Svenska dagbladet rapporterade igår kväll om demonstrationer framför Sveriges ambassad i London till förmån för Wikileaks grundare Julian Assange. Tidigare samma dag publicerades i tidningen Roland Porier Martinssons kolumn om det som han anser vara ett förvrängt perspektiv på USA:s agerande gentemot Wikileaks. Jag har enormt svårt att acceptera vare sig demonstranternas eller Poirier Martinssons argumentation.
Vad gäller demonstranterna, gör dessa enligt min mening det fel som både Mårten Schultz och jag redan påpekat, nämligen att sammanblanda våldtäktsanklagelserna mot Assange med Wikileaks läckande av diplomatpost. Jag medger för all del att sammanträffandet av båda händelserna – under omständigheter (förundersökning inleds, inleds inte, inleds) som får det hela att se ut som en tanke – är uppseendeväckande och olyckligt. Icke desto mindre betyder ”Justice for Assange” i häktningsmålet ingenting annat än att han frias om det skulle visa sig att han skulle vara oskyldig till våldtäkt. Att kräva ”Quit prosecuting the truth teller”, som det står på en av plakaterna på bilden, är en konstig form av logik: bara någon berättar en obekväm sanning om en stat som många älskar att hata, skall åklagarmyndigheten hålla fingrarna ifrån den personen även i avseenden som ingenting har att göra med personens berättande av sanningen.
Sine ira et studio – utan ilska och ivrighet – brukar krävas av den juridiska processen. Om Assange är en våldtäktsman, bör han behandlas som sådan. Om han inte är det, bör han frias. Så enkelt är det faktiskt, alldeles oavsett Assanges förtjänster eller tillkortakommanden i andra avseenden.
Det är också (o)lustigt att demonstranterna alltså kräver att rättsväsendet skall ta hänsyn till politik. Den politiska önskan om Wikileaks fortsatta arbete skall styra rättsväsendets behandling av Assange i straffrättsliga sammanhang. Om det accepteras, är vi snart vid en punkt där en politisk opinion legitimt kan kräva att mutanklagelser eller anklagelser om tjänstefel lämnas utan utredning för att det finns någon politisk önskan som väger tyngre. Välkommen till bananmonarkin, i så fall.
Om – om – det svenska åklagar- och domstolsväsendet skulle ha låtit sig ledas av politiska hänsynstaganden i sin utredning av våldtäktsanklagelserna mot Assange, skulle det vara en skandal av sådan dignitet att vi skulle ha anledning att fundera över hela vårt sätt att hantera rättsliga frågor i det här landet. Jag håller det i likhet med Mårten för osannolikt att vi har sådan anledning, men jag låter mig överbevisas om att jag har fel. Det förs dock ingen bevisning, utan det som framkommer är konspirationsteorier av mer eller mindre avancerat slag. Jag har ytterst svårt att tro på konspirationer som kräver att fler än fem personer helt håller tyst om konspirationen. Det finns mera avancerade konspirationer – 11 september var en sådan – men de är ytterst sällsynta och har sannolikheten emot sig i sådan grad att jag för egen del kräver tung bevisning innan jag tror på något sådant. Att anmälarna, åklagare och domstolen skulle vara med i en konspiration utan att någon tingsnotarie eller bekant till någon av de inblandade skulle läcka information om konspirationen till någon bloggare eller journalist är helt enkelt väldigt långt ute på sannolikhetsbanan.
Vad gäller Poirier Martinssons argumentation, förefaller han att helt ha missat poängen. Man behöver inte vara någon USA-hatare för att tycka att det sätt på vilket landet nu tar upp kampen mot Wikileaks är förkastligt och inte värdigt en stat med USA:s moraliska anspråk. Det är en sak att låta rättsprocessen ha sin gång, att låta en åklagare utreda misstanke om spioneri och att lagföra Wikileaks för eventuella brott. Det är en helt annan sak att utsätta finansierings- och betalningsförmedlingsföretag för press att skära av någon från penningflöden på grundval endast av utrikesdepartementets åsikt om att målpersonen eller -företaget begått ett brott.
