En opublicerad studie vid Växjö universitet visar att fyra av tio svenska tjänstemän och kommunpolitiker kan tänka sig att frångå lagens regler för att gynna det lokala näringslivet, skriver Svenska dagbladet. Därtill kommer några fynd avseende korruption, nämligen till exempel huruvida tjänstemännen anser det vara acceptabelt att låta sig själva och frun (”partnern” hade kanske varit det bättre ordet, med tanke på att många kommunala tjänstemän numera är kvinnor) bjudas på middag av någon som vill ha avtal med kommunen. Sammanblandningen är olycklig, då den blandar ihop två olika frågor. Den senare frågan handlar om korruption, den förra om allas likhet inför lagen.
Vad gäller korruptionsbiten utmärks korruption av att man gör någon en tjänst utanför reglerna i förväntan om att motparten ställer upp med en gentjänst, antingen genast (typ sedlar i ett kuvert) eller om någon stund (exempelvis ett kraftigt rabatterat kök när nästa villarenovering stundar). Korruption har många schatteringar, och visst kan middagsbjudningar falla under korruptionsbegreppet. Förvaltar man det allmännas medel, skall man inte låta sig bjudas eller beskänkas av motparter: skulle just en motpart som bjudit på en flådig middag få det eftertraktade avtalet, går misstanken inte att undanröja att avtalet köpts för en trevlig stund på en god restaurang. Korruption är brottslig (från båda sidorna, alltså både tagande av muta och bestickning).
Att frångå reglerna för någon som inte ställer upp med en gentjänst, utan endast för att motparten är i en särskild situation, behöver inte vara korruption. Korruption är individuell, vilket det inte är att exempelvis gynna en lokal företagare när det gäller att ge dispens från strandskyddet i syfte att få denna att stanna kvar inom kommunen. Att särskild gynna någon som befinner sig i en viss situation ställer däremot ifråga allas likhet inför lagen. Denna princip är förankrad i 1 kap. 9 § regeringsformen.
Frågan är dock vad det innebär att alla är lika inför lagen. För att ta ett i sammanhang lite främmande exempel är en återfallsförbrytare inte lika en förstagångsförbrytare. Den som stjäl för första gången kommer lindrigare undan än den som åker dit för sin femtielfte stöt. Detta har faktiskt stöd i lagstiftningen, nämligen i 29 kap. 4 § brottsbalken. Två personer kan alltså ha begått samma gärning, kanske till och med tillsammans, och ändå straffas en person hårdare än den andra, utan att flertalet av oss reagerar. Varför?
Jag tror att det – bortsett ifrån det hämndbegär som enligt min mening en gång för alla och tyvärr utgör del av den straffrättsliga diskursen – finns två förklaringar till varför vi inte anser olikbehandlingen i mitt exempel utgöra en olikhet inför lagen. Dels och mest uppenbart är den strängare påföljden stadgad i lag. Återfallsförbrytare utgör enligt lag en annan kategori än förstagångsförbrytare. När allas likhet inför lagen skall bedömas, måste det ju rimligen gälla likheten inför lagen för alla som faller inom samma kategori. Har man olika legala kategorier, kan man olikabehandla de olika kategorierna utan att för den skull ifrågasätta allas likhet inför lagen.
Den andra anledningen är mindre uppenbar. Vissa kategoriseringar anser vi vara acceptabla, andra inte. Exempelvis anser flertalet av oss att det inte är acceptabelt att skapa en legal kategori som består av invandrade personer, medan andra juridiska regler skulle gälla för infödda svenskar. Märk dock väl att rent formellt allas likhet inför lagen skulle garanteras om vi helt öppet hade olika regler för olika etniska grupper: är man invandrare och söker bygglov, gäller ett system, är man infödd svensk, ett annat. Så länge alla invandrare och alla svenskar inom sin grupp behandlas som alla andra, är den formella likheten inför lagen intakt. Likheten inför lagen har alltså också att göra med vilka olika juridiska indelningar av folk vi är beredda att acceptera.
