Sms-lån är ett mycket dumt sätt att ta kredit, om inget annat för att det är väldigt dyrt. Ett kreditföretag på nätet är ärligt nog att ange procentkostnaden för en sådan kredit: för en kredit över 1 000 kr. betalar man 2 230 procent, för en kredit på 2 000 kr. betalar man 792 procent och för en kredit på 3 000 kr. 654 procent.
Procenttalen är skrämmande höga, men det måste påpekas att det här inte nödvändigtvis rör sig om ocker. Skulle det föreligga ocker, skulle kreditavtalet enligt 31 § avtalslagen vara ogiltigt. Det avgörande i paragrafen är att de förmåner som en part betingar sig skall stå i uppenbart missförhållande till det vederlag som parten utger; tillkommer sedan andra fakta (som att den som skall betala förmånen varit i trångmål eller dylikt), föreligger ocker. I sms-lånens fall skulle förmånen bestå i den höga räntan, och den första frågan är alltså om denna står i uppenbart missförhållande till vederlaget. I denna bedömning måste ett flertal element ingå, varav jag här bara nämner två.
Dels måste man ta hänsyn till de absoluta summorna. Betalar man 300 kr. för ett lån på 1 000 kr. som man har över 30 dagar (vilket det företag kräver vars hemsida jag inledningsvis citerat), är den absoluta summan inte riktigt lika skrämmande som procenttalet. Det är ju också där marknadsföringsargumentet ligger: skulle företaget marknadsföra sig självt med procenten istället för de absoluta siffrorna, skulle förhoppningsvis ett mindre antal personer ta sådana krediter. Den absoluta kostnaden för krediten är relativt försumbar, och alltså är detta ett argument emot att något uppenbart missförhållande skulle föreligga.
Dels utgör räntan ersättning, inte bara för den tid som kreditgivaren måste avvara pengarna, utan också för den risk som kreditgivaren tar. Det företag som jag citerar är berett att ge kredit också till den som har betalningsanmärkningar, alltså till den som visat sig ha svårt att betala tillbaka krediter. Företaget tar alltså en risk att inte få tillbaka sina pengar och den risken avspeglas legitimt i procenttalet. Även detta utgör ett argument emot att det här skall vara ocker. Slutsatsen blir att frågan om ocker antagligen redan stupar på första kriteriet, och att sms-lånen inte kan angripas på denna grund.
Detta innebär i sin tur att det är svårt till omöjligt att komma åt sms-lånen genom lagstiftning. Ett förbud mot hela verksamheten kan tänkas krocka med EU:s regler om kapitalets fria rörlighet. Dessutom skulle ett sådant förbud förmodligen snart kringgås på något annat klyftigt sätt: här finns grova pengar att tjäna, och detta brukar stimulera folks kreativitet. Lagstiftning kan tänkas utgöra ett bra stöd till andra insatser, men jag tillåter mig att tvivla huruvida den skulle kunna strypa hela marknaden.
Om något skall göras, skulle jag i första hand föreslå regler om marknadsföring, att nämligen sådana krediter måste marknadsföras, inte bara med en liten text om procenttalet någonstans längst nere på affischen, utan med procenttalet utsatt i minst lika stora bokstäver som huvudtexten. Jag skulle misstänka att redan detta får somliga personer att avstå. Sedan bör man kanske se över läroplanen i skolan. Musik och träslöjd i all ära, men det är märkligt att folk skall ha hantverk på skolschemat när de inte får någon obligatorisk utbildning i finansiell privatekonomi. Det är skrämmande hur oförstående många verkar vara inför ens de mest elementära fakta inom ekonomi.
Detta är den ena poängen som jag vill göra i anledning av sms-lån. Lagstiftning och förbud är sällan allena saliggörande. Lagstiftning och förbud kan bära upp och förstärka andra trender, men ensam kan en text på ett papper sällan förändra verkligheten. Vi har ett äkta problem med sms-lånen, men jag tvivlar på att vi kan lösa detta problem genom en enda omröstning i riksdagen om ett förbud.
Den andra poängen illustreras av en artikel i Svenska dagbladet idag som avser en person som på ett mycket enkelt sätt lurat till sig flera tusen kronor av sms-kreditföretag. Kreditföretagen tycks rycka på axlarna: de räknar med förluster (därav ju också deras räntesättning). Min poäng av detta blir att det finns en oöverstiglig motsats mellan flexibilitet och säkerhet.
