Nyligen fick jag en ny och ganska obehaglig erfarenhet. När jag skrev om Svenska dagbladets enligt min mening ganska ogenomtänkta rop på hårdare straff, tog tidningens ledarredaktion tillfället i akt att hänga upp sig på ett förfluget ord för att såga mig längs med fotknölarna. Samtidigt bemöttes inte mina argument för fem öre. Även läsarkommentarerna till mitt inlägg andades ofta en total brist på förståelse vad jag försöker säga.
I ett sådant läge finns två möjligheter, nämligen antingen att alla som inte fattar vad jag menar är illvilliga eller korkade, eller att jag uttrycker mig otydligt. Jag vill gärna tro att folk kan tänka och försöker förstå även meningsmotståndaren, och alltså skall jag försöka att uttrycka ännu en gång vad det är jag menar. Tacksamt nog ger mig den moderata riksdagsledamoten Björn von Sydow genom sin debattartikel idag i Svenska dagbladet tillfälle att göra det.
Kanske skall jag börja med att klargöra vad jag inte säger. Jag säger inte att jag håller med den ursprungliga debattartikeln av Fries och Sarnecki, trots att jag måste tillstå att jag känner mera sympati för den artikeln än för Svenska dagbladets eller von Sydows position. Jag säger inte att vi inte behöver straff, utan bara att jag inte riktigt vet exakt i vilket syfte vi straffar. Jag säger inte att ”folket” (vem det nu skall vara – majoriteten, de som hörs eller bara de som håller med talaren) generellt är dumt i huvudet. Jag säger inget av detta. Jag försöker att ta ett kliv tillbaka och titta på debatten med så rationella ögon som möjligt.
Med detta sagt skall jag nu övergå till det jag säger. Det jag säger är sammansatt av flera olika tankar och idéer, och trots att jag hatar argument i punktform skall jag försöka att avgränsa argumenten mot varandra genom just punkter. Jag hoppas det blir klarare vad jag säger då, så att jag slipper anklagas för ”underligt docerande” av folk som inte förmår följa en mera komplex argumentation.
a) Lagar skall inte vara ”signaler” från samhällets sida. Lagar skall kunna genomföras, vara något så när rationella och vila på principiella och genomtänkta ställningstaganden. Precis lika lite som jag tycker att det är en bra idé att kriminalisera sexköp i syfte att förklara sin solidaritet med kvinnor som under våld tvingas till prostitution, precis lika lite tycker jag att det är riktigt att spärra in någon i flera år bara för att förklara sin solidaritet med brottsoffret. Syftet med strafflag måste enligt min mening vara att motverka brott och att försöka få brottslingen på en icke-brottslig bana. Att låsa in någon för att avge en signal riskerar åtminstone att äventyra syftet att förebygga brott: fängelser är lärdomsanstalter för kriminella, och den som i flera år vistas i ett fängelse har, när hon kommer ut därifrån, endast andra interner som kompisar. Vi skapar genom den här typen av ”signaler” kriminella eller åtminstone kriminellt belastade umgängeskretsar.
b) Hårdare straff motverkar inte brottslighet. Här måste man kanske genast lägga in brasklappen att därav inte följer att vi inte behöver straff över huvud taget. Det kanske vi behöver. Jag tvivlar dock på att en potentiell brottsling gör upp en räkning där hon skulle begå brottet om straffet är tio månaders fängelse, men inte om straffet är två års fängelse. Jag tror att risken för upptäckt är långt mera avskräckande, vilket innebär att jag vill lägga pengar på en mera effektiv polis- och domstolsorganisation. Det politiska problemet med mitt lösningsförslag är att det kostar pengar. Det är billigt att bara skriva in ett längre straff i lagen: finns inget reellt hot om upptäckt och lagföring, kommer dock ingen att avskräckas, och det inte ens om jag skulle ha fel och hårda straff i princip skulle kunna avskräcka. Hårdare straff är enligt min mening ett slag i luften, och den försämring som vi upplevt under de senaste decennierna vad gäller kriminalpolitiken är enligt min mening inte en följd av mild lagstiftning, utan av att polis- och rättsväsendet försummats av budgetpolitikerna, till förmån för social- och välfärdsstaten.
