Sexuella övergrepp mot barn är fruktansvärda: jag personligen vet inte med vilken form av våldsamhet jag skulle kunna reagera om jag fick reda på att någon förgripit sig på min dotter. Just eftersom dessa brott är så fruktansvärda, gäller det dock att vara försiktig med att peka ut någon som sexualbrottsling mot barn. I detta syfte har vi oskuldspresumtionen: alla – och därmed menar jag verkligen alla – är oskyldiga till dess en domstol funnit att de är skyldiga. Frias någon på grund av bristande bevisning, är han (i det här sammanhanget figurerar nästan endast män, trots att jag har för mig att även kvinnor funnits skyldiga för sexuella övergrepp mot barn) oskyldig. Har en förundersökning inte ens lett till åtal, är den tidigare misstänkte också oskyldig. Rätten att döma en människa tillkommer i vårt samhälle endast domare, ingen annan.
Denna egentligen ganska simpla regel tycks dock inte ens företrädare för Brottsförebyggande rådet (Brå) och barnombudsmannen ha förstått. Tidningarna Dagens Nyheter och Svenska dagbladet skriver ikväll om en undersökning av Brå där man funnit att 75 av 150 000 personer i barnomsorgen är dömda för sexuella övergrepp mot barn eller barnpornografibrott. Detta utgör 0,5 promille av populationen. Därutöver fanns 248 personer som enligt polisens register varit misstänkta för sexualbrott (som inte nödvändigtvis involverade barn) och 107 personer (det är oklart om det är ytterligare en grupp eller en delmängd av de tidigare nämnda 248) som varit misstänkta för övergrepp mot barn. ”En förskräcklig situation”, säger barnombudsmannen och kräver fler samkörningar av registren.
Vänta nu ett ögonblick innan vi ger staten rätt att ta reda på ännu mer om oss än den redan vet. Personer dömda för övergrepp mot barn är bevisligen pedofiler. Pedofili är en sexuell läggning och således inget val en person gör. Med andra ord utgör dessa människor bevisligen en fara för de barn de har hand om och bör inte kunna jobba inom barnomsorgen. Här finns med andra ord ett problem, men frågan är hur stort det är när det rör sig om 0,5 promille av alla de som jobbar inom barnomsorgen. Problemet borde man kunna komma till rätta med genom andra åtgärder än registersamkörningar.
Vad gäller de övriga 248 eller 355 personerna (beroende på huruvida de 107 som varit misstänkta för övergrepp mot barn ingår i den tidigare gruppen eller ej), får dessa personer inte behandlas som pedofiler: det är inte Brås och inte heller barnombudsmannens, det är ingens rätt att utpeka en människa som inte blivit dömd för något som en samhällsfarlig brottsling. Detta gäller i synnerhet de som inte ens varit misstänkta för övergrepp mot barn: att någon är en våldtäktsman gör denne inte automatiskt till en fara för barn. Det gäller dock att alla, oavsett vad de misstänkts för, är oskyldiga till dess en domstol funnit att de är skyldiga: vem har givit barnombudsmannen rätt att förvägra människor jobb som aldrig kommit i konflikt med lagen, utan som endast varit misstänkta?
Vidare kan väl anmärkas att det i vart fall enligt min mening är en skillnad mellan den som runkat över några aldrig så vidriga bilder – som ofta i sig föreställer våldtäkter – och den som själv förgripit på ett barn. Den förra hanterar sina fantasier utan att omgivningen direkt får lida – han stödjer dock ofta aktiva övergrepp genom att betala för bilderna -, den senare utgör en fara för de barn som han har i sin omgivning. Jag tycker det är tveksamt huruvida personer som dömts för innehav av barnpornografi skall hamna i samma ring i helvetet som de som dömts för våldtäkt på barn. I synnerhet när vi har med de riktigt vidriga brotten att göra, kräver vår egen anständighet av oss att vi skall hålla huvudet kallt.
