Snaran börjar dras åt LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hals: LO-distriktet Skånes ordförande Kenneth Björkman anser att hon förbrukat förtroendet för henne och bör avgå. Skåne brukar vara ett tungt distrikt, och vi får väl se hur det går för Lundy-Wedin. Hennes chanser att hålla emot Björkman har nog antagligen ökat lite genom att Ebba Lindsö, tidigare VD för Svenskt näringsliv och ledamot i AMF:s styrelse, sagt att inte heller hon visste vilka siffror det rörde sig om när styrelsen godkände AMF-chefens pension.
Lindsös undsättning av Lundby-Wedin leder dock till nästa fråga om bolagssystemet i Sverige. Enligt uppgift i Dagens Nyheter har Lundby-Wedin 24 styrelseuppdrag vid sidan av att vara LO:s ordförande. Vi kan utgå ifrån att alla dessa uppdrag är runtligt avlönade och avsedda att skötas med noggrannhet. Även om dock varje uppdrag endast skulle ta en enda arbetsdag i månaden i anspråk, är frågan hur i hela friden Lundby-Wedin hinner med allt detta och sitt ordförandeskap: En vanlig månad har runt 22 arbetsdagar, vilket alltså innebär att något måste ge vika.
Med Lindsös uttalande i ryggen kan vi nu förstå vad det är som ger vika. Styrelsen är inget kontrollorgan, utan en samling överbetalda nickedockor. Lindsö säger att beslutet om AMF-chefens pension togs av ersättningskommittén i bolaget. Men enligt aktiebolagslagen finns ingen ersättningskommitté: det är styrelsens ansvar att å bolagets vägnar bestämma om vilka anställningsvillkor – däri inbegripet pensionsvillkor – som bolaget kan gå med på. Styrelsen i AMF tycks alltså ha delegerat sin beslutandemakt till ett organ som enligt lagstiftningen inte kan ta ansvar för den här typen av beslut. Det är förbaskat märkligt att Svenskt näringslivs förra VD uppenbarligen är så lite insatt i aktiebolagslagens ansvarsfördelning mellan de olika bolagsorganen att hon inte reagerat på det.
Än värre gör hon saken genom att säga att hon ”frågor om nivåer, men fick inget tillfredsställande svar”. Måhända var det så, men hur kunde hon då godkänna pensionsavtalet? Jag kan till nöds gå med på att riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen om frågor som de inte satt sig in i, men en styrelseledamot skall väl åtminstone vara insatt i de frågor som behandlas på ett styrelsemöte? Styrelseledamöterna är enligt lagstiftningen dessutom i princip personligen ansvariga för det de håller på med: tydligen förlitar sig dock styrelseproffsen på att de ändå kommer att beviljas ansvarsfrihet av institutionella ägare som inte har något egentligt intresse i bolagets verksamhet, och att de därför kan håva in sitt arvode utan att sköta sitt jobb. Arbetsvägran kallas detta för vid vanliga anställningsavtal, och utgör grund för omedelbart avskedande (alltså utan uppsägningstid).
Lindsö borde inte ha sagt vare sig ja eller nej till förslaget innan hon ansåg att hon visste vad det innebar. Detsamma gäller för alla andra som vid den relevanta tidpunkten satt i AMF:s styrelse.
Det har nu sagts från flera håll att de för pensionsfrågan centrala pappren sändes ut i elfte timmen. Det verkar som om de som anför detta anser att det skulle utgöra någon form av ursäkt för att inte ha hunnit sätta sig in i frågan. Men med tanke på det arvode som Lundby-Wedin och Lindsö uppbär, och som vida överstiger det som även tämligen välavlönade svenskar kommer hem med, kan man nog kräva att de även i sista minut avsätter någon timme eller två för att sätta sig in i dokumentationen inför ett styrelsemöte.
Den enda skillnaden mellan Lindsö och Lundby-Wedin är att den förra till skillnad från den senare inte, förutom att inte sköta sitt jobb, också i tid och otid talar om giriga direktörer och om det ansvar och den heder som krävs för att en marknadsekonomi skall fungera. Lindsö är alltså enbart en misslyckad styrelseledamot, medan Lundby-Wedin gör ont värre genom att dessutom vara en hycklare. Hur LO kan hävda någon form av moraliskt högsäte över huvud taget, är mig en gåta: LO utgör exakt samma etablissemang som förbundets företrädare så glatt angriper i sina högtidstal på första maj.
Dagens Nyheter föreslår att regeringen ordnar med en pensionshandbok. Jag kan inte hålla med: att reagera på frånvaro av omdöme med juridiska regler är dömt att misslyckas, eftersom även tillämpningen av juridiska regler kräver omdöme. Och problemet ligger enligt min mening inte egentligen i de höga pensions- och bonusbetalningarna.
