse (används ironiskt nog på de brott där fängelse har sämst effekt) . Men om man bara har nått 14 dagars fängelse så borde inte ens artbrott räcka för att välja fängelse som påföljd.
Är du säker på att det inte var den tilltalade som yrkade på 14 dagars fängelse istället för böter? Om jag var student så hade jag ju gjort det. Sedan hade jag gått in på en öppen anstalt, arbetsvägrat och råpluggat hela dagarna. Antagligen hade man fått fri inställelse också så man kunde planera strafftiden till tentapluggandet.
profanum_vulgus,
Jag är givetvis helt säker på att den tilltalade inte yrkade på fängelse.
Göran Bengtsson
Vet du vad motiveringen till straffet var då?
Ter sig för mig oförståeligt vad hon kan ha ämnat åstadkomma förutom att få vara med på tv. hon har ju tydligen själv sagt att hon inte förstod att det var brottsligt då journalister etc. gjort snarlika saker tidigare, då förstår jag inte vad hennes insats skulle tillföra.. förutom att hon blir ett välkänt namn.. men men.. har man inte kontakter i konstvärlden så får man ju lista ut sätt att marknadsföra sig själv för att få ställa ut och sälja i framtiden. ..
Jag har bipolär sjukdom. Om jag var en av dem som Anna Odell skulle ge hopp så misslyckades hon. Snarare tog hon på sig spikskorna och bestämde sig att spatsera rakt över dem som lider svårt av psykisk sjukdom. Snarare är jag arg över att hon upptog den där vårdplatsen och över att det har tagit ytterligare fokus från det problem hon sade sig vilja belysa, nämligen psykisk sjukdom som så.
Anna Odell valde att använda sina medmänniskor i en installation de inte var tillfrågade om de ville delta i.
När sedan dagen för rättegång kommer då är Odell ett offer för, som sagt, pöbeln. Allt är patetiskt och populistiskt och hon är ju ändå KONSTNÄR gud bevars. Det här bevisar tack och lov att konstnärer inte kan gå fria med hänvisning till konstnärlig frihet.
Men det där med likheten inför lagen verkar kulturskribenterna glömt bort. Schottenius kommentar var deprimerande på många punkter, där allt som heter straffrättsligt ansvar förlåts i samma stund som man är konstnär. Konstfack samlar pengar till böterna vilket för mig gör skolan än mer suspekt. Vad gör de härnäst? Man tillsatte visserligen en utredning och stoppade två elevarbeten och då skreks det censur.
Nu har den här kommentaren i stort sett inget med juridik som i innehållet i den aktuella domen men som skrev inledningsvis, Anna Odell inte gjort någonting för att sätta strålkastarljuset på psykiskt sjukas situation i samhället, varken den kort- eller långsiktiga. Om någon trodde att hon skulle kunna åstadkomma det så trodde de fel redan från början. Odell får vänta länge och i hopp om att historien geniförklarar henne, nutiden lär inte göra det.
”[Anna Odell] fälldes för oredligt förfarande (vilket tekniskt sett framstår som något tveksamt: se kommentarerna av den på straffrättens område välbevandrade Profanum Vulgus vid detta inlägg här på bloggen)” Nej, det är inte tekniskt sett något tveksamt, i vart fall inte på grundval av Profanum Vulgus anförda skäl. Se kommentar till ”Åtal i Odellaffären”.
Ove: Min formulering var inte avsedd att innebära ett ställningstagande. Jag anser dock att Profanum anför relevanta synpunkter, som innebär att det inte är glasklart att tingsrätten här tillämpat gällande rätt på ett korrekt sätt. Huruvida tingsrätten gjort rätt eller fel, överlämnar jag med varm hand till straffrättarna att avgöra.
Heidbrink: Konsekvensen av Profanums resonemang är att en juridisk person aldrig kan vara skadelidande enligt ifrågavarande straffbud – eller för den delen andra oredlighetsbrott ävensom trolöshetsbrott. Så är nu icke fallet, vilket är närmast självklart. Kasta ett getöga i kommentaren till brottsbalken så inser du också det.
Jessica:
Ditt inlägg är intressant för mg, speciellt som jag undrar över bipoläras situation. Som bipolär kan du också hamna under tvång och den behandling du får skulle kunna vara skadlig för dig och ge oåterkalleliga skador.