c) Politiskt ledarskap är något annat än att blint följa en uppfattning. Som sagt tror jag nödvändigtvis inte att hårdare straff generellt krävs av någon majoritet av befolkningen. Jag tror att det helt och hållet beror på hur man ställer frågan: som Bismarck sade tror jag inte på någon statistik som jag inte förfalskat själv. Men låt gå, säg att en majoritet av befolkningen kräver hårdare straff. Innebär det att politikerna måste följa majoritetsmeningen? Politiskt ledarskap är förhoppningsvis något annat. Jag låter mig överröstas av majoriteten, men jag tycker att Svenska dagbladet visar prov på en besynnerlig demokratiuppfattning om dess enda reaktion på en avvikande mening är nedlåtande kommentarer om ett måhända misslyckat språkbruk. Jag anser inte att hårdare straff leder någon särskilt vart, och jag anser inte att detta förändras av att en majoritet måhända tycker annorlunda.
d) Kriminalpolitik kostar, den med, och detta är ett viktigt argument. En fängelsevistelse kostar en miljon om året. Det skulle vara välinvesterade pengar om det ledde till att brottslingar avhålls från framtida brott. Det finns dock inget som tyder på det. Eftersom våra resurser är begränsade och skall räcka, inte bara till fängelser, utan också till poliser, domstolar, försvar, utbildning, omsorg, socialbidrag med mycket annat mera, måste de som vill ha hårdare straff åtminstone försöka motivera varför vi skall lägga våra resurser på en form av signal från samhället som inte tycks tjäna något annat syfte än att tysta en del av befolkningen som kräver hårdare straff. Det ekonomiska argumentet må inte vara avgörande, men det bör bemötas.
e) För att straffet skall vara ”proportionerligt”, måste vi veta hur vi översätter ett brott till straff. von Sydow talar om att straff och brott skall stå i proportion med varandra. Det kan man kanske hålla med om, men frågan är hur vi avgör vad som är proportionerligt. Hur räknar man ut straffvärdet för ett knytnävsslag i ansiktet jämfört med ett i magen, jämfört med en attack med en kofot, jämfört med en attack med yxa, jämfört med en våldtäkt? Vari består proportionen? Det jag säger är att straff har inget med brottet att göra, utan är en reaktion på brottet som i sig inte kan knytas till brottet. (Filosofiskt uttryckt är brott och straff inkommensurabla.) Om vi dock talar om proportioner, är det fel att diskutera ett brott i taget, utan då måste vi titta igenom hela brottsbalken och jämföra straffen för olika brott med varandra: proportioner i någon förnuftig mening får vi först när vi kan rangordna brotten. Mitt påstående är att vi aldrig kommer att kunna göra det, och därför är jag emot det reflexmässiga ropet efter hårdare straff.
f) Ingen kan ange punkten där ett straff är hårt nog. Detta argument är egentligen en variant på punkten e), men det förtjänar att isoleras. När är ett straff hårt nog för en våldtäkt? Är det någon som har ett svar på det? Jo, jag har faktiskt ett svar: aldrig. En våldtäkt (och flera andra brott) innebär en sådan förnedring för offret att inget straff framstår som hårt, förutom kanske en våldtäkt av gärningsmannen. 25 år i fängelse är inte hårt nog. Livstid är inte hårt nog. Vi kommer aldrig att nå slutpunkten, och därför är ropet efter hårdare straff så totalt onödigt. Poängen med straffet måste vara att förhindra brott, och alltså måste vi försöka att hitta ett sätt som förhindrar så många brott som möjligt. Hårdare straff kan som sagt visas bidra till brottsligheten, och alltså måste vi hitta någon balans mellan den vedergällning som straffet skall vara men inte verkligen är och vårt syfte att förhindra brott.
