Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skatterätt’ Category

Det här inlägget är endast halvjuridiskt: det tar sin avstamp i att förklara ett visst skatteupplägg, men slutar med en allmän tirad mot vår dysfunktionella blandekonomi. I slutändan är mitt budskap här alltså politiskt.

Ägarbolagen bakom de privata apoteken i Sverige använder ett vanligt upplägg för att slussa ut skattepengar till lågskatteparadis, meddelar Svenska dagbladet, samtidigt som samma bolag är missnöjda med lönsamheten. Man blir lite lätt spyfärdig, men problemet ligger faktiskt inte hos de privata aktörerna.

Upplägget som används är ganska enkelt. De svenska apoteksbolagens – alltså det privata bolaget, inte statliga Apoteket AB – utländska moderbolag (placerat i ett lågskatteområde) ger ett lån till sina dotterbolag, alltså apoteksbolagen. Detta lån löper med hög ränta. I det svenska bolagets böcker utgör lånet en kostnad: bolaget har kostnader för att återbetala lånet och amortera på det. Kostnaden minskar vinsten, och det är endast vinsten för det svenska bolaget som beskattas i Sverige. Eftersom dock samma ägare står bakom både det utländska moder- och det svenska dotterbolaget, lyckas alltså ägarna att få pengarna undan svensk beskattning.

Skulle det nu bara röra sig om inarbetade vinster, skulle jag inte ha några större problem med upplägget: jag tycker inte det är häftigt att betala skatt. Mitt problem är ett annat.

De svenska privata apoteksbolagen får en subvention av staten – alltså av var och en av oss som betalar skatt i Sverige – för att de tillhandahåller receptbelagd medicin som inte ger några större vinster. Med andra ord är åtminstone en del av de pengar som alltså här slussas ut till lågskatteområden mina pengar, och då börjar jag ha åsikter om upplägget. Det finns för mig ingen som helst anledning att subventionera något bolag över huvud taget (jag ifrågasätter dessutom subventioneringen i form av transfereringsbidrag till privatpersoner), och än mindre ett såkallat ”risk”-kapitalbolag.

Nu måste man dock titta närmare på det här. Vi tycks ha två potentiella problem. Den som tycker att det är häftigt att betala skatt – eller åtminstone att det är häftigt att andra (”de rika”) betalar skatt – kan ha befogade åsikter om att pengar som intjänas i Sverige på detta simpla sätt slussas ut från landet. Den som liksom jag tycker att det är förkastligt med subventioner kan ha (förhoppningsvis) befogade åsikter om att skattemedel slussas ut ur landet till ingen vidare nytta.

Mitt stora problem ligger som sagt i själva subventionen. Varför i hela friden subventionerar vi privata bolag? Om det är viktigt att heltäckande försörja landet med receptbelagd medicin (vilket det nog antagligen är) och detta inte är företagsekonomiskt lönsamt, bör det statliga apoteksbolaget få i uppdrag att göra detta, och att ha apotek över hela landet. Jag kan inte se det marknadsförvridande elementet om man skulle kräva att Apoteket AB på alla orter av någon betydelse skall ha ett täckande nät av filialer som tillhandahåller receptbelagd medicin. Detta nät skulle man kunna subventionera (det krockar såvitt jag förstår inte heller med konkurrenslagstiftningen). Alternativt kräver man att alla som har apotekslicens tillhandahåller receptbelagd medicin och gör sina vinster på andra produkter. Om detta leder till att vi inte får ett fullgott nät av apotek över hela landet, kan och bör vi använda det statliga bolaget för att täcka upp hålen i nätet. Men att ge subventioner till vilket bolag som helst, bara för att man av någon konstig anledning föredrar privata bolag bara för att de är privata, det kan jag inte förstå.

En riskkapitalist måste förväntas ta en risk. Finansbranschen har på senare decennier lyckats eliminera risken i sin verksamhet. Med andra ord har finansbranschen kopplat sig själv ur det kapitalistiska systemet, där risktagning skall löna sig när den ger framgång och  skall leda till förlust när den inte ger framgång. Denna finansbransch är inte längre en företrädare för kapitalismen, utan för en ny sorts feodal parasit.

Som samhälle måste vi åter ta oss en mycket grundlig funderare på vilka tjänster och vilken infrastruktur som är av sådan betydelse att den måste finnas i alla delar av landet även om de inte lönar sig, och som alltså därför i grunden måste skötas kollektivt. I de avseenden där vi kommer fram till att en viss tjänst eller en viss form av infrastruktur utgör en kollektiv uppgift, bör vi enligt min bestämda mening hålla dessa verksamheter inom den gemensamma sfären: att sköta en verksamhet kollektivt genom att betala en privat aktör, leder till en statlig utbetalningsbyråkrati och till konstiga incitament hos den privata mottagaren, som har all anledning att försöka lura kollektivet och maximera sina egna vinster.

De tjänster som vi anser måste (inte bör, utan det starkare måste) skötas kollektivt – och det kan också ske bara i vissa delar av landet – skall då inte heller vara vinstgenererande. Det ligger nämligen en oupplöslig motsättning i att säga att något inte kan lämnas åt marknaden för att det är viktigt, men inte lönar sig, och att säga att en verksamhet som sköts kollektivt för att den inte lönar sig, skall generera vinster. De olika former av halvmesyr som vi håller oss med leder nämligen tydligen enbart till incitamentsförvridningar hos de privata parterna och till en reglerings- och kontrollbyråkrati som skattebetalaren får ställa upp med utöver de betalningar som går till privata.

Problemet i det här fallet – liksom i många andra – ligger med andra ord i subventionen, som i sig är ett tecken på att vi egentligen inte har någon aning vad vi skall ha det allmänna (”staten”) till för. Den ena sidan anser att det allmänna skall garantera var och ens personliga lycka och tillfredsställelse: det går – som vi ser i Grekland och andra länder – inte att finansiera. Den andra sidan anser att det allmänna i princip inte skall finnas annat än på utrikespolitikens område, vilket denna sida inte har kraft att politiskt genomföra och vilket därför enbart leder till att statens tvångsmakt används för att plocka ut pengar ur medborgarens ficka för att slussa dem till en bransch som inte längre har koppling till vare sig det politiska eller det ekonomiska systemet. Dessa två sidor möts inte, eftersom ingen av sidorna egentligen längre anför rationella argument för sina ståndpunkter. Resultatet blir subventioner som än motiveras av arbetsmarknadspolitiska skäl – som skulle staten kunna rädda arbetsplatser – än av ”avreglerings”-skäl: i båda fallen kastas skattebetalarens pengar i sjön.

Lite mer renlärig kapitalism skulle faktiskt inte skada.