Något som väl Anna Odell trots allt har kunnat visa är att juridiken inte alls då är på den sjukas sida. Den fungerar helt enkelt inte som skydd för de sjuka, snarare verkar den som den fungerar och är konstruerad när det gäller tvångsvård skydda psykiatern som beordrar t ex tvångsmedicinering.
Dessutom visar väl inte minst den här lilla debatten att det inte alls verkar ens finnas några tankar bland de juridiskt intresserade av att närmare syna effekten av lagarna för de mest utsatta. Det finner jag helt fruktansvärt.
En kanske hypotetisk fråga till dig, Jessica: Om det skulle visa sig att den behandling du som bipolär får ger dig skador för livet hur skulle du då ställa dig till Anna Odells verk? För hon visar ju på att psykiatrin verkar vara väldigt självsvåldig och kanske skulle ge dig behandlingen under tvång – även om de visste att den gav dig permanenta skador. De kanske, precis som med de tvångsåtgärder som Anna pekade på, ändå skulle tycka att det var bäst för dig. Att de visste bäst, vad du än sa.
Leo: Jag anser att Anna Odell på intet sätt uppnått det syfte som hon föregiver sig ha haft, och jag anser vidare att hennes försök därvidlag inte varit särskilt övertygande. Jag tvivlar med andra ord på hennes ärlighet på minst samma sätt som du tvivlar på min – om du anser att du har rätt till din åsikt, har jag rätt till min.
Alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder Odell haft, är hon en brottsling: hon är dömd för brottslig gärning av en opartisk domstol. Så enkelt och så brutalt är det, och jag anser personligen att du tämligen arrogant sätter dig över rättsstaten om du gör graderingar bland dem som är dömda. Odell är på inget sätt oskyldigt dömd: hon har medgivit brott, så det är inget som domstolen hittat på. Hon är och förblir en brottsling.
Även om debatten om psykiatrin verkligen skulle ha varit Odells mening, och även om någon sådan allmän debatt verkligen skulle finnas (vilket jag tvivlar på), är faktum att en domstol som har att bedöma brottslig gärning inte har någon makt att uttala sig om våldsanvändningen inom psykiatrin. Du tycks tro att det är domstolen och/eller juristerna som sätter reglerna: reglerna sätts av politikerna och myndigheterna på sjukvårdens område, och domstolen kan därför inte ta hänsyn till varför Odell må ha begått en brottslig gärning (vilket domstolen för övrigt i påföljdsutmätningen faktiskt gjorde), utan kan bara konstatera att hon begått en brottslig gärning.
Att tillåta folk att bryta mot lagen för goda syften har ingen logisk gräns: om du tillåter Odell att bryta mot lagen i psykpatienternas intresse, finns ingen anledning annan än att du har ett annat moraliskt system att hindra en nynazist från att bryta mot lagen för att denna vill rädda Sverige från överbefolkning. Om du sållar mellan syften, är alla brott potentiellt tillåtna.
Ove:
En juridisk person kan inte vara ”annan”, nu är vad jag förstått målsäganden i Odell-fallet landstinget och även den som begärt skadestånd för brottet. Om ”annan” kan vara en byggnad, en myndighet eller ett djur så skulle ju mycket intressanta mål kunna bli resultatet. T.ex. mord mot ett träd, förtal mot regeringen eller människorov av en bil.
Att man kan begå bedrägeri genom att t.ex. (som nämnt) tillskanska sig pengar ur nordbankens kassa är ju att någon har lidit skada av detta, inte att banken som sådan lidit skada.
jheidbrink:
”hon är dömd för brottslig gärning av en opartisk domstol. Så enkelt och så brutalt är det”
Domstolen är inte opartisk, och även om den var det så blir man inte skyldig bara för att en domstol påstår att man är det.
Profanum: Accepté – låt mig omformulera. Hon är brottsling av två anledningar:
a) dels för att hon medgivit uppsåtligt brott – med andra ord erkänner hon sig själv som skyldig. Metafysiskt kan detta förstås se annorlunda ut – kanske hon ”egentligen” var oskyldig – men det får vi inte fram med för människan kända medel;
b) dels för att begreppet brottsling enligt min mening åtminstone har en rent teknisk definition (som jag som sådan också tycker lämpar sig för vardagsspråket, eftersom allt annat blir en moralfilosofisk pannkaka) – ”dömd av domstol”.
