Göran Hägglund, Kristdemokraternas ordförande, lyckas idag på Svenska dagbladets Brännpunkt med något som är hyfsat sällsynt i den politiska debatten, nämligen med att identifiera det grundläggande problemet i en debatt där åsikterna går vitt isär. Problemet handlar om straffrätten, om hårdare straff och om straffets funktion. Jag har vid det här laget skrivit åtskilligt om detta (se till exempel här, här och här) och den som läst mina inlägg vet att jag inte för fem öre håller med Hägglund. Han erbjuder dock en arena där vi kan mötas och åtminstone komma överens om vad vi inte är överens om, och jag vill därför gärna upprepa en del av mina argument.
Innan jag gör det, måste dock en sak påpekas: Hägglund har fel när han betecknar den här debatten om straffet och dess syfte som en debatt mellan höger och vänster. Jag betraktar mig själv som stående något till höger om mitten av det politiska spektrat, och jag misstänker starkt att åtminstone delar av vänstern vänligt men bestämt skulle betacka sig om jag räknades med i dess skara. Icke desto mindre håller jag med om att straffet inte inte bör ha en vedergällningsfunktion, utan bör vara instrumentellt, och att hårdare straff ofta utgör en form av missriktat hämndbegär. Detta är ingen vänsteråsikt.
Däremot har Hägglund rätt när han identifierar olika sorters metafysik – i vidaste bemärkelse, olika sorters religiösa föreställningar – som anledningen till meningskiljaktigheterna. Jag tror inte på någon objektivt vetbar moral. Jag tror inte på att samhället – snarare, det allmänna – lagfäster en moral. Jag ser juridik som ett instrument för att åstadkomma ett mål, och till yttermera visso som ett instrument att åstadkomma ytliga mål, inte djupare moraliska mål. Denna övertygelse – som, såvitt jag vet, delas av människor både på höger och på vänster sida av det politiska spektrat – är anledningen till att jag inte håller med Hägglund.
Hägglund talar i sin debattartikel om lagstiftningen som ett ”signalsystem om vad som är rätt och fel”. Senast igår argumenterade jag att det inte finns mycket som tyder på att lagstiftningen skulle ha den funktionen. Dessutom: bevare mig väl om vi behöver politiker, strafflagstiftning, domstolar för att berätta för oss vad som är rätt och vad som är fel. Det måste i slutändan var och en själv avgöra.
Juridik är i mina ögon ett samordningsinstrument genom vilket vissa, av en bestämmande grupp oönskade, beteenden undertrycks, inget annat. Eller finns någon som tittar i lagboken för att bestämma sig huruvida det är rätt eller fel att köra 100 km/h på en 70-väg?
Hägglund lyckas – något vågat i sammanhanget, tycker jag – blanda in debatten om den fria viljan i sammanhanget, och anser att ett hårt straff utgör en konsekvens av ett antagande om en fri vilja. Medan jag håller med om att åtminstone vissa delar av vänstern har en tendens att helt ignorera biologiska rön och individens egen aktivitet (utan betraktar oss alla som en produkt enbart av ”samhället”), förstår jag inte hur den fria viljan kan översättas till ett visst mått av straff eller ens straff över huvud taget. Det saknas något led i argumentationen här.
Dessutom kan man på naturvetenskapliga grunder legitimt tvivla på den fria viljans existens, utan att för den skull vara social ingenjör (se till exempel Niclas Berggren: knappast vänster och ändå determinist). Slutligen gör sig Hägglund skyldig till en liten självmotsägelse när han samtidigt utnämner lagstiftningen till vårt rättesnöre om rätt och fel och samtidigt hävdar den fria viljan hos individen: antingen det ena eller det andra. Här är Hägglund enligt min mening ute på vatten där hans navigeringskonst lämnar honom.
