Idag formligt haglar det artiklar som i anledning av Pirate Bay-rättegången gör generella poänger som är värda att kommentera. Viktigast är enligt min mening artikeln på Dagens Nyheters debattsida om ungdomars acceptans av det upphovsrättsliga skyddet på nätet: artikeln måste nog antas utgöra rätt nedslående läsning för de som vill bevara upphovsrätten i sin nuvarande form.
I artikeln sägs att tre av fyra respondenter inte anser sig göra fel i någon nämnvärd utsträckning när de kopierar upphovsrättsligt skyddat material från nätet, och författarna härleder denna brist på respekt till att datorn faktiskt står i vardagsrummet och att det finns ett inneboende motstånd hos oss mot att låta staten – juridiken – komma in i vårt vardagsrum. Analysen är intressant och jag har ingen verklig anledning att betvivla dess principiella riktighet, men det finns ändå några anmärkningar som jag gärna vill göra.
För det första är det faktiskt så att juridiken redan finns i vårt vardagsrum, och det av delvis mycket bra anledningar. Vi får inte misshandla varandra ens i vårt vardagsrum, vi får inte ta illegala droger, vi får inte odla kannabis, vi får inte inhysa en skyddad djurart – och vi får inte kopiera upphovsrättsligt skyddat material från nätet. I den mån den traditionella upphovsrättens kris på nätet har att göra med ett motstånd mot juridikens intrång i vårt vardagsrum, är vår perception ännu en gång selektiv: eller tycker någon att det inte angår oss när en full våldsman spöar frun och barnen i sitt vardagsrum? Författarnas förklaring låter rimlig, men den kan inte utgöra mer än en delförklaring av problemet.
En andra anmärkning går till författarnas dramatisering av den traditionella upphovsrättens kris. De talar om att den nya generationens respekt för samhällets normer håller på att urholkas genom de fåfänga försöken att skydda upphovsrätten i sin nuvarande form även i en ny teknisk miljö. Författarna utvecklar sitt resonemang på följande sätt:
Resultatet från undersökningen är entydigt. 75 procent av de tillfrågade ser inte det faktum att fildelning är olagligt som skäl att låta bli. En nästan lika stor andel tror inte att förändringar av lagstiftningen i en mer repressiv riktning kommer att hindra dem från att fildela.
Om jag förstår tankegången rätt, går den på följande sätt. Fildelning är olaglig. Olaglighet i sig borde vara ett avgörande argument för att låta bli något. För den överväldigande majoriteten av de tillfrågade utgör det faktum att fildelning är olaglig dock inte något skäl att låta bli att fildela. Dessa personer skulle heller inte skrämmas till lydnad av hårdare lagstiftning. Alltså har lagstiftningen chanserat. Det innebär att även annan lagstiftning kan antas chansera under trycket av dessa föga laglydiga personer och hela rättssamhället är i fara.
Sakta i backarna. Det finns ett helt gäng bestämmelser i lagstiftning som inte följs av någon större majoritet och ibland följs endast av en minoritet. Så har det alltid varit, och jag har ingen känsla av att vårt rättssamhälle är i omedelbar fara. Det är förbjudet att gå mot röd gubbe (men det finns inget straff för det, vilket det tidigare fanns, men vilket man inte kunnat eller velat genomdriva): har det förstört respekten för rättsstaten? Skattefusk i mindre omfattning – såsom att betala någon hundring för någon enstaka tjänst man får utan att betala arbetsgivaravgifter – är det väl knappast någon majoritet som har problem med: eller dör vi av dåligt samvete när vi struntar i den administrativa omgången att betala arbetsgivaravgifter för fem minuters hjälp från någon elektriker vi är bekanta med? En friggebod som ligger någon halv kvadratmeter bortom byggnadslovsfriheten är väl heller inget som föranleder sömnlösa nätter hos våra rättskaffens medborgare.