Jag försvarar härmed inte sexualbrottslingar. Jag kan till och med tänka mig kroppsliga ingrepp (kastration) mot den som lider av en sexualitet som utgör en fara för andra (jag skulle dock inte vilja vara domaren som måste fälla den domen, med tanke på att vi alla kan ha fel någon gång). Jag håller dock styvt på oskuldspresumtionen.
Våldtäkt är bland de vidrigaste brotten man kan begå, och inom klassen våldtäkt är våldtäkt mot barn enligt min mening värst. Därför kräver jag att den som jag pekar fingret på och undviker på gatan dömts av en domstol och att domen vunnit laga kraft. Att någon annan än en domstol – oavsett vilka goda intentioner denna andra person må ha – skulle få förstöra en människas liv genom att säga till samhället i stort: ”den här typen är en våldtäksman som förgripit sig mot barn” är för mig otänktbart. Låt dessa människor vara i fred, och se istället till att de 75 personer som dömts inte får jobba inom barnomsorgen.
”Personer dömda för övergrepp mot barn är bevisligen pedofiler”
Nä. De flesta övergrepp mot barn begås inte av pedofiler.
Pedofili är en sexuell böjning åt barn till: en pedofil blir kåt på barn. Den som förgriper sig på barn måste nog antas att på något sätt bli tänd på barn. Det låter för mig som åtminstone nära definitionen av pedofili.
Med jag lär mig gärna något: om det inte är pedofiler, vem förgriper sig då på barn?
Exempelvis de som av någon anledning är utsatta för stress eller problem i äktenskapet; majoriteten av alla övergrepp mot barn består av sådana incestfall i familjen. Eller katolska präster som avlagt celibat och som därför söker en sexuell utväg i vad de tror är förenligt med bibelns värden (barn är asexuella, därför är det inte sex eller något sådant flummigt utan en ”ren” relation). Dessa är i regel inte pedofiler, men kan i likhet med 25% av resten av manligheten ha pedofila drag (med en annan huvudläggning).
Bland genuina pedofiler (kanske 5% av männen, 2% av kvinnorna) finns det de som har sadistisk läggning, d.v.s. de farliga och psykiskt störda som rövar bort barn och eventuellt dödar dem. De är mycket ovanliga. Sedan finns det de som har en romantisk läggning, och de brottas ständigt med sin drift och samhällets tabun. En stor del av dem kan gå över gränsen om tillfälle ges och om det finns tillräckligt med tid att skapa något slags ”samtycke” (det är här samhällets prevention kommer in). Den stora majoriteten är dock sådana som accepterar både sin läggning och tabut mot att praktisera det, och de kan eventuellt finna utlopp för sin läggning via barnporr och annat. De är mer eller mindre ofarliga och finns redan inom barnomsorgen och andra ställen där de inte ska anses finnas.
Sedan finns det en större grupp av hebefiler, som inte är pedofiler men som huvudsakligen dras till yngre tonåringar. Även de kan dömas för brott enligt de regler som finns, men där handlar det mer om en form av moralbrott än ett faktiskt brott mot barn som saknar egen sexualitet.
I vardagsspråket buntar man ihop alla dessa typer under begreppet pedofiler, men jag vill mena att det är mycket olyckligt och att man därvid skapar ett större problem än det som faktiskt föreligger.
Intressant synpunkt, och du har kanske rätt i att man här buntar ihop grupper som skall hållas åtskilda. Jag tror dock att vi i huvuddrag kan vara överens: oavsett om pedofilbegreppet är rätt tillämpat på de som dömts för övergrepp, har dessa personer visat att tröskeln inte är tillräckligt hög hos dem för att hålla händerna borta från barn. De 75 som Brå hittat bör därför enligt min mening inte få jobba inom barnomsorgen, vilket är långt mera tveksam i de andra fallen.
Tack för klarläggandet av begreppen.