Annons

Read Full Post »

Svenska dagbladet har uppmärksammat att bolaget bakom Arlandabanan (som trafikerar en speciell banlinje mellan Stockholms Central och Arlanda flygplats) genom ett rätt avancerat upplätt lyckas tjäna många miljoner på skattebetalarens bekostnad. Att det ifrågavarande bolaget är utländskt (australiensiskt), bidrar förstås till indignationen, eftersom det ju handlar om ”våra” pengar och utlänningar alltid är lite halvskumma.

Den nationalistiska grundtonen åsido, är det förstås problematiskt att ett bolag lyckas transferera miljoner till skatteparadis och samtidigt inte skatta en krona i Sverige. Tydligen – vilket endast framkommer i artikelns nästsista stycke, väl dolt för den morgontrötta läsaren – pågår också en tvist mellan bolaget och Skatteverket om upplägget i förvaltningsrätten. Med andra ord är det ännu så länge inte klart huruvida upplägget håller för juridisk granskning: skulle förvaltningsrätten och i förekommande fall efter detta kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen komma fram till att upplägget i själva verket utgör skatteflykt (och alltså har passerat gränsen för det tillåtliga), finns egentligen ingen anledning att vara upprörd annan än att någon lagt sig på fel sida om den fina gränsen mellan legitim skatteplanering och illegitim skatteflykt (om denna gräns bloggade jag för övrigt här). Big deal, i så fall. Upprörande blir det hela väl bara om bolagets upplägg faktiskt fungerar juridiskt. Ännu är det för tidigt att ta till brösttonerna.

Vilket dock på vanligt manér inte hindrar någon att göra det ändå. Om saken finns enligt min mening följande att påpeka.

1) Skatteplanering och skatteflykt är indikationer på att det är något som inte fungerar med skattelagstiftningen. Den perfekta skattelagstiftningen finns förvisso inte – det kommer alltid att finnas de som beskattas trots att det inte varit tanken och de som inte beskattas trots att det varit tanken – men vissa ganska självklara upplägg borde skattelagstiftningen ändå kunna komma åt. För de mera förtäckta kryphålen har vi lagen om skatteflykt, som av många anses vara konstitutionellt problematisk. Mycket mer kan vi inte rimligen göra för att fånga alla dem som vi vill få skatt av, och som sagt kommer det då fortfarande finnas de som kommer undan skatt. Sluta vara så himla upprörd varje gång, det hör till systemet att det är så.

2) Inget i det här fallet med Arlandabanan hade varit något som helst problem om inte staten hade funnit för gott att subventionera byggandet av Arlandabanan. Artikeln låter påskina att problemet antingen ligger i skattesystemet eller i det utländska bolagets onskefulla planer att stjäla pengar av den svenska odalsbonden, men man kan lika gärna argumentera att problemet ligger i subventionen. Skulle staten ha struntat i att dela ut räntefria lån, skulle bolaget inte kunnat håva in skattepengar som vinster. Låt bli att spendera pengar på privata byggföretag, så uppstår inte det här problemet. Alternativt, skriv subventionsavtal som innebär att lånet förfaller till betalning om och när subventionsmottagaren säljs. Så himla svårt kan det inte vara. Man kan lika gärna identifiera subventionen som boven i dramat som det australiensiska bolaget.

Detsamma gäller för övrigt Andreas Cervenkas konstiga kommentar till ärendet. Om det upplevs som problematiskt att riskkapitalbolag äger infrastruktur, men strunta då i att låta dem bygga eller att sälja till dem samhällsviktig infrastruktur. Det här är en politisk fråga, inte en näringslivsfråga: om vi anser att vi får mer för pengarna genom att låta det privata näringslivet bygga och driva (ofta billigare än det allmänna förmår) infrastruktur, får vi väl leva med att det privata näringslivet gör vinst på verksamheten och i förekommande fall stor vinst. Om vi inte kan acceptera den vinsten, kan vi hålla infrastrukturen inom det allmänna. Det är inte svårare än så.

3) Socialdemokraternas talesman Lars Johansson tycker att Trafikverket eller regeringen borde omförhandla lånet. Visst, det bör man kanske göra: som sagt är subventioner sällan eller aldrig någon bra idé. Men:

För det första bör vi väl först se vilket resultat den rättsliga prövningen får. Först då vet vi grunderna på vilken en omförhandling bör föras.

För det andra betyder en omförhandling inte automatiskt också en förändring av avtalet. För att avtalet skall förändras, måste båda parterna vara med på noterna: det ligger i avtalsbundenheten. Om motparten inte vill gå med på en förändring, kan Trafikverket och regeringen omförhandla tills de blir blå i ansiktet, men avtalet kommer fortfarande att löpa utan ränta. Den möjlighet som i så fall kanske finns, är att jämka avtalet med tillämpning av 36 § avtalslagen, så att det sedan löper med ränta. För detta skulle krävas att räntefriheten kan betraktas som oskälig. I den bedömningen spelar en mängd faktorer in, bland annat förstås avtalets konkreta utformning. Jag kan alltså inte säga något om den möjligheten annat än att den på grundval av artikeln förefaller finnas, och att detta i så fall förstås också skulle påverka omförhandlingen. Men, som sagt, bolaget har rätt att kämpa om sina subventioner med alla till buds stående medel: om statsmakterna är så oförsiktiga att bidra till ett sådant upplägg som det nu förekommande, får statsmakterna skylla sig själva.

Mitt budskap är sammanfattningsvis:

Sluta låtsas som om privata bolag vore starkare än staten. Staten är starkare, men att använda sig av denna styrka kostar på: utan subvention, måhända ingen Arlandabana. Med subvention, stora privata vinster. Choose your poison.

Börja förstå att problemet i dessa upplägg ligger i subventioneringen av privata byggföretag. Om ett bygge anses vara samhällsekonomiskt eller politiskt angeläget, men företagsekonomiskt olönsamt, låt staten bygga det och ge inte subventioner till privata istället. Om staten anser att vinsterna med bygget inte är tillräckligt stora för att rättfärdiga det ihållande engagemang från skattebetalaren som krävs, bör bygget tydligen inte bli av.

Acceptera privat vinst, och i förekommande fall stor privat vinst. Jag är själv ganska ointresserad av mer pengar än jag rimligen kan göra av med och ser inget självändamål i rikedom, men jag unnar dem som är driftiga nog att göra sina vinster. I en blandekonomi där staten lägger beslag på uppemot hälften av BNP är det oundvikligt att något av denna privata vinst har tagit vägen genom skattebetalarens penningkista. Big deal – det ligger i systemet. Om systemet inte passar, inför antingen totalsocialismen eller nattväktarstaten, så försvinner problemet.