Det enda som undersökningen såsom den presenteras i debattartikeln visar är att det inte går att lagstifta mot en befolkningsmajoritets grundläggande övertygelser. Det går med andra ord inte att förändra attityder genom lagstiftning, utan man kan på sin höjd förstärka rådande attityder eller moraliska trender genom lagstiftning. Alla de som av gammal vana i alla (o)möjliga sammanhang ropar efter lagstiftning som en ”signal” från samhället som kan påverka attityder bör ta sig en funderare. Lagstiftningen är ingen attitydförändrande signal från överhögheten, utan en (mycket grov och oprecis) förstärkning av i grunden redan rådande uppfattningar. Finns ingen attityd att bygga på, utgör lagstiftning ett slag i luften, om man så försöker genomdriva den med enorma resurser. Upphovsrätten på nätet är ett mycket bra exempel, men bara ett exempel på detta. Den bristande respekten för upphovsrätten kommer inte att innebära rättssamhällets död (då är hot mot vittnen med mera långt mera allvarliga).
Med detta sagt tycker jag att författarna har en mycket bra poäng i att man inte utan tvekan kan eller ens bör överföra instrument som anpassats till en viss verklighet till någon annan verklighet. Upphovsrätten i sin nuvarande form utkämpar – även om personerna bakom Pirate Bay skulle fällas – en strid som den tydligt håller på att förlora. Istället för att med alla möjliga medel försvara det gamla borde vi sätta igång och försöka skapa någon ny incitamentsstruktur som håller också på nätet och som ger konstnärer och andra upphovsmän en ekonomisk sporre att fortsätta skapa verk.
I sammanhang med Pirate Bay-rättegången kommer också Maria Abrahamsson ridande på sin gamla käpphäst att rättegångar bör kunna sändas i TV. Senast jag såg henne skriva om det var den 20 oktober i fjol, och jag gav henne då rätt i detta inlägg. Hon fortsätter att ha en valid poäng: Mårten Schultz har skrivit några nedslående ord om offentlighetsprincipen i praktisk tillämpning under denna rättegång, och man kan verkligen undra om en radiosändning ger samma fullständiga intryck som en TV-sändning skulle kunna ge. Maria Abrahamsson har också rätt i att det faktum att våra grannländer tydligen lyckas hantera de inneboende intressekonflikterna vid TV-sändningar av rättegångar indikerar att även vi borde vara i stånd att hantera dem. Jag fortsätter alltså att ge henne mitt stöd: tillåt TV-sändningar av rättegångar, men gör det med eftertanke och omsorg. Och om jag förstår saken rätt, ger också Mårten Schultz henne rätt.
Pirate Bay-rättegången är viktig för upphovsrätten och den ger anledning att fundera på mer än bara just upphovsrätten. Den ger anledning att fundera över förlegade former av skydd för våra domstolars värdighet (och en sådan värdighet finns och bör finnas); den ger anledning att fundera över journalisternas ofta inte helt kunniga sätt att rapportera om juridik och rättegångar; och den ger anledning att fundera över skadeståndsberäkningsreglerna, både hos oss och i andra länder.
Den förtjänar alltså den uppmärksamhet den får.
[…] också Jakob Heidbrink som har invändningar mot vissa inslag i debattartikeln. Jag är inte helt säker på att […]
Även om jag tycker att du har en del bra poänger så haltar jämförelsen mellan upphovsrättsintrång och andra lindriga brott något. De brott i hemmet som du nämner kan grovt delas in i två kategorier:
1) de som direkt kränker en annan person, t ex. hot, våld.
2) de som hotar ett system (droger, hembränning, upphovsrättsintrång)
Den senare kategorin brott tenderar att ge förhållandevis stränga påföljder i förhållande till den enskilda handling.
Det är viktigt att inse att det skadeståndsanspråk som ställts i TPB-målet inte har någonting att göra med TPBs sammanlagda verksamhet utan endast med de specifika fallen i åtalspunkterna. Vilken fildelare som helst skulle kunna ha gjort sig skyldig till samma sak om han/hon bara seedat tillräckligt länge, dvs. det skulle lika gärna vara en vanlig privatperson som stäms på dessa hundra miljoner kronor.