Hägglund säger slutligen, om jag uppfattar honom rätt, att rehabiliteringstanken och preventionstanken i strafflagstiftningen utgör en instrumentalisering av människan som är förnedrande för henne. Det är en ganska klok tanke, och måhända faktiskt riktig. Men igen, om Hägglund samtidigt säger att lagstiftningen är vårt rättesnöre för rätt och fel, är frågan om han inte också gör människan till ganska mycket mindre än hon faktiskt förefaller vara.
Men även om man skulle acceptera Hägglunds poäng här, återstår frågan vad som är alternativet. Hägglund talar om straffet som en upprättelse. Jag har svårt att förstå hur det fungerar. Jag vill därmed inte säga att Hägglund är dum eller inte förstår – den av mig djupt respekterade Mårten Schultz har i kommentarer till mina inlägg givit uttryck för samma tanke – men jag hänger faktiskt inte med.
Hur blir jag moraliskt upprättad som misshandelsoffer genom att min plågoande låses in? Vad är det som får mig att må bättre? Vetskapen att ont vederfars den som gjorde mig illa? Och: vad följer av denna argumentation om straffets längd eller hårdhet? Såvitt jag kan se, ingenting.
Det finns inget som helst sätt att översätta ett fängelsestraff till misshandel: de två enheterna kan inte jämföras med varandra, de är inkommensurabla. Trots flera uppmaningar här på bloggen har ingen hittills velat ange ens kriterier för hur man beräknar ett lämpligt fängelsestraff utifrån något visst brott: det förefaller inte finnas något annat än ett ganska elementärt hämndbegär som här kläs i moraliska termer.
Det kan hända att det inte är något fel med att anse att straffet är en form av hämnd. Kanske är det nödvändigt för att bevara den sociala freden och undvika att människor tar ut sin egen hämnd. Då skall man dock kalla straffet för det också: att tala om moralisk upprättelse eller annat fint när man i princip tänker sig ett öga för ett öga och en tand för en tand är åtminstone vilseledande, och kanske till och med oärligt.
Jag är mycket osäker på var jag själv står. Jag kan förstå hämndtanken. Jag har stor respekt och förståelse för rehabiliteringstanken. Jag stör mig på det evinnerliga ropet efter hårdare straff. Jag stör mig också på ett moraliskt patos som inte verkar bli konkret nog för att kunna diskuteras. Jag blir irriterad på de som skyller allt på ”samhället” och klagar på ”biologism” när man anför naturvetenskapliga rön om människan. Det finns, kort sagt, ganska få i den här debatten som jag vill sälla mig till som grupp. Hägglund har identifierat problemets kärna (som rätt många andra före honom). Längre än så kan jag inte gå.
Hans argumentation håller nämligen enligt min mening inte ihop.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
[…] Jakob Heidbrink: Problemets kärna […]
Bra Jakob! Roger Persson österman
Varför skulle lagstiftning som rättesnöre och tron på fri vilja vara oförenliga?
”Hur blir jag moraliskt upprättad som misshandelsoffer genom att min plågoande låses in?” […] ”Jag kan förstå hämndtanken”.
Du nämner felet i ditt eget resonemang själv; ”jag tror inte på någon moral”. Utan moral blir mord eller stöld inga brott. I Sverige har vi en moral med kristet ursprung, därför har Göran lätt att hitta till den. Tio Guds Bud förbjuder vissa grundläggande saker på ett sätt som är rationellt ur samhällsbyggande perspektiv. Min tro är att det är därför de överlevt, kanske har de till och med uppfunnits av människor som ville sina medmänniskor väl? 🙂
Den kristna moralen kan kanske upprätthållas utan bibelläsning, men i Sverige har vi också en annan religion, socialismen, som visat sig samhällsnedbrytande där den genomförts. Den har också värdemässigt sitt ursprung i kristendomen på ett plan, medkänslan, men bryter mot alla stöldförbuden, och gör dödssynden avundsjukan till överordnad regel. Socialister tror att de har moral, vet inte att den är kristen till ursprunget, och bryter i slutändan mot fler moralregler än de följer. Slutresultatet av socialistiska ingrepp är alltid samhällsnedbrytande, just pga bristen på moral.