Moralisk upprördhet i all ära, men lite nyanser bör ändå finnas. I fallet med Arlandabanan ligger problemet i subventionen.

Och ingen annanstans.

Read Full Post »

AMF-ordföranden Bertil Villard kritiseras för sådan avancerad skatteplanering att den enligt Skatteverkets företrädare kan anses utgöra skatteflykt och därmed vara olaglig, skriver Svenska dagbladet (efter rapportering av Sveriges radios Eko). Jag lämnar åt andra att bli moraliskt upprörda och försöker istället att visa på problematiken i sammanhanget.

Villard anklagas nämligen för att ha gjort något lagligt som är olagligt. Jo, sådant finns på skatteområdet. Tre begrepp måste skiljas från varandra.

Skattebrott avser förfaranden där någon utan vidare bryter mot klara skyldigheter. Att inte deklarera sina inkomster rätt hör dit. Att anlita svartarbete (och undvika arbetsgivaravgiften) hör dit. Det rör sig alltså om brott mot relativt klara regler.

Skatteplanering är att man lägger upp sina affärer på ett sådant sätt att skatten minimeras. Alla som exempelvis ser till att sälja en fastighet eller en bostadsrätt precis före fastighetsskatten (eller numera -avgiften) återigen görs om och stiger skatteplanerar. Alla småföretag som av skatteskäl ser till att ersättningen för en tjänst utbetalas det ena snarare än det andra året skatteplanerar. Det är ett lagligt beteende och ibland till och med avsett av lagstiftaren, som genom skattesystemet bland annat vill skapa incitament att bete sig på det ena eller det andra sättet.

Skatteflykt är den problematiska kategorin. Skatteflykt innebär att man lägger upp sina affärer på ett visst sätt enbart för att undkomma skatt. Det märks redan i formuleringen att skatteflykt egentligen är en form av skatteplanering, men utmärkande för skatteflykt är ofta att det inte finns något annat syfte – affärsmässigt eller annat – bakom upplägget än att minska skatten. Beteendet är alltså formellt sett lagligt, men anses ändå utgöra ett förkastligt beteende: den skattflyktige gör allt för att undkomma skatten och har inget annat syfte.

Vid taxeringen – alltså bestämmandet av underlaget för beskattningen – skall enligt skatteflyktslagen bortses från sådana transaktioner som kan anses utgöra skatteflykt. Med andra ord skall underlaget bestämmas som om det upplägg som utgör skatteflykt inte fanns och istället en hypotetisk inkomst läggas till grund för beskattningen. Med andra ord påförs den skattskyldiga skatt för inkomster som egentligen inte skall beskattas, av den anledningen att den skattskyldiga förvisso åtlytt lagens bokstav, men inte dess ande. Vad som i slutändan anses utgöra skatteflykt, kan vara mycket svårt att förutsäga även för skatteexperter, just eftersom gränsen mellan fullt legitim skatteplanering och den illegitima skatteflykten är så flytande. I vissa grova fall kan dessutom ett skattetillägg påföras den skattskyldiga.

Det här kan man ha en hel drös synpunkter om. I sin renodlade form handlar det om två motsatta uppfattningar.

Den ena uppfattningen är att staten har ett legitimt intresse att få in medel för att finansiera sina åtaganden, och att de som bor och arbetar i ett land också efter förmåga måste vara med om att finansiera staten. De skattskyldiga har alltså en förpliktelse att vara lojal mot kollektivet och finansiera dess verksamhet, som ju i slutändan också kommer alla skattskyldiga tillgodo. Ett flertal västerländska stater har regler som liknar de svenska skatteflyktsreglerna.

Den andra uppfattningen är att staten inte får ta ut skatt för annat än som klart och tydligt angivits kommer att beskattas. Om de skattskyldiga hittar ett kryphål, är reglerna dåligt skrivna, är det statens, inte de skattskyldigas, problem. Så länge ingen kommer i klar konflikt med skattelagstiftningen – så länge alltså som man inte gör sig skyldig till skattebrott – skall man inte beskattas.

Sedan finns en mängd supplerande argument, såsom att de i praktiken endast är personer som har råd att anlita avancerad skatteexpertis som kan ägna sig åt skatteflykt, vilket betyder att låg- och medelinkomsttagarna betalar den gemensamma verksamheten, medan höginkomsttagarna åtnjuter det allmännas service som de inte är med om att betala, och att det i praktiken är omöjligt att skriva så konkretiserad lagstiftning att alla inkomster som bör utgöra skatteunderlag också fångas. Det anförs också att anledningen till att skatteflykt är möjligt är att lagstiftaren genom skattesystemet försöker att gynna vissa och missgynna andra beteenden: hade man samma skatt för likvärdiga transaktioner, skulle skatteflykt inte verkligen vara möjlig.

Villards beteende är alltså eventuellt ”olagligt” i den bemärkelsen att han kanske inte hållit sig till skattelagstiftningens anda. Dels är dock hans beteende inte brottsligt – vilket är värt att uppmärksamma eftersom ordet ”olagligt” lätt ger fel associationer -, dels är det inte utan vidare klart att hans beteende är moraliskt förkastligt. Skatteplanering ägnar sig ju som sagt många åt – också låg- och medelinkomsttagare -, den är fullt laglig och legitim, och gränsen till skatteflykt är flytande.

I övrigt avstår jag den här gången från att yttra någon egen mening om frågan – jag har nämligen för undantags skull ingen egen åsikt.

Read Full Post »

Efter den svenska erfarenheten i början av 1990-talet och den amerikanska erfarenheten under de senaste åren (plus den spanska, irländska och många andra nationella erfarenheter), är många bekymrade över den svenska bolånemarknaden. Svenskarna skuldsätter sig enormt för att köpa hus, och när (inte om) räntorna nu stiger, kommer det att svida ordentligt i mångas plånböcker.

Debatten om detta har nu pågått en tid. Senast i somras införde Finansinspektionen ett bolånetak på 85 procent av fastighetens värde. Det innebär att banker och andra finansinstitut inte längre få låna ut mer än 85 procent av en fastighets värde. Tanken var att husköparen skulle då behöva lägga egna pengar emellan och att det skulle hålla priserna nere. Som så ofta i regleringssammanhang – där de reglerade förstås anpassar sig till regleringen – har detta kontrats av kreditgivarna, och de resterande 15 procent av fastighetens värde (som tidigare utgjorde underlag för det såkallade topplånet) lånas nu ut som blancolån, alltså lån utan säkerhet. Finansinspektionen sköt alltså i luften, och bopriserna fortsätter att stiga. Frågan är vad vi gör nu, då nybyggen – alltså en dämpning av priserna genom att öka utbudet – ju inte precis kan börjas över en natt.