Om den som går mot röd gubbe riskerade att stämmas på hundra miljoner tror jag att också det skulle kunna utgöra en fara för rättssamhället. Tror du inte det?
Upphovsrättsmaximisterna har en svår pedagogisk uppgift här. Skulle man förklara för befolkningen varför upphovsrätt är en bra ide, vilket det ju är, skulle man därefter ha en befolkning som förstår upphovsrätt. Då skulle diskussionen röra sig i termer om huruvida fem eller kanske sju år maximerar utbytet för en viss typ av verk. Att som nu regelmässigt, utan motprestation, ge alla livstid + 70 år är naturligtvis absurt, och alla skulle inse detta.
Istället har man länge utnyttjat känsloargument och okunskap till att lura de styrande att gång efter annan förlänga upphovsrätten till den gräns där även utan kunskap majoriteten instinktivt känner att det är fel. Genom att felaktigt blanda ihop äganderätt ideell upphovsrätt och ekonomiska rättigheter har man gett ett felaktigt intryck av att upphovsrätten skulle vara något ”naturligt”. Som det har sagts många gånger förut: Upphovsrätt är ett nödvändigt ont, varje sekund längre skyddstid än nödvändigt är bara något ont.
Tor: Du har viktiga poänger här, men om jag förstår det rätt, handlar din huvudsakliga poäng om skadeståndets beräkning. Där håller jag helt med dig, och jag skulle bli väldigt förvånad om de tilltalade i slutändan skulle behöva betala en en bråkdel av de krävda beloppen. Där får vi vänta lite: jag kan nog tycka att upprördheten är lite förtida, när vi faktiskt inte vet ännu hur det blir med skadeståndets storlek.
Du har också rätt i att systemhotande handlingar tenderar till att bestraffas hårdare än något enskilt övergrepp (hur man nu graderar hårdare). Det ligger dock något i det om det rör sig om ett system som antingen fungerar helt och hållet eller inte alls. Upphovsrätten kanske inte är ett sådant system, men uppfattningen bakom lagstiftningen vilar på den tron.
Mumfi: Jag håller i stort med dig, men jag skulle (igen) anmärka på din äganderättsterminologi. Juridiskt sett har jag äganderätt, inte bara till fysiska saker, utan också till exempelvis ett krav på att få betalt för fysiska saker som jag sålt. Om jag alltså säljer min bil, har jag äganderätt till kravet att få pengar. Det kravet kan jag sälja, pantsätta, skänka bort och så vidare.
Min poäng är att det inte är ”felaktigt” eller någon ”ihopblandning” att tala om äganderätt och upphovsrätt i samma mening. Man äger upphovsrätten. Att denna rätt sedan – kanske i motsats till äganderätt till fysiska saker, men det är en rätt så djup filosofisk fråga – endast är en produkt av lagstiftningstekniken är en annan femma, och visst kan man ändra lagstiftningen. Även detta gäller dock också andra saker: man kan ändra på reglerna vad jag får göra med min fastighet (bygga på den, använda den som skrotupplag med mera), utan att detta påverkar den principiella äganderätten som jag har till denna.
Att skjuta in sig på äganderättsterminologin i upphovsrättsliga sammanhang är att skjuta förbi målet. Däremot har du helt rätt i att man måste diskutera det lämpliga och ändamålsenliga i dagens upphovsrättskonstruktion.
Jag kan tycka att den här undersökningen skjuter håll i många av de vanligaste argumenten man hör från fil-delningsförespråkarna.
Om det nu är så att 75% av unga inte anser att det här är ett allvarligt brott så är väl argumentet som jog ofta läst att ”om bara mediaindustrin utnyttjade den nya tekniken så att jag kan få tag i x på det sätt jag vill så skulle jag vara villig att betala för det”. Nedladdning må vara bekvämt, men det är framför allt gratis och ses inte som något allvarligt brott.