Jag hänger inte riktigt med på varför du anser domstolen som partisk – vilket verkar följa av att du säger att den inte är opartisk, eftersom jag har svårigheter att se något tredje alternativ här. Såvitt jag kan bedöma hade domstolen eller dess ledamöter ingen egen vinning att göra i saken; att de sedan inte är fria från sin egen förförståelse och självfallet är del av det samhälle i vilket de dömer gör väl inte domstolen automatiskt partisk?
Leo:
Det är en oundviklig del, även om jag har sluppit det, att man kan bli så sjuk, att man omhändertas enligt LPT. Jag har vid ett tillfälle varit psykotisk men då befann jag mig redan på sjukhus. Jag har själv känt mig på gränsen en del gånger men har sökt hjälp själv, det har inte lett till hela karusellen kring inneliggande vård på psykiatrisk avdelning, däremot till mycket täta kontakter.
Det är en vanlig missuppfattning att psykiskt sjuka som klappar igen blir farliga för andra, det är snarare så att man blir farlig för sig själv. Jag har inte alltid varit så glad över ansträngningarna man har gjort för att hålla mig vid liv eller för att hålla mig på fötter när jag bara vill ligga i sängen men jag har aldrig haft skäl att tro att psykiatrin som så uttryckligen går in för att orsaka skada.
Men LPT är en tvångslagstiftning, det är inte kul att skrivas in på vårdintyg och att sedan inte kunna kontrollera ett dugg av sin tillvaro under vårdtiden. Jag förstår mycket väl de som känner sig kränkta efter en sådan vårdtid.
Men det var ingen och/eller inget som tvingade Anna Odell till den installation hon nu bestämde sig för att vara. Allt i konstens namn, och för att visa hur det minsann går till inom akutpsykiatrin. Och jo, det är så det går till om du är i ett akut psykotiskt tillstånd. Om man är manisk, som ligger närmast till hands för egen del, då har man inte sovit, inte ätit, man ser inget behov av att äta eller sova heller. Du behöver sova. I den maniska fasen mår man hur bra som helst men kroppen bryts ned. Något måste alltså göras. Man provar övertalning, det funkar inte. Vad gör man?
Akutpsykiatri är en mycket liten del av de psykiskt sjukas vardag. Det finns andra klart mer akuta frågor än det Anna Odell nu tyckte var mest behjärtansvärt.
Det råder brist inom öppenvården, det råder brist på vettig sysselsättning för psykiskt sjuka, det saknas anpassat boende. Allt det behöver belysas men är väl inte lika sexigt som att hota hoppa från Västerbron. Vad JAG skadas av är vårdköer, det har varit tolv psykiater på två år, tre års väntetid till det enda stället som har möjlighet att få tillbaka mig till arbetsmarknaden. Jag är ännu inte 35 och samhället behandlar mig och många andra som om jag är utsliten. Vad jag vet frågade Anna Odell ingen annan med psykisk sjukdom om hur h*n skulle uppleva ett sådant ”konstverk”. Jag blev störtförbannad. Psykakuten är inget roligt ställe att sitta på om man nu inte är fruktansvärt jävla tvungen. Vad skulle hon där och göra och störa riktigt sjuka människor ännu mer? Jag har suttit i samma väntrum med sex poliser och en gravt maniskt person. Till slut ville jag bara gå hem. Dessutom störde det mig i självklarheten i med uttalanden. Med det bästa för ögonen. Goda avsikter.
Anna Odell tyckte att hennes syften var ädla, t o m nobla från början till slut. Hon kommer inte ens behöva betala böterna själv då Konstfack startat en insamling. Vad hon nu tyckte eller inte tyckte är tack och lov inte relevant, tingsrätten såg det för vad det var. Brott även om man halkade en aning på det konstnärliga syftet. Anna Odell återupprepar att hon hade goda avsikter och kulturskribenter skriver den ena konstiga artikeln efter den andra om just syften, konsten och konstens goda avsikter samtidigt som jag tänker på ett av mina favorittalesätt: vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter.