I detta läge värmer Swedbank upp gammal skåpmat och föreslår att ränteavdragen minskas. Ett slopande av ränteavdragen skulle öka hushållens verkliga ekonomiska kostnader och därigenom ändra potentiella husköpares kalkyl inför köpet. Idén är faktiskt både riktig och konsekvent.

Ränteavdraget är en kvarleva från det gamla skattesystemet, där man inte gjorde samma skillnad mellan inkomster av arbete och inkomster av kapital som man gör idag (se ocksådenna blogg för en ganska teknisk förklaring av systemet). Idag betalar man ju kommunal och statlig skatt på sina arbetsinkomster (till satserna 30, 50 och 55 procent – det sista steget avser värnskatten), medan man betalar 30 procent för inkomster på kapital. Man talar om olika inkomstslag, och dessa beskattas alltså efter olika regler.

Det konstiga med ränteavdraget är nu att räntor är något som hör till inkomstslaget kapital, medan avdraget får göras mot de skatter som man betalar på inkomstslaget arbete. När det gäller intäkter, håller man alltså isär de två olika inkomstslagen, men när det gäller förluster, får kapitalförluster kvittas mot den skatt som man betalar på arbete. Med andra ord behandlas de två inkomstslagen efter olika regler så när som på ränteavdraget. Principiellt sett finns alltså egentligen ingen motivering till ränteavdraget.

Alternativet till ränteavdraget är förstås att man håller ränteförluster inom inkomstslaget kapital. Det innebär att räntor fullt ut får dras av från kapitalinkomster och det endast är mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och räntor som utgör underlag för beskattningen. Problemet med den lösningen är att det är väldigt få personer som har kapitalinkomster i paritet med sina ränteutgifter. Om man inte har några kapitalinkomster, skulle alltså räntorna behöva betalas av beskattad arbetsinkomst och utgöra en ren kostnadspunkt i hushållens ekonomi. De som har stora kapitalinkomster – alltså redan förmögna personer – skulle däremot kunna utöka sin finansiella rörelsefrihet ytterligare genom att låna pengar: räntorna på de lånade pengarna skulle då kvittas mot inkomsterna från kapital och den förmögna personen kunna undvika att betala kapitalskatter över huvud taget.

Ännu ett alternativ skulle vara att över huvud taget inte tillåta avdrag för ränteutgifter, varken på arbets- eller kapitalinkomst. Det skulle förstås sänka viljan att låna över huvud taget rätt kraftigt. Medan det kan vara bra för privatpersoner (även om det är ganska paternalistiskt, alltså förmyndaraktigt), skulle det också innebära att företag skulle dra sig för att låna. Det senare skulle inte vara lika fördelaktigt i stort, eftersom många – om inte de flesta – investeringar i nyetablering eller expandering kräver lånta pengar. Man skulle alltså med en sådan regel inte bara dämpa bolånemarknaden, utan också riskera att dämpa den reella ekonomin.

Kanske man skulle kunna skapa detaljerade regler som skulle innebära att man endast förvägrar privatpersoner ränteavdrag, eller att man förvägrar ränteavdrag bara för fastighetsköp eller något annat. Det skulle dock innebära att skattesystemet blir ännu ett snäpp mera komplicerat. Eftersom ett lättbegripligt skattesystem ofta antas ha ett värde i sig, ter sig denna lösning inte heller särskilt attraktiv.

Med andra ord förefaller samtliga lösningar på problemet ränteavdrag ha sina negativa sidor. I valet mellan många olika halvdåliga lösningar förefaller mig den principiella lösningen vara den riktiga. Låt räntor stanna inom inkomstslaget kapital: räkna av dem från kapitalinkomster så att bara mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och ränteutgifter beskattas med kapitalskatt. Detta gynnar dem som redan har mycket, men de andra lösningarna – en dämpad reell ekonomi eller ett ännu struligare skattesystem – verkar från min horisont vara ännu mindre eftertraktansvärda.

På något sätt måste vi nämligen komma tillrätta med den expanderande bolånebubblan innan den exploderar i ansiktet på oss.

 

Read Full Post »

Skattefria gåvor

Svenska dagbladets Brännpunkt kräver idag företrädare för Svenskt näringsliv, Kristdemokraterna och Stadsmissionen att regeringen infriar sitt löfte att skattebefria gåvor till ideella organisationer. Jag har egentligen ingen färdig uppfattning i sakfrågan: ämnet är komplext, då ett flertal olika berättigade intressen står mot varandra (statsfiskala intressen, intresset att främja det såkallade civilsamhället, intresset att hålla väsentliga välfärdstjänster inom staten och inte lägga ut dem på enskilda samt kanske några till som jag just nu inte kommer på). Jag vill bara peka på något som också redan diskuteras i kommentarerna till artikeln, nämligen frågan hur man avgränsar ”ideell verksamhet”.

Som alltid inom juridiken är här begreppsbruket och begreppsdefinitionerna centrala. Vill man skapa en avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet, kan man anta att man vill främja just ideell verksamhet och ingenting annat. Det leder dock till frågan dels hur man definierar ideell verksamhet, dels hur man avgränsar ideell verksamhet från icke-ideell verksamhet.

Jag är av den debatt som jag hittills fått ta del av i frågan inte riktig klok på vilken form av verksamhet som avses. Enligt utredningen (som finns här) skall det finnas ett förhandsgodkännande av verksamhet såsom ideell. Detta godkännande skall ske enligt vissa ganska snäva kriterier (se förslagets s. 89 ff.) och skall huvudsakligen kunna uppnås av stiftelser, ideella föreningar och trossamfund.

Det är något oklart huruvida det finns någon gemensam nämnare bakom denna uppräkning. Den spänner mellan idrottsklubbar och pingstkyrkan, mellan Wallenbergstiftelserna och svenska kyrkan. Jag har svårt att se den gemensamma nämnaren här. Detta innebär inte nödvändigtvis kritik, men är enligt min mening åtminstone ett tecken på att politikerna själva inte riktigt är säkra på vad de menar med ”ideell verksamhet”. Är politiska partier ideella? Jo, kanske, enligt ett sätt att se saken. Är trossamfund ideella? Säkerligen enligt den allmänna definitionen, men jag kan bara tänka mig den mediedebatt som kommer att ta vid när det visar sig att gåvor till Livets ord blivit skattefria. Jag har en bestämd känsla av att begreppet ”ideell verksamhet” i den politiska debatten tjänar till att kamouflera meningsskiljaktigheter: alla använder begreppet, och begreppet låter jättetrevligt och mysigt och ofarligt, men den ena tänker på sin lokala frikyrkoförsamling, den andra tänker på Cancerfonden. Risken är att vi hamnar i en sörja där syftet med skattebefrielsen är så oklar att det blir föga principfasta beslut om vilka organisationer som är berättigade eller borde vara berättigade att bli skattebefriade.