Varför tar du fortkörning som brottsexempel? En vitt spridd moraluppfattning är att ”jag själv kör inte för fort, det gör bara andra”. När man sen klockas till 170 säger man ”ojdå” och tycker att förlåtelse av en själv är på sin plats.
Görans utomordentliga artikel i SvD fick mig att bestämma mig direkt inför höstens val. Hans argumentation hänger nämligen ihop, från alfa till omega. Du har bara inte fattat begreppet moral, just det han greppar.
Pierre: Jag gör en ganska tydlig skillnad mellan ”moralisk upprättelse” och ”vedergällning” som du här blandar ihop – eller är det samma sak för dig? Är det upprättelse att mobbningsoffret får sätta knytnäven i ansiktet på mobbaren?
SL: Felcitering är inte precis någon dygd. Det som jag skriver är ”Jag tror inte på någon objektivt vetbar moral”, vilket är en himla skillnad från att jag inte tror på någon moral. Du får nog läsa innantill.
Jag gör mina moraliska val, de må vara felaktiga och då får jag stå mitt kast. Det som avgör vad som moraliskt sett är rätt och fel, är människorna i den tid och de omständigheter vi lever i. Kristna har i sin tid förklarat slaveriet för moraliskt korrekt, liksom svälten och fattigdomen. Detta är måhända inget som kristna som personer kan klandras för, men det visar att kristendomens moral inte är så statisk och ”objektiv” som de troende gärna ger sken av.
Dessutom: även om man tror på någon objektiv moral, hur i hela friden justeras en moralisk obalans genom att man låter ett ont följa ett annat. Här finns ett svart hål i argumentationen som varken du eller Hägglund lyckas sluta.
Min poäng med fortkörning – återigen brister det i din läsning – är att rätt och fel inte upprätthålls genom lagstiftning, utan genom mina egna val: det borde egentligen vara en poäng som du kan dela, som du argumenterar.
Slutligen är det riktigt att vårt land endast går att förstå mot sin kristna bakgrund, men av ”vara” följer inte ”böra”. Att något är på ett visst sätt implicerar på inget sätt att det bör vara så. Det är ett klassiskt biologistiskt misstag att förväxla de två hjälpverben, men det misstaget delas friskt av de som försvarar kristendomens ställning i Sverige – som om landet var oföränderligt.
Definiera ‘moralisk upprättelse’. När brottsoffer och deras anhöriga beklagar sig över låga straff så tycks vedergällningstanken finnas där implicit; i teorin kanske det går att göra en precis distinktion, men i den upplevda verkligheten glider nog dessa aspekter ofta ihop.
Hägglund vräker ur sig självklarheter ”Straff behövs” etc. Sedan menar han att just de själva står för detta. Det fanns tydligen inga fängelser före alliansens tid. Ren rappakalja. 1) Något vänstersamhälle där straff och personligt ansvar avskaffas har aldrig funnits och aldrig planerats.
29 En allmänt vagt definierad vänster kan ju tillskrivas vad som helst vilket Hägglund också gör. sedan kan man visa att man själv står för motsatsen. Naturligtvis då, fred, goda människor bl, bla , bla. Men det är valår och alltid är det någon som går på svamlet.
Pierre: Det är inte jag, utan Hägglund som talar om moralisk upprättelse. Min fråga är just den du ställer: vad i hela friden är det? När har man fått moralisk upprättelse? Vedergällning däremot är enklare att definiera, men jag skulle nog tro att Hägglund inte anser det vara politiskt opportunt att förespråka vedergällning som ledstjärna för den svenska straffrätten, i alla fall inte explicit.
Johnny: Lite är du ute och cyklar, eftersom kravet på ett samhälle utan straff visst har förekommit i vänstercirklar, om än för ett tag sedan. Brott ansågs (och veterligen, anses) i extrema vänsterkretsar vara ett utflöde av den kapitalistiska ekonomin, och ingen bör straffas för att begå brott mot förtryckaren. Det är dock gammal skåpmat och har dessutom alltid varit extremt, så i stort håller jag med dig om att Hägglund pratar i nattmössan.