Problemet med Svenska dagbladets och von Sydows argumentation är att den betjänar en opinion som kanske är stark, men som inte förmår förklara hur statens viktigaste uppgift i sammanhanget bättre uppfylls genom hårdare straff, nämligen förebyggandet av brottsligheten. Argumentationen framstår därför inte som genomtänkt.
Och den här gången skulle det vara trevligt att få ett resonerande svar (om jag nu får ett svar) istället för ytterligare raljerande utan argument på Svenska dagbladets ledarblogg.
Jakob: Problemet med de aktuella debattinläggen är att ingen har något genomförbart förslag till hur brott verkligen ska förebyggas. Utöver det som redan sker. Sociala insatser, skolan, föräldrarnas ansvar osv. Allt det där debatteras, men brotten begås ändå. Uppenbarligen förmår inte samhället att göra särskilt mycket åt den saken. Brott och straff tenderar att bli en oändlig och olöslig debatt. Ju längre detta fortgår desto primitivare reagerar ”allmänheten”. Därför får du inte de resonerande svar som du efterlyser.
Jeje: Förvisso en möjlighet, men jag tror att det är något av en ond cirkel. Debatten har avstannat, därför har inget mycket vettigt att säga, varför alla slänger ur sig paroller, varför debatten blir förutsägbar, varför den inte förs.
Svenska dagbladet har absolut potentialen att komma med nyanser: att tidningen väljer att högljutt stöta i det populistiska hornet är förfärande och bör inte lämnas okommenterat. Att jag sedan får ett sådant ”goddag – yxskaft”-svar på mitt inlägg gör saken ännu värre.
Jakob: Jag instämmer självfallet i din kritik mot SvD:s onyanserade inlägg. Särskilt deras kommentar i ledarbloggen tyder på att man inte har något vettigt att komma med och att ditt förra inlägg påvisar det. Men varken SvD eller någon annan har lyckats presentera en kriminalpolitik som fungerar.
Angående argument b) i listan:
Jag tror att denna icke-effekt skiftar beroende på vilket brott det gäller, beroende på vilken situation den typiska gärningsmannen befinner sig i. Ett exempel är att om upptäcktsrisken var konstant men straffet för otillbörlig marknadspåverkan ändrades till 20 års fängelse skulle det antagligen påverka agerandet hos potentiella gärningsmän, vilka kan antas vara rimligt rationella och planerande i sin brottslighet. Rimligen är den rationella kalkylen sannolikheten att åka fast multiplicerad med straffets upplevda pina, men detta förutsätter att gärningsmannen låter en rationell analys styra sina handlingar. De brott som ger upphov till mest känslor och krav på ”hårdare tag” tycks vara de där gärningsmannen typiskt sett inte agerar särskilt rationellt.
En annan effekt av strängare straff som beskrivits i något kriminalfall i USA som jag läste om (kommer inte ihåg var tyvärr) var att straffskalan för kidnappning var så satt så högt att gärningsmännen fann det rationellt att döda offret när de inte fick betalt för att minimera risken till utpekande.
Jeje, kan du presentera en kriminalpolitik som fungerar?
Föreställ dig att du blir grovt misshandlad eller ditt barn våldtaget. Anser du att gärningsmannen ska ha nåt straff? Möte med Socialtjänsten, 1 års fängelse, 10 år?
Jag kan inte säga exakt vad som är lämpligt men visst f-n ska det vara hårda straff!
aaa: Som sagt, varken SvD eller någon annan har lyckats presentera en kriminalpolitik som fungerar. Inte jag heller. Det är det som gör den här debatten så hopplös.
Ditt inlägg är en bra start på en debatt om vilken politik Sverige ska ha i detta.
En politik som bygger på primitivt hämdbegär – eller ett där vi förebygger brott och återför brottslingar till ett normalt liv.