Problemet är att vi lever med ett ledande samhällsskikt som i alltfler fall ärvt sina positioner av sina föräldrar, som vet mycket om sina egna verkliga och förmenta rättigheter, men som inte har någon som helst känsla för det ansvar som går igen med privilegier. Om Lundby-Wedin hade sagt: ”Klantigt gjort av mig – tänkte inte på det och bör uppenbarligen avgå” och sedan gjort det, hade hon trots sina misstag fått min respekt. Att skylla ifrån sig, att inte vilja stå vid sina egna handlingar och misstag, utan att hela tiden skylla på andra, på rutiner, på omständigheter, det är det som verkligen får mig att spy galla.
”Arvode fordrar ansvar”, skriver Dagens Nyheter. Jag tycker att det är att göra ett juridiskt problem av ett moraliskt problem.
Ansvar fordrar hederlighet, mod, omdöme och förmågan att stå för det man gjort. Det är där det brister.
Lindsö säger att beslutet om AMF-chefens pension togs av ersättningskommittén i bolaget.
Det här har jag missat. Mycket intressant delegering utan ansvar.
I den här allmäna debatten om vad styrelsemedlemmarna borde känt till och vad som stod i årsredovisningen så undrar jag, vad gjorde alla ekonomijournalister? ”Fallskärmar” har varit kontroversiellt i många år, fanns det ingen som tittade efter det. Det skulle varit ett givet scoop redan då om LO-basen beviljat höga pensioner. Eller har man skrivit om det och det drunknat i informationsfödet?
Alexander: Jag tror att ännu inte utlösta fallskärmar helt enkelt inte längre utgör något scoop – åtminstone jag är rätt trött på fallskärmssnacket (som dessutom i många fall är alltför okvalificerat: https://jheidbrink.wordpress.com/2008/04/24/fallskarm-ar-lika-med-uppsagningslon/).
Du har dock en poäng i att det är något märkligt att ekonomijournalister först nu tycks lägga märke till hur ruttet systemet är: Lundby-Wedin har väl knappast fått sina 24 styrelseuppdrag igår.
Nja, det var just kombinationen hög uppsägningslön beviljad av LO-bas jag tyckte var scoop. Fallskärm kanske inte är så stigmatiserat längre.
Jag hittade en bra artikel på dagens industri, hoppas länken fungerar.
http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009324330228§ionid=undefined
Där citeras vad som stod i årsredovisningen.
”Enligt detta avtal har kompletterande premier inbetalats för perioden juli 2006 till och med december 2008. Dessa avser dels att täcka pensionsförmåner intjänade under den förlängda anställningstiden, dels att komplettera Christer Elmehagens pensionsförmåner enligt de ursprungligt avtalade villkoren. De kompletterande premierna har uppgått till 770.000 kronor per månad”.
Jag undrar om ekonomijournalister får årsredovisningarna elektroniskt för i så fall kan de väl rutinmässigt söka efter ”pensionsförmåner”, ”löneförmån” och liknande ord.
Alexander: Hmmm… Där har du något. Även om ekonomijournalister inte skulle få årsredovisningarna elektroniskt (vilket de garanterat gör), är det märkligt att de inte kan skumma pappren på jakt efter skandaler. Det här med höga ersättningsnivåer är ju inte precis nytt och borde ha föranlett mera grävande.
Frågan kan alltså kanske breddas än mer, från ett icke-fungerande ansvarssystem i bolagen till en icke-fungerande granskning av detta icke-fungerande system. Är det över huvud taget något som fungerar?
Det finns ett annat problem med pensionsavtal och det är att de är så naivt konstruerade. Det finns ingen återkoppling i systemen. Jämför med elementär reglerteknik.
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85terkoppling
Med ått återkopplat system skulle pensionsavtalet påverkas av företagets framgång en bit framåt i tiden. Ett exempel jag tänker på är de där hiskeliga pensionsavtalen ABB gav till direktören som hade drivit igenom ett dåligt köp av ett amerikanskt bolag. Det amerikanska bolaget stämdes för asbest om jag kommer ihåg rätt och skadeståndsförlikningarna sänkte ABB ordentligt.
Min poäng är att just pensionsavtal skulle må bra av återkoppling i systemet så att långsiktiga beslut premieras.
Alexander: Väldigt många avtal är dåligt skrivna, och det tycks gälla i synnerhet bonus- och pensionsavtal. Det märkliga i sammanhanget tycker jag är mest att cheferna över huvud taget har en förhandlingsposition gentemot företaget: det kryllar ju förvisso inte av bra chefer, men det kryllar inte heller av attraktiva bolag att leda. Som jag uppfattar det, är bristen på återkoppling en funktion av chefernas förhandlingsförmåga, som i sin tur rimligen är en funktion av deras förhandlingsstyrka. Hur cheferna över huvud taget kan vara starka i förhandlingar med en presumtiv arbetsgivare, är mig dock en gåta.
Det finns en förklaring, men den är verkligen skrämmande. Om jävet bland styrelseproffsen gått så långt att de tillskansar varandra förmåner som deras respektive bolag (eller snarare dess ägare) får betala, skulle det kunna förklara de dåligt skrivna pensionsavtalen.
Det du skriver ger dock också anledning att undra vart i hela friden ägarna tagit vägen. AMF ägs ju exempelvis till hälften av LO, vars förbund är de som nu skriker högst: var var Kenneth Björkman när det gällde att övervaka Lundby-Wedins handlingar som ordförande?
