Djurgården IF (DIF) funderar på att försöka få tillbaka de pengar som klubben kan tänkas förlora i bötesstraff för att två personer klev in på planen under pågående match, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Antingen gör man upp i godo med de personer det gäller, eller så funderar man på att gå till domstol. Det här låter ju så uppenbart, varför har ingen gjort det förut?
Dels kan man nog tänka sig att klubbarna inte precis är förtjusta i den sorts pr som genereras av att de stämmer sina egna supportrar. Detta är ett ganska ofta förekommande argument mot att genomdriva sina rättigheter i domstol: man vill göra framtida affärer med den man i så fall drar inför skranket, och det försvåras onekligen av att man åsamkat motparten det besvär som det innebär att gå till domstol. Trots att DIF alltså knappast vill ha just de supportrar som frågan gäller i det här fallet, är klubben rädd att få dålig pr bland fansen. Det är med andra ord inte bara skillnad mellan att ha rätt och att få rätt, det är också skillnad mellan att ha rätt och att vilja genomdriva denna rätt i domstol.
Men inte heller rent juridiskt är det här totalt simpelt. Jag håller förvisso med Mårten Schultz om att det borde vara simpelt, men frågan är om domstolarna håller med oss på den punkten. Här gäller det att hålla isär olika frågor.
Det centrala i en skadeståndsprocess mellan DIF och dess två supportrar skulle vara hur 2 kap. 2 § skadeståndslagen skall tolkas. Paragrafen är som synes lite lustigt formulerad: det framgår att något som kallas för ren förmögenhetsskada ersätts vid brott, men det framgår inte av paragrafen huruvida denna typ av skada ersätts i andra situationer. Här måste alltså benas upp dels vad som egentligen är ren förmögenhetsskada, dels vad som gäller i andra situationer än när denna typ av skada förorsakats genom brott.
Ren förmögenhetsskada är enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som uppstått utan samband med sak- eller personskada. Det innebär följande. En ekonomisk förlust kan förorsakas på många olika sätt. En sak kan gå sönder som kostar att ersättas. Om saken behövs för att kunna tjäna sin ägares levebröd – budbilen för en liten budfirma, exempelvis – gör ägaren också förluster genom att inte kunna använda bilen i sin näringsverksamhet. Om ägaren själv skadas, kan hon inte gå till jobbet, och åtminstone karensdagarna utgör en ekonomisk förlust – dagar då hon inte kan tjäna in några pengar. Dessa typer av ekonomiska skador anses i svensk rätt utgöra ett utflöde av den underliggande sak- eller personskadan, och de skall helt regelbundet ersättas av skadevållaren (den som förorsakat skadan) i den utsträckning som den skadelidande kan bevisa att hon verkligen lidit skada.
Det finns dock andra ekonomiska skador som inte har samband med någon sak- eller personskada. Råvaror till en industris produktion är försenade och produktionen måste stoppas: företagets ägare gör en ekonomisk förlust. Jag lurar vårdpersonal att jag är psykiskt sjuk och jag tas därför in på behandling som är onödig: vårdens huvudman gör en ekonomisk förlust. I bägge situationer har en förlust uppstått som inte har med sak- eller personskada att göra. I det förra fallet använder vi avtalsrättsliga regler (som utgör specialregler), eftersom 1 kap. 1 § skadeståndslagen stadgar att avtalsrättsliga regler går före skadeståndslagens regler. Enligt avtalsrättsliga regler skall skador uppkomna genom förseningar ersättas.
I det andra fallet har vi dock inget avtal och fortfarande en ekonomisk förlust utan samband med sak- eller personskada. Frågan är alltså hur skadeståndslagen behandlar dessa situationer.
Här anges som sagt i 2 kap. 2 § skadeståndslagen att ren förmögenhetsskada ersätts om den förorsakats genom brott. Detta är en klar regel. Eftersom DIF:s skada består av en ekonomisk förlust (bötessumman) som inte har med sak- eller personskada att göra, är det alltså glasklart att de aktuella två supportrarna är skadeståndsskyldiga gentemot DIF om de skulle befinnas straffansvariga enligt ordningslagen. Då finns inte ens någon diskussion här.
Frågan är hur det ser ut om något brott inte har begåtts. Här säger ju skadeståndslagen inget. Man kan i denna situation välja att tolka 2 kap. 2 § skadeståndslagen på två sätt, nämligen antingen så att ren förmögenhetsskada bara skall ersättas när den förorsakats av brott, eller som så att det finns ett utrymme att ge skadestånd för ren förmögenhetsskada också i andra fall, men att man då måste anföra argument för varför ren förmögenhetsskada skall ersättas även utan explicit lagstöd.