Vilket är mest effektivt?
Jag citerar lite av detta och länkar till dig från min blogg.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/03/brott-och-straff-eller-att-aterfora.html
Förväxla inte hämndbegär med uppfattning vad som är ett rimligt straff. Det är ju ganska meningslöst att försöka rehabilitera och återföra en straffad person om omgivningen ändå inte tycker att han/hon har tagit sitt straff. Denne kommer då inte att accepteras in i någon form av ”normalt” socialt sammanhang i så fall.
En lagstiftare borde ju förhålla sig till detta, men verkar inte ha gjort så. Att idag vara straffad innebär ju att du utestängs från en mängd arbeten och vissa förmåner. Ofta med oklar karenstid. Detta är en följd av att det finns en uppfattning att dagens straff bara är ”en bra början”. Den milda straffskalan anser många också uppenbarligen leder till att det finns en stark återfallsrisk. För vissa brott är du i allmänhetens ögon diskvalificerad ”for life”.
En helhetslösning på hur vi ska ha det med påföljd och rehabilitering alt. förebyggande bör inte bara ses ur ”torr” akademisk/juridisk vinkel. Om inte samhället straffar tillräckligt så kommer ändå dess medborgare att lägga till det straff som liksom saknas. Detta straff kan du inte heller reglera i en domstol. Är det så vi ska ha det?
Tack för en välskriven och genomtänkt artikel!
Det finns nog annars inget samhällsområde som är så fyllt av känslor istället för kunskap i argumentationen som just inom området brott & straff.
Normalt när något inte fungerar så prövar man något annat. Trots det så tycks vi inte ha kommit längre än att det mantra som ständigt upprepas är det om hårdare tag och längre straff. Viljan att pröva andra vägar är minst sagt begränsad och man fortsätter med att ge förslag på enkla lösningar på komplexa problem.
Jag tror att om vi någonsin ska kunna få till en politik på detta område som har bättre förutsättningar att fungera än vad tidigare och nuvarande politik gör, så krävs det att ett åtagande görs om en långsiktighet i politiken som inte finns idag.
Politikerna är allt för känsliga för opinionsvindar och alla minns vad ett par rymningar under 2004 fick för konsekvenser.
För att lyckas minska brottsligheten krävs alltså grundläggande och långsiktiga grepp.
Det finns t.ex en rapport som heter ”Det är bättre att stämma i bäcken än i ån” av ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog som påvisar de enorma samhällsvinster som kan uppnås om vi ser till att samordna tidiga insatser kring barn och unga.
I rapporten visas tydligt att satsade miljoner i ungdomsåren idag är sparade miljarder imorgon. Där måste arbetet börja för att vi på sikt ska kunna se ett samhälle som ser annorlunda ut på detta område än vad det gör idag.
Mediedrev kan ju vara nyttiga då personen som utsätts lär sig hur massmedias logik och syften fungerar. Kanske lärde du dig något på den osaklighet som präglade kritiken mot dig?
IA: ”Mediedrev” är väl något överdrivet. Jag har tidigare citerats med gillande av SvD, vilket förstås inte störde mig lika mycket. Ledarbloggens kommentar var under bältet och allmänt ganska korkat, eftersom argument inte bemöttes med argument, utan med stilkritik.
Jag kräver av ingen – inte heller av media – att man skall hålla med mig. Jag ser dock gärna att mina argument bemöts. Det är där min sko klämmer.
Du glömmer en komponent i ditt inlägg som är avgörande för att förstå varför civilisationer i alla tider har bestraffat brottslingar, nämligen rättvisan.
Ett civiliserat samhälles själva grundprincip är strävan efter rättvisa.
Det är därför ett civiliserat samhälle förbjuder hämnden som aldrig är rättvis utan alltid vill ge dubbelt upp. Det är också därför ett samhälle strävar efter att utmätta straff som står i proportion till brottet.