Ett ord om gåvor också. Det är inte helt enkelt att säga vad en gåva är. Man kan kanske allmänt beteckna en gåva som en förmögenhetsöverföring utan tanke på något vederlag (detta görs också på uppslagssidan till utredningen på regeringens hemsida). Men även här är konturerna oklara: är en penningöverföring till en församling som skall bygga ett nytt kyrkorum en gåva om den görs av en medlem i kyrkan som utmärker sig genom regelbundna gudstjänstbesök? Inte nödvändigtvis: medlemmen förväntar sig ju att få delta i gudstjänster i den nya fina lokalen, och då kan man väl säga att medlemmen egentligen förväntar sig en motprestation av församlingen.

”Juristsnack”, kan jag nu höra några läsare tänka: ”det är väl klart att det (inte) är någon gåva”. Problemet är bara att det här juristsnacket nu hör juridiken till, och skall avgränsningen av det skattefria området fungera, måste vi vara klara över gränsdragningarna. Denna klarhet kan vi bara sägas ha om vi har kriterier att avgöra även mera komplicerade gränsdragningsfrågor. Jag är inte säker på att vi har dem.

Det är alltså inte fullt så enkelt att bara införa en avdragsrätt för gåvor. I ett land och en kultur där likabehandlingen har en sådan ställning som i Sverige, och där just skattefrågor hör till de absolut mest infekterade, är det viktigt att jobbet görs ordentligt. De debattartiklar som kommit på senare tid (också Dagens Nyheter hade nyligen en artikel på samma tema) förefaller mig mest vara talan i egen sak. Jag har förståelse för både målet och syftet med ett avdrag – även om jag själv inte bestämt mig ännu huruvida något sådant är önskvärt eller inte – men jag tycker att de teknisk-juridiska problemen av författarna tenderar till att underskattas.

Slutligen ett litet ord om det där eviga argumentet om att ”alla andra länder” har eller inte har någon viss regel. Detta argument dyker upp i många sammanhang, från frågan huruvida avtalsrätten bör reformeras till frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar. Det är som sådant och när det inte kopplas till någon argumentation om att det visst är möjligt att lösa de tekniska problemen eller att någon åtgärd leder till vissa önskvärda konsekvenser ett icke-argument. Om alla länder i världen skulle ha dödsstraff, skulle det inte vara något argument för Sverige att införa dödsstraff. I dagens artikel är alltså argumentet avseende konsekvenserna av ett skatteavdrag för gåvor i Norge relevant, men argumentet att vi skulle vara det enda land i Europa som inte har någon avdragsrätt för gåvor inget annat än grupptryck. Det skulle vara trevligt om det i debatten anfördes sakligare argument än bara att vi minsann måste göra som alla andra, eller med andra ord andra argument än sådana som ytterst grundar sig på någon form av internationell Jantelag.

Read Full Post »

Under rubriken ”Välfärdsstaten skall inte ersättas av gåvor” skriver idag socialdemokraten Lars Johansson på Svenska dagbladets Brännpunkt om den såkallade gåvoincitamentsutredningen. Föga förvånande är han emot förslaget att göra gåvor till vissa ändamål avdragsgilla. I grunden är detta en politisk fråga som man i slutändan måste rösta om, men Johansson glider på några ställen på ett sätt som jag inte riktigt anser avspeglar hela det rådande läget. Skall vi diskutera förslaget på ett förnuftigt sätt, måste faktaunderlaget stämma.

Den första glidningen är att Johansson å ena sidan talar om den offentliga finansieringens demokratiska legitimitet, men sedan jämför detta med att privata donationer leder till ett beroende av donatorn. Detta är två skilda saker. Den offentliga finansieringen av exempelvis forskningen må vara aldrig så demokratisk, den leder icke desto mindre till en beroendeställning hos mottagarna. Detta ser man ganska tydligt i den vinkling som nästan alla inom forskarvärlden är medvetna om behövs för att vinna framgång med en ansökan om finansiering. Det senaste decenniet har denna vinkling bestått i genus: hade du inte genus med i din forskningsansökan, var chanserna att få pengar genast mycket mindre, och detta närmast oavsett i vilket ämne du ville forska. Genus skulle det vara, oavsett om detta passade forskningsbehovet eller inte. För närvarande är klimat under stark uppsegling.

Denna förkärlek för vissa infallsvinklar är nära nog ofrånkomlig, men i många fall olycklig. Den som vill forska om primtalen eller om teoretiska förklaringar till varför vi anses sluta avtal när vi kliver ombord på en buss, har helt enkelt ställt en fråga som inte har med genus att göra. Man kan ställa andra frågor om liknande ämnen som har med genus att göra, men fokuseringen på genus och numera klimat har lett till att vissa frågor som kanske skulle vara viktiga att ställa har ytterst svårt att hävda sig i bidragskonkurrensen. Det innebär att hela forskarkollektivet ställer frågor som för forskningen i vissa fall är så där halvintressanta, bara för att där finns möjlighet att få pengar för att forska över huvud taget. Märk att detta är ett fenomen som den offentligt finansierade forskningen lett till. Jag har svårt att se varför detta beroende på något sätt skulle vara bättre än ett beroende av Wallenbergstiftelserna eller någon annan donator till forskningen. Faktum är att Wallenbergstiftelserna många gånger tycks ha mera respekt för forskningens egen logik än den offentliga finansieringen.

Beroendet är alltså lika i båda fallen, när finansieringen är offentlig och när finansieringen är privat. Den demokratiska legitimiteten skiljer sig måhända, men då bör Johanssons argument också uttryckas på det sättet.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida den offentliga finansieringen är så himla mycket mera demokratisk än den privata. Åtminstone inom forskningen är själva proceduren nära nog densamma, med sakkunnigutlåtanden och peer reviews. Resultaten av processen redovisas normalt inte, så att man inte får veta varför en ansökan vunnit över den andra. Kanske är det Johansson menar att de demokratiska instanserna beslutar vart pengarna skall gå, alltså huruvida det generellt skall forskas om genus eller klimat. Detta är dock bara ett argument i så måtto att det vid offentlig finansiering handlar om offentliga medel som självfallet måste förvaltas av demokratiska organ. När det handlar om privata medel, har jag svårt att förstå på vilket sätt det finns något krav på att någon annan än den som betalar bestämmer vilket ändamål medlen skall gå till. Är det demokratiskt betänkligt att Wallenbergstiftelserna investerar i primtalen istället för genus? Jag tycker nog att detta åtminstone inte är så självklart som Johansson antyder.