Utrikesdepartementets blanka påstående om att Wikileaks begått brott är, även om detta påstående skulle vara sannolikt, i sig inte ens ett indicium om Wikileaks skuld, lika lite som blanka påståendet om våldtäkt gör Assange till en våldtäktsman. Endast rättsväsendet har, efter en process i vilken skuldfrågan prövats, i en rättsstat rätt att konstatera att någon begått brott. USA:s utrikesdepatements åsikt i frågan om Wikileaks agerande är irrelevant för skuldfrågan.
Åsikten är dock inte irrelevant för ett privat företag vars verksamhet kan förvandlas till ett sannskyldigt helvete om staten USA skulle bestämma sig för att göra livet svårt för företaget. Det faktum att åtminstone Paypal medgivit att det amerikanska utrikesdepartementet propsat på att Paypal nog borde gå till handling mot Wikileaks är i sig en indikation på att en part i ett ännu så länge helt öppet mål utsatt motparten för sanktioner. Paypal har lånat sig som redskap för ett politiserat agerande från USA:s utrikesdepartement i en straffrättslig fråga, vilket i sig är en skandal. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet genom press på Paypal skaffar sig sanktionsmedel mot en part som till dess att det finns en fällande dom måste betraktas som oskyldig, kastar tvivlets skugga över USA:s hållning till rättsstatlighet, due process och fair trial. Det måste få sägas, och det borde sägas främst av de som betraktar USA som en i stort sett positiv makt i världen (såsom jag själv).
Poirier Martinssons hållning tycks vara att det enkla faktum att USA är bättre än Saudi Arabien och att USA hittat ett sätt som utåt låter sanktionerna mot Wikileaks framstå som en privat aktörs handlande innebär att kritiska frågor eller höjda ögonbryn är ett tecken på anti-amerikanism. Om detta är den korrekta tolkningen av hans argumentation, måste jag nog tycka att hans argumentation är så totalt befriad från nyanser att den är lika konstig som argumenten som anförs av demonstranterna i London.
Och där står vi, i ett moras där den ena sidan inte förmår skilja våldtäkt från informationsspridning och den andra sidan inte förmår skilja mellan värnande om rättsstatlighet och anti-amerikanism. Hurra för det demokratiska samtalet!
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Det viktiga är förstås den ytterst snedvridna digitala informationen som WikiLeaks ägnar sig åt.
Men det kanske ät förståligt. De kommer inte åt annat källmaterial. Eller också vill de inte komma åt det.
De har ju vid flera tillfällen menat att antiamerikanismen är det väsentliga. För att massmedia och allmänhet ska tycka att den är vidrig t ex i Irak så har man lyckats över en del filmer, vars grymhet lika väl kan bero på enskilda soldaters agerande.
Just i Irak finns det annars möjlighet dokumentera dagliga självmordattacker betydligt värre än den i Stockholm.
Varför sker inte det?
Har inte heller WikiLeaks klart för sig bakgrunden till dessa självmordsattacker. Det finns ju annars gott om källmaterial , eller hur?
Det gäller inte bara ideologin, de politiska målsättningarna utan den vidriga metoden att uppfostra barn till självmordsbombare.
Saknas verkligen dokumentation ?
Vad kommer WikiLeak att dokumentera om Putins rättegång mot den ryske frihetskämpen.
Anlita bara en översättaree och påläst historiker så finns cdet nog en del att hämta även där.
Det känner för övrigt även Kinas reaktion vad gäller beslutet om att en kinesisk frihetskämpe skulle få Nobels fredspris.
Det gäller att inte som sagt var förvränga Jakob!
Bra text, nyanserat. Något som fick mig att ändå för ett ögonblick överväga det otänkbara, ett konspirerande svenskt rättväsende, var att de inte accepterar att Assange får fotboja, utegångsförbud etc, utan vill se honom inburad. Det är antingen rent irrationellt, eller skumt. För ingen tror ju att han skulle rymma (med fotboja, utan pass, etc.) Vad rör det sig om? Är det hämnd för att hans anhängare förtalar Åklagare Ny, eller är det rättshaverism? Förklara gärna, du som kan juridik.
Perfros kommentar är underlig efterosm Wikileaks publicerar material man har fått, inte material man inte har fått. Det går säkert att kritisera en del val de har gjort om vad att publicera av det man fått. Men folk verkar inte veta att de släppt material om allt möjligt, klimatforskning, scientologi, afrikansk korruption, etc.
