Lågvarv på bloggen

Helgen hör familjen till och på måndagen börjar terminen, med en stor undervisningsbörda hela september igenom. Bloggen går tills vidare på lågvarv – åter mera regelbundet i oktober!

Read Full Post »

Åtal i Odellaffären

Under en rubrik som meddelar att Konstfack inte kommer att betala för Anna Odells eventuella straffrättsliga böter om hon skulle fällas i den brottmålsprocess som börjar på måndag, skriver Svenska dagbladet också om innehållet i åtalet. Bland annat kommer Odell att åtalas för brottet oredligt förfarande, och det sägs i artikeln innebära en risk för wallraffande journalister. Jag tänkte förklara vad oredligt förfarande innebär och hur det kanske kan bli aktuellt för andra än Odell också.

Stadgandet om oredligt förfarande finns i 9 kap. 8 § brottsbalken och lyder:

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår annan till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år.

Det här låter ju som mitt i prick: Anna Odell vilseledde både den närvarande allmänheten och psykiatrin om att hon skulle vara psykotisk. Genom detta vilseledande skadade hon åtminstone psykiatrin, i det att hon förmådde denna att ta in henne och genom att alltså resurser lades ner på en fullt frisk människa som därför inte kunde komma psykiatrins egentliga uppgift – nämligen att ta hand om de som verkligen är psykiskt sjuka – tillgodo. Problemet är det som förutsätts i paragrafen och som därför inte sägs där: det här är ett uppsåts-, inget vårdslöshetsbrott.

Att något är ett uppsåtsbrott innebär att varje förutsättning (jurister talar om ”rekvisit”) som nämns i paragrafen måste ha legat inom gärningsmannens avsikt. Med andra ord måste Odell avsiktligen ha vilselett, avsiktligen förmått annan till handling eller underlåtenhet och därigenom avsiktligen skadat den vilseledde. Som Odell förklarat sitt tilltag, måste man förutsätta att hon avsiktligen vilselett annan och att hon också avsiktligen avsett att psykiatrin skulle förta en handling, nämligen att åtminstone tillfälligt låsa in henne. Frågan är om hon avsiktligen skadat psykiatrin.

Avsikt – uppsåt – finns i olika varianter. Det som här verkar vara mest aktuellt – jag har dock inte sett åtalet och gissar därför – är likgiltighetsuppsåt. Likgiltighetsuppsåtet är en relativt ny figur i svensk rätt och accepterades av Högsta domstolen för första gången i rättsfallet NJA 2004 s. 176. Formuleringen där är ganska juridisk-byråkratisk, men jag skall ändå återge den här:

För att en gärningsman skall kunna anses ha varit likgiltig på ett sådant sätt att det föreligger förutsättningar för att döma för uppsåtligt brott är det inte tillräckligt att gärningsmannen allmänt sett kan betecknas som likgiltig, i den meningen att han handlat utan att beakta att gärningen inneburit en kränkning av straffrättsligt skyddade intressen. Redan den omständigheten att gärningsmannen insett att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt eller att en viss omständighet förelåg innefattar ett mått av likgiltighet. För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten. Detta förutsätter inte att gärningsmannen värderat förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten på visst sätt. Aven om han skulle beklaga att effekten inträdde eller att omständigheten förelåg kan han ha varit likgiltig i den meningen att han varit beredd att uppoffra det av rättsordningen skyddade intresse som uppsåtsprövningen avser. Det avgörande är således att förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Har gärningsmannen handlat i förlitan på att effekten inte skulle förverkligas eller gärningsomständigheten föreligga har han inte varit likgiltig i denna mening även om hans inställning kan framstå som lättsinnig.

Det innebär – uttryckt på ett sätt så att nyanserna försvinner – att Odell, för att ha avsiktligen ha gjort sig skyldig till den skada som psykiatrin åsamkats, måste ha insett risken för att psykiatrin skulle förlora resurser på hennes tilltag och måste ha varit likgiltig huruvida så skulle ske eller inte. Att resurser är begränsade är knappast överraskande, och att en risk fanns att ett intagande skulle leda till förluster för psykiatrin kan man nog anta att Odell insett. Frågan är huruvida hon var likgiltig inför ett eventuellt intagande och den nödvändigtvis åtföljande förlusten. Utan att vilja föregripa domstolens dom tycker jag nog att det i ljuset av Odells intervjuer i media verkar vara troligt att hon varit likgiltig.

Ok, ponera då att Odell gjort sig skyldig till oredligt förfarande. Vilken risk skulle det innebära för andra konstnärer eller journalister? Risken skulle väl uppstå när dessa personer i undersökande syfte lurar andra att göra eller låta bli något, samt att detta innebär en ekonomisk förlust för den lurade. Det är väl inte helt uteslutet att sådana situationer skulle uppstå och att detta skulle kunna leda till att journalister och konstärer avhåller sig från att göra undersökningar de annars skulle ha gjort. Jag undrar dock över två saker.

Dels kan jag så där på rak arm inte komma på något annat tillfälle där en konstnär eller journalist skulle ha lurat andra på ett sätt som innebär, inte bara att den lurade gör sig till åtlöje eller framstår som en oärlig eller oseriös person, utan att den lurade gör en kännbar ekonomisk förlust. Jag undrar alltså hur mycket av journalistiken eller konsten som skulle beröras av stadgandet. Det förefaller vara en mycket liten del.

Dels undrar jag hur vi skall vikta här: är det viktigare att skydda folk från ekonomiska förluster – kanske i synnerhet om den grävande undersökningen skulle resultera i att den undersökta personen är renhårig – eller om det är viktigare att konstnärer och journalister får hållas? Jag är inte helt säker på vad som är viktigare.

Å ena sidan har vi skyddet för egendom, och det anser jag vara nog så viktigt. Ingen skall behöva luras till att åsamka sig själv ekonomisk skada. Å andra sidan har vi en – om än i det här fallet mycket uttunnad – koppling till yttrandefriheten. Konstnärer och journalister måste få säga sin åsikt, och av det följer att man också måste kunna bilda sig en uppfattning. Grävande journalistik eller motsvarande typ av konst kan vara det enda sättet att bilda sig en sådan uppfattning.

Jag är dock inte säker på om det är legitimt att skaffa sig en åsikt genom att aktivt ekonomiskt skada andra, och jag tenderar till att svara nekande. Ett problem här är nämligen att det inte egentligen finns några principiella skäl att i så fall stanna vid att man får åsamka ekonomisk skada i syfte att skaffa sig en uppfattning: man borde då åtminstone kunna diskutera huruvida det är legitimt att prygla eller tortera någon för att få en uppfattning om vad denna gjort, låtit bli eller tänker. Det tror jag ingen av oss skulle gå med på.

Jag har alltså svårt att förstå risken i en fällande dom, men kanske det är något viktigt som jag förbiser här. Jag är tacksam för upplysande kommentarer i så fall.

Read Full Post »