Det andra argumentet jag tycker motsäges är att jag ofta läser att ”om bara upphovsrätten bara gällde 10-xx år som när den först infördes istället för som nu”. Att 15-25 åringar skulle göra skillnad i sina mediekonsumptionsvanor beroende på om upphovsrätten gäller 10 eller 100 år har jag svårt att tro.
Bra poänger angående äganderätten. Jag ser två ofta återkommande misstag som begås när diskussionerna om äganderätt och upphovsrätt kommer upp:
1) En olovlig kopiering innebär inte en stöld av kopian. Det innebär ett berövande av upphovsmannen på dennes kontroll över spridningen. Värdet av denna kontroll minskar om den inte fungerar i praktiken. Det är alltså bättre att fokusera på handlingar snarare än ting (i den mån digitala kopior är ting).
2) Även om upphovsrätt kan ses som en typ av äganderätt betyder det inte att den kan rättfärdigas på samma sätt som äganderätt för fysiska saker. Utbudet av fysiska ting är begränsat och äganderätten erbjuder i det fallet ett sätt att lösa de konflikter som kan uppstå om dem och skapa incitament för att ta väl hand om och utveckla dessa begränsade resurser. Digitala kopior är en i praktiken oändlig resurs som görs ändlig genom upphovsrättslagstiftningen i syfte att skapa incitament för kulturskapande för att det ska komma hela samhället till del.
Angående skadeståndet så ser jag det som totalt orealistiskt att de skulle kunna få en bråkdel av det (men man vet aldrig) – Roger Wallis ska ju dessutom vittna om forskningen på området. Men man kan fortfarande uppröras över skiv- och filmindustrins falska argument – liknande anspråk skulle kunna ställas mot vanliga privatpersoner trots att försöker ge en helt annan bild av IPREDs konsekvenser.
Skiljelinjen är mycket klar. Folket är progressivt, Makten reaktionär. Vi står inför en kulturrevolution. Den blir ingen tebjudning. Den gamla kulturöverklassen mister sin skyddade verkstad och klarar inte konkurrensen och försvarar sig allt vad den kan, inte med produktion och kreativitet, utan med förtryck, spioneri och juridiskt övervåld. Bojkotta detta pack med Jan Guillou på toppen av Björn Ulvaeus & Alexander Bard, det är rätt att göra uppror, bombardera högkvarteret! Piratpartiet är den givna rösten i nästa val för alla progressiva människor. Skillnaden mellan de gängse blocken och ändå så liten, och de står BÅDA för en framstegsfientlig politik i ungefär samma grad.
Kolla sen mina egna bloggar Kraxpelax & Nattljuset & Ping Desktop / Laptop Wallpapers, ingen j:la upphovsmannarätt här inte! Min poesi och mina vallpapper tillhör FOLKET.
Ner med den den reaktionära borgerlighetens orättsväsende!
Erik: Bra poänger – jag kan inte riktigt bemöta dem (bland annat för att jag är djupt inne i något annat), men Mumfi kanske kan (såvida han eller hon nu läser detta).
Tor: Till mycket stor del håller jag med om det du säger, men jag skulle kanske säga att äganderätten till fysiska saker (i synnerhet sådana som massproduceras och därför i princip också finns i oändlig kvantitet) inte så i grunden skiljer sig från upphovsrätten. Til syvende og sidst handlar det om skydd för att bland annat ekonomiskt få tillgodogöra sig värden eller potentiella värden som rättordningen anser höra till någon viss person. Jag tror inte att de skillnader mellan fysiska och icke-fysiska värden som du pekar på är så stor att man därav kan härleda en principiell olikbehandling av olika föremål. Därmed inte sagt att upphovsrätten inte bör föränras, men bland annat Eriks poänger tål ju att tänkas på.