Och säg att någon har varit Robin Hood och stulit pengar där och gett dem där, det slutar i varje fall i rättegång. Syftet var ett, utgången en annan. Utgången kan självfallet inte bli något annat även om Robin Hood har tagit från de rika och gett till de fattiga. Folkstorm lär det bli men rättegång måste det ändå bli. Det säger sig självt. Varför det inte säger sig självt i Anna Odells fall, det har jag ingen aning om.
jessica:
Tack, för det långa svaret, men missförstod du kanske mina frågor?
Att LPT har ett dubbel-syfte, dvs att skydda både patient och andra (i vissa fall), är väl klart. Och för de flesta som är någorlunda insatta så är det väl också klart att den första tillämpningen är den klart vanligaste. Men det syftet kan på intet sätt motivera tvångsmedicinering såvitt jag kan se och ändå är det praxis – om patienten inte vill ha medicinen. Ser du annorlunda på det?
Jag antar förstås att du missuppfattade den frågan.
Den andra delen, den om skadliga biverkningar, permanenta skador, är mer intressant för mig. Kanske undvek du den?
Jag antar att du har gått med på medicinering i de fall då du känt dig på gränsen? Hade du inte gjort det så förefaller det mig inte otroligt att du blivit bedömd som ”mindre vetande” och blivit tvångsmedicinerad. Då är naturligtvis den kanske hypotetiska frågan om medicinen är skadlig mer akut. Och vilken möjlighet du har som patient att komma undan den.
Det är såna fall tillämpningen av LPT och de möjligheter den gett till tvångsmedicinering blir riktigt intressant. Mig förefaller tillämpningen snudda vid förakt och jag undrar hur du ställer dig till den här frågan?
Jag bör kanske tillägga att så snart förakt gör sitt intåg på scenen så kan man räkna med att den som visat någon form av förakt har hamnat i ett tillstånd där tänkandet inte riktigt fungerar längre. (Det finns starka skäl till att tro så.) Den som beslutar är alltså i det fallet inte längre tillräknelig.
jheidbrink:
a) Att hon erkänner är ju ett bevis, men bara ett led i att konstatera om hon är skyldig. Väldigt många oskyldiga erkänner brott.
b) Men så är det ju inte ens tekniskt, en dom är ett bevismedel inte ett ovedersägligt bevis. Jag kan t.ex. i ett vårdnadsmål påstå att en dom mot min klient angående brott mot den andra föräldern är felaktig och framföra argumenten för detta. Domstolen är i vårdnadsmålet på inget sätt bunden av domen i brottmålet utan kan konstatera att den inte finner bevisningen presenterad i brottmålsdomen tillräcklig för att det ska vara styrkt att min klient förfarit brottsligt mot den andra föräldern.
a+b —> Brottslig kan man säga att hon är om man anser att bevisningen för detta gör det orimligt att hon skulle vara oskyldig. Det är min uppfattning angående det våldsamma motståndet.
Opartisk:
Min uppfattning är att vi saknar opartiska domstolar eftersom vi har politiska domare. En politiker har alltid något att förlora på att döma fel populistiskt sätt. Men det kanske lämpar sig bättre att här prata om att domstolen inte är oavhängig, eftersom den dömande makten i Sverige är en del av den politiska (lagstiftande) makten.
Profanum: Avseende den första punkten måste jag erkänna att din argumentation är mycket stark. Jag har just nu inget att sätta emot den, men måste smälta den innan jag kan säga något mera.
Jag hänger dock inte riktigt med på vilket sätt som domstolarna är delar av den lagstiftande makten. Anspelar du på domstolars status som förvaltningsmyndighet? Eller är det något annat du menar?
PV: En dom är inte bevismedel, utan domslutet utgör rättsfakta. Domstolen i vårdnadsmålet är alltså bunden av domslutet i brottmålet (dvs att din klient blivit dömd) men domstolens domskäl (dvs vad tingsrätten anser är bevisat att din klient har gjort) utgör ju inte rättsfakta utan endast bevisfakta i vårdnadsmålet. Du får inte föra bevisning mot rättsfakta…
I fallet med Anna Odell (under förutsättning av domen vinner laga kraft) är det som Heidbrink säger: Odell är en dömd brottsling, det är juridiskt sett inte en fråga som kan diskuteras. Sen kan man ju personligen ha andra åsikter.
profanum_vulgus,
Ursäkta dröjsmålet. Motiveringen har jag glömt för det var så många år sedan. Gissar dock att det i domen stod att läsa någon av de vanliga flosklerna ”som utredningen i målet har visat”, ”det får ändå anses”, ”rätten finner det styrkt”, ”vid en samlad bedömning…”, ”påföljden bestäms till…”, osv.