Kort fråga angående deta med moral och lag. Hur gör du för att kunna hävda att det svenska rättsystemet är överlägset det saudiska eller det gamla sydafrikanska. Jag vet att det är extrema exempel men principiella resonemang bör kunna stå sig mot dessa också.
Per: Det är faktiskt en mycket intelligent fråga. Mitt svar skulle ha två steg.
Det första steget är att jag anser att min moral är min moral och att den inte på objektiva grunder är bättre eller sämre än någon annans. Den passar mig, och eftersom den är påverkad av de omständigheter i vilka jag levt och lever, passar den i sin kärna förmodligen de flesta andra som lever i samma eller liknande omständigheter. De som lever i helt andra historiska och socioekonomiska omständigheter har dock en annan moral, en moral som passar dem och inte mig. Med andra ord kan det förekomma olika moraliska åsikter, åsikter som går vida isär, utan att någon av dem behöver vara bättre eller sämre.
Att det inte på objektiva grunder går att säga att något är bättre eller sämre, betyder dock inte att jag inte kan ta mig friheten att anse att andra enligt mina moraliska måttstockar beter sig svinaktigt, precis på samma sätt som andra kan anse att jag är ett svin. Vi har båda rätt enligt våra egna standarder och fel objektivt sett. Vi har båda rätt att vara subjektiva.
Med andra ord har den muslim som anser att europeiska kvinnor beter sig lösaktigt lika rätt som jag som anser att denna muslim är en medeltidsgestalt som mest är skrämmande. Eftersom vi inte kan avgöra vem som har fel och vem som har rätt, kan vi lika gärna anse att båda har rätt.
Men: det är här demokratin kommer in som en trevlig lösning på problemet – vi röstar om det. Detta är i sig en moralisk hållning, men den funkar för oss. Majoriteten får ange vad som är ”rätt” lösning på ett moraliskt problem. I vårt land betyder det att i mitt tidigare exempel muslimen har ”fel” och jag har ”rätt”. I andra länder kan det betyda att jag har fel; det kan det också betyda här – jag är exempelvis motståndare till sexköpslagen, men det är tydligen moraliskt fel enligt majoriteten.
Sedan anser jag också på mina obevisade moraliska grunder att man inte skall lova och sedan inte hålla. Lovar man att respektera vissa rättigheter, skall man hålla sitt löfte. Det betyder dock också att jag inte tycker att man kan kritisera stater som inte accepterat de såkallade mänskliga rättigheterna för att inte följa de mänskliga rättigheterna. Däremot kan man kritisera stater som ratificerat en konvention om mänskliga rättigheter för att inte hålla sitt löfte.
Med andra ord är Saudi Arabien eller det gamla Sydafrika inga stater jag skulle vilja leva i. Saudi Arabien är ingen formell demokrati, vilket jag inte vill behöva leva med, det gamla Sydafrika gjorde en skillnad mellan folk och folk som jag med mina standarder inte kan acceptera. Til syvende og sidst är det dock upp till varje folk att ordna sin egen stat: Sydafrikanerna har lyckats med det (till priset av att de som inte håller med den nuvarande makten flyttar), Saudi Arabien lyckas inte med det (bland annat för att majoriteten antagligen håller med Wahhabisterna).
Jag förstår uppriktig sagt inte behovet av att kunna kritisera andra stater på moraliska grunder: nationellt egenintresse räcker gott enligt min mening. Jag är rätt cynisk på det sättet.
[…] egen replik på meningsmotståndarnas tidigare artikel om straffet och dess syfte. Jag har tidigare berömt Hägglund för hans förmåga att spika fast debatten på just frågan om världåskådningar, men […]
[…] egen replik på meningsmotståndarnas tidigare artikel om straffet och dess syfte. Jag har tidigare berömt Hägglund för hans förmåga att spika fast debatten på just frågan om världåskådningar, men […]