I urgamla texter förklarades detta med principen ”Öga för öga, tand för tand”. Idag har denna princip (medvetet?) feltolkats. Man läser textstycket direkt och hävdar att man faktiskt menade att om någon slog ut en annans tand så ska hans tand bli utslagen. Så har det aldrig varit.
Principen ”Öga för Öga” menar tvärtom att brottslingen ska kompensera sitt brottsoffer för förlusten den genomlidit. Han någon huggit av en person dess hand så han inte längre kan arbete så får den andra betala hans uppehälle resten av livet.
Principens mål är således inte att åkomma brottslingen lika mycket skada som brottsoffret utan tvärtom att brottslingen ska kompensera skadan. D.v.s. det gamla uttrycket göra ”rättvisa för sig”.
Rättvisa är en dygd, ett objektivt värde. Begreppet existerar inom alla civilisationer, i alla världsdelar, i alla tider. Du kan inte hitta en kultur någonstans på jorden som inte har en förståelse för rättvisa (noter att jag skriver rättvisa, inte hämnd).
När rättvisa inte längre är huvudprincipen inom rättssystemet reagerar självfallet människor. Det skulle vara konstigt om det var annorlunda. För när rättvisan frångås så frångås också den objektiva etik som vi instinktivt känner till.
Poängen med att vi straffar är således inte att ”skicka ut signaler” eller att staten ska bestämma vad som är rätt och fel. Det är inte att minska brottsligheten eller hålla brottslingar borta ifrån samhället. Och det är inte heller att rehabilitera brottslingar. Poängen är att upprätthålla rättvisan.
Sen kan detta innebära att samhället faktiskt skickar ut signaler (vilket inte behöver vara negativt). Det kan innebära att brottsligheten minskar (inte minst genom att grova brottslingar befinner sig inlåsta). Och det kan innebära att vi får en möjlighet att rehabilitera brottslingar. Men ingen av detta är poängen med straff. Poängen är att upprätthålla rättvisa.
Simon: Och vad är rättvisa, då? Det har vi inte kunnat komma fram till på något övertygande sätt på flera tusen år. Du skjuter bara problemet framför dig genom din hänvisning till rättvisa, eftersom vi alla har vår egen föreställning om vad som är rättvist.
jheidbrink: Nej det är just precis det vi inte har. Vår uppfattning om rättvisa liknar varandra väl både över tid och rum. Sedan varierar synen på vad som är olika allvarligt men det grundläggande kvarstår. Inget samhälle accepterar stöld, våld etc. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter bygger på denna princip.
Sen har vi faktiskt ett organ i Sverige där vi beslutar om gemensamma angelägenheter som t ex vad vi anser vara rättvist och inte. Vi kallar det riksdagen. Ditt ställer personer upp som har idéer kring detta och vi som medborgare röstar på de kandidater som vi bäst tycker representerar vår bild av rättvisa.
Kommer riksdagen med ha fel och behöva revidera sig? Absolut! Men det betyder inte att systemet i sig är fel utan endast att alla system skapade av människor är lika bristfälliga som människan.
Jag ser det som ett stort framsteg att det är vi människor som gemensamt utgör samhället som på demokratisk väg fastställer de normer som ska gälla i samhället och som lutar sig tillbaka på värdet rättvisa.
[…] funktion. Jag har vid det här laget skrivit åtskilligt om detta (se till exempel här, här och här) och den som läst mina inlägg vet att jag inte för fem öre håller med Hägglund. Han erbjuder […]
[…] funktion. Jag har vid det här laget skrivit åtskilligt om detta (se till exempel här, här och här) och den som läst mina inlägg vet att jag inte för fem öre håller med Hägglund. Han erbjuder […]
[…] skulle inte fungera – den skulle vara en såkallad ”signal från samhället” och lagar skall inte vara ”signaler från samhället” – de skall vara verkställbara och allvarligt menade. Samtidigt har Leijonhufvud lyft en […]