Johansson försvarar också det nu existerande systemet med att de ideella organisationerna inte betalar skatt för de bidrag och gåvor som ges. Detta argument går förbi utredningen. Poängen är att den som donerar måste betala skatt också för de pengar som hon ger till allmännyttiga ändamål. Med andra ord måste en potentiell donator tjäna så mycket pengar att hon kan skatta mellan 50 och 60 procent av sina pengar (om hon är en privatperson) och ändå ha så mycket över att donationen inte bara blir en oanvändbart låg summa pengar. Det är där skon klämmer: i andra skattesystem – där det ofta finns en avdragsrätt – kan även måttligt förmögna personer ha råd att donera pengar till allmännyttiga ändamål, eftersom donatorn inte behöver betala skatt. Frågan om mottagarens skattskyldighet är en annan fråga som inte lämpligen diskuteras samtidigt.

Slutligen låter det hos Johansson som om en avdragsrätt för donationer skulle innebära välfärdsstatens slut. Det tvivlar jag på. Det tyska välfärdssystemet är på många punkter fullt jämförbart eller bättre än det svenska. Icke desto mindre finns i Tyskland en avdragsrätt för donationer till allmännyttiga ändamål. Välfärdsstat och avdragsrätt för donationer är rent empiriskt inte ömsesidigt uteslutande storheter.

Det finns en mängd problem (däribland juridisk-tekniska) med en avdragsrätt för donationer, och det finns en mängd problem när staten lastar över välfärdsstatliga uppgifter till ideella organisationer. I slutändan är det hela en fråga som vi måste rösta om, då klara besked om avdragsrättens lämplighet inte går att få. För att vi skall kunna bedöma frågorna, måste man dock kräva att åtminstone riksdagens skatteutskotts ordförande diskuterar något så när ärligt, så att vi kan bilda oss en upplyst uppfattning och inte röstar för eller emot spöken.

Jag ifrågasätter huruvida Johansson uppfyller detta krav.

Read Full Post »

Under rubriken ”Skattesmäll för kulturarvet” skriver Svenska dagbladet idag att kyrkans långa undantag från beskattningen äntligen upphör. För en ateist som mig känns det förstås helt riktigt att en världsåskådningsklubb som Svenska kyrkan äntligen får betala skatt som vi alla andra (däribland andra religiösa samfund). Svenska dagbladets rubrik är dock väl vald: frågan är om inte det faktum att kyrkan faktiskt förvaltar en del av vårt historiska byggnadsminnesarv motiverar skattelättnader.

Det korta svaret är nej. En privat fastighetsägare av ett kulturminnesmärkt hur får heller ingen skattelättnad. Äger man kulturminnesmärkta byggnader, har man helt enkelt haft ”otur” i viss utsträckning, och någon särskild anledning att särbehandla just Svenska kyrkan ser jag verkligen inte.

Ur ett något bredare perspektiv kan man dessutom ifrågasätta varför tydligen så många kyrkor är kulturminnesmärkta att Svenska kyrkan tycker att den (som är en av landets största fastighetsägare) inte har råd att förvalta dem alla. Är det verkligen nödvändigt att skydda så många kyrkor?

Här hamnar jag lite i bryderier mellan mina olika åsikter. Å ena sidan är jag en historieintresserad människa som trots min inställning i religiösa frågor utan tvekan erkänner att Sverige är ett kristet präglat land, och som anser att alla – även folk som jag – för att verkligen kunna förstå vårt land måste känna till kyrkan, dess tankegods och dess historiska ställning, liksom även grunderna i bibelns berättelser. (Här jag är för övrigt många gånger skadeglatt förfärad hur många personer som kallar sig själva för kristna som inte ens vet varför vi firar pingst: kristendomen i svensk tappning förefaller inte ens längre behöva sin grundläggande text.) Å andra sidan anser jag att vi inte rimligen kan bevara hela historien i alla dess delar.

Det blöder i hjärtat på mig varje gång jag ser de gamla svartvita filmerna från svenska stadskärnor före rivningshystrin. Jag tycker helt enkelt att ett 1600-talshus är långt mera tilltalande än en 1900-tals skyskrapa. Jag kan också bli varm i hjärtat de få gånger jag åker genom den svenska landsbygden och ser en vitkalkad kyrka på kullen i ett böljande grönt landskap – det är hur vackert som helst.

Men skall staten medge ett skatteundantag på en sisådär 150 miljoner för estetiska upplevelser? Det är lite märkligt när innehavaren av den estetiska upplevelsen trots allt är ett numera privat samfund. Om folk inte går i kyrkan längre, om en kyrka attraherar kanske ett 100-tal personer per år, låter det som en väldigt dyr investering. Då är operan med sina få besökare ändå en större publikmagnet, och eftersom vi inte har hur mycket pengar som helst, bör vi väl helst se till att de pengar som vi ger till kultur och kulturella upplevelser kommer så många som möjligt till del?

Jag har också svårt att föreställa mig att varje kulturminnesmärkt kyrka är precis så unik som kulturminnesmärkningen påstår. Til syvende og sidst är varje byggnad unik, om inget annat till sin belägenhet. Det bör vara möjligt att i detalj beskriva en kyrka som man inte kan hålla – då kan den grundläggande kunskapen bevaras för eftervärlden och vi ändå bli av med en byggnad som väldigt få numera har glädje av.

Det måsta också vara möjligt att sälja en kyrkobyggnad. I Oxford finns (eller fanns, det är några år sedan sist) i stadsdelen Jericho en pub ”Freud” i en gammal kyrkobyggnad. Om kulturminnet är det viktiga, bör det väl vara möjligt att göra något annat med en kyrka än att ha rituella möten i den? Jag förstår att religiösa människor kan tycka att det inte skulle vara lämpligt, men då bör de vackert själva betala för sin kyrka istället för att skjuta notan över till skattebetalare som mig som inte är intresserade av religiösa tempel.

Skatteundantaget för kyrkan är omotiverat. Idag har vi en mycket högljudd aktivt kristen grupp i vårt land som inte längre utgör majoriteten. Jag har inga synpunkter på att folk är religiösa (jag kan känna medlidande, men det är allt), men jag har synpunkter på att jag som skattebetalare skall stå för andras privata klubbars kostnader. Det inkluderar partistödet.

Och det inkluderar alla gånger Svenska kyrkans skatteundantag.

Read Full Post »

Fastighetsskatten är ännu en gång på tapeten. Den rödgröna oppositionen presenterade igår sitt förslag till en reform av fastighetsskatten (se Dagens Nyheter och Svenska dagbladet). Förslaget verkar krångligt (vilket också Dagens Nyheters ledarsida påpekar) och ger anledning att fundera på hur man utformar ett ”rättvist” skattesystem.

