FRA-lagen och dess förslag till domstolsprövning av signalspaning strider mot grundlagen, skriver fyra journalister på Dagens Nyheters debattsida. De har rätt i mycket de skriver, men detaljerna stämmer inte riktigt.
Det finns i regeringsformen inga anvisningar om hur en domstol skall vara sammansatt, hur många domare som skall finnas eller hur den processuella ordningen skall gå till, annat än vad gäller de högsta instanserna Högsta domstolen och Regeringsrätten och vissa grundläggande processuella garantier. Att ha en domstol med endast en domare är alltså inte i strid med grundlagen, även fast det förstås är betänkligt.
Detsamma gäller det faktum att denna domare skall utses av regeringen: så är det med alla Sveriges domare, och det är inte grundlagsstridigt. I Sverige är inte den dömande makten ens en egen statsmakt (därav också det svenska sättet att tala om media om den tredje statsmakten, medan media i alla andra västliga länder är fjärde statsmakten), utan en särskild form av myndighet, och alltså i princip statsrättsligt likställd med försäkringskassan. (Jag överdriver lite, men inte mycket, här.) Det är alltså formellt sett inte uppseendeväckande att den enda domaren i FRA-domstolen utses av regeringen.
Dessutom är alla domare i liberala västliga rättsstater oavsättliga: det är en dyrköpt läxa av historien att domare inte skall kunna avsättas när de en gång blivit domare – de politiska påverkansmöjligheterna blir för stora. Man kan nog faktiskt säga att det i samband med FRA-domstolen är bra att domaren skall vara oavsättlig, eftersom kanske regeringen gör en tabbe och utnämner någon rakryggad person som verkligen uppfyller sitt uppdrag som domare och inte springer regeringens eller FRA:s ärenden. I så fall kan regeringen efter utnämningen inte längre göra något åt det. Får vi en FRA-domare som lyssnar på de politiska vindarna, kan vi dock heller inte göra något åt det. Så är det med domare, och det har visat sig vara den minst dåliga lösningen.
Det finns heller inga rättsliga garantier för att man skall få överklaga ett domslut till högre instans. I själva verket är det ett allmänt utbrett fenomen numera att en part bara har rätt till en rättslig prövning: i många mål krävs nämligen ett såkallat prövningstillstånd för att få överklaga en domstols dom till högre instans, och prövningstillstånd ges absolut inte automatiskt. Inte heller rätten till en rättvis rättegång i Europakonventionen garanterar flera instanser: det rör sig, om man så vill, om rätten till en rättvis rättegång. Uppenbara fel måste kunna rättas till, men annars har man inte rätt till flera instanser. För att rätta till uppenbara fel, räcker det med ett resningsinstitut, det vill säga en regel om att domstolen i dessa fall får riva upp sina egna beslut. Mer krävs inte.
Inte heller sekretessreglerna är formellt sett anmärkningsvärda. Tillämpar man den vanliga sekretesslagen som gäller för alla myndigheter (domstolar inbegripna), får undantag från handlingsoffentlighet göras för sådant som rör rikets säkerhet. Det luriga med FRA-domstolen är därför att regeringen valt att tillämpa sekretesslagen rakt av, vilket i praktiken innebär att ingen offentlighet kommer att finnas, då flertalet mål i domstolen torde gälla sådant som rör rikets säkerhet.
Det fanns alltså inte heller någon anledning för lagrådet att angripa regeringens förslag till FRA-domstol. Lagrådet är inte någon väktare över det politiskt önskvärda (även om lagrådet i vissa fall den senaste tiden tagit på sig den rollen, med berättigad kritik som följd), utan en väktare över att regeringens lagförslag stämmer överens med de krav som det juridiska systemet ställer. Såvitt jag kan bedöma, är FRA-domstolen helt grundlagsenlig, vilket bara visar vilken delvis dålig grundlag vi har.