Alexander (naiva) motto: förklara inte med konspirationer och illvilja vad som kan förklaras med dumhet och inkompetens. . Föjaktligen tror jag inte styrelser och direktörer konspirerar eller är jäviga.
Sympatiskt motto, men jag tror att det åtminstone rutinmässigt föreligger det som så vackert kallas för delikatessjäv, alltså inte någon egentlig anledning att inte fritt kunna bestämma sig i frågan, utan en känsla av obehag om man skulle behöva gå emot den VD som råkar vara styrelseledamot i det bolag där man själv är VD, eller om man skulle behöva gå emot en person som man möter också i fyra andra styrelser och som faktiskt om två veckor skall bestämma över ens egen lön.
Inte konspirationsteori, de tycker jag heller inte om, men ett så nära socialt nät att det i praktiken är hart när omöjligt att säga nej.
Jag skulle nämligen omformulera mottot: förklara inte med konspirationer och illvilja det som du kan förklara med rädslan att stöta sig med kompisar och inkompetens (däri inbegripet dumhet).
[…] De väntar med krav på Lundby-Wedins avgång, “Jag visste ingenting”,Bloggat: Motpol, Jakob Heidbrink – Me…, MÅRTENSSON, Barstol, Nattportierens liv, Högbergs tankar, Zac’s åsikter på ett…, […]
Kanske dags att gör sociogram över direktörerna 😉
Nå, som sagt, ngt slags delikatessjäv vill nog också jag kalla det.
Jag är inte allergisk emot ”höga löner, inte heller emot prestationslön. Men det måsta vara någon måtta, var ”måttan” ligger är svårare att bestämma….
Och prestationslöner/bonusar verkar vara oerhört svårt att konstruera så att de blir riktiga och rimliga.
Kanske bl a just pga delikatessjäv.
De måste hållas på mycket lägre nivåer, och visa på verkliga och långsiktiga resultat.
Ex-vis, en pensionsinbetalning på 770.000 kr/månad, den är inte rimlig i något sammanhang.
Jag har svårt att se att det ska utgå speciella extra pensioner öht till dessa herrar och damer. De har höga löner som de kan använda en del av att köpa privata pensionsförsäkingar för. Dvs spela efter samma villkor som andra. De villkoren ger dem ju ändå fördelar, eftersom de har just höga löner.
Problemet är som jag sagt i en annan diskussion här att de här högavlönade personerna som gjort politisk karriär eller fötts med en silverslev i röven inte har en aning om vad arbete är, eller vad pengar är värda.
De kan som Lundby-Wedin sitta och hävda att de har två heltidsjobb och 24 deltidsjobb, eftersom de inte vet vad ett jobb är. De kan ge någon flera miljoner i bonus ovanpå en lön på flera miljoner utan att reagera, för de har ingen aning om vad en vanlig lön är eller vad värdet på pengar är. Därför kan de också samtidigt hävda att 8 timmars arbetsdag är lyx, att industriarbetare är rika och att bidragstagare är iglar.
Profanum Vulgus: Jag tror inte att kunskap om vad ”ett jobb” är (vet du? Jag har svårt att definiera det du menar, trots att jag tror att jag förstår vad du försöker säga) skulle hjälpa. Lundby-Wedin har exempelvis varit undersköterska (http://sv.wikipedia.org/wiki/Wanja_Lundby-Wedin), vilket torde innebära att hon vet vad ett kneg är (trots att stora delar av sjukvården faktiskt är rätt bekväma jobb, det också, vilket jag av egen erfarenhet kan intyga). Så visst vet hon vad ett jobb är och har knappast fötts med silverslev ”i röven” (låter för övrigt enormt obekvämt). Ebba Lindsö har jobbat som skeppsmäklare (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ebba_Linds%C3%B6), vilket är ett åtminstone stundtals rätt stressigt jobb.
Nej, problemet är att den som sitter nära köttgrytan alldeles oavsett ursprung eller erfarenhet tenderar till att slofsa i sig, i synnerhet när det rör sig om andras pengar. Makt korrumperar, helt enkelt, och det händer med alla förutom de mest integra personer. Om man dessutom lägger till en kultur inom makteliten som uppenbarligen föga bryr sig om det regelverk som gäller och som inte tar de åtaganden man trots allt har på allvar, blir det sådana här fadäser.
Heidbrink: Mig förefaller det särskilt allvarligt när de som säger sig företräda ”de svaga” i samhället fifflar till sig pengar eller förmåner. Med ena mungipan för de fram åsikter om andras girighet, med den andra förhandlar de till sig lull-lull. Och det ofta ur ”vår gemensamma pott”.
Det är en sorts dubbelmoral som är mig särskilt motbjudande. Som de politiska hjältarna de är, är det någonstans legitimt att roffa åt sig? De för ju ”civilisationen mot lyckan”, ibland med ”järnhand”?
Om en bankdirektör förhandlar till sig en fet pension, kan jag byta bank.
Henrik1961:
Du kan väl byta parti och fackförbund också?