Ett skattesystem har i många fall två funktioner. Dels skall skatterna finansiera staten och dess verksamhet, dels används skattesystemet som styrmedel för att slussa ekonomisk verksamhet till områden som upplevs som önskvärda. För att det här skall funka – båda funktionerna uppfyllas – krävs att systemet upplevs som något så när rättvist i den bemärkelsen att lika fall behandlas lika och att den som har mycket bidrar med mycket, medan den som har lite inte behöver bidra med samma summa. När man lägger ihop de två funktionerna och det övergripande kravet på skattesystemets utformning, blir det hela väldigt komplext: skatter måste vara pålitliga inkomstkällor som skall främja verksamhet som upplevs som nyttig, samtidigt som de som känner sig orättvist behandlade inte får bli så många att skattefusket breder ut sig och äventyrar skatternas förmåga att fullgöra sina grundläggande uppgifter.

Som om det inte var illa nog är dessutom våra uppfattningar om vad som är rättvist eller ej divergenta, vilket innebär att olika grupper i samhället upplever olika saker som rättvisa. För politiker – som, för att kunna få den makt de behöver för att förändra samhället i den önskade riktningen, måste leverera till sina väljargrupper – innebär det en enorm frestelse att göra systemet så komplext att det i slutändan inte längre går att förstå – vilket i sin tur blir ett problem för skatternas legitimitet.

Det här problemet gäller inte bara för skattesystemet, utan för alla system genom vilka staten försöker att reglera medborgarnas verksamhet. Alla regelsystem måste börja med en huvudregel, som till exempel att innehav av fastigheter tyder på sådant välstånd och innebär en sådan vinst i form av undsluppna hyresbetalningar att det skall beskattas. Bra, en måhända rättvis huvudregel.

Genast börjar dock undantagen tränga sig på. Den som ärvt sin fastighet kanske inte har så mycket pengar som den som nyligen köpt sin fastighet för dyra pengar. Fastighetsinnehavet är i sig en tillgång, eftersom fastigheten kan belånas och i värsta fall säljas, men förmågan att bära en stor skatt varierar. En annan variation än arv kan vara att fastighetsinnehavaren är pensionär och har små regelbundna inkomster. Alltså skapar man ett undantag: låt pensionärerna och andra med små inkomster slippa skatt.

Med undantaget riskerar i sin tur att bli konstigt. Vad händer om fastigheten formellt skrivs i någons namn som har små inkomster, men som stadigvarande sammanbor med någon med stora inkomster? Nå, det är väl inte värre än att man skapar ett undantag från undantaget. Dessutom kanske även de som har mycket pengar inte kan förväntas betala hur mycket som helst för sitt fastighetsinnehav: det skulle riskera att göra fastighetsinnehav så oattraktivt att man tar kål på fastighetsmarknaden. Alltså skapar vi dessutom ett tak för hur mycket skatt man behöver betala. Sedan är marknadsvärden alltför rörliga för att utgöra ett bra underlag för skatten, alltså måste vi ta till något annat: då får vi väl skapa ett system med taxeringsvärden…

Så här kan man fortsätta i oändlighet. Om olika politiska partier får hålla på tillräckligt länge, skapar man system som i slutändan är helt oöverskådliga. Det är en tendens som man ser i alla regleringssystem av någon vikt: det börjar med en förnuftig huvudregel som sedan visar sig vara för omfattande, så att undantag behövs, som i sin tur visar sig vara svåra att avgränsa exakt, så att undantag från undantagen behövs, etc. in absurdum.

Sådana system har dessutom den svagheten att de är svåra att administrera. Förvaltningen måste ju hålla koll på att huvudreglerna och alla undantag och kontra-undantag tillämpas korrekt, så att staten får det som staten skall ha. Ju mera komplext systemet är, desto fler administratörer behövs. Dessa administratörer måste avlönas, vilket innebär att uppbörden eller inkomsterna från systemen minskar (alternativt regleringen i sig helt enkelt blir väldigt dyr), så att man i slutändan kommer till en punkt där det blir ekonomiskt vansinne att ha regleringssystemet.

Enligt min mening finns två sätt att komma till rätta med de här problemen. Det ena sättet är det enklaste: man skapar ett simpelt system och accepterar att det ibland slår snett och blir konstigt, eftersom man ändå aldrig kommer att få ihop ett system som gör alla glada. Den lösningen innebär en stor pedagogisk uppgift för politiken och innebär dessutom att politiker avstår från att leverera till sina väljargrupper. Alltså är den lösningen orealistisk.

Den andra lösningen är att man bygger in tillfällen för översyn med jämna mellanrum. Man skulle ju kunna tänka sig ett slag rullande system, där det vart (säg) tionde år äger rum en generell överyn då hela systemet skall göras om. Bygger man in någon form av kvalificerad majoritetskrav, kan man dessutom säkerställa att de flesta politiska aktörerna får vara med och bestämma hur grundreglerna skall se ut. Under de tio åren finns frihet att mixtra med systemet. Med andra ord accepterar man systemets över tid sjunkande kvalitet, men reagerar på detta genom att redan vid systemets sjösättning komma överens om tidpunkten då det skall göras om från grunden. Den lösningen är kanske inte heller så där vansinnigt realistisk (och dessutom tekniskt svår: vad gör man om parterna vid översynen inte kan komma överens), men jag tycker ändå att det finns en viss attraktion i den.

Den viktiga poängen för mig här är dock att det rättvisan i ett regleringssystem och dess komplexitet är kommunicerande rör: enkla system är grovkorniga, komplexa (och måhända rättvisa) system är svåra att administrera. Vi kan inte inbilla oss att vi kan få ett enkelt system som dessutom är rättvist i de flesta fallen. Det skulle kanske kunna vara ett budskap som politikerna och vi alla andra bör ta till oss.

Vad gäller fastighetsskatten i allmänhet, hörde jag för övrigt i mitten av 1990-talet ett förslag som jag inte riktigt förstår varför det inte diskuterats mera. Förslaget gick ut på att fastighetsskatten skulle beräknas på den senaste förvärvssumman, utan hänsyn till inflation. Det innebär att den som nyligen köpt sin fastighet betalar mycket (eftersom hon visat att hon har stålar), medan den som ärvt sin fastighet inte betalar något eller inte betalar lika mycket. Förvärvssumman skulle enkelt kunna skrivas in i fastighetsregistret i samband med lagfartsregistreringen.

Det låter väl enkelt och hyfsat rättvist?