Leo:
Visst är LPT ett dubbeleggat svärd.
Och nu är, får man erkänna, dess användning av många av de tvångsmedel som ingår i det missköts rent juridiskt. Efter fyra timmars bältesläggning, beslut ska fattas av överläkare, ska rapport skrivas, patienten får under dessa timmar inte lämnas ensam. Om bältesläggning förlängs ska rapport skickas till länsstyrelsen där skäl framgår. Det har gått så långt att vissa sjukhus inte ens anstränger sig så mycket. Det är en extrem brist, illavarslande nog har en svag patient ingen möjlighet att påpeka vad som har hänt.
Ett annat problem är att man som psykiskt sjuk, och som hamnar i situationen att man kvarhålls mot sin vilja förminskas. Man befinner sig i den mest sårbara situationen någonsin. Sannolikheten att folk tar vad du säger på allvar är låg. Du kan alltså, som patient, råka illa ut i vården och inte bli trodd för du har schizofreni/bipolär/psykos. Jag kan förstå det till viss del, jag har själv inte varit riktig tillräknelig, men att ständigt avfärdas i att du hittar bara på, det sliter naturligtvis på ett redan tunt självförtroende.
Jag vet inte var du menar med permanenta skador. I aspekter om förtroende så är det ett problem att med LPT, särskilt med kroniska psykiska sjukdomar, inte sällan medföljer en känsla av att ha blivit kränkt (i ordets rätta bemärkelse) och besviken på att den vård man trodde skulle vara en till hjälp svek en i att ge en behandling som man själv inte vill/tror sig behöva. En del bipolära vill inte medicinera då de är kreativa människor, särskilt under den maniska fasen. Om jag var av den åsikten skulle jag kanske också bli förbannad om jag sattes under lupp när/om saker spårade ur. Men så har jag en annan inställning till manier, de är inte mer än att du är hög på dina egna hjärnkemikalier. Min egen kreativitet sorterades ”upp” när jag fick en bra medicin.
Den nya tidens mediciner, för bipolär sjd är det inte sällan antiepileptika, och den antipsykotika som finns är något lindrigare än den som fanns förut. Nota bene något. Det är ju potenta mediciner och mina egna har fyra sidor biverkningar i FASS. Men ja, jag var så deprimerad att valet mellan att ta dom eller inte ta dom inte var svårt att fatta. Vill man av en eller annan anledning inte ta medicin så blir det naturligtvis klurigare.
Jag följer flera diskussionsforum för psykiskt sjuka där man påminner varandra om att börjar du känna dig dålig? Tar du medicinen? Har du ringt läkaren? Och eftersom jag ”vistas” i såna sammanhang och i min lokala rsmh-förening är det svårt för mig att bedöma hur många som i sig saknar sjukdomsinsikt och/eller upplever sig kränkta på grund av tidigare tvångsvård. Jag har sett några fall, särskilt en som menade att h*n skulle sluta med alla mediciner nu så fick de se på fan. H*n var grovt maniskt men störtförbannad.
Så visst har du rätt i att det finns många aspekter på hur särskilt tvångsvård ska bedrivas, eftersom tvångsvård är just tvångsvård och allt vad som kommer med det. Nu är det redan rätt svårt att bli intagen på LPT, inte för att det hjälper de som blir intagna ändå och känner till tillplattade efteråt.
jheidbrink:
Jag menar främst nämndemännen, de politiska domarna. Dessutom i lite mindre mån det faktum att de juridiska domarna tillsätts av regeringen.
JTS:
ATT klienten är dömd går ju inte att föra bevisning mot. Vad jag menar är att jag kan bevisa att klienten är oskyldig till det denne är dömd för.
Det är just det som kan diskuteras. Att hon är dömd (fast det är hon ju inte än eftersom domen inte vunnit laga kraft) är en sak, huruvida hon är en brottsling är en annan sak.
[…] Jakob Heidbrink (en genomgång av domen) […]