När man nämligen tittar på samma frågor från ett realistiskt perspektiv, visar sig att artikelförfattarna har helt rätt. Utser man bara en domare till domstolen, kan man se till att man får någon som just lyssnar på de politiska vindarna. Man utsätter sig genom att inte erbjuda någon möjlighet för överklaganden inte heller för risken att olika domslut skulle uppstå – man kan alltså vara hyggligt säker på att man får det man vill ha. Genom att helt enkelt hänvisa till sekretesslagen, kan man säkerställa att domstolens förhandlingar i princip är hemliga, vilket innebär att vad som helst kan pågå där utan att den intresserade allmänheten ens får veta om det.
Jag är alltså hyggligt säker på att journalisterna rent formellt sett har fel: FRA-domstolen är grundlagsenlig. Däremot har de praktiskt sett fullkomligt rätt: den här domstolen är ett spel för gallerierna i syfte att ta vinden ur oppositionens segel.
Vi får hoppas att de få borgerliga riksdagsledamöter som var rakryggade nog att protestera inte låter sig luras så lätt. FRA-lagen bör skrotas.
*****
Uppdatering: Dagens Nyheter har samlat kommentarer ur juristvärlden, och dessa kommentarer är genomgående kritiska. Poängen att domstolen med stor sannolikhet är helt grundlagsenig, och att författarna därför hänger upp sin befogade kritik på fel krok, är jag dock till synes ensam om.
[…] Jakob Heidbrink skriver också, fast med ett juridiskt perspektiv. Klart läsvärt. […]
Deprimerande inlägg.
Deprimerande lagstiftning.
deprimerande grundlagar 😦
bra skrivet ändå!
Mycket bra skrivet inlägg och analysen är helt korrekt. FRA-domstolen i dess föreslagna skepnad kommer inte i konflikt med grundlagen som i detta avseende är mycket svag. Däremot riskerar domstolen att komma i konflikt med de principer som uttrycks genom Europakonventionen som i sin tur är överordnad alla svenska lagar och förordningar, 2 kap 23 § RF. Konflikten torde främst ligga i rätten till en fri opartisk domstolsprövning proportionalitetsprincipen såvitt avser de åtgärder som domstolen förväntas godkänna.
Samtliga medborgares kan förväntas bli berörda av den massiva informationsinsamling som skall ske genom FRA och lagras i databasen Titan. Detta om något borde i ett demokratiskt rättssamhälle sporra till tryggare och mera öppna former för tillståndsprövningen.
Varför en FRA domstol? Det vore mycket bättre med en allmän konstitutionsdomstol som kan överpröva alla grundlagstridiga lagförslag och handlingar.
FRA lagen hade sannolikt om vi haft en konstitutionsdomstol aldrig kommit till stånd.
Det är som Jakob skriver en spel för gallerierna.
Haaller med om vad ”juristen” saeger ovan, teorin aer ju saa som sagts. MEN, tyvaer saa tror jag att det aer mycket svaart om vi faar denna nickedocks teater till domstol att via EU staella dom till svars.
Detta da man maaste lyckas argumentera foer vad som aer en ”fair” trial. vilket som Jacob pekar paa inte aer helt fastslaget aeven om vissa principer finns. Vidare saa aer det saekrt naagot alla laender vill haalla borta fraen juridiks granskning daa deras egna system saekert ocksa har ”lik i garderoben”.
/Dan
Jakob,
Du är inte ensam om att tycka att domstolen kan vara grundlagsenig!
Mitt svar på den frågan klippte journalisten bort. Den kritik som jag uttalar handlar om lämpligheten av den valda lösningen och att jag är mer orolig för andra aspekter av lagstiftningen.
Mark: Då är jag lugnad. Tack för kommentaren!
@Mark: Vilken kritik framförde du som blev bortklippt? Jag har missat detta. Din sakkunskap i detta ämne är alltid intressant att ta del av, så kan jag be dig återupprepa?!