En indelning som de facto ständigt är lika aktuell, men som är väldigt illa omtyckt är att den som har råd skall få använda sina pengar till att hamna i en bättre kategori. Även om exempelvis den medicinska grundförsörjningen av hela befolkningen är excellent, anser många av oss fortfarande att det ligger något inte närmare specificerat ”orättvist” i ett system där den som har råd kan välja att investera sina pengar i än bättre vård istället för i dyrt vin till kvällsmaten. Just den hierarki som pengar skapar är vi människor av för mig inte helt förståeliga grunder särskilt allergiska emot. Vi accepterar förvisso att exempelvis en kulturförening som inte lyckas kommersiellt får statliga pengar medan en etablerad kulturinstitution inte får det, men om den etablerade kulturinstitutionen skulle använda sin kommersiella framgång till att köpa sig privilegierat tillträde till en åtråvärd lokal, är vi inte med längre.
Problemet som nu dykt upp i sammanhang med den totalt omdömeslösa före detta landshövdingen Samuelsson på Gotland har därför enligt min mening två rötter. Den ena roten är att företagare inte de lege (enligt lag) utgör någon särskild kategori. Det intressanta i sammanhanget är dock att bestämmelsen i 5 kap. 7 a § plan- och bygglagen (som ger kommunerna möjlighet att upphäva strandskyddet) liksom även bestämmelserna i 7 kap. 17 ff §§ miljöbalken är rätt flummigt formulerade: vad är ett ”angeläget” intresse? Här kommer personer i olika ställning som har i princip samma begäran att behandlas olika beroende på huruvida deras ansökan anses utgöra ett sådant ”angeläget” intresse eller ej. Här finns alltså möjlighet för förvaltningsmyndigheterna att i det enskilda fallet göra bedömningar av vilka kategoriseringar mellan olika personer som är lämpliga. Här vilar alltså frågan om allas likhet inför lagen inte på lagens egna kategoriseringar mellan personer, utan uteslutande på de moraliska kategoriseringar som vi som allmänhet är beredda att acceptera från förvaltningsmyndigheternas sida.
Kategoriseringen av folk enligt den betydelse som de har för bygden förefaller mig inte a priori och utan vidare vara orationell eller diskriminerande. Anställer någon 100 personer i en ort med hög arbetslöshet, har alla i denna ort ett intresse av att stryka denna arbetsgivare medhårs, så att hon skall tycka det är trevligt att bedriva verksamheten. Samtidigt är den som anställer 100 personer i all regel en förmögen person och i slutändan behandlas alltså personer i samma principiella situation olika endast på grundval av hur mycket pengar de har. Ett annat exempel är att många av oss är angelägna om att stödja fordonsindustrin, men inte lika angelägna om att stödje vinimport. Är det likhet inför lagen att behandla personer olika beroende efter vilken betydelse de har för orten? Eller är det likhet inför lagen att behandla alla exakt lika? I det senare fallet måste vi avskaffa särskilda straff för återfallsförbrytare, skattereduktion för den som tjänar lite, subventioner för vissa allergimediciner och åtskilligt annat, åtminstone om vi menar allvar med våra högstämda ord.
Hela den här debatten handlar alltså enligt min mening egentligen inte om allas likhet inför lagen: den handlar istället om vilka kategorier av personer som legitimt har anspråk på att särbehandlas.
Och det är en helt annan fråga.
[…] kommunpolitiker“, Jakob Heidbrink – meddelanden från juridikens maskinrum: “Vad är likhet inför lagen”, Kent Persson (m) blogg – “Inte alltid så enkelt“, Nora4you – […]
[…] juni, 2010 · Kommentera Jag läser en krönika i Aftonbladet som ställer frågan om alla är lika inför lagen. Åtalet mot förre polischefen Göran Lindberg har […]