Alla säkra system kräver övervakning, kontroller och tillsyn. Säkra system blir alltså automatiskt byråkratiska och formella: övervakningen måste organiseras, dokument och personer granskas, klagomål utredas och mycket annat mer. Med andra ord kan säkra system aldrig vara flexibla, eftersom varje form av flexibilitet automatiskt minskar säkerheten. Detsamma gäller tvärtom: flexibla system kan aldrig vara säkra. Vill man ha ett flexibelt system, måste man – liksom kreditföretagen i artikeln – acceptera vissa förluster och ett visst missbruk.
Detta gäller nu inte bara kreditmarknaden, utan alla juridiska system. Det innebär bland mycket annat att Försäkringskassan, om den skall ha järnkoll på vilka pengar som utbetalas och till vem, inte kan vara flexibel. Det innebär att ett processystem som är rättssäkert inte kan vara flexibelt. Det innebär att ett straffrättsligt system som är rättssäkert inte kan vara flexibelt.
I den allmänna debatten missar vi ofta denna poäng. Försäkringskassan skall ha järnkoll på pengarna och samtidigt vara tillmötesgående, smidig och flexibel. Detta går inte, utan förenar man båda kraven – flexibilitet och säkerhet – måste man kompromissa bort på båda sidorna. Systemet blir varken fullt ut flexibelt eller fullt ut säkert. Detsamma med rättssäkerhet i process: är en process rättssäker, tar den tid, kostar pengar och är omständig att hantera. Vill man ha en flexibel process, måste man tumma på rättssäkerheten. Och så vidare.
Det som vi borde göra är att dra samma slutsats som kreditföretagen, att vi nämligen har ett val. Antingen vill vi ha ett säkert system – vilket jag personligen tycker är ett oeftergivligt krav åtminstone i processrätten – som är oflexibelt eller så vill vi ha ett flexibelt system, som då inte kommer att vara säkert och där vi måste acceptera svinn, förluster och missbruk. Kreditföretagen här har valt det andra alternativet, och det är faktiskt (trots all kritik mot deras verksamhet) berömvärt att de tycks kunna acceptera konsekvenserna av sitt val.
Om bara vi kunde göra samma sak avseende de allmänna systemen – nämligen att acceptera konsekvenserna av våra val.
Betyder din sista mening att du tycker att man i så fall borde avkriminalisera bedrägerier mot kreditföretag som inte gör kreditkontroller?
Jeje: Egentligen menar jag frågor såsom exempelvis polisens eller näringslivets ständiga klagan över att rättsprocessen tar för lång tid – vill man ha en rättssäker process, får man leva med tidsutdräkt. Din fråga är dock intressant.
Frågan är om man behöver avkriminalisera dem för att vara konsekvent: straff i form av böter eller fängelse för en bedragare kan fortfarande av allmänpreventiva skäl vara viktigt och riktigt. Däremot bör dock åtminstone ett eventuellt skadestånd kunna nedsättas på grund av medvållande: är kreditföretagen inte intresserade att vidta några som helst åtgärder mot bedrägerier, kan man undra om de verkligen skall kunna skyddas mot alla sina förluster.
Själv undrar jag mest om inte kreditföretagen skulle kunna bli ersättningsskyldiga till den som fått sitt personnummer använt av bedragaren. Denna har trotts allt utsatts för en hel del besvär.
Hos bedragaren finns antagligen inga pengar att hämta… Men om man nu kunde få det till att företaget är medvålande så kanske det kommer i ett annat läge.
Mumfi: Eftersom den bedragna inte gjort någon ekonomisk förlust och eftersom företaget inte gjort sig skyldigt till brott, är utsikterna för ett sådant krav obefintliga. Eventuellt skulle förlorad arbetstid kunna ersättas, men denna förlust skulle utgöra en förlust för ren förmögenhetsskada och där gäller att det utanför det brottsliga området är svårt att få en sådan förlust ersatt.
[…] vi också vid offentlig upphandling flexibilitet (vilket jag i ett annat sammanhang bloggat om här). Säkerhet och därmed reglering minskar flexibilitet; flexibilitet och därmed frånvaro av […]