Peter: Jag har svårt för kampretorik av alla de slag, oavsett om det rör sig om marxister, miljöivrare eller någon annan – den gör mig närmast lite spyfärdig. Att prata om reaktion, makt och folket är inte ens en ersättning för argument, det är bara löjligt.
Anför argument istället för svammel om folkets makt och ”juridiskt övervåld” (vad i hela friden det nu skulle vara), så orkar jag kanske lyssna på dig.
Väl skrivet. Vad är din egen syn på upphovsrätt? Att du anser att det enda hållbara är att reformera den förstår jag; men hur anser du att den bör reformeras?
Calandrella: Jag delar åtminstone inte den uppfattningen som du ger uttryck för på din blogg i alla delar. Jag tycker nog att något slags overhead-skatt (eller kanske snarare avgift, men jag vill inte förlora mig i detaljer) som lyfts av bredbandsleverantörerna skulle vara det mest ändamålsenliga.
För jag kan nog tycka att de som fildelar snyltar. Ditt exempel med att bygga en stol som du har i din argumentation håller inte riktigt: eller sjunger du själv in de låtar du lyssnar på eller spelar själv in filmer? Jag tycker nog att du tillgodogör dig andras intellektuella och kreativa förmåga utan att ge något i gengäld när du fildelar, och jag tycker inte att det finns något moraliskt argument för att göra det.
Inte heller det faktum att merparten av pengarna hamnar i (den mycket otrevliga) medieindustrins fickor får det hela till att bli moraliskt godtagbart. Det är som att säga att du inte skall betala för en bil du tar, eftersom arbetarna ju ändå inte får merparten av vinsten. Detta förändras enligt min mening inte heller av att man kan framställa hur många kopior som helst av ett upphovsrättsligt skyddat verk utan att förstöra verket. Problemet är inte att du tar ifrån någon annan något konkret, problemet består i att du tillgodogör dig intellektuella och kreativa prestationer som kan ha tagit åratal av försakelse och svett att värka fram och tycker att du har någon form av moralisk rätt till detta. Det tycker jag är inte socialism, det är inte folkmakt, det är ganska självgod och smaklös arrogans inför de som åtminstone i början av sin karriär ofta jobbar för svältlöner i förhoppning om att kunna skapa något av bestående värde.
Med detta inte sagt att jag är den existerande upphovsrättens bästa vän. Jag tycker att skyddstiden (som ju inkluderar efterlevande) är löjlig: där bär inte de policyargumenten som jag anfört. Jag tycker att de runtligt tilltagna skadeståndsbeloppen för den kränkning som upphovsrättsintrång utgör är en skam och bör inskränkas. Jag anser att saker skyddas (till exempel genom det på upphovsrätten ympade katalogskyddet) som inte förtjänar att skyddas i någon större utsträckning. Framför allt är jag inte beredd att acceptera de intrång i privatsfären och de övergivanden av rättsstatliga principer som numera blivit poppis hos den industri som stödjer sig på upphovsrätten.
Hur vi skall göra, är jag dock som sagt inte säker på. Det enda verksamma medlet, tror jag, är att på något sätt tappa flödet vid en punkt där ingen verkligen kan dra sig ur, såsom till exempel bredbandsleverantörerna. Detta fungerar ju hyggligt med STIM på TV-marknaden (fast Europeiska kommissionen har ögonen på STIM och dess kolleger runtom i Europa, eftersom deras existens kan vara oförenlig med konkurrensrätten). Du verkar själv vara inne på liknande tankar.
Med en sådan lösning som skulle träffa alla som använder sig av internetuppkopplingar (och som på det sättet skulle vara rimlig, fast många praktiska problem kvarstår, såsom exempelvis hur pengarna skall fördelas) skulle man kunna bevara upphovsrättens huvudsakliga idé. Att helt enkelt släppa upphovsrätten utan någon incitamentsstruktur som ersätter den – vilket ”the lunatic fringe” av fildelarna i debatten tycks kräva – tror jag inte på.
Varken moraliskt, samhällsekonomiskt eller juridiskt.