Poirier Martinsson är hopplös. Hans relation till USA:s politik är av samma art som APK:s till Sovjet när det begav sig. Rationell diskussion är omöjlig. (Om han läste detta skulle han säga att skillnaden är att USA är en demokrati och Sovjet var en diktatur, och han skulle inte vara istånd att förstå irrelevansen av detta faktum för den aktuella frågan.)
Miras: Jag tror att det dels handlar om inflexibilitet, en oförmåga att gå ifrån vanliga rutiner, men dels också och framför allt att det saknas lagligt stöd för annat än häktning. På straffrättens område behövs uttryckligt lagligt stöd för alla rvångsåtgärder.
Skulle uppskatta om du förtydligar svaret lite, jag förstod inte, antagligen pga bristande insikter i juridikens mysterier. Menar du att de svenska åklagarna kräver fortsatt inburning hellre än fotboja enbart för att det inte finns lagligt stöd för det? Men skulle då engelsmännen ha fel när de uppenbarligen tycker det finns stöd för detta? Och på vilket sätt finns det lagligt stöd för att hålla A i häkte? Vad de svenska åklagarna vill är väl att få hit A snarast möjligt, och ur den synpunkten borde det vara likgiltigt om han är i häkte eller har fotboja och anmälningsplikt, till den dag han skickas hit? Man har ju från svenskt håll också tidigare yrkat på speciella restriktioner, vars exakta natur jag inte vet, men som engelsmännen fann onödiga. Det känns också konstigt, lätt att tolka som nån sorts irritation för att A ställt till så mycket besvär så att man därför vill klämma åt honom lite extra, men det kanske är att tro att åklagare beter sig alltför mänskligt/oprofessionellt?
Grundläggande är att engelsk rätt inte gäller i Sverige, så vad engelsmännen tycker angår inte svenska åklagare. Att en häktad skulle ha fotboja, finns veterligen inget lagligt stöd för: fängelse är det enda som lagstiftaren medgivit. Det kan inte domstolarna göra något åt.
Tack för ditt svar. Jag förstår bättre nu, om än inte fullt ut. I Sverige ska väl den häktade förvaras antingen på häktesavdelning på fängelse, eller på häkte. Men engelsmännen presenterar två andra alternativ vad gäller Assange, antingen fängelseavdelning bland vanliga fångar, eller fotboja. Inget av dessa alternativ stämmer med svensk praxis. Det verkar därför godtyckligt av svenskarna att insistera på det ena alternativet hellre än det andra. Snarare borde man kräva att han hålls häktad på svenska premisser, men om det inte går kunde väl engelsmännen själva få bestämma vilket sätt som är lämpligast?
Ursäkta, men det vore också intressant med en förklaring av Åklagarmyndighetens meddelande:
”Westminster Magistrates Court i London beslutade på tisdagen att Julian Assange ska släppas fri mot borgen. Beslutet överklagades av den brittiska åklagaren.”
Det var ju bara rent formellt som brittiska åklagaren överklagade, det skedde väl på svensk begäran? Men om man insisterar på att det är britterna som driver processen (vilket man tycks vilja betona) så är ju varje svensk synpunkt på hur häktningen tekniskt verkställs helt ovidkommande? Det förefaller som om man borde bestämma sig: är det Sverige som kräver att en viss typ av förvaring ska tillämpas, eller får engelsmännen göra som dom vill, när dom nu driver processen och påstås stå för överklaganden, etc…
Nej Jakob den förklaringen till Sveriges överklagan av borgen håller inte. Så länge han är i England är det deras regler kring häktning och borgen som gäller.
Varför passar de inte på att förhöra JA när de ändå är i England för att driva en process? Han sitter ju där han sitter, frihetsberövad, och det lär inget ändra på.
Eftersom det enda som rimligen återstår innan Sverige bestämmer sig för om de vill väcka åtal eller inte är ett förhör med JA så begriper jag inte varför de inte tar chansen. Antingen lägger de ner hela processen efter förhöret, eller så får de mer på fötterna – och ett begäran om utlämnande för att Sverige vill åtala skulle ju ha mer tyngd än ett begäran om utlämnande för att Sverige vill ”förhöra honom”.
Men nej. Sverige väntar hellre ett par år på att utlämningsprocessen skall bli klar så att de kan förhöra honom i lugn och ro i Sverige. Och så begär de att folk ska tro på att det här är ”business as usual”? Pfft.
EN begäran om utlämnande, duh 😛