Juristen,
Journalisten undrade om domstolskonstruktionen strider mot grundlagen. Mitt svar blev nej. Det var det som klipptes bort. Sen tycker jag i likhet med Jakob att inrättandet av domstolen är ett spel för gallerierna. Den kommer fortfarande tillämpa signalspaningslagen som släpper förbi väldigt mycket information till FRA.
Det är ungefär som som man för några år sedan la ner utlänningsnämnden och ersatte den med migrationsdomstolar, då trodde många att fler flyktingar skulle få stanna. Så blev det inte eftersom utlänningslagen i väsentliga delar är den samma.
Om man har övervakning respektive reglerad migration så är det naturligtvis bra att dessa företeelser i vissa hänseenden kontrolleras av domstolar, men det löser inte alla problem.
Mark: Rätt så! Vi verkar alla vara rörande eniga om att domstolen inte strider mot grundlagen. Stort tack för ditt svar.
Ingen kritik gentemot Ditt meddelande från maskinrummet. Det verkade klart och redigt. Tacksamt när någon gör sig besvär och försöker förklara komplicerade händelsekedjor på ett sätt som gör att några fler än ett fåtal har möjlighet att fatta. Men varför måste dom juridiska spörjsmålen vara så komplicerade? Det verkar som om det var ett mål i sig att skapa en elit för att på så sätt distansera sunt förnuft och allmänhet. Värdemässigt är FRA lagen lika förskräcklig som handläggandet av mentalsjuka på 50-60 talet. Denna enkla sanning borde piska våra politiker!
Lennart: Jag håller faktiskt inte med dig om att de juridiska reglerna i någon konspiratoriskt syfte skulle ha gjorts svårare att förstå än de behöver vara. Världen idag är långt mera komplicerad än världen igår. Nya risker dyker upp dagligen, nya grupper som vi igår ignorerade kräver idag vår uppmärksamhet (invandrare, homosexuella), vi har andra krav på att lämnas ifred av stat och kyrka (husförhörens tid är inte så där väldigt länge sedan)… Om juridiken skall ta hänsyn till alla intressen som är i konflikt med varandra och skall hitta en lämplig avvägning, måste den vara komplicerad, helt enkelt för att livet är komplicerat.
Dessutom har våra intuitiva ställningstaganden (”sunt förnuft”, vilket för övrigt är ett ganska nedlåtande begrepp, då det implicerar att meningmotståndaren på något sätt skulle vara osund) en förmåga att endast ta hänsyn till ett litet utsnitt ur verkligheten. Så snart man kopplar in intellektet och blir varse olika mera avlägsna verkningar av ens val och de principiella implikationerna av någon viss policy, blir det hela riktigt fruktansvärt svårt. Juridiken försöker – men lyckas långt ifrån alltid – att balanserar allt detta, vilket innebär att juridiken måste vara svår.
Ingen konspiration här, alltså, utan helt enkelt en avspegling av den verklighet vi lever i.
Tack jheidbrink för Ditt svar som jag begrundat mycket noga. Som jag då uppfattar menar Du att juridiken är en konstart som liksom ett datorprogram blir mer komplicerat under tidens gång. En extrapolering av nästa skede kan då vara att juridiken blir så komplex att även intilligentian tappar kontrollen. Att juridiken blir för svår. Uppkommer då möjligheten att den då kan kollapsa eller helt gå i konkurs? Många vardagsmänniskor menar att så redan har skett. Kan denna åsikt skyllas på det begynnande nätmedvetandet (det samlade sunda förnuftet) som tydligen inte är ”mogna” nog att förstå juridikens tidlösa svåra dilemma och komplexitet? I vilket fall som helst skapar juridiken skenbara eller verkliga orättvisor som idag exponeras och tydliggörs mhja internet på ett annat sätt än i gårdagen. Hur kan juridiken tänkas utvecklas med hjälp av detta? Undrar en frågvis Lennart mvh.