Erik, mediekonsumtionen hos just 15 till 25-åringar kommer naturligtvis inte att påverkas av skyddstidernas längd. Faktiskt skulle jag tro att 15 till 25-åringarnas konsumtion inte kan påverkas av något här i världen, annat än möjligen tillgången till pengar. Dessa kommer de att i sin helhet lägga på det som är mest intressant för tillfället. När dessa däremot, så småningom, skaffar inkomst, och därmed förlorar en del fritid, kommer de istället för att göra eller anskaffa saker på bekostnad av tid helt enkelt att köpa dem. Det är bekvämare. Pengar har man, fritid och ork har man inte.
Så det som medieindustrin bör hoppas på är att den gruppen konsumerar, oavsett om de betalar eller inte, och därmed skaffar sig vissa vanor. De kommer att fortsätta konsumera, och vara betydligt villigare att betala.
Och här har vi ett av problemen. Om man har för korta skyddstider kan man inte sälja den musiken som 15 till 25-åringarna konsumerade till 25+ -arna. Att artisterna som var stora då kan livnära sig på spelningar och nya stycken har de egentligen inget intresse för, de rättigheter man köpt gäller de gamla styckena.
det finns mycket som talar för att upphovsrätt med för långa skyddstider är bra för mediebolagen. Deras affärsmodell och existensberättigande är baserad på den. Men artister har dels andra skäl för sitt skapande och dels andra möjligheter till försörjning. Mediebolagen har inga sådana möjligheter. Naturligtvis är de rädda. Just nu är fildelningen till godo för dem, men i förlängningen försvinner deras nisch.
Äganderätt igen, jag ångrar jag tog upp den gamla grejen 🙂
Naturligtvis äger man upphovsrätten. Precis som man kan ägan andra sådana värdepapper. Därmed inte sagt att man nödvändigtvis äger föremålet för rätten. Dessutom inkräktar en sådan eventuell äganderätt på andras frihet och äganderätt över fysiska föremål, vika jag tycker båda är viktigare värden. Därmed inte sagt att dessa viktigare värden inte kan begränsas under en kort period för att skapa en konstgjord bristsituation och ett ekonomiskt utrymme för ett visst sorts skapande. Men det är semantik detta.
Att Peter Ingestad ännu inte är svartlistad från kommentarsfälten syns mig ett större mysterium än skivbolagens mystiska sätt att beräkna skadestånd. Ingestads kommentarer syftar till att dra trafik till hans s.k. bloggar där han säljer skrivbordsbakgrundsbilder med halvnakna flickbilder…
Ur ditt svar till Calandrella: ”Problemet är inte att du tar ifrån någon annan något konkret, problemet består i att du tillgodogör dig intellektuella och kreativa prestationer som kan ha tagit åratal av försakelse och svett att värka fram och tycker att du har någon form av moralisk rätt till detta.”
Jag förstår tanken bakom texten, men jag tycker att detta resonemang i förlängningen leder fel. Om rättfärdigandet av den ekonomiska upphovsrätten består i en tanke om att människor har rätt till sin tid och sitt arbete (och vanlig avtalsrätt inte räcker till), då blir det väldigt svårt att bestämma längden på upphovsrätten. Om rättfärdigandet däremot består i en tanke om att samhället köpslår med upphovsmännen – ni får det här skyddet om samhället får tillgång till mer/bättre kultur – då kan man bestämma skyddstiden genom att försöka göra en avvägning mellan dessa två intressen: hur mycket är samhället berett att betala (i form av begränsad tillgång) och hur lång kontroll fordrar i genomsnitt upphovsmännen för att fortfarande anse det vara värt att göra det som de gör?
Naturligtvis är det inte lätt att göra denna bedömning, men man känner åtminstone till de grundläggande kriterierna. Om skyddstiden är för lång så betalar samhället ett för högt pris och om den är för kort så betalar samhället ett för lågt pris vilket slår undan fötterna på de som skapar det som efterfrågas.