Read Full Post »

I förvaltningen av trängselavgiften har problem uppstått, skriver Svenska dagbladet. Den första augusti höjdes nämligen avgiften när man inte betalat sin skatt i tid från 200 till 500 kr. Med inkassokostnader och annat kan alltså slarv med (eller medveten vägran) att betala trängselskatten lätt leda till notor på över 1 000 kr. som avser en försummad betalning av ursprungligen 10 kr. Rimligheten i summorna kan naturligtvis ifrågasättas.

Jag uppmärksammar dock en annan aspekt, och jag skall genast säga att jag inte är hundraprocentig säker på min sak, men att jag ändå gärna skulle vilja höra en förklaring av någon. Som så ofta inom juridiken ligger problemet i terminologin. (Juridik är nämligen helt enkelt ingenting annat än det juridiska språket – det finns ingen juridik utanför språket, vilket också medför att förändringar av det juridiska språket sällan eller aldrig är neutrala i förhållande till reglerna. Detta borde lingvisterna i regeringskansliet kanske äntligen ta till sig. Hur som haver, tillbaka till ämnet.)

En ”avgift” är enligt förvaltningsrättslig terminologi en betalning för en tjänst. Man betalar alltså till exempel en dagisavgift eftersom man faktiskt i gengäld får en tjänst som kostar (och kostar mycket mer än den avgift man betalar). En avgift skall alltså täcka en kostnad.

Pålagor som inte skall täcka någon kostnad, utan som utgår som straff eller i statsfinansiellt syfte, är däremot inte avgifter, utan just pålagor. Sådana pålagor kan ta sig olika former, nämligen dels som bot i straffrättsliga sammanhang, dels som skatt. Pålagorna behöver, i motsats till avgifter, inte ha någon koppling till någon reell kostnad, utan de utgör just bördor för att den enskilde betett sig på något visst sätt.

Trängselskatten är alltså just en skatt, en pålaga för att man kör in till Stockholms innerstad under vissa tider. Detsamma måste också gälla ”avgiften” som utgår när man försummar att betala: jag har mycket svårt att tro att administrationen av försenade betalningar i varje enskild fall skulle kosta 500 kr. (vilket för övrigt i artikeln också medges, eftersom beloppet inte beräknats med ledning av skatteverkets kostnader, utan med ledning av vad det kostar att betala sina trängselskatter). Den delen av ”avgiften” som går över den reella kostnaden är alltså ingen avgift, utan en pålaga.

Fråga är bara vilken form av pålaga det är. Det är nog ingen skatt: det rör sig ju inte om att man företagit en transaktion eller uppnått någon fördel som medför att man har någon form av inkomst som skall beskattas. ”Avgiften” utgår för att man försummat en plikt, nämligen betalningsskyldigheten. Med andra ord utgör ”avgiften” en form av straff – och för straffrätten gäller bland annat krav på uppsåt med mera för att böter skall få utgå. Det innebär att den som råkat knappa in fel siffror eller begått något annat straffrättsligt relevant misstag inte borde kunna förpliktas betala ”avgiften”, i vart fall inte utan fullödigt domstolsförfarande. Ett fullödigt domstolsförfarande skulle dock leda till kostnader som inte står i proportion till de 500 kr. som skatteverket kräver in.

Jag tycker att den analys som jag gör här är obehaglig, och som sagt är jag inte säker på min sak: jag kan ha förbisett något (och tar alltså tacksamt emot kommentarer som ger ytterligare upplysningar). Som det ser ut för mig just nu är dock den ”avgift” som skatteverket tar ut rättsstatligt mycket tveksam. I vilket fall som helst rör det sig inte om någon avgift, utan om någon form av pålaga, och där gäller rättssäkerhetskrav och -garantier som inte verkar ha tagits hänsyn till vad gäller trängselskatten.

Jag är i och för sig en vän av trängselskatten: man behöver ingen bil i Stockholms innerstad, utan man kan faktiskt klara sig utmärkt med kollektivtrafiken. Trängselskatten har dock från allra första början administrerats på ett sätt som kan få dess varmaste vän att dra öronen åt sig. Den här ”avgiften” tycks utgöra bara ytterligare en onödig och ganska upprörande miss i systemet.

Om detta är riktigt, visar det återigen att vår så omtyckta ”pragmatism” inte är något annat än intellektuell slapphet, och att de som till slut får lida av principlösheten är de enskilda medborgarna.

Read Full Post »

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och partiets ekonomiska taleskvinna Mikaela Valtersson publicerar miljöpartiets idéer om skattepolitiken på dagens DN Debatt. Själva målen för skattepolitiken vill jag inte uttala mig om – jag håller med somligt av det som författarna säger och håller inte med om annat – men jag vill applådera miljöpartiet för att det betonar vikten av stabilitet i skattepolitiken.

Mycket av de senaste decenniers politiska debatt har handlat om systemskiften, återställare och åter-återställare. Det som kommit till korta är insikten att man, i synnerhet i en värld av snabba förändringar, bör vara mån om den stabilitet och förutsebarhet som man nu kan åstadkomma. Medborgarna behöver planeringssäkerhet och måste kunna inrätta sitt beteende efter regler som så långt möjligt är kända i förväg. Det är det som traditionellt menas när man talar om rättssäkerhet, och det är enligt min mening fortfarande kärnan i varje rimlig uppfattning av vad rättssäkerhet innebär.

När dock en regering lanserar reformprogram som sedan fyra år senare vid ett maktskifte rivs upp, innebär detta att rättssäkerhet saknas. Vi ser det i skolan, som på många sätt utgör en sönderstressad organisation på vilken åtskilliga politiker och mer eller mindre kompetenta experter fått göra sina experiment utan hänsyn till att även lärare och elever behöver planeringssäkerhet.

Detsamma gäller skatteområdet: i synnerhet för näringslivet, men också för enskilda, är det viktigt att veta hur mycket pengar som kommer att finnas kvar i plånboken om ett år eller två. När man tar lån för att köpa en bostad eller när man försöker att lägga undan pengar för ett friår eller någon resa, måste man få veta hur mycket skatt som staten kommer att ta. När planeringshorisonten blir lika kort som en politisk mandatperiod, eftersätts enligt min mening denna form av rättssäkerhet.

Miljöpartiet skall alltså, helt oavsett vad man tycker om innehållet i dess förslag, ha beröm för att mer än de andra partierna på vänsterkanten ha insett vikten av skatterättslig stabilitet, eller åtminstone för att det påstår att det har gjort det. Socialdemokraterna och vänsterpartiet bör fundera på vilka av de återställare som dessa partier kräver som verkligen är så viktiga att förutsebarheten på skatteområdet måste offras.

Det blir intressant att se hur – om – de övriga partierna på vänster sida av det politiska spektrat reagerar.

Read Full Post »

Older Posts »