Det är helt klart att det är den andra tolkningen som är den gällande: domstolarna kan ge skadestånd för ren förmögenhetsskada också i andra fall än brott, men då måste man argumentera särskilt. 2 kap. 2 § skadeståndslagen är tänkt att utgöra en tröskelregel: domstolarna skall ta sig en extra funderare innan de ger skadestånd för ren förmögenhetsskada.
Frågan är alltså – om supportrarna inte skulle vara straffansvariga – om det finns argument som kan anföras för skadeståndsskyldighet. Jag misstänker att detta är möjligt: att det – även utan straffansvar – är ett gravt brott mot ordningen att kliva in på plan, vet alla, och även om det inte är belagt med straff, bör den som gör så åtminstone stå för de följder som åsamkas klubben. Inget större problem, egentligen, men det är viktigt att minnas att man måste anföra argument.
Om vi alltså nu är eniga om att skadeståndsskyldighet föreligger i princip, återstår dock en fråga, nämligen hur mycket som skall betalas. Om DIF nu fälls också för bengaliska eldar med mera på läktaren, är det väl knappast riktigt att de som klev in på plan också skall stå för den nota som de som tänt eldarna förorsakat. Det är upp till den skadelidande att bevisa hur stor skadan är, och som vi senast såg i fallet Anna Odell räcker det inte med att komma in med någon ungefärlig beräkning: man skall vara precis. Jag har svårt att tro att DIF kommer att få alla sina pengar tillbaka, utan domstolen kan i förekommande fall tänkas ta till i underkant för att inte göra fel i överkant mot en enskild person utan större tillgångar.
Det här är alltså inget helt enkelt område, där det finns en del fallgropar gömda i terrängen. Jag skulle tycka det vore bra om DIF försökte, och jag skulle tycka det var ännu bättre om klubben fick framgång med åtminstone någon för dessa dumhuvuden kännbar summa. Inte för att jag skulle heja på DIF (jag hejar på inget lag, utan är totalt ointresserad av ligafotboll).
Utan för att det skulle lägga det ekonomiska ansvaret där det hör hemma: hos de dumhuvuden som utger sig för att vara supportrar, men egentligen bara är ute efter att bråka, skrika och vara allmänt olidliga.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Hammarby hade den här idén uppe när de fick böta för några år sedan. Men jag vet inte alls vad som hände i slutänden, en snabbgoogling gav inte något relevant.
Är du säker på att det är en ren förmögenhetsskada? Om man kan betrakta det som att arrangören genom det rättsstridiga beteendet hindrats från att använda den fastighet som den hade rätt att nyttja är det snarast en sakskada med ekonomiska konsekvenser.
Jag tror inte att detta hamnar under 2:2, således. Och då är frågan om brott inte så viktig…
…men som supporter-ombud går det väl att argumentera för att DIF felaktigt blivit bötfällda o därför har supportrarnas handlande i sig inte inneburit någon skada för DIF!
Ovan skulle nog funka om Boström inför den förstummade rätten hävde ur sig just ovan ”i egenskap av advokat o inte i egenskap av justitieutskottets ordförande”.
(Bortser ovan ifrån klubbtillhörigheten vad avser Bodström)
Mårten: I defer to your expertise, men det känns intuitivt som något långsökt . Det gäller väl att vara taktisk: antingen är det här en ren förmögenhetsskada och då måste man argumentera för att denna skall ersättas i förevarande situation, eller så väljer man att försöka få det till en sakskada, och då måste man argumentera avseende en rätt så invecklad adekvansbedömning. Skiftar man inte bara problemet från ett område till ett annat?
Är det inte snarare fråga om ett avtalsbrott som medfört en skada? I avtalet mellan åskådaren och DIF får anses ingå att åskådaren ska hålla sig på läktaren och inte beträda planen (det brukar finnas skyltar på arenan som anger att planen inte får beträdas, och det får väl även vara allmänt känt). I sådana fall är det ju fråga om ett kontraktuell skadestånd, och inte skadestånd enligt skadeståndslagen, varför uppdelningen mellan sakskada och förmögenhetsskada inte är relevant.
JTS: Kreativt argumenterat! Här är jag dock lite osäker. Det är förvisso så att klubbarna arrangerar matcherna, men är det de som tar betalt för inträdet? Är det inte arenaägaren som i ett kommissionärsliknande förhållande (alltså i eget namn) tar betalt för inträdet och som alltså har de eventuella kontraktuella rättigheter du identifierar? I så fall blir det här lite svårt att argumentera kontraktuellt.
Det finns förvisso vissa möjligheter för kommittenten att göra avtal gällande mot tredje man, men jag känner inte så här på rak arm att det ser ut att vara särskilt enkelt att här i förekommande fall konstruera ett direkt avtalsförhållande mellan kommittenten (DIF, i så fall) och tredje man (supportern). Om jag har rätt i det jag säger, skulle därav följa att vi har med ett kvasikontraktuellt förhållande att göra, och de brukar systematiseras som utomobligatoriska, vilket alltså skulle innebära att kategoriseringen av skadan åter blir relevant.
I det här fallet har Djugården sagt att personerna på plan bara kommer debiteras för bötesbeloppet att de gick in på plan.
Hammarby diskuterade att genomföra en process, men hoppade efter att juridisk expertis tyckt att riskerna var för stora.
När huliganlagen skärptes ändrades OrdnL, att beträda spelplan kan ge 6 månader fängelse.
JHeidbrink: Tackar! Jag tror att föreningen hyr arenan av arenaägaren för matchen (dvs korttidshyra) och att föreningen själva säljer biljetterna, men där är jag lite osäker. Det kan nog finnas olika varianter på olika arenor. Själv har jag inte varit på Stadion på länge, så jag vet inte hur det är där (om det nu framgår av biljetten).
Jag håller med om att ett kommissionsförhållande skulle förstöra mitt förslag, vad jag skrev var baserat på ett direkt kontraktsförhållande mellan föreningen och åskådaren.
Men inte är det krystat att kalla det för en sakskada när någon hindrar rättighetshavaren från att disponera egendomen som hon (här: arrangören) vill?
Tillfällig förlust av ett föremål är en sakskada i svensk rätt. Märkligt nog tycks det kunna gälla även om ägaren inte ens märkt att saken varit borta. (Jfr obehörig vinst vid ”snålskjutsfall” i t.ex. tysk rätt.)
Självklart finns det ett kontrakt här men med mindre man betraktar detta som en ren förmögenhetsskada – och det kan jag faktiskt inte tro – så har det inte någon större betydelse, skulle jag tro.
Mårten: Du vet mycket bättre vad du pratar om än vad jag gör. Jag är dock osäker på partsställningen vad gäller kontrakt: klart finns ett kontrakt, men frågan är om det finns mellan just de här parterna. Men, som sagt, är inte det här en ren förmögenhetsskada, spelar det ju ingen roll.
Normalt är 5 som
*de jure (läsa upp en lag t.ex. i Iran att Gud finns eller i Sverige att läkarens ord är lag)
*de facto (handlingar vi tekniker måste mena. inte läsa upp lagar)
*de dicto (ord och billigt trams svenskars huvudsak är)
*de re (saken som brukar vara lagen dvs helt rättssystemet kortsluts mellan sak och beslut)
+ mycket märkliga
*de se ”saken i sig” så ingen vet vad det handlar om.
mvh från en som tycker din lagstiftning är helt tokig och galen (döma folk om beteende eller nästa gång om 2 veckor fr.o.m. nu eller som bra.se (brottsförebyggande rådet dikterar: sk. önskad effekt.. eh)
[…] […]
”Eftersom DIF:s skada består av en ekonomisk förlust (bötessumman) som inte har med sak- eller personskada att göra, är det alltså glasklart att de aktuella två supportrarna är skadeståndsskyldiga gentemot DIF om de skulle befinnas straffansvariga enligt ordningslagen. Då finns inte ens någon diskussion här.”
Det finns en svag länk här – själva bötesbeloppet. Det är inte baserat på lag, utan mer eller mindre på en frivilligt ingången överenskommelse mellan ett fotbollslag och dess förbund. Att de kan binda varandra sinsemellan i ett avtal är en sak, men det är absolut inte självklart att avtalet ska ha bindande verkan mot tredje man. Prova tanken själv: om sådana avtal kunde träffas med den verkan du beskriver, så skulle två personer/organisationer i princip kunna ha det här som affärsmodell. Beloppet skulle dessutom kunna sättas skyhögt med hänvisning till att man vill skapa en preventiv effekt (medan man skulle skratta hela vägen till banken varje gång någon supporter ställde till med något).
En annan svag länk är bristen på adekvans. Man kan knappast göra gällande att utdömande av frivilliga böter, och deras vidarebefordran till tredje man, skulle utgöra en typisk effekt av det agerande man vill komma åt. Det räcker ju inte att man kan koppla en orsakskedja från början till slut, den ska ju också vara adekvat i skadeståndsrättslig bemärkelse.