Tor: Jag förstår inte riktigt på vilket sätt våra argumentationsvägar enligt din mening skiljer sig. Ett utflöde av mitt resonemang är ju exempelvis att det är moraliskt åtminstone tveksamt att låta arvingarna få del av upphovrätten: den 70-åriga förlängningen efter upphovsmannens frånfälle är alltså redan borta. Därefter har det återigen att göra med en avvägning: hur länge tycker vi att en svettdroppande upphovsman skall få tjäna pengar på sitt alster? Jag tror alltså att argumentationsvägarna leder till samma mål, och att de i grunden utgör samma argumentation.
Mitt argument i sammanhanget vände sig framför allt mot de som inte tycker att det över huvud taget finns något fel i att fildela, och det tycker jag även fortsättningsvis är rätt arrogant. Vad gäller de av dig föreslagna avtalslösningarna, finns på vissa marknader (såsom denna) ett problem i att kostnaderna för att hitta avtalsparterna (som ju då måste vara ursprungliga, eftersom så snart en av dem lagt ut materialet på nätet är det slut med avtalsslutandet) är oöverstigliga. Vidare skulle den första avtalsparten i alla andras intresse behöva betala långt dyrare än vi nu behöver göra på massmarknaden. Slutligen är det inte gratis att genomdriva ett avtal i domstol. Avtal allena är alltså ingen framkomlig väg.
Som sagt, jag är inte den existerande upphovsrättskonstruktionens bäste vän, och jag tycker att medieindustrin (i likhet med vissa av dess opponenter) är outhärdligt arrogant i sitt sätt att bete sig. Av detta följer dock inte att jag inte ser den moraliska kärna som ändå finns i medieindustrins argumentation.
Nej, jag menade inte att avtal allena är en framkomlig väg. Jag menade bara att statliga ingrepp som syftar till att lösa sådant som inte går att lösa med frivilliga avtal måste vara välmotiverade och genomtänkta. Jag tror inte att våra argumentationsvägar är helt olika, men jag undrar om inte de som använder tankegången om upphovsmannens rätt till sitt verk ofta landar i en ekonomisk upphovsrätt som gäller livet ut, medan mitt sätt att argumentera i de allra flesta fall skulle leda till en betydligt kortare upphovsrätt än så (Hur många investerare skulle falla bort och hur många verk skulle inte skapas om man t ex. begränsade kopieringsrätten till 30 år? Inte speciellt många tror jag.)
Jag det var inte min avsikt att påstå att du har fel i något av dina resonemang. Min kommentar var snarare en reflektion utifrån vad du skrev.
Tor: Det var inte på något annat sätt jag uppfattade dig. Jag tror att du har rätt att det finns en viss olycklig tendens att sluta tänka när man konstaterat upphovsmannens principiella moraliska rätt till vederlag, och jag håller med om att en ersättningstid som omfattar hela livet inte är automatiskt given, utan att samhällsekonomiska överväganden har sin plats.
Vi är med andra ord rörande överens 🙂
En tanke bara, utifrån diskussionen kring effekten av lagstiftning, och jämfört med exemplet röd gubbe, samt det faktum att tekniken verkar vara så avgörande för att upphovsrätten idag inte respekteras av en stor del av befolkningen:
Har det någonsin funnits en bred acceptans för tanken om upphovsrätt och allt som här där till? Kan det vara så att befolkningen länge (nu snackar vi inte 20 år, utan kanske närmare 100 år) har haft uppfattningen att det egentligen är OK att kopiera, men att man bara saknat enkla och lättillgängliga tekniker för det hela? Och att detta nu blir uppenbart i och med att man äntligen kan göra vad man i decennier egentligen kunnat tänka sig att göra, men inte kunnat?
En snabb tanke, jag har inte funderat på det här mer än max fem minuter. Är jag ute och cyklar? Hade fildelning (motsv) kunnat bli stort redan på 40-talet om man